måndag 31 oktober 2011

Det börjar bli allvar

I dag är det så kallad fullmaktsgranskning för det nya lagtinget. Det sker i Statens ämbetshus och följs av fotografering av de nya ledamöterna. Det är ganska många sådana i år, i synnerhet om man inkluderar ersättarna som går in istället för dem som utses till ministrar. Många är de nya krafter som vill vara med och bygga morgondagens Åland.

Jag har skrivit mycket om den förnyelse som pågår med kraft inom Åländsk Center. Det är inte bara där det sker. Alla partier, möjligen med undantag av Liberalerna, har i år fått med många nya och otroligt starka krafter och spännande personligheter. Väljarna visade den 16 oktober att det finns en beställning på förnyelse, fast med varsam hand. Sist och slutligen är det ett samhälle som ska byggas. Sådant ska hanteras med stor ödmjukhet, Åland ägs inte av storägare. Det är ett folkbolag där alla har lika mycket att säga till om.

Det parti som det snackas mest om just nu är Centern. Ska partiet vara med i regeringen? Vad vill väljarna och sympatisörerna?

Att det snackas om Centern är rätt självklart. Det handlar om Ålands största parti och mer än 3.000 ålänningars förstaval. Sådant förpliktigar och medför ansvar. Det är klart det vore enkelt att sätta sig i opposition och kritisera än det ena och än det andra. Det är dock inte så man tar ansvar på allvar.

Centern har beskyllts för att vara konservativt. Det är inte sant. Centerväljarna röstade för en omfattande förnyelse vid senaste val. Andelen nya kandidater var imponerande. Alla kom inte in den här gången men står redo om fyra år på nytt. Centern har också varit pådrivande på många områden i det åländska samhället. Gymnasiereformen, Ålands sjöfartsmuseum, Alandica för att nämna några konkreta exempel. Det finns många andra som tillkommit tack vare partiet. Centern säger modigt ja istället för ängsligt nej.

Sådant gör mig glad. Vi ska med historien som språngbräda ta ett fast sikte mot framtiden. Partiets väljare är både framåtinriktade och beslutsamma. Bygget av Åland sker långsiktigt. Men bygget börjar nu.

söndag 30 oktober 2011

Tack för i år, nu nya tag

Som avslutningsmatch innehöll egentligen IFK-FC Honka allt. Utom möjligen riktigt välspelad fotboll – därtill var planen inte i skick. Det var kämpaanda och passion, det var vilja och kraft och mod. Är möjligen inte objektiv men IFK var det för dagen bättre laget och bara någon tånagel från att leda med ett eller två mål i första halvlek.

Matchen illustrerade också tydligt idrottens mer brutala sidor. Honka som tog ledningen med tolv minuter kvar var bronsmedaljörer med allt vad det innebar i tolv minuter. Då kvitterade IFK och förpassade bronspengarna till Jyväskylä och JJK. Vänjer mig aldrig riktigt vid att se ledsna förlorare. Men oavgjort var ett rättvist resultat, och kanske en god definition på säsongen som helhet. Här är förresten en rad med highlights från 2011 års Veikkausliiga. Världsklass!



Den perfekta matchen avslutades med den perfekta festen med spelare, ledare, frivilliga och många andra. Skämt och allvar i en, sade jag det?, perfekt kombination.

Nu stundar nya dagar, nya tag, nya utmaningar.

Ses.

lördag 29 oktober 2011

Årets sista matchdag

I dag lördag kl 14.00 är det dags för årets sista match för IFK Mariehamn i den finländska fotbollsligan. För motståndet står FC Honka som kommer  laddade till Mariehamn. De är ute efter en bronsmedalj medan IFK borde vinna för att nå årets målsättning – en sjätteplats.


Om fotboll och idrott finns mycket att säga. Från den verkligheten finns mycket att lära. Konkurrens blir aldrig lika naken som när det handlar om att vinna och förlora. Bara en kan stå som segrare när slutsignalen ljuder. Kamp skapar känslor. Närmare 1.500 ålänningar kommer till varje hemmamatch på Wiklöf Holding Arena för att vara med sitt lag. Ibland går det bra och massorna jublar. Ibland går det dåligt och kritiken haglar. Jag vet inget som rör upp känslor så mycket på Åland som fotboll och IFK. (Skulle möjligen vara politik då! ;-))


En av alla aktiviteter som genomfördes i somras tillsammans med spelarna var en blåsrörstävling hemma hos styrelsemedlem Frille Karlström och hans hustru Eva bak i Jomalaskogarna.


IFK Mariehamn är Ålands största idrottsförening med allt vad det innebär. IFK är det enskilt största åländska samtalsämnet som det övriga Finland har i dag. De nyheter som sprids om IFK har till skillnad mot många andra historier från Åland en positiv klang. IFK berör inte bara Åland och ålänningarna. Hela Finland gillar lag och företag som från små omständigheter blivit stora.

Det finns många sådana exempel på det företagsrika Åland. Knappt skönjbara idéer har i händerna på rätt entreprenörer blivit stora koncerner. IFK är ett exempel av samma kaliber. Att en ort med 28.000 invånare klarar av ett lag i landets högsta fotbollsliga är om inte ett mirakel så åtminstone väldigt imponerande.

IFK ser som vår kanske viktigaste uppgift att utgöra en förebild och ett mål för unga ålänningar som vill nå långt. Vi anser det viktigt för unga att förstå att de enda gränser som finns här i livet är dem man själv sätter. IFK Mariehamns lag i fotbollsligan är en stark symbol för Åland. Laget är ett ständigt diskussionsämne. Det sker inte av en slump. Det är resultatet av ett långsiktigt och hårt arbete för att skapa innehåll i folks vardag. IFK Mariehamn är något för unga och gamla ålänningar att känna stolthet över. I dag möts vi på nytt på WHA för att heja fram vårt lag. Vi sitter där med fjärilar i magen och ibland en klump i bröstet. Det är toppidrottens krassa verklighet. Marginalerna är små, insatserna höga och passionen ibland svårhanterlig.

Nu kör vi och sedan kör vi vidare!

fredag 28 oktober 2011

Även de äldre vill ha nytt

Någon gång ska jag räkna ut exakt hur många de ”nya” kandidaterna inom Centerblocket fick i förhållande till de ”gamla” i 2011 års segerval. Man ska aldrig vara säker, men jag skulle inte bli förvånad om de nya fick om inte fler, så inte många färre av de drygt 3.000 rösterna.


Jag har fått många reaktioner på texten om den nya centern. Jag tycker alltså att de flesta hittills missat den tydligaste valnyheten av dem alla. Att Centern behöll platsen som Ålands största parti, trots att hälften av kandidaterna var helt nya. Det visar kraften i viljan till förnyelse hos de som lade sin röst på en grön.


Fick det här mejlet i går:


Hej Jörgen!

Följer med stor behållning ditt bloggande, är själv en gammal trogen centerpartist. Onsdagens inlägg om den ”nya” centern var bland det mest glädjande på många år. Det här har jag väntat på i säkert 20 år, en förnyelse behövs absolut och har egentligen behövts länge. Hoppas att ni orkar dra det vidare och inte faller in i de gamla gängorna på nytt. En sak till som behövs – se till att centerns verksamhet når ut till allmänheten och sympatisörerna. Det har i alla tider varit centerns kanske sämsta del, allt för mycket har hållits internt i centralstyrelse och lagtingsgrupp.
NN



SVAR: Hej och tack för de vänliga orden. Var lugn. Arbetet med att förnya partiet har inletts på allvar i och med detta val. Vi ska bli bättre på att nå ut till alla sympatisörer och vi ska uppgradera hela partiet och dess medlemmar. Jag håller med om att makten hittills verkat koncentrerad till en rätt liten kärna. Det är nog inte den rätta vägen framåt. Jag är ändå glad efter att ha träffat och pratat med oerhört många Centerpartister de senaste dagarna att höra vilken beslutsamhet det finns ute i leden. Så här sammanfattar de allra flesta läget, när de får höra bakgrunden:
”Okej. Vi är kanske inte jättenöjda just nu, men vi är beredda att se detta långsiktigt och vara med om att på riktigt bygga upp nya centern tillsammans.”


Och precis så ska man arbeta. Ingen kan någonsin få allt vad man vill ha. Det är bara dumt att ens tro något sådant. Men vi ska oberoende det se till att vi jobbar så hårt man någonsin kan. Det är omöjligt att bli klandrad för det. Ni hänger väl med, för nu kör vi!


Efter varje köldknäpp kommer man lite närmare vårdagjämningen. (Gammalt Finströmsordspråk.)


torsdag 27 oktober 2011

Tillbaka i skolbänken

I dag fortsätter samtalen om det kommande regeringsprogrammet. En lång rad olika grupper vänder och vrider på olika frågor. Det är ett viktigt och krävande jobb. Fallgroparna är många trots att samsynen på olika saker är rätt stor. Alla partier, såvitt jag vet, är för att det så snabbt som någonsin möjligt ska råda balans mellan Ålands intäkter och dess utgifter. Skillnaden i synsätt handlar mer om sättet som man når det målet på.

Själv gjorde jag som jag brukar. Inledde morgonen med en promenad runt Svibyviken. Det sätter fart på livsandarna och kickstartar hjärnkontoret. Det behövs i dag.

Nu är det nämligen också dags för ”introduktionsutbildning” i lagtingsarbetet. På programmet står rundvandring i huset, praktiska frågor, datasystem, tillsättande av LR och mycket mer.

Här hade jag också skolbänken att se fram mot. Fast på ett lite annat sätt än i dag.

onsdag 26 oktober 2011

Nya tider inom Centern

Förundrar mig över att ingen av de lokala förståsigpåarna insett det som väljarna klargjorde den 16 oktober. Det är inte längre den gamla Centern som rör och för i den åländska politiken. Det är den nya Centern som vann valet. Av 43 kandidater var hälften sådana som aldrig förr kandiderat. Alla av dem kom inte in, men samtliga bidrog till valresultatet. Tack vare alla dem gick det nederlagstippade partiet segrande ur valet. Centerns anhängare såg det som andra inte såg – att partiet har tagit ut en ny kurs. De inte bara såg det, de gillade det också!

Centern har på många sätt genom historien varit partiet som med avstamp i det förgångna motiverat sina väljare att stanna kvar. Den nya Centern och dess många och entusiastiska partiarbetare har tvärtom tonat ner historien och tagit sikte mot framtiden! Det är på många sätt uråländskt. Traditioner och vanans makt i all sin ära, men det gäller också att anpassa sig till nya förhållanden. Så har företagsvärlden gjort, så gör människor varje dag och så gör nu också partiet Åländsk Center.

Men att byta kurs för ett parti är inte utan våndor. Det finns många ambitiösa viljor bland Centerns kandidater. Det finns mycket kunskap men också mycket tröghet i partiet. Fast framför allt finns ett dynamiskt intellekt och en kamp- och utvecklingsvilja som förenar när debatten är avklarad. I dag finns också en mycket välfungerande partiorganisation och en entusiastisk gräsrotsrörelse. Den utgörs av drygt 3.000 ålänningar som sade ja till förändring.

Dessa fyra kandidater är ett exempel på den Center som inte längre först blickar bakåt, utan framåt. Det finns många andra, närmare bestämt drygt 3.000! 

tisdag 25 oktober 2011

Det råder bistra tider

Ute faller hösten och kylan och mörkret över oss alla. Inomhus förs intensiva diskussioner kring hur den offentliga ekonomin ska bringas i balans under de kommande fyra åren. Än så länge behöver Åland inte låna för sin drift (vilket de facto väldigt många mycket större länder gjort till regel). Lån är såklart inget annat än en kortsiktig lösning som egentligen bara bankerna vinner på. Riktig samhällsutveckling bygger på samma enkla princip som styr varje hårt kämpande hushåll. Utgifterna ska inte vara större än inkomsterna.

Det där vet alla. Vad man inte alltid är överens om är inom vilka områden man ska spara på dessa utgifter. Sjukvården vill ingen politiker med självbevarelsedrift röra. Skola och barndagvård är långsiktigt dumt att strula omkring med. Återstår sedan... ja vadå? Skärgårdstrafiken? Det betyder i sanningens namn inte så mycket. Tar man hela landskapsbudgeten och lägger den på ett stort bord ser man snabbt att största delen av bordet utgörs av utgifter för ÅHS, alltså sjukvård och omsorg. Den andra stora delen av utgifterna är skolväsendet. Skärgårdstrafiken som så ofta nämns utgör i sanningens namn ingen väldig del av utgiftskakan – men ska såklart ändå ses över!

Det är då man inser att detta inte blir lätt. Fast å andra sidan. Det ska inte vara enkelt, då vore det ju ingen utmaning.

Ha en skön tisdag.

måndag 24 oktober 2011

Det är mycket nu...

Ser att jag får frågor i bladen beträffande lite olika saker. Ska såklart försöka svara efter bästa förmåga.

Ja Jörgen, livet är inte enbart fotboll och trevliga vänner. Ålands Författningssamling bör samtliga i lagtinget känna till. Hur är det egentligen med den saken?
0457...
SVAR: Jepp, känner till den. Har hanterat den på samma sätt som jag en gång tog mig an Brott och Straff och Den åländska segelsjöfartens historia; som något man måste läsa för att förstå helheten, utan att egentligen brinna för det. Men det är gjort!

Du har fått flest röster och representerar det största partiet. Varför är du inte lantrådskandidat?
Bloggläsare
SVAR: Av två skäl, båda lika viktiga. 1. Jag har ännu inte den erfarenhet av förvaltning som ett lantråd eller en minister faktiskt måste ha. Det blir kontraproduktivt att gå in där och styra och ställa utan att ha insikt i den verkligheten. Jag ska nu skaffa mig den för att vara förberedd i framtiden. 2. Det är partiet, dess styrelse och dess lagtingsgrupp som utser kandidaterna till talmansposter och regeringen. Det vore väldigt fel att basera en regeringsbildning på bara ett lyckat valresultat. Det krävs mer än många röster för att leda en regering.

Vad är dina slutsatser efter en vecka som folkvald?
Jaktkompis
SVAR: Jag är imponerad över den entusiasm med vilken alla invalda tagit sig an sina nya uppgifter. Det är väldigt stimulerande att vara med och diskutera, vända och vrida för att komma till lösningar som är bra för hela Åland. Och så är jag förstås fortfarande överväldigad över det förtroende väljarna visat mig själv och det parti jag representerat. Över 3.000 ålänningar tycker Centern behövs för Ålands bästa. Det är imponerande och gör i vart fall mig väldigt ödmjuk.

söndag 23 oktober 2011

Är det bättre att våga mindre?

Läser i bladen det ena påhoppet konstigare än det andra. Politik engagerar och det är bra så. Men nog är det ganska grova grejer som ramlar genom det så kallade nålsögat. Centerns ordförande Harry Jansson har fått sig om öronen mer är de flesta. Det är väldigt orättvist, enligt min mening.

Ja, han har varit inblandad i några ”soppor”, läs De gamlas hem och Itiden. Det borde hedra honom. För innan ni kastar den första stenen ska ni fråga er själva: tror ni att kön var lång bland de som ville hjälpa till då det började röka in i organisationerna? Nej, just det. Det var de facto en av världens kortaste köer. För det handlade om att ta ansvar. Alla vill vara med och synas och höras; tills det krävs någon som tar ansvar. Det ansvaret har Harry tagit i egenskap av ordförande för Ålands i dag största parti. Utöver det är det nog också ett faktum att Centern i dag inte skulle vara det största partiet om det inte hade varit för det jobb som Harry, hans presidium och alla andra aktiva centrar genomfört. Det är lätt att glömma så här i efter-valet-glädjen att ett parti är summan av samtliga partimedlemmars arbete, inte bara de som för stunden lyckats bäst.

Genom att inte stå i den där kön för de tuffa uppdragen försäkrar man sig om att inte göra någon upprörd. För den som inget gör, den ej heller ingen stör. Frågan alla måste ställa sig är gjorde jag rätt som satt tyst?

Sånt ska man fundera på ibland.

lördag 22 oktober 2011

Äntligen lördag!

Det hjälps inte men egentligen borde alla dagar vara lördag. Det är nåt extra med denna veckodag. Som till exempel att man får äta godis och att det bara är en dag kvar tills det är måndag och man får börja jobba igen! Ha en trevlig helg!

torsdag 20 oktober 2011

Det där med röster och sånt

En fråga efter söndagens val: Du fick flest röster i ditt parti. Borde du inte vara aktuell för nån slags ministerpost eller nåt?

SVAR: Jag ser inte individuella röstresultat som direkt avgörande. Jag anslöt Centern för att vara med i deras lag. Då är det som i idrott. Ibland lyckas några av lagets medlemmar, ibland lyckas andra. Det viktiga är att laget kämpar tillsammans. I det här fallet är det därför partiet som sådant som avgör vilka medlemmar som ska göra vad. Och det finner jag mig i. Det är ju inte helt oviktigt med kompetens och erfarenhet, som ett exempel.

onsdag 19 oktober 2011

Spännande tider

Så här mitt i regeringsförhandlingarna står det väldigt klart att det är ett inspirerande uppdrag det här med att vara lagtingsledamot. Det finns väldigt många viljor och väldigt många inspirerande diskussioner. Jag är imponerad över vilket engagemang och vilken kunskap alla människor besitter. Inte för att jag nånsin tvivlat på just det men det är onekligen väldigt uppfriskande att ta del i arbetet på ett aktivt sätt. Hatten av för alla regeringsförhandlare i alla de olika partierna. Det är ett svårt och viktigt arbete som just nu pågår i mötesrummen i lagtingshuset. Ska bli synnerligen intressant att se hur allt slutar. För när dagen är slut, eller kanske morgondagen eller någon av de följande är över, gäller ändå: Det blir nog bra, bara det blir klart!

tisdag 18 oktober 2011

All vår början bliver svår

I går var första arbetsdagen i lagtinget. Eller kanske inte arbete men lite pappersjox och några möten. Det är mycket som ska falla på plats i dessa dagar, noterar jag. Om det var glömska eller ren tankspriddhet ska jag låta vara osagt men jag glömde ställa in p-skivan när jag parkerade på förmiddagen. Och eftersom parkeringsövervakaren i Mariehamn är utrustad med ett av världens skarpaste felparkeringsväderkorn var utgången enkel att förutse. Det måste sägas – den kvinnan gör sitt jobb! Och inte bara det, hon skriver också väldigt fina lappar. Med en sådan här hälsning, svider det inte ens att betala.

Men jag ska skärpa mig fortsättningen.

Första dagen, första boten. All vår början bliver svår! Men håll med om att den fina lappen gör det hela lite lättare att tackla. 

Allt var inte jobbigt i går. Man får på det hela taget säga att det varit två halvskapliga kvällar i följd. Valet i söndags följt av 5-2 seger för IFK mot Jaro på måndagen. Om det stämmer att det alltid kommer regn efter solsken är det nog bäst att börja leta upp paraplyet...

Ha det gott i dag nu!

måndag 17 oktober 2011

Tack för allt stöd

Att jobba i ett parlament är enligt min mening bland de finaste uppdragen man kan få. Inför det faktum att så många tycker jag ska sitta i Ålands lagting känner jag en oerhörd ödmjukhet och tacksamhet. Att säga tack till alla känns i sammanhanget futtigt. Jag skulle vilja göra så mycket mer. Inför de uppgifter som nu väntar lovar jag att förvalta det förtroende väljarna visat mig och partiet så bra som någonsin är möjligt. Det är mycket som måste göras och i rätt skyndsam ordning. Det arbetet börjar i dag. Ses.

söndag 16 oktober 2011

Idrott skapar starka människor

Idrott är i dag något som ålänningarna vårdar och hyllar. Våra lag i olika sporter kämpar inte bara för sin egen skull. De vinner för hela samhället och deras förluster delas av många. Våra idrottsstjärnor utgör viktiga förebilder och inspiratörer till unga ålänningar. Och äldre. Genom att konkurrera med andra lär man sig själv bli bättre. Idrottens framgångar har därmed inte bara stannat hos utövarna. Det finns många exempel på hur människor vana vid hård träning och små steg efter idrottskarriären tar sig an andra uppgifter, samhälle och näringsliv till fromma. 

De aktiva lär sig ta ansvar, ledarna lär sig att visa andra vägen framåt, samarbete är nyckelordet. I dag är det många ålänningar som genom att ha fostrats inom idrotten är redo för större och tyngre uppgifter.

Jag har sett stordåd uträttas inom den idrottsvärld som följt mig genom livet. Jag har sett öbor utvecklas över hela världen tack vare sport och den konkurrens som kommer ur tävlan på lika villkor. Idrott och samhällsbygge har mycket att lära av varandra. Respekt för andras förmåga, insikt kring vikten av hård träning, mod, list och uthållighet, för att nämna några egenskaper.

IFK Mariehamn och öspelen är två organisationer som på riktigt gjort skillnad i världen. IFK är en förebild och en angelägenhet för alla ålänningar. Det är på riktigt hela Ålands lag. Öspelen har fört unga ålänningar ut i världen och tagit världen till våra egna hem. Det är både viktigt och utvecklande. Därför måste jag minnas lite med hjälp av några bilder från den gångna sommaren! Alla bilder är tagna av fotografen Jason Swain på Isle of Wight.



Den här gruppen människor utgör alla delegater i International Island Games Association. Efter varje årsmöte, i samband med NatWest Island Games (öspelen), samlas vi för en stor gruppbild. I somras regnade det vilket gladde sponsorn som stod för paraplyer!
Inför finalmatchen i fotboll mellan Isle of Wight och Guernsey ställde sig alla spelare upp på en linje och presenterades för varandra, för publiken och för mig. Det kändes högtidligt. Isle of Wight vann med 4-2 efter en osannolikt spännande match som gick till övertid inför 2.000 jublande hemmaåskådare.
Jag är långt ifrån ensam om att se in i ryggtavlan på löparlegenden Sebastian Coe. Det gjorde i ärlighetens namn de allra flesta då det begav sig. I dag är Lord Coe chef för London-OS.
Seb Coe kom till Isle of Wight för att öppna öspelen. Vi gick tillsammans kanske 500 meter från ett ställe till ett annat. Längre tog det inte för att inse att mannen fortfarande har klipp i steget. Med på bilden är hans assistent som jag tyvärr glömt namnet på och David Ball, ordförande för Isle of Wight-organisationen.
När det gäller allt som har med muskler att göra ligger de flesta i lä när Andy Frost hugger i. Andy som är hemma från Isle of Wight ligger nu i hårdträning för försöka nå OS som går i London nästa år.

lördag 15 oktober 2011

En kreativ plats för alla


Jag avundas ibland USA som idé. Där har man enat 50 nationer i ett land och gjort hundratals miljoner människor av olika härkomst till ett folk. Det är ett imponerande arbete. Så vill jag att Åland ska se ut i framtiden. En plats där ålänningar lever och växer. Inte definierade som Föglöbor eller finströmare eller mariehamnare. Utan som ålänningar. Jag vill att det utan den minsta tvekan ska vara en självklarhet för alla som bor här att kalla sig ålänning. 

Jag vill vara med och arbeta för att vi även i framtiden ska kunna stoltsera med välskolade, kreativa och modiga ungdomar. Jag vill att de med rak rygg och gott självförtroende ska ta sig an världen som den då ser ut. För världen om 20 år ser inte ut som i dag, lika lite som i dag liknar den värld vi hade för 20 år sedan.

Gränserna försvinner och världen blir mindre. Flyttlassen går oftare och begreppet ”hem” är svårare än någonsin att definiera. Men en sak försvinner aldrig. Det är den första frågan man ställer till folk man träffar.

”Where do you come from?”

Då skulle jag vilja att svaret lyder ”Åland, en fantastisk ö i Östersjön. En plats där vår närhet till Finland, Sverige och resten gjorde att vi aldrig förlorade kontakten med omvärlden. En ö där vi tryggt kunde växa upp och odla en tro på oss själva att allt vi vill göra kan bli verklighet.”


Allt fler ålänningar passerar allt oftare Marhällan – en av de allra viktigaste symbolerna för det Åland som på 50 år gått från ett insulärt och fattigt ö-samhälle till en plats som lockar till inflyttning och lever på IT. Och sjöfart och lite annat smått och gott!

fredag 14 oktober 2011

Man lär sig av att försöka

Mejl från bloggläsare: Hej och tack för att du ställer upp i årets val! Din medverkan har satt fart på spekulationerna kring hur det ska gå. Jag är själv idrottare och tycker det är dags för någon som på riktigt förstår vad sport betyder för Åland och ålänningarna att sitta i lagtinget. Det känns som allt annat diskuterats i valrörelsen – utom idrottens villkor i det framtida Åland. Hur tycker du åländskt idrottsliv ska utvecklas i fortsättningen?

SVAR:

Hej och tack för de vänliga orden! Jag tycker att många har väldigt mycket att lära från idrottens värld. Som att konkurrens är bra och att den som försöker mest (och är listigast) till sist vinner. Liksom den gamla sanningen, som möjligen Ingemar Stenmark myntade: ”Det är konstigt, men ju mer jag tränar desto mer tur får jag!”

Ålänningarna har historiskt sett tagit sport och idrott till sina hjärtan. Det kan ha med ö-läget att göra. Det känns bra att någon visar framfötterna även fast man kommer från en liten ö. Jag tror också det handlar om glädjen att se andra försöka och lyckas. Alla kan inte idrotta men alla kan begripa känslan av att verkligen ha gjort sitt allra bästa. Därför tycker jag idrotten är en vägvisare för hela samhället. Alla lyder under samma regler och tävlar mot samma mål.

Jag har nämnt Färöarna som ett exempel förut och gör det gärna igen. De lyckades i de sista skälvande minutrarna innan Uefadörren slog fast dörren för självstyrda områden ordna en plats för sin ö i världsfotbollen. I dag tävlar Färöarna i såväl EM som VM. Det är synd att Åland inte är där. Invändningen ”vi har ändå inget där att göra” är löjlig. För det finns bara en sak som är riktigt säker: ”If you wanna win the game, you gotta be in the game!” Det finns ingen värld liksom idrottens där gamla sanningar förlorat och nya drömmar tagit över.

Därför är såklart öspelen (trots att jag är lite inblandad) en viktig morot för åländska idrottstjejer och -killar. Liksom det ständiga utbyte i såväl finländska som svenska serier. Man kan på många sätt se idrotten som en skola. Utgifterna i dag är egentligen en investering som betalar sig i morgon. För lärdomarna som följer med idrottslig aktivitet följer med till nya, och kanske viktigare, uppgifter i framtiden.


Det första landstinget 1922. Vad alla inte vet är att talman Julius Sundblom och lantrådet Carl Björkman även de hade sin bakgrund i idrottsrörelsen. De var bägge involverade i segling som hörde till de första riktigt organiserade sportformerna på Åland.

Några ord om mitt val

”Jovisst, du är ju trevlig, men man måste ju se vad ditt parti hittar på för nåt också!”

Så sade en vän till mig häromdagen. De orden satte fart på tankarna hos mig. För när jag bestämde mig för Centern var valet absolut inte enkelt. Jag ser mig själv som urborgerlig som tycker folk ska sköta sig själv så länge man kan. Därför gick socialdemokratin bort tidigt. Är fortfarande lite häpen över att ingen tydligare ifrågasatt deras utspel om fri tandvård för alla. Partiet vill höja skatterna (=ge mindre utrymme för människors egen konsumtion) för att bränna pengarna på tandvård åt alla. De som alltså sköter sina tänder ska betala för dem som inte sköter sina tänder. Socialism är aldrig tydligare än så.

Liberalerna gick också bort, huvudsakligen för en till synes genuin oförmåga att fatta beslut. Det är utredning på utredning på betänkande på praxis på bordläggning på kommittéer alltmedan pengarna rinner ut och tiden krymper. Där skulle jag passa in väldigt dåligt.

De övriga partierna är inte lika enkla att välja bort. Alla har sina ljusa stunder och i allt väsentligt en hälsosam syn på samhälle och vardag. Att valet till sist föll på Centern hade mest med laguppställningen att göra. Jag anser att partiet har mer klokskap och fler handlingskraftiga människor än andra. Generellt sett.


Centern är ett parti för alla som vill utveckla det Åland vi i dag bor på till en ännu bättre plats. Det tycker alla dessa nya krafter som också bestämt sig för att gå ner från läktaren och in på plan.


Jag vill leta rätt hellre än fel. Jag vill lämna läktaren för att vara med i matchen. Så sade jag och valde därför det parti som över tid byggt det Åland vi i dag lever i. Det har man gjort med hjälp av en stark tilltro till människans egen initiativförmåga och vilja att ordna sitt liv bra för sig själv. Ibland har Centern också gått vilse, men man har hittat tillbaka till den rätta vägen igen. Jag vill vara med och hålla partiet och Åland på den vägen. Det gör man bara genom att vara med där besluten fattas.


Jag tycker politikernas enskilt viktigaste uppgift är att inspirera och entusiasmera folk att vara delaktiga. Att vