fredag 30 september 2011

Demokrati och monarki och lite idrott

Ingenting är lika demokratiskt och rättvist som idrott. Den som springer snabbast vinner. Liksom den som hoppar högst, gör flest mål eller slänger spjutet längst. Reglerna är lika för alla och förutsättningarna (oftast) jämförbara. Därför är mitt arbete inom International Island Games Association (öspelen) otroligt givande. Synen av förväntansfulla mestadels unga öbor som vartannat år samlas på olika öar i världen för att mäta sina krafter slår det mesta i upplevelseväg. Men det handlar inte bara om träning och tävling. Öspelen har genom åren blivit en faktor även på andra nivåer. Det blev tydligt senaste sommar då NatWest Island Games fick besök i form av en tvättäkta prins – Edward, Earl of Wessex. Jag hade en hel drös fördomar färdiga men tvingades snabbt skrota dem. Prinsen var såväl intresserad som engagerad och proffsig ända ut i fingerspetsarna. Han frågade och undrade och pratade med alla han kom åt. Åkte runt på idrottsarenorna och möttes av folkmassor men ledsnade aldrig. Trots att han måste ha gjort det tusen gånger tidigare. Det starkaste intrycket prinsen gjorde på mig var ändå den stora mottagningen vi ordnade i anrika Royal Yacht Club i Cowes. Där samlades kanske 150 representanter från olika öar i olika grupper. Jag eskorterade honom runt och presenterade folk från jordens alla hörn. Prinsen hade något att säga åt dem alla. Det var en uppvisning i diplomati, genuint intresse och folkvett som jag sent ska glömma. Fast nej, monarkin får nog Storbritannien, Sverige och några till behålla. Den är inte helt up-to-date så där generellt sett, trots att just denne prins sånär fick mig att vackla i min republikanska övertygelse...


Isle of Wight-bossen David Ball och undertecknad tog emot prins Edward när han anlände i sin helikopter. Han fick te medan vi blev utan. Hade dessutom varit svårt att snacka samtidigt som tet skulle drickas. Inte för prinsen, han kunde göra två saker samtidigt. Övning ger färdighet. I bakgrunden Isle of Wights guvernör.


”Jag ser att du varit hemma och bytt kläder”, var prinsens kommentar till frugan. (Det var troligen mer än jag hade lagt märke till.) Det var ett exempel på ett väl utvecklat sinne för detaljer. Här underhåller han förutom frun NatWests marknadsavdelning i form av Jerry Whitsey och John Lindon.


Om dessa tre män i olika åldrar skulle simma i kapp blev både prinsen och jag själv efter. Geoffrey Corlett betraktas som öspelens grundare och håller sig fortfarande i topptrim. I somras fyllde han 85 och firade med triathlon!

torsdag 29 september 2011

”Håll truten”, är alltså okej?!

Det är det jag alltid trott, lagstiftarna och samhällsbärarna har mycket att lära av idrottsvärlden och ungdomsrörelsen. Respekt och tolerans till exempel. Läser i tidningarna i dag på morgonen om ett frispel i lagtingets talarstol (av alla ställen). Det slutade med att Barbro Sundback bad Harry Jansson ”hålla truten” när man debatterade allvarliga frågor. Den nivån på samtal har jag varit med om bra många gånger, men alltid i slutna rum. Och allt mer sällan som vuxen. Inte ens i synnerligen skarpa lägen är det okej att säga så. Åtminstone inte i idrottsvärlden. Där vet varenda människa att det gäller att högakta och respektera andras kunnande. För utan det, blir man själv inte bättre. Det är en självklar regel när folk tävlar mot varandra i idrott. Inom politiken tycker (S) det är okej att be folk tiga. Verkar som jag gjorde rätt val, ändå.


Ungdomslokalen Kåken i Godby var ett bra exempel på närdemokrati á la Sundback. Fast då var ingen över 18 år... I ärlighetens namn räckte det inte alltid till att bara be folk ”hålla truten”. Ibland var det bråk på riktigt. Men efterhand lärde vi oss alla, vi som var där, att man kommer längre genom att lyssna och försöka förstå än ta till maktmedel. Och därför har det blivit folk av alla de gamla Kåkenfararna också. Hmmm, de allra flesta i varje fall! :-)

onsdag 28 september 2011

Som en fyr i mörkret

Den största dödssynden av dem alla är att låta sig bli uttråkad. Det slog min gamle kompis Oscar Wilde fast redan i ett tidigt skede av litteraturen. Han var väl i allt väsentligt rätt så odräglig men uttryckte sig roligt. Exakt vad det har med Marhällan att göra är inte helt enkelt att veta. Men en sak är klar. Där är det aldrig tråkigt!


