söndag 30 juni 2013

Morning buddy, what’s up!

Till mina morgonrutiner hör en halv timmes rask promenad. Den går längs med samma stråk varje dag, är man fast i vanans makt så är man. Under den ser jag svanägg läggas och kläckas, jag ser isen komma och gå och flisfartygen förtöja och kasta loss. Var årstid har sin charm fast bäst är det nog nu när det är som grönast och varmast. Där jag i dag går med shorts och t-skjorta gick jag i vintras med polarhalare och dubbla sockor. Jag begriper det på ett teoretiskt plan men i verkligheten förstår jag inte alls hur det går till.

Hur som helst. Längs med denna rutt har jag olika sällskap varje morgon men olikast av alla är de långhåriga filurer som nu intagit skogen. De är nån slags highland cattle och de var till en början väldigt skygga. När jag närmade mig satte de av in i skogen med ett brak som bara kan höras i samband med att man håller elefanter i små butiker. Men tiden har gått och plötsligt börjar de morska till sig lite.

I morse körde jag tysta leken med dessa två gentlemän. Jag var chanslös. Med stålhård blick tvingade de mig att ge upp. Men jag fick sista ordet. För innan jag gick vidare väste jag till dem: Vi ses snart på en tallrik!

Bill och Bull på sommarbete. De ser grymma ut men är i själva verket ganska snälla.

lördag 29 juni 2013

Till havs på åländskt vis

Mitt på Åland ligger Lumparn. Ett underbart litet innanhav som skapades av ett våldsamt meteornedslag för några miljoner år sedan. Tror jag. Det finns lika många teorier kring det där som om allt annat. Jag gillar meteorteorin.
Så här ser den ut, vårt lilla men ettriga och ibland livsfarliga Lumparn. Bilden är lånad från www.uppslagsverket.fi.
Lumparn har jag liksom många andra korsat många gånger. Det sker sällan lika bra som i dag när havet var lugnt och vädret klart. Jag har kört där när det spöregnat och blåst och man har ibland knappt vetat vad som var upp eller ner eller fram eller bak. Det är nämligen ett litet hav, jämfört med stora hav, men det är ändå ett lömskt hav. 

När det blåser upp gör det det snabbt och vågorna blir både branta och höga, antagligen beroende på bottenbeskaffenheten. Av det skälet ska man ha stor respekt även för detta lilla hav. Förutom att det är vårt och vackert bortom det begripliga är det dessutom fullt av fisk. Gös, gädda, lax, forell, flundror, allt. Det lär dessutom finns rejäla bitar piggvar eller skabbflundra som det heter på åländska där men de har jag aldrig stött på.

Hoppas ni får chansen att uppleva Lumparn en dag. It’s worth it!

Så här glad blir man av att susa fram över Lumparn!
Måste nog försöka bli lite bättre på panoramabilder innan det går att försörja sig på det.

fredag 28 juni 2013

Vikten av visionen

Missade dessvärre IFK-matchen mot HJK i går kväll. Det blev visserligen storförlust mot HJK men jag hör till dem som inte tycker en förlust gör livet mindre livligt. Det behövs lite torsk för att man på allvar ska uppskatta segrar och, framför allt, inse sina egna brister. 0-5 i dag kan vara precis vad som behövs för att klara sig bättre i Europa League och i Veikkausliiga i framtiden.

Istället för att stå på läktaren var jag med om en annan föreställning i Smakbyn i Kastelholm. Deltog på finans- och näringsutskottets vägnar i Nordiska Rådets näringsutskotts avslutningsmiddag. Krögaren Michael Björklund var i högform. Han berättade levande och begripligt om sin vision att förädla den åländska maten och göra Kastelholm till det mathjärta som Åland, Finland och Sverige behöver. Tidigare har Åland lanserats som Hela Nordens Mathjärta. Dit kan vi nå om vi verkligen vill.

Genom att bygga ett hotell intill och sedan bland mycket annat starta en ettårig nordisk kockskola vill han lyfta den nordiska maten ytterligare ett steg. ”Här ska man på ett år bli kock, inget annat. Man ska lära sig laga mat. Punkt.” Så sade ungefär Micke och jag tror honom. När det gäller praktiska ämnen måste vi börja erbjuda enkla lösningar.

