Om Åland i världen

Det pratades bland annat externa relationer i lagtinget i går. Sådana är viktiga för Åland. När man inte är störst av alla måste man se till att ha många kompisar. Jag sade ungefär så här i ett anförande.

Talman,

det är såklart synnerligen lämpligt att just i dag diskutera åländsk externpolitik. För etthundrasextio år sedan undertecknades den Parisfred som satte punkt för Krimkriget och gjorde Åland demilitariserat. Därför är flaggorna i dag i topp i vårt landskap och därför diskuteras fred och samhälle i dag i Kastelholm. Det är på många sätt unikt. Etthundrasextio år av fred är fantastiskt på precis alla sätt, särskilt som två världskrig passerat, krossat samhällen och sedan blivit starten på något nytt.

Parisfreden innehöll många andra beslut. Till exempel demilitariserades även Svarta havet som en följd av Rysslands aggressioner som då utgick ifrån Krimhalvön. Den åtgärden blev inte så långvarig, bara fjorton år efter Parisfreden förklarade Ryssland att demilitariseringen av Svarta havet inte längre gällde. Svårare än så behöver det inte vara att förändra en verklighet.

I dag lever vi i skuggan av Krimkriget och de två världskrigen. Vi har i Europa skapat en union som jobbar för fred och frihet och som gör oss på Åland en del i en helhet som på det stora hela varit bra men just nu utmanas av mörka krafter och krigiska grannar. I meddelandet om externpolitiken beskriver landskapsregeringen dessa utmaningar som ”större än någonsin”. Det är lätt att hålla med och det är många som delar denna oro. Så sent som i januari var dessa frågor uppe när den ständiga kommittén för den parlamentariska Östersjökonferensen (BSPC) möttes i Bryssel. Jag var där i egenskap av åländsk BSPC-ordförande och kunde med egna öron höra våra grannparlament dela med sig av sin oro kring den egna säkerheten. Sedan dess har inget egentligen blivit bättre, snarare tvärtom. Rysslands ockupation av delar av Ukraina är ständigt pågående och den ryska tondövheten gentemot omvärldens signaler är total. I Syrien och Libyen pågår fullskaliga inbördeskrig som tvingar människor att fly för sina liv. Denna flyktingström sätter hård press på andra länder och ger bränsle till de människor som sköter sig själva och struntar i andra. I Europa har vi under den senaste tiden sett hel- och halvfascistiska organisationer vinna mark på bekostnad av de som förespråkar tolerans och öppenhet.

Vi har haft fred i över etthundrasextio år i Norden och det förpliktigar. Vi har faktiskt lyckats med det som andra inte lyckats med. Vi har löst konflikter på andra sätt än genom att beskjuta varandra i syfte att gripa makt. Därför är det oerhört viktigt att Åland och det övriga Norden deltar i arbetet med att återupprätta förtroendet mellan stridande parter. Det är inte enkelt. Förtroendet för till exempel Ryssland är på historiskt låga nivåer och parallellerna mellan Krimkriget på 1800-talet och Ukrainakrisen i dag är både slående och hotfulla. Särskilt våra baltiska grannländer är nervösa över den propagandaflod som väller över dem från den ryska sidan gränsen. Det finns många skäl till denna oro. I till exempel Lettland har mängden infödda letter sjunkit från drygt sjuttio till femtio procent under de senaste decennierna. Mot den bakgrunden klingar den så kallade Putindoktrinen illa. Enligt den har Ryssland rätt att skydda ryssar, var de än befinner sig. Därför är Krimhalvön i dag att betrakta som ryskt territorium.

Allt detta gör oron bland länderna runt Östersjön påtaglig och därför är samarbetet inom BSPC viktigt. Vi måste där hjälpas åt att argumentera för vikten av oberoende och undersökande journalistik i Ryssland. Vi måste hjälpas åt att skapa utbildningar som lyfter kritiskt tänkande vilket utgör grunden för alla demokratier. Vi ska aldrig tröttna på att lyfta fram goda exempel kring hela Östersjön och berätta för Ryssland, som också är en del av BSPC, att frihet och demokrati i det långa loppet är bättre än motsatsen.

Europa befinner sig i en kris som vi antagligen bara sett början av. Det är mycket som tyder på att mycket blir sämre innan det blir bättre. Från åländsk sida kan vi kanske inte göra så mycket på den internationella arenan men vi ska ta vara på de tillfällen vi har. Vi ska lyfta fram vår demilitarisering och neutralisering i precis alla sammanhang vi kan nå och vi ska hjälpa till att hitta gemensamma lösningar när det gäller den internationella flyktingskrisen. Det är en uppgift som inte får misslyckas. Vi är alla människor och sådana ska hjälpa varandra. Oberoende om vi råkar vara födda på Åland, i Baltikum, Syrien eller Holland.