Marhällan är för mig vad klockorna var för jyckarna som bodde hos Pavlov. När jag ser den i det här ljuset kan jag börja känna doften av stekt guding i näsborrarna!

Skilda världar, liknande problem

Två möten med bekymrade människor, det ena tyngre och viktigare än det andra men likväl sådant som väcker frågor om hur saker och tings sköts.

Först dagispersonalen som är rädda för vart barnomsorgen i Mariehamn är på väg. Vi har i staden, enligt dem, gått från världsklass för tio år sedan till ständig känsla av otillräcklighet i dag. Barngrupper växer, barn med speciella behov blir fler, föräldrar väljer allt oftare att hålla ungarna på dagis fast de själva är hemma (vilket inte är helt enkelt att förhålla sig till). Allt medan den personal som ska göra jobbet blir allt färre. Föreståndare ska dela sin tid tills de varken hinner leda eller vara med barnen.

Det kan inte vara rätt. Utan att veta exakt hur resonemanget gått när sparbudgeten lades tycker jag prioriteringarna känns underliga. Om vi INTE har råd att göra det absolut bästa för våra barn. Vad HAR vi i så fall råd med? Jag är fullständigt övertygad om att ju mer vi investerar i barn och unga, desto mindre kostar de när de blir äldre. Som trebarnsfar har jag i många år sett hur självuppoffrande och entusiastiskt stadens dagistanter och -farbröder sköter sitt jobb. Här måste nog en kursändring till stånd.


Oroliga dagistanter slår larm inför stadscentern om hur de planerade nedskärningarna slår mot kvaliteten inom det kanske viktigaste vi har. Barnomsorgen.

Ett stort litet problem
Sedan ett litet mer trivialt bekymmer som sätter fingret på nåt väldigt underligt – landskapets fastigheter och skötseln av dem. Männen på bilden är några av medlemmarna i Överby/Ytterby älgjaktlag som planerar för höstens jakt. Det är lite osäkert om det blir någon jakt då tillgången på bytesdjur är lite skakig... Men en fest måste man ju ändå ha. Sedan Hedenhös tider har jaktlagen hyrt Naturbruksskolan för sin fest. Vi har kommit dit tillsammans med inbjudna markägare, lagat mat, dansat och städat upp efter oss. Men inte i år. Skolan är av sparskäl nedlagd och hyrs inte ut. Trots att den står där, är uppvärmd och liksom spelklar. Ska detta bli ännu ett fall av tomt hus i landskapets regi så vet inte jag. Då råder det i varje fall inte brist på välfärd...




Jaktlagets nestor Roy Karlsson sprider några visdomsord bland älgjaktlagets medlemmar, de som nu frenetiskt letar festlokal sedan Naturbruksskolan inte längre kan hyras för en kväll.

tisdag 27 september 2011

Att på riktigt göra skillnad

Svibybron är ådern som binder samman Jomala och Mariehamn. Förr var den smal och farlig, i dag bred och ståtlig. Men inte så värst omskött. Gränsen mellan Jomala och Mariehamn går mitt på bron och ansvaret är följaktligen delat vilket betyder att ingen riktigt bryr sig om hur den ser ut. Åtminstone inte när det gäller sidorna, utanför vägräckena.

Fram tills i går då Centern skred till verket och med sina bara händer rensade, plockade och sorterade sådant som bilister, cyklister och vanliga fotgängare tycker hör hemma i dikesrenen. Man får konstatera att ölburkar, flaskor och snusdosor är klart överrepresenterade.Därutöver hittade vi en tom förpackning bearnaisesås, nätvakare, en sko (sliten), några navkapslar, oidentifierade plastföremål och mycket annat. Det blev nästan en container med bråte innan allt var klart.

Slutsats: Centern drar sig inte för att jobba över kommungränserna. Inte är heller hårt och smutsigt arbete främmande! Så länge man är några stycken och har roligt samtidigt, går det mesta att genomföra.


Svibybron och stora delar av den övriga staden är rensad från skräp och bråte. Gilla Karlsson och Camilla Eklund är glada att det är över, men ser redan fram mot nästa städinsats – resten av Åland!