Enkelt blev det sedan absolut inte. Middagen som följde var världsklass rätt igenom. Förrätten satte fart på sinnena som en förätt ska göra. Soppan ömsom smekte och ömsom retade. Den skapade behov efter mer. Den efterföljande oxfilén på planka var en av dessa måltidsupplevelser man aldrig ska glömma. Som en bok man väljer att läsa långsamt för att slutet inte ska komma för snabbt. Efterrätten var bär och Crème brûlée och sorbet som satte punkt och tvingade fram en villkorslös kapitulation. Det var en måltid att skriva hem om och en måltid som för ett ögonblick mildrade chocken att höra om 0-5-förlusten...
Kvällens meny 
1. Jordärtskockssoppa med rökt lamm från Korsviken samt krutonger. 
2. Hängmörad oxfilé på planka med tre hemvispade såser samt friterad potatis. 
3. Crème brûlée med sorbet från skogen.
Andra menyer.
Om Smakbyn har jag skrivit tidigare och kommer garanterat att göra igen. Som krögare och entreprenör är Björklunds-Micke svårslagen i det att han är duktig på flera sätt, både som matlagare och som visionär. Den kombinationen behöver vi mycket mer av på Åland, inte mindre.

Vi fick också reda på att Frankrike alltjämt är uppretade på Ålvadosen eftersom de tydligen har något dricka som liknar Ålvadosen i uttalet... Jodå, jag har skrivit om det förut! Ha en riktigt skön helg och, för er som har den turen, en riktigt skön semester!
Det märkliga med Michael Björklund är att när han ställer sig på bordet i källaren och berättar om sina visioner börjar hans ögon lysa helt galet!
Nordiska Rådets näringsutskott på besök i verkligheten. Kvinnan i röd klänning är ordförande och moderat och heter Cecilie Tenfjord-Toftby. 
När en kille som är född i Saltvik, lever i Finström och arbetar i Sund blir historierna aldrig tråkiga. Särskilt inte när det handlar om hembränning! 
”Och när vi går förbi, står tunnorna på rad, dom visslar och dom ler, dom trugar och ber, kom med oss ut ikväll, kom med oss ut i natt, hur ska dom nånsin kunna veta att...” Håll med om att Orups text om flickan på stan passar till detta!
Av alla konstiga saker som denne stjärnkock håller på med kan detta vara det märkligaste. Karln som borde ha annat att fundera på samlar på dörrar.

torsdag 27 juni 2013

Vår alldeles underbara värld

När det bråkas om Almedalen, Edward Snowden sitter fast i Moskva och börjar får trovärdighetsproblem, Federer blir utslagen ur Wimbledon och en europeisk bankunion är svår att komma överens om. Då är det läge att påminna sig om vikten att leta rätt istället för fel.

Hatten av till dagens Nyheter som inleder en satsning som i stora drag går ut på att visa prakten i vår planet. Det gör DN inte av egen kraft utan är inspirerade av den stora fotoutställningen Wild Wonders of Europe som visas på Raoul Wallenbergs torg i Stockholm fram till den 29 september. 69 av Europas bästa naturfotografer har tagit foton i alla Europas 48 länder och DN har nu bestämt sig för att i hundra dagar visa en bild per dag. Smart och inspirerande. Men bäst är förstås att själv åka till Stockholm och se utställningen! Det pågår annars ett jobb i det tysta med att få utställningen till Åland. Det är Natalia Mikkola från Mariehamn som åker runt bland våra närmaste regeringar för att en gång kunna visa fotografierna även i vårt hörn av världen.

Själv följer jag på Twitter något som kallas @Earth_Pics som delar med sig av fullständigt häpnadsväckande bilder från vår planet. Som till exempel dessa (det framkommer aldrig vem som tagit själva bilderna):


Det är ett tufft jobb men någon måste göra det. Hoppa först.
Niagarafallen har jag aldrig sett men är övertygad om att det måste ske.
Det blixtrar, sprängs fyrverkerier, kommer en komet och råder solnedgång. Allt på samma gång. Only in Perth, Australia. 
Höjdskräck är ingen fördel om man funderar på att köpa hus på vissa platser i Frankrike. Rocomadour, Dordogne. 
Been there, done that. Frusit i Eiffeltornet. Tips från coachen: Se till att det är en fin sommardag när ni går upp. Eller har pälshalare med er i bagaget. 
Maldiverna måste också upplevas en dag.
Här ska man inte stanna för länge på barerna om man vill komma hem helskinnad.  Manarola by night. Cinque Terre, Liguria, Italy.
Gå nu in på Twitter och följ dem. Livet blir lite mer levande! @Earth_Pics

onsdag 26 juni 2013

Tack och farväl Birger Jarl

Det var vemodigt att följa de svenska nyheterna i går kväll som berättade nyheten att Birger Jarl ska pensioneras. Det är illa för Åland och det är illa för alla de som arbetar ombord. Det är inte heller riktigt lovande när Viking Line i vinter flyttar bort Cinderella från Stockholmstrafiken till Finska viken och Helsingfors/Tallinn. Frågan vi på Åland måste ställa oss är vad som saknas? Har vi laddat varumärket Mariehamn tillräckligt mycket? Finns den nödvändiga nerven som varje brand är beroende av? Det är tveksamt eftersom inte ens möjligheten att sälja taxfree längre räcker till.

Själv har jag bara åkt med Ånedinlinjen som rederiet hette en enda gång för decennier sedan. Ändå minns jag fartygets teakinredning, rustika dofter och känslan av att verkligen vara på sjön och åka båt. Undrar om det trots allt inte borde finnas ett outnyttjat segment i marknaden här för nog vill väl folk alltjämt komma ut och se något annat än storstadsdjungel?

Att Birger Jarl kastar in handduken är ytterligare ett tecken på att Ålands attraktionskraft inte riktigt räcker till. Det borde hända mer på landbacken för att göra Mariehamn och resten av landskapet till ett ställe man vill besöka och, framför allt, återbesöka. Det är ett digert arbete som väntar den tillträdande chefen för Visit Åland. Om inte arbetet med att snabbt rusta upp den så kallade Ålandsbilden inleds är risken stor att svenskarna i Mälardalen snart bara vet att Gotland finns. 

Här kan man se lite nostalgibilder från den gamla damen Birger Jarl som fyller femtio år just i år. Och här finns hela historien om fartyget vilket faktiskt köptes till Åland av Alpo Mikkola, sjökaptenen som byggde upp Godby Shipping Ab.

Det är tyvärr inte första gången fartyg blir utkonkurrerade. För inte så länge sedan tvingades Rederi Ab Lillgaard ge upp den flislinje som på många sätt byggt upp företagets välstånd.

Detta är Birger Jarl som snart upphör med sin trafik mellan Stockholm och Mariehamn. Det väcker frågan om Mariehamn och Åland gjort tillräckligt mycket för att ladda sitt varumärke.

tisdag 25 juni 2013

Grattis Kroatien, 22 år i dag

”Vårt vackra hemland”, heter Kroatiens nationalsång. Den spelar man i dag för att hylla nationen som blev självständig från Jugoslavien den tjugofemte juni år 1991. Då återstod visserligen några år av det blodiga kroatiska frihetskriget men vägen stakades ut där och då.

Nationalsången kommer också att spelas den 1 juli då Kroatien blir medlemsland nummer tjugoåtta i den europeiska unionen. Om detta har det också debatterats i Ålands lagting för man får ju säga att det nog är lite underligt att en nation med bara tjugoåtta år på nacken får tillträde till det europeiska parlamentet före Åland som fyllde nittioett för någon vecka sedan. Jaja, det är som det är och den åländska kampen för en plats i parlamentet går såklart vidare.

När det begav sig i debatten lade jag orden så här. Och lite tidigare så här men det lyssnade inte tillräckligt många på och till sist var det bara dumt att fortsätta sprattla emot den syn som landskapsregeringens majoritet företrädde. Dessutom är kroaterna ett trevligt folk och har en underskön kustlinje.

Jag har varit till Kroatien vid två olika tillfällen och trivts lika bra båda gånger. Har skrivit en del därifrån också. Om Titos paradisö. Om förväntningarna och gamla historier. Om hur det var att presentera Åland för hela det europeiska Alde-partiet och om Abraham Lincoln och en koppling till Balkan. 

Kroatien är i dag också medlem i Nato, WTO och CEFTA och är än så länge ett fattigt land men med goda framtidsutsikter, rätt hanterat. Från mig till er: Grattis Kroatien! Hoppas vi en dag ses i Europaparlamentet.
Den här flaggan åker i topp i Kroatien i dag då landet firar sin självständighetsdag. Den första juli går landet dessutom in i EU som det tjugoåttonde medlemslandet.



måndag 24 juni 2013

Mat ska lagas med vrede

Jag får ofta frågan hur man egentligen gör en riktigt lyckad Biff Rydberg och känner att det nu är läge att förklara. Som bekant är den åländska nypotatisen oslagbar som stekt. Det finns ingenting som är godare. Och genom att kombinera med oxfilé och lök blir helheten en maträtt för kungar, drottningar och oss vanliga drönare.

För att lyckas med detta gäller det att ha mycket nypotatis, gärna från middagen dagen innan. Man behöver ett och ett halvt kilo oxfilé och tre stora lökar. Som accessoarer passar creme fraiche, dijonsenap och råa ägg. Sedan är det bara att börja, men först gäller det att ladda. Liksom man för att komma med i De Lappländska Fjällkarlarnas Klubb måste gå på en fjälltur med en sådan vrede att kroppsskador är oundvikliga ska man också laga mat. Det är bara trams med alla dessa Nigellor och vad de heter som står där vid sina grytor och ler. Med matlagning är det som med konst, det ska göra ont att skapa.

Men sedan blir det bra också!


Börja med creme fraiche och fransk senap. Sätt tre rejäla skedar senap i creme fraichen och rör om som om du vill skada anrättningen. Mat ska lagas med vrede och beslutsamhet.
Hacka lök och tänk dystra tankar. Låtsas att du är Edward Snowden.
Ta gårdagens kokta nypotatis och skär upp i oregelbundna tärningar. Gör det noga och med tillbakatvingat ursinne. Det ska inte vara roligt att laga mat. Alla som säger något annat ljuger. 
Tag ett rejält stycke riktigt kött. Alltså oxfilé. Helst åländsk men går inte det kan det funka med annat också. Skär långsamt och plågsamt köttet i två centimeter stora bitar.
Öl är kanske inte bra för maten men gott att dricka. Kom bara ihåg att inte bli på gott humör. Drick bara en. 
Om det ser ut så här efter att du skurit klart är du på banan och kan gå till över till stekfasen.
Det finns absolut ingen anledning att ”cheera up” bara för att man kan stå ute och laga mat. Uppträd värdigt.
Ungefär så här ska det se ut när det närmar sig skarpt läge. Håll nerverna i skick.
Och framför allt. Bevara lugnet och ilskan.
När det är klart tar man lika delar lök, potatis och kött och pryder upp det hela med senapsblandningen och en rå äggula... 
...och precis då kan man låta sig själv slappna av för ett litet tag. Ända fram tills nästa middag alltså.

söndag 23 juni 2013

Tyvärr, detta kan slå snett

Jag börjar väl bli gammal och känslig men det här som stod i Nya Åland i torsdags fick mig att hicka till rejält och sedan dess hålla ett öga på trollen på internet. Jag har nämligen en känsla av att Ålands landskapsregering trampat snett i kommunikationen gentemot Sverige inför satsningen på Almedalsveckan.

I ett pressutskick från Ålandskontoret konstateras i rubriken att Åland i dag är ”svenskare än Sverige”. Det är ett högt spel med mörka krafter. För vad är det egentligen man försöker säga och sälja?
Att vi inte har invandrare? Det stämmer i så fall inte då det finns över nittio olika nationaliteter på vår ö.
Att vi pratar och läser mer svenska än i Sverige? Kanske men är det verkligen något att sträva mot i en värld där den som kan flest språk vinner.
Är det något annat man vill berätta som jag bara inte begriper?

Jag uppfattar tyvärr detta budskap som ganska ogenomtänkt och därmed olyckligt. Det är såklart bra att Åland ger sig in i leken under Almedalsveckan men precis som när man rider på tigrar gäller det att hålla tungan i rätt mun. Till Almedalen kommer Sveriges främsta PR-gubbor och -gummor med ett enda mål. Att skapa kortsiktiga och långsiktiga rubriker. Man riskerar väldigt mycket att i det sällskapet försöka muta in svenskheten som något slags åländskt säljtrick. I bästa fall kan det låta kaxigt, i sämsta fall kan det bli frånstötande vilket är det sista vi vill. Åland måste och ska vara kompisar med alla, oberoende om de är svenskar eller inte.

Jag har gjort en snabbscanning på nätet för att kolla reaktionerna som tyvärr inte har låtit vänta på sig. Trollen sover aldrig. 
I Hufvudstadsbladet skriver Ole: ”Är det inte så att sloganen ’svenskare än Sverige’ ger ett kraftigt uttryck för invandrarfientlighet?” 
En organisation som heter Fria Tider konstaterar att det ”svenska etablissemanget har ännu inte hunnit reagera på den åländska kampanjen, som tros bygga på en kraftig missbedömning av debatt­klimatet i Sverige.”
Exponerat delar gärna med sig av nyheten.
Flashback tycker också det är viktigt.

Ord räknas och spelar roll. Särskilt om man ger sig in i kampen om opinionen på den tuffaste av alla tuffa arenor vilket Gotland är i sommar. Då gäller det att ha en stadig grund att stå på. Jag hoppas jag har fel men ser en risk i att detta kan komma tillbaka på helt fel sätt. Det ska bli väldigt intressant att se vad som händer i medierna när detta når en större publik.
Michael Sars som ska vara Ålands plats under Almedalsveckan på Gotland ska vara ett inbjudande fartyg, inte frånstötande. Att beskriva Åland som ”svenskare än Sverige” är ett skakigt och riskfyllt tilltag inför opinions-Sveriges viktigaste vecka.

lördag 22 juni 2013

Grattis Johnny, 90 år!

Medan alla höll på med midsommarfester och grejer på Åland förlöpte en bemärkelsedag av tyngre kaliber på Bermuda. Johnny Barnes passerade nittio år och du undrar kanske varför det är så viktigt. Svaret är enkelt. Johnny Barnes hör till de människor här i världen som på riktigt och på allvar är förebilder för oss andra. Han sprider glädje och kärlek runt sig alla dagar genom att stå vid en rondell utanför Hamilton och ropa godmorgon till folk på väg till sina jobb.

Han är alltid glad, vad än som sker. I fjol fyllde han åttionio och hyllades rejält. Vad som ska ske när han fyller hundra kan man bara spekulera om.
Den här synen kommer åländska öspelsdeltagare att få se när de anländer till Bermuda senare i sommar. Johnny Barnes har i sjuttio år inlett sina morgnar med att vid en rondell ropa godmorgon till alla som är på väg på jobb.

fredag 21 juni 2013

Hyllning till stången

Glad midsommar alla människor! I dag har vi i stadens sista (?) byalag Kasberget-Apalängen styrt och ställt med midsommarfirande vid Notudden i Mariehamn. Det kom över femhundra gäster från stora delar av världen. Aldrig har där hörts lika många språk. Vi har kokat kaffe, skurit bullalängder och delat ut glass och dansat runt midsommarstången.

Jag kunde inte hålla mig utan sade några ord till dem som kom för att njuta av högsommaren. I fjol var det likadant. Då pratade jag om produktutveckling. I år handlade det mer om vikten av träffas på riktigt hellre än på Facebook. Det lät ungefär så här:
Tervetuloa, welcome, willkommen, bienvenue, välkomna! 
Hej allihopa! Det kan nog inte bli bättre än så här! Solen skiner, sommaren och Åland är som grönast och människorna i all sin prakt vackrare än någonsin. Det är midsommar och vi gör i dag som vi gjorde i fjol och tusentals år före det. Vi lägger för ett tag arbete och utmaningar åt sidan för att resa en lövad stång mot skyn och dansa runt den tills kvällen kommer. Ni är alla hjärtligt välkomna till Notudden och vårt traditionella midsommarfirande. Vi som säger det är Kasviken-Apalängens byalag, kanske det sista som finns kvar i vår stad.

Kring det fenomenet har jag funderat mycket. Under de senaste säg tio åren har byalag gått i graven och midsommarstänger försvunnit. Inte bara i Mariehamn utan även på resten av Åland. Det är tidens melodi säger folk medan de rycker på axlarna och trevar efter fjärrkontrollen eller knappar in statusuppdateringar på Facebook. Jag är inte så säker på att just det skapar lyckligare människor eller friskare samhällen. Liv går ut på att möta andra och varandra. Som vi gör i dag. Här i vårt lilla envisa byalag tror vi på traditionen som en enande och samlande kraft i både bättre och sämre tider. De åländska midsommarstängerna är unika och praktfulla och laddade med symboler, något som borde vara lika viktigt i dag som det var förr. Kanske ännu viktigare. Vi behöver alla inspiration i arbetet med att hitta de bästa vägarna mot framtiden. Det arbetet blir bättre om man gör det tillsammans än var och en för sig.

Jag tycker det är fantastiskt och inspirerande att se hur traditioner trots allt spelar roll. Ni har kommit hit i dag för att ni vill träffa andra och varandra och fira det faktum att vi finns och att sommaren är här och att vi vill göra skillnad. Jag tycker inte ni ska nöja er med denna midsommarstång. Sätt er i bilen och kör runt hela Åland och njut av prakten som de samlade stängerna skapar. I dem finns gårdagens klokskap vilken vi nu använder som grund för framtidens utmaningar. Fäktargubben på toppen hjälper oss minnas att arbetet aldrig tar slut. Det fortsätter och det förändras och det gäller att hänga med. Som vi alltid gjort.

Av den enkla anledningen fortsätter vi här i vår lilla del av vår vackra stad med att tillsammans binda kronor på vintern för att kunna pryda vår stång när sommaren är här. När tillvaron och världen förändras snabbare än någonsin är det viktigt att skapa några fasta punkter i livet. Midsommaraftonen är en av dem. Jag önskar er alla en festlig, färggrann och frisk midsommarhelg och i övrigt en ljuvlig sommar.
Egopic kallas detta. Vad gör man inte för att komma med på bild!
Ralph Bamberg och jag tog ner stången i går.
Den här konstruktionen är utvecklad efter många års försök och misstag.
Snart blir det fyrtioårsjubileum för midsommarfirandet på Notudden. Fäktargubben i toppen av stången visar nödvändigheten att alltid fortsätta arbeta trots att det kan vara både ensamt och kallt ibland. Särskilt på toppen. Man får aldrig ge upp.
Detta är en fotograferande turist som jag inte vet namnet på. Det var gott om sådana på Notudden i dag. Det är skoj!
Här lövar ungdomar i alla åldrar stången. 
Ingen midsommar utan Greta Sundtsörm och hennes dragspel. Den tillställningen som inte lever upp av Gretas toner, finns inte.
Ulla, Isak, Zacke och Lilian utgjorde krontåget. 
Och här bär det av upp i skyn med hjälp av villiga och viliga händer. 
Över femhundra besökare räknade vi in till Notudden i dag. Det gör nog Kasberget-Apalängens bylag till en av de allra största midsommararrangörerna på Åland.

torsdag 20 juni 2013

Vad ska vi leva på?

Man kan inte stärka de svaga genom att försvaga de starka. Man kan inte hjälpa de små genom att bryta ner de stora. Man kan inte skapa modiga människor genom att ta bort deras initiativkraft och självständighet.
Orden är inte mina utan prästen William J. H. Boetckers. Det finns de som tror det var Abraham Lincoln som först yttrade dem men det finns egentligen ingen forskning som stöder det. Hur som.
Så här borde det se ut i Ålands naturbruksskola alla dagar.
Dessa ord tänker jag på när jag kör hem från det stora seminariet om framtidens jordbruk som Åländsk Center arrangerade i går kväll. Närmare etthundrafemtio ålänningar kom till Ålands naturbruksskola för att lyssna och prata. Det är en direkt följd av den stora bondedemonstrationen som ägde rum tidigare.

Det handlar om framtiden för jordbruket och huruvida Åland ska erbjuda sina jordbrukare samma ekonomiska stödnivåer som man gör i Finland, i Sverige och i EU och vad som händer om man inte gör det. Frågan är extremt komplex och man landar lätt i detaljer som är omöjliga att begripa.

Därför tänker jag stanna vid den första och den största frågan i det EU som bestämt att mat ska stödjas med skattemedel. Ska de åländska jordbrukarna erbjudas samma stödmöjligheter som sina konkurrenter? Vilka blir konsekvenserna om man inte gör det? Så här tror jag:
• Om man drar ner på miljöstödet resulterar det i mer konstgödsel och sämre produkter. Den åländska konkurrenskraften försvagas gentemot konkurrenterna.• Om åländska producenter inte kan matcha konkurrenternas priser blir de utslagna vilket skapar ringeffekter för den extremt viktiga exportindustrin.• Om exportindustrin försvagas eller försvinner blir det dyrare att importera produkter till Åland då bilar tvingas köra tomma ena vägen.
Det finns hundratals andra och säkert bättre argument men i mitt tycka är dessa tre avgörande. Denna fråga om framtidens jordbruk är nämligen mycket större och viktigare än många tycks tro. Det handlar om vad vi på Åland ska leva av i framtiden. Det går inte att byta pengar och varor uteslutande med varandra och tro att det skapar tillväxt. Vi måste sälja produkter och fokusera på sådant vi är bra på och göra det ännu bättre.

Larmen om giftiga livsmedel avlöser varandra. I morse såg jag på teve hur vanliga jordgubbar besprutats på ett sådant sätt att de är tveksamma som människoföda. Vi vet att folk runtom oss och vi själva i allt högre grad analyserar vad vi äter och hur vi lever. I en sådan framtid gäller det att erbjuda råvaror som är att lita på. Det tror jag vi på Åland har förutsättningar för.
Så här lyder inledningen i sin helhet, på engelska:
You cannot bring prosperity by discouraging thrift.You cannot help small men by tearing down big men.You cannot strengthen the weak by weakening the strong.You cannot lift the wage earner by pulling down the wage payer.You cannot help the poor man by destroying the rich.You cannot keep out of trouble by spending more than your income.You cannot further brotherhood of men by inciting class hatred.You cannot establish security on borrowed money.You cannot build character and courage by taking away man's initiative and independence.You cannot help men permanently by doing for them what they could and should do for themselves.

onsdag 19 juni 2013

Hit kommer resterna

Medan ni andra roade er på olika håll hade jag i går kväll nöjet att sitta i möte med stadens Infrastrukturnämnd. Mötesplatsen var Lotsbroverket i Mariehamn, en av stadens absolut viktigaste funktioner. Hit kommer nämligen allt det som kommer från platser där solen inte alltid skiner. Avloppen från hela staden och större delen av landsbygden landar i jättelika bassänger som sprängts ner i urberget bredvid färjkajen i Västerhamn.

Nu är min erfarenhet av just reningsverk väldigt begränsad men jag minns som barn hur vi brukade gå på upptäcktsfärd vid det gamla reningsverket i Godby för att se på allt elände som samlades där. Det luktade inte bara hallontårta... Hade därför berett mig på något liknande i samband med rundturen inför mötet men får tänka om och tänka nytt. Reningsverk är inte vad de varit. I katakomberna där skiten samlas är det ljust, rent, snyggt och välskyltat. Visst, en svag doft av träck är svår att komma från men det var absolut ingenting mot hur det kunde vara förr.

Lotsbroverket har funnits i Västerhamn sedan 1979, det renoverades kraftigt under åren 2004-2006 och ska nu klara sig till år 2020, sådär mellan tummen och pekfingret. Det är dimensionerat för cirka 30.000 gubbar och gummor. Hoppas verkligen det, nya utgifter för investeringar är inte vad stadens kassa just nu behöver.

Mötet då? Jovars. Vi höll på till elvasnåret för att bland annat prata om hur nämnden ska kunna spara uppemot en halv miljon euro i kommande års budget. Det är pengar som inte bara går obemärkt förbi. Det finns stor risk att även den service som stadsborna vant sig vid måste tas ner på en annan nivå än den hittills legat på.

Samhällstekniska chefen Jouni Huhtala har järnkoll på sitt Lotsbroverk. Här visar han på de nyckeltal som styr hela verksamheten och beskriver reningsprocessen. 
Infrastrukturnämnden lyssnar och lär.
För att komma fram snabbt i de långa bergskorridorerna kan det vara bra med sparkcyklar. 
Golven är rena och väggarna närmast konstnärliga. Lotsbroverket måste vara nån slags föregångare bland reningsverk här i världen.
Ingen kanonbild kanske, men ungefär så här ser det ut där de stora bassängerna ligger. Hit kommer bajset från befolkningen.
Fler bassänger. Reningsprocessen sker flera steg, mekaniskt och biologiskt
Detta såg rätt eländigt ut men luktade ändå inte så farligt.

tisdag 18 juni 2013

Om lax, män och telefoner

Om ni tycker det går omkring många män med lyckliga leenden på sina läppar har ni sett rätt. De är troligen laxtrollare som lyckats bra. De som inte lyckats lika bra ser mer missmodiga ut men är inte så många, det lär ha varit bra fiske i år.

Jag är själv ingen trollare men mellansonen Mille är. Just nu drar han omkring på Åland hav och landar lax för brinnkära livet. Fast själv tycker jag fortfarande det var roligast när han häromåret tvingades fånga samma lax två gånger. Detta är en favorit i repris!

För något år sedan var jag också med ut och blev fascinerad av kampen mellan männen, laxarna och telefonerna. Så här blev den texten som publicerades i Scandinavian World:


När laxen kommer står trollarna redo Häng med ut på en tur där hopplösheten bor granne med triumfen. Till följd av ett EU-beslut för något år sedan är det numera förbjudet för fiskare att använda drivgarn i laxfisket. Det fick en omedelbar konsekvens i att det faktiskt finns riktigt gott om grova laxar nuförtiden. De är på väg nerifrån södra Östersjön upp mot lekplatserna i Dalälven och andra forsar. Det är på vägen från det ena till den andra platsen som trollarna står redo.
Trollingfiske går lite yvigt uttryckt ut på att fånga fisk med hjälp av beten som man släpar runt i havet. Med tanke på att havet är stort är det ofta ganska många timmar som går åt innan det nappar. 
Detta utvecklar rätt spännande personligheter hos trollingfiskarna. 
Tänk dig följande scenario. Du har kört omkring på ett stilla hav de senaste sex timmarna. Närapå somnat, sövd av ljudet från den monotona maskinen som för dig framåt i en fart av 2,7 knop. Ibland känns tröstlösheten komma krypande, ibland har du tyckt att nu, nu ryckte det visst till lite i spöet. Men inget hände. 
Så plötsligt. De två aktre spöna böjer sig mot vattenytan lika två servila tjänare inför en plötsligt annalkande kung. Så där direkt och utan tanke, ungefär lika självklart som en snickare slår i en spik.Du inser snabbt vad som hänt. Det är hugg på de två mittiga djupriggarna, en rätt exklusiv extrautrustning bland allt annat som trollingfiskare satsar pengar på i hopp om att Den Stora Fisken ska hugga.Du sitter där bland alla spön, ibland 10, ibland 15, ibland 13, och har hugg på två djupriggare.Förnuftet säger att du med det snaraste borde veva upp alla linor förutom de två på vilka fiskarna sitter. Det borde dessutom ske i rimligt snabb ordning. När det gäller trolling är det som inom det mesta annat. Den som rör sig snabbast vinner.Okej, du sitter där och har dubbelhugg, du borde veva upp linorna på de övriga spöna.Men du känner att det inte är läge för det just nu. Det finns viktigare saker att göra.Va?! Tänker du som läser. Vad kan rimligen vara viktigare i ett sådant läge än att försöka bärga fisken. Det undrade jag också innan jag var med, på en annan båt. 
Med två laxar fast i de blänkande dragen djupt ner i Ålands hav och de övriga linorna i stor fara att bli intrasslade tar vår fiskare upp mobiltelefonen. Han ringer kompisen som finns på en annan båt – bara för att berätta… 
I det lilla är det kanske detta som definierar jakten på jättelaxen. Längtan efter inte bara storlaxen utan lika mycket efter känslan att en gång för alla verkligen och oomkullrunkeligt överträffa kompisen.Men det är mer än så. Trolling efter lax är verkligen bottenlöst tråkigt när inget händer. Det är timme efter timme med absolut noll action. Någon har räknat ut att det går uppemot 50 timmar trolling för en lax. Givet du verkligen har 13 spön ute. Med färre än så tar det ännu längre. 
Patrik ”Putte” Helander vet det där bättre än de flesta. När han började trolla gick det säkert fem gånger tio timmar innan han fick första hugget. Sedan var han fast.Och när han sedan något år senare landade personrekordet 19 kilo är det inget snack längre.Det är värt varenda minut”, säger han.
Ljudet av den skrikande rullen när laxen drar iväg liknar ingenting annat. Känslan av att se hur laxen i ändan av linan ursinnigt hoppar upp så högt ur havet att laxstjärten lämnar vattenytan kan inte liknas vid någon annan upplevelse. Laxtrolling är en exakt vetenskap. Åtminstone ganska exakt. Till exempel lägger man ut 13 spön och harvar av havet. Med 120 meter mellan de yttersta dragen och diversifiering i höjdled ska det i princip vara omöjligt att missa laxarna. Det är bara en liten detalj, laxar jagar inte maten, de kräver bokstavligen att betet placeras framför deras öppna mun, då biter de till. Så tror i vart fall vissa fiskare. 
Det finns nämligen ganska gott om hypoteser när det gäller laxtrolling. Man har inte så mycket annat att göra ombord än att diskutera mer eller mindre fantastiska teorier medan man väntar på hugget. Det och att granska ekolodet är ungefär allt man kan göra. 
Till exempel är en vanligt förekommande tes att det hugger bara varannan dag. Eller var tredje. Dessutom är det inte draget som fisken hugger på som behöver vara det mest intressanta. Minst lika mycket talas om draget som ligger bredvid draget som fisken hugger på.Och då har vi inte ens nämnt filosofierna kring vädret, farten, färgen, djupet, leken, linor och några tusen andra saker som måste gå rätt.
Ha en fin tisdag!


William ”Mille" Pettersson efter en bra dag på sjön! Den han håller i ska jag laga midsommarmat av.

Med hopp om förbättring

Jag betraktar mig inte som en blivande gnällgubbe som klagar över skräp på gatan. Hellre plockar jag upp det själv. Inte tycker jag hellre d...