Bjarne Blomster är inte bara ordförande i stadens tekniska nämnd. Han föregår också med gott exempel när det gäller att städa efter slarviga bilister längs med Svibybron.

måndag 26 september 2011

Nu lättare nå Kebnekaise

I somras besteg jag tillsammans med hustrun Sveriges högsta berg – Kebnekaises sydtopp. Då var den 2.104 meter hög, baserat på en mätning gjord 2004. Nuläser jag att toppen har krympt till 2.099,7 meter, den lägsta noteringen på 1.000 år. Samma sak har hänt med de närbelägna glaciärerna i Tarfaladalen där smältningen sker rekordsnabbt.

Från Norge kommer också rapporter om att en glaciär på Lomseggen smält och blottlagt en 1.700 år gammal skjorta – landets i särklass äldsta klädesplagg.

Vare sig man vill eller inte handlar det om stora grejer som är i görningen. Glaciärer smälter i en allt snabbare takt samtidigt som mängden koldioxidutsläpp är större än någonsin. Man måste vara rätt hårdhudad för att inte se ett samband.

Under de senaste tio åren har koldioxidutsläppen i Kina mer än fördubblats. Totalt släpptes under 2010 ut 33 miljarder ton koldioxid i världen – jodå, det är mest någonsin. Siffrorna kommer från EU-kommissionen och en holländsk expertbyrå Netherlands Environmental Assessment Agency och visar utsläppen från fossila bränslen och cementproduktion.


Den 29 augusti 2011 besegrade vi Kebnekaise. Då trodde vi Sydtoppen var 2.104 meter. Men till följd av att toppen som är en glaciär till följd av klimatkrisen smälter är den nu ”bara” 2.099,7 meter hög. Känner här att shortsen kräver en förklaring. Jag råkade glömma långbyxorna nere i baslägret och upptäckte det alldeles för sent. Normalt är det inte kortbyxeväder på bergets högsta topp.

söndag 25 september 2011

Så här vill jag att det ska bli

Om man vill vara med och leda ett samhälle måste det såklart finnas någon tanke med ledarskapet. Det gäller att höja blicken och formulera målet. För min egen del har jag ibland avundats USA som idé. Där har man enat 50 nationer i ett land och gjort hundratals miljoner människor av olika härkomst till ett folk. Så vill jag att Åland ska se ut i framtiden. En plats där ålänningar lever och växer. Inte definierade som Föglöbor eller finströmare eller mariehamnare. Utan som ålänningar. Jag vill att det utan den minsta tvekan ska vara en självklarhet för alla som bor här att kalla sig ålänning. Att vi alla ska vara stolta över det och gemensamt jobba för att bygga ett ännu bättre samhälle. Jag vill vara med och arbeta för att vi även i framtiden ska kunna stoltsera med välskolade, kreativa och modiga ungdomar. Jag vill att de med rak rygg och gott självförtroende ska ta sig an världen som den då ser ut. För världen om 20 år ser inte ut som i dag, lika som i dag liknar den värld vi hade för 20 år sedan.


(Se där, ett litet valtal så där i all blygsamhet. Sånt kan man unna sig på en alldeles egen liten blogg!)



I ett alldeles annat sammanhang såg det ut så här i samband med ett tal på Isle of Wight senaste sommar. Det är egentligen underligt, som ung var jag blyg för folksamlingar och rädd för att ta plats. Det har gått över med åren, kan man säga.

lördag 24 september 2011

Mejlväxling mellan kandidater

Då min kandidatur var klappad och klar var reaktionerna många, både per telefon och per mejl. Från en blivande kollega i ett annat borgerligt parti kom följande:


Hej Jörgen,


Roligt att du tagit dig an politiken. Åland kan behöva alla goda resurser i samhällsbyggandet.


Däremot kan jag inte låta bli att reflektera över ett uttalande du gjorde till pressen, som lät ungefär så här: ”centern levererar alltid”, eller nåt liknande. Jag blev då ännu mer konfunderad över att du valt just centern. I alla andra politiska läger anser man ju att just centern och deras oförmåga att ta tag i  nödvändiga strukturförändringar, avsaknad av förändringsbenägenhet, är ett utav Ålands största politiska problem just nu. Istället vaktar centern på gamla maktstrukturer, av förståeliga skäl.


Jag känner dig ju som en relativt öppen, modern och flexibel människa, inte en reaktionär person. Centern däremot är Ålands konservativaste parti. Hoppas du kan hjälpa till att ändra den profilen. För Ålands skull.


Lycka till i valet!


Mitt svar:


Hej,

tack för de snälla orden. Jag håller med. Det behövs fler goda krafter i detta. Mitt val av centern var inte enkelt. Jag övervägde det noga men ansåg till sist att jag nog kanske kan göra mest konkret nytta i just centern. Jag vet om deras konservativa anseende men ser tydliga tecken på modernisering med den nuvarande laguppställningen och de människor som ingår i den. Och jag sade nog inte att centern alltid levererar, för det tycker jag inte man gjort. Jag sade att ”över tid” har det blivit mer rätt än fel för centern och de har på ett långsiktigt sätt varit med och byggt upp det Åland vi känner för och trivs på i dag.

Måste också tillstå att det inte är alldeles enkelt att se sakpolitiska jätteskillnader i den ”borgerliga” sidans olika program.

Ha det gott och god jaktlycka i höst!

Jörgen


Grönt är skönt. Bermuda ska ha öspelen 2013. För att förbereda arrangemanget har jag varit dit några gånger. En gång testade jag en av öns många 18-hålsbanor. Faktiskt min första runda någonsin! Fast får nog medge, man ska ha väldigt gott ställt på tålamodskontot för att det ska bli något på riktigt. Redan här ser man att jag är på väg att ta grönt parti och slå till höger!



Vanligaste frågorna

En liten spaning så här i början av helgen. Sedan jag lämnade tidningen och a) inledde en mängd olika andra projekt och b) skrev mitt namn på Centerns vallistor har folk jag träffat undrat över några saker:

– Hur vågar du?
SVAR: För att om man aldrig släpper taget, kommer man aldrig vidare.

– Är det inte nervöst att ställa upp i val?
SVAR: Ja, men det är också en fantastisk känsla. Nervositeten har gått från att ha varit min värsta fiende till att bli min bästa vän. Iidrottslivet, på jakt, i förhandlingar, när jag håller tal på engelska, överallt. Oron över att inte lyckas gör att försöken blir mer helhjärtade.

– Varför just Centern?
SVAR: Jag är genuint borgerlig i min syn på hur samhällen ska byggas. Jag har en stark tilltro till människans egen initiativförmåga och vilja att ordna sitt liv bra för sig själv. Dessutom är jag av den bestämda åsikten att vi som bor på Åland är skyldiga att på bästa sätt förvalta det arv vi fått. Utan att någon ska bli efter. Det tycker jag centern lyckats med över tid. Ibland har det gått väldigt bra, ibland lite sämre. Men på det stora hela har partiet genom att göra fler rätt än fel varit med och byggt det Åland jag i dag ser stor potential i. Det är ett samhälle med stark inflyttning, med en skola av yppersta världsklass och en vårdapparat som hänger med från vaggan till graven. Sådana saker som på riktigt räknas. Andra partier har också deltagit nu och då, men Centern faktiskt hela tiden. Det är att ta ansvar, enligt min mening.



Det här är en bild på det så kallade Wheelit-projektet i januari år 2000. Jag var med och gjorde den tidning som sedan distribuerades över hela Åland. Wheel-IT utgjordes av 70 ledande politiker och affärsmän som träffades och blickade framåt. Resultatet ser vi i dag i form av en mängd olika firmor som uppstod direkt eller indirekt från det seminariet. Här kan man läsa en liten text från 11 år tillbaka i tiden.

torsdag 22 september 2011

Checklista – nästan en Perfect Day

Steg upp tidigt. Check.
Promenad runt Svibyviken med hund och hustru. Check.
Duschade. Check.
Bredde smörgås och lagade o’boy åt minsta sonen. Check. (Lite curlingförälder måste man väl ändå få vara...)
Frukost. Havregrynsgröt utan socker eller sylt men med mjölk. Check. (Min lilla dagliga hyllning till alla stoiker och självplågare därute.)
Tog mina penicillinpiller för att bli kvitt den formidabla borreliaring jag fått på innanlåret, av alla platser. Check.
Möte på stadshuset med mina nyblivna kolleger. Check.
Undrar fortfarande varför det är omöjligt för snöplogar att hjälpa till med plogningen inne i staden när de ändå passerar från norra till södra Mariehamn. I dag tar lastbilarna upp plogen under transportsträckan. Check.
Funderar också på varför ungarna på Solberget och i Västerkalmare bussas förbi Strandnäs skola till Jomala. Om de faktiskt tycker det är roligt, är det annat virke i dagens ungdom än förr då busstransporter var pest och pina. Check.
Tog emot yngsta när han kom hem från skolan. Check.
Drog till WHA och satte upp reklamflaggor inför kvällens match mot TPS. Check.
Skrev på några papper. Check.
Hånade Thomi på kansliet för Arsenals prestationer. Check.
Ångrade mig efteråt. Tyvärr.
Cyklade hem och stannade för att leka med Nova– The Dog, ett tag. Check.
Ser fram mot drabbningen på WHA senare. Check.
Alltså. Just nu står bara TPS i vägen för att detta ska bli en perfekt dag. Och en sak till. Det har inte blivit mycket jaga än. Men det blir väl bättre!


Kastellet i Vaxholm innan jag blev ung och lovande! Om det gick bra? Jovars.


Än så länge ingen rådjursjakt att riktigt skriva hem om. Men snart är det vinter och då blir det nya tag.

onsdag 21 september 2011

En högerkille och en vänsterback

Det är hemskt att säga men jag kände inte igen honom. Ändå var Alan Kennedy en av alla som gjorde Liverpool till ett storlag i slutet av 1970-talet och början av 1980-talet. Inte med samma extrema lyskraft som målsprutan Kevin Keegan, men heller inte väldigt långt efter. Det är fotbollsvärldens stora orättvisa. En back blir aldrig lika hågkommen som en striker. Hur som helst. Jag, Alan Kennedy och 13.500 till hade den stora förmånen att i måndags se Rosenborg vinna Start på hemmaplan med 4-1. En stor upplevelse på många sätt. Till exempel att se nyförvärvet John Chibukes tre mål i den allra första hemmamatchen. Rosenborg har från synnerligen små förhållanden vuxit upp till Norges bästa fotbollslag och ett lag som hela Europa till och från fruktat.

Till vänster: det borgerliga alternativet Jörgen Pettersson. Till höger: tidigare tung vänsterback i Liverpool, Alan Kennedy, i dag allt-i-allo för klubben han tjänade så troget.

söndag 18 september 2011

Från en annan horisont

Ja, jag vill gärna komma in stadsfullmäktige för att försöka sätta fart på olika saker. Som en intresserad betraktare under många år har det inte alltid varit enkelt att begripa det som sker. Till exempel under de senaste åren då en åländsk investerare varit beredd att satsa 30 miljoner euro i stadens absoluta centrum för att bygga ett hus som är högre än de tidigare husen. Detta har nu valsat omkring i snart två års tid utan beslut. Alltmedan det byggts med rödglödgade spikpistoler norr om staden, öster om staden och väster om staden. Händer inget snabbt finns butikerna i Jomala, vilket är skoj för jomalaborna, men lite snopet för huvudstaden. Sådant borde man göra något åt.



I New York var också någon först med det högsta huset. Undrar om det var ett likadant liv där?

Så var det tidningen...

Ska snart sluta jiddra om jobbet på Ålandstidningen och blicka framåt. Bara måste dela med mig delar av den fullständigt sanslösa skrift som mina vänner på tidningen satte samman då jag slutade. Det råder liksom inte brist på kreativitet i tidningshuset... Men för allt i världen. Tag det inte på alltför stort allvar! Det ska man rent generellt akta sig för att göra med någonting överhuvudtaget. Hur som helst tvingades jag nu och då nypa mig i armen för att förvissa mig om att jag fortfarande levde och inte, i misstag, hade gått och dött.










lördag 17 september 2011

Tänka globalt men leva lokalt

För 50 år sedan åt vi maten som fanns där vi stod. I stora drag. I dag transporterar vi bananer och annan föda över hela världen innan den ligger på borden. Och undrar samtidigt varför utsläppen ökar... Sådana där tankar är oundvikliga en dag som denna då de åländska gårdarna har öppnat dörrarna för besökare. Tusen och åter tusen människor vallfärdade och köpte. Lokalt, lokalt, lokalt. Lite dyrare men mycket bättre. Kort sagt. Egentligen borde alla dagar vara som denna. Så att vi lever lokalt men tänker globalt. Då skulle världen troligen bli ännu lite bättre. Dessutom är de levnadsöden som inte fått smaka på Marskogens lamms ölkorv inte riktigt kompletta. Avslutade sedan med att filea lite abborre som fiskats i Västerhamn. Det går bra nu!


En känd jurist i upptäckartagen på Bolstaholms gård!


Lite cross måste man unna sig en dag som denna.



Folk av alla sorter fanns det gott om i Bolstaholm. Egentligen är förklaringen till ett lyckligt liv inte svårare än så. Umgås.


En mini-Pettersson i våldsam brottningsmatch mot en bändig tjurskalle. Den här gången drog tekniken det längsta strået.

torsdag 15 september 2011

Från en liten ö till en mindre

Som handelsresande för öspelen eller NatWest Island Games har jag haft den egentligen ofattbara förmånen att resa runt till mängder av småöar; några av dem mycket större än Åland, andra mycket mindre. Ett exempel på en väldigt liten ö är Alderney i Engelska kanalen. Här bor cirka 2.400 personer som tack vare ett starkt självstyre i stort sett sköter sina egna angelägenheter. Befolkningen lever på turism, banking och spelbolag – lite grovt alltså samma som vi på Åland.


Till Alderney kommer man med sådana här flygplan som går till Jersey och Guernsey. Lite bullriga men helt okej att åka med.


Organisationen International Island Games Association består i dag av 24 olika öar från hela världen. Som ordförande har jag varit till de flesta av dem men har fortfarande några kvar att besöka. Som till exempel Falklandsöarna.


På Alderney finns nästan ingen brottslighet. När de bosatta lämnar bilen på flygfältet lämnar de också nycklarna på en tavla i den lilla flygplatsbyggnaden.

onsdag 14 september 2011

Glad att vara på land

Dagar som denna är bäst att tillbringa på landbacken. Och minnas våren 2005 då jag med roddarbroder Johnny rodde från Stockholm till Mariehamn och samlade in 13.000 euro som allt gick till Ålands barnfond. Vi har fortfarande det inofficiella rekordet från Tjärven till Marhäll, 5 timmar och nio minuter. Skälet till att jag minns detta en sån här dag är att äventyraren, bergsbestigaren med mera Oskar Kihlborg just nu håller på ror från Sverige via Åland till Finland. Han gick över Ålands hav från Söderarm till Lågskär. Det är en bragd det också. Havet är stort hur man än korsar det. God lycka på den fortsatta färden!


För Ålands barn över Ålands hav, kallade vi projektet. Eller Rowing 40’s. Sträckan var totalt 150 kilometer. Efter det fick vi blodad tand och rodde från Stockholm till Göteborg via Göta kanal. Men det är en lite annan historia. (Foto: Daniel Eriksson)


Två män i en båt bör nog vara goda vänner för att det ska fungera. Det blir ganska långt ibland mellan meningarna. (Foto: Daniel Eriksson)

tisdag 13 september 2011

Ledarskap i teorin och praktiken

Det där med att leda folk och lag hör inte till det enklaste. Själv har jag haft förmånen att arbeta med oerhört stimulerande ledare genom åren. Mestadels i idrottsvärlden men också i yrkeslivet. Några minns jag bättre än andra.

Men den här kursen som jag tydligen klarade minns jag bara vagt. Ganska mycket konsultgrejs som kanske var för avancerat för mig på den tiden. 


Ledarskapet som ledde fram till guldet på Isle of Wight var dock inte mitt... Men som kapten fick jag ändå stå först!

En som bättre än de flesta visat prov på stort ledarskap genom åren är judokvinnan Eva Fellman, längst till vänster. Uthålligt och inspirerande har hon format män och kvinnor av pojkar och flickor. På den här bilden från 1993 har hon Andreas Donner, Daniel Sandberg, Desirée Fellman, Morgan Andersson och Kathi Salokoski med sig på Isle of Wight.

Den som på riktigt låg bakom volleyguldet i öspelen 1993 var numera Valbobon Ola Wiklund som ett tag blev ”naturaliserad” ålänning. Han är en ledare som begriper sig på såväl visioner som genomförande. Och så glömmer han aldrig ett namn när han träffat någon.

Otroliga minnen

Nu lämnar vi tidningshuset för ett tag och minns öspelen på Isle of Wight 1993. I finalen slog de åländska herrarna Ösel med klara 3-0. Det var magiskt. Hade vi spelat tio matcher mot dem på den tiden hade vi förlorat nio. Så mycket bättre var de egentligen. Men inte denna dag, då var vi oslagbara. Det visar igen den gamla sanningen – allt är möjligt, utom att slicka sig på armbågarna (sina egna alltså). I samma hall spelades årets NatWest Island Games då tävlingarna återvände till Isle of Wight. Den här gången var det Ösel som tog hem guldmedaljerna.

Lagkapten Pettersson & his crew var glada denna dag på Isle of Wight 1991.

måndag 12 september 2011

Visdomsord á la USA

”When you’re up your ass with alligators it’s hard to remember you came to drain the swap.” Sagt av ganska oklara skäl av en av alla writing coacher som passerat genom åren.


Inte alligatorer men några ”goda vänner” som tyckte det var ”jättetrevligt” att ”skoja lite med mig” innan jag gifte mig. Och eftersom allt som inte dödar härdar, blev jag en lite starkare människa även efter denna kväll... (1993 i december alltså).

Några minnen till

”Skrivbordet ska vara en kompost, grejerna ska ligga och mogna.” Just det känns lite löjligt på andra veckan arkivrensning. Detta jag just nu går igenom är inte en kompost, det är ett upplag som rätt hanterat skulle hålla Burkina Faso varmt under flera månaders tid. Jag för en kamp mot papper, minnen, bilder och annat fanstyg. Men jag ska vinna. Bara två lådor kvar nu.

”Jaja, jag kommer snart. Ska bara fixa det här först...” Vilken förälder har inte sagt det till sina barn? I det här fallet tog det 16 år innan jag släppte greppet om datorskärmen och tidningen. Roliga och lärorika år!

Inte bara näringslivsreporter. Hemmakock med smak för mörkt öl är också ett epitet som räcker långt!

söndag 11 september 2011

Trägen vinner

Sista lådan med gamla grejer. Nu börjar visdomsord som kan vara bra att ha någon gång dyka upp. Som lappen där envisheten hyllas. Inget kan ersätta ren och skär envishet.

Talang kan det inte – inget är vanligare än talangfulla människor som inte lyckas.
Rikedom kan det inte – oräkneligt många av dem som föds rika dör som fattiglappar.
Genialitet kan det inte – obelönad genialitet har nästan blivit till ett ordspråk.
Utbildning kan det inte – världen är full av välutbildade olycksfåglar.
Fru Fortuna kan det inte – hennes nyckfullhet har fått kungar på fall.

Endast envishet och beslutsamhet är allsmäktigt.

lördag 10 september 2011

På partaj med tidningsfolk!

Det får man nog slå fast. Festerna i tidningshuset har aldrig gått av för hackor. Det är fullt ös redan från början för att sedan öka mot slutet! I går var inget undantag när gänget som blir kvar på Strandgatan ordnade avskedsfest för mig. Det blev en lång och synnerligen uppfriskande historia! Vi både började och slutade tre, skulle man ungefär kunna säga. Fast egentligen började det tidigare då vännen Stig ”Kotte” Kottelin hängde med till Helge Sölgén som numera finns på Trobergshemmet. Helge var den chefredaktör som anställde mig första gången till tidningen 1986. Det var modigt av honom att välja en 21-åring utan någon större erfaren till tjänsten som näringslivsreporter. Och bra gick det! Helge har i dag svårt att prata men är klar i tanken och snabb till skrattet, hans adelsmärke genom tiderna.

Därefter drog jag och Kotte ner till Västerhamn och tog emot IFK:arna som slog MyPa häromdagen då de kom med färjan. Det var en bragd av dem att åka dit och vinna! Och på söndag ska vi se till att RoPS får sina fiskar varma på WHA.

Men sedan... blev det fest. Snälla tal, en egen tidning i världsklass, ett proffsigt luftgevär, presenter och saker! Löpsedlar. Mat och dryck och dans hela natten lång. Med tanke på det avskedet är tanken omöjlig att undvika: man borde sluta mycket oftare! Till alla gamla arbetskamrater: tack för allt och lycka till i framtiden. Ni har allt som behövs för att ni ska klara er bra!

Och så var det bilderna då:

Helge Sölgén, mannen, myten, legenden och den som i tiderna anställde mig till Ålandstidningen. Han har fortfarande nära till det medryckande skrattet.

Sista festen med gänget. Tone (med ryggen mot kameran), Jacob, Tommy, Jessica, Anna K, Erica och Matilda var till exempel på plats!

Gunnar, Niklas, Janne, Petra, Knodden, Thomas, Marlene och Sanna var också där liksom många fler som tyvärr blev ofotograferade. Ett unikt gäng!
Och så Kotte då förstås, hjärnkraftsreaktorn. I den här skallen står det inte stilla. Någonsin. Och så är han en fantastisk vän också!

fredag 9 september 2011

Så lätt att byta sida

I går blev det offentligt. Jag ansluter till Åländsk Center och kandiderar till höstens val. Att göra det var såklart omöjligt som redaktionschef. Inte bara det. Förr i världen var det en helt otänkbar tanke att byta sida från den granskande makten till den politiska makten. Men efter hand har jag allt oftare tänkt ”Varför inte?” Man har bara ett liv och borde göra sådant man går och funderar på. Det låter djupt men är simpelt. Man ska ha skoj medan man kan. Och nu kan jag.

Kunde däremot inte låta bli att ta en bild på mina forna kolleger (och nuvarande vänner!) som kom till den presskonferens där allt blev offentligt i går. Jag hade trott det skulle kännas konstigt men får medge att det faktiskt inte gjorde det. När man väl bestämt sig är det nya vyer som öppnar sig, nya tankar som man tänker, nya människor som man möter. Allt detta är oerhört uppfriskande!

I dag blir det party, stor avskedsfest på Ålandstidningen. Det ska bli skoj att sitta med alla arbetskompisar och prata gamla minnen för en kväll. (Och njuta en kväll till över IFK:s otroliga seger mot MyPa på torsdagskvällen!)

Bengt, Niklas, Petter och Annika antecknar för att berätta för sina lyssnare och läsare att en tidigare kollega bytt sida. Och just det, hur Åland ska bli en bättre plats att leva på om centern får bestämma.

torsdag 8 september 2011

Att ha riktigt roligt

Avsikten med att byta karriär lite så här mitt i livet är att ha det lite roligare. Det förstod jag vikten av redan 1999 då jag, på nån slags utvecklingskurs, kom fram till följande vägar till lyckan:
1. Klättra högt i träd. (Skrev jag faktiskt det där?!)
2. Skjuta raketer. (Yes!)
3. Dricka pilsner med polare. (Yes!)
4. Se på filmer, gärna amerikanska feelgoodhistorier. (Jepp.)
5. Laga god mat. (Guilty as charged.)
6. Köra motorcykel. (Check, men det börjar bli länge sedan nu...)
7. Skida slalom. (Absolut.)
8. Fälla träd och hugga ved. (Vilken dag i veckan som helst.)
9. Äta kräftor. (Okej då, erkänner.)
10. Vistas på flygplatser. (Faktiskt, på nåt halvt perverst sätt trivs jag i folkvimmel.)
11. Läsa böcker. (Mmm...)
12. Sjunga snapssånger. (Gärna, fast hellre än riktigt bra.)

Allt sådant ska jag bli bättre på i framtiden.

onsdag 7 september 2011

Anteckningar från 2002

Arkivresan närmar sig slutet. Hittar följande anteckningar från nån slags coachkurs i oktober 2002. Vad jag gör om 10 år:
• Har lämnat tidningen. Check.
• Jobbar som hotellchef. Inte ännu.
• Skriver skönlitteratur. Inte ännu.
• Två pojkar + fru. Check plus en!!! Pojke alltså.
• Stortrivs. Check.
• Kvar i IIGA. Check.
• Politiskt engagerad. Inte ännu.
• Lever som reseledare för äventyrsturister. Inte ännu.
• Spelar schack. Inte ännu.
• Jagar vildsvin och mycket annat. Check.
• Har helt slutat med volleyboll. Njae, inte riktigt...
• Har en inihelvitte fin (och nyrenoverad) källare. Inte ännu.
Fem av tolv är ju inte så illa pinkat.

Och ett brev från direktören

Jisses, vad som dyker upp ur arkivet! Som minnena från den där vårdagen 1995 då Hasse på Ålcom ringde och frågade om Ålandstidningen inte borde skaffa epost- och hemsidesadress. På den här tiden var det något några få pratade om men ännu färre egentligen begrep. Problemet var som vanligt konkurrenssituationen. Det ryktades att andra medieföretag var på gång att gå in för detta nya... Jag högg direkt och gjorde nyhet, löpsedel och hela kittet på detta nya. FÖRST PÅ INTERNET, var anslaget ungefär. I dag ter sig detta inte så konstigt men 1995 var internet bara ett blöjbarn. Hur som helst fanns det inte tid eller möjlighet att förankra mitt internetbeslut hos chefer, de var på resa, såvitt jag minns. Själv var jag en ivrig och hängiven reporter men utan formell makt att fatta beslut av strategisk betydelse. När Direktören kom hem blev det inte så roligt (se brevet). Men tidningen blev kvar på nätet, och mår fortsättningsvis bra, liksom själva internet, vad jag kan förstå. Själv har jag gott samvete. Ibland måste någon gå först och i det här fallet är jag glad för att det var jag.

Med hopp om förbättring

Jag betraktar mig inte som en blivande gnällgubbe som klagar över skräp på gatan. Hellre plockar jag upp det själv. Inte tycker jag hellre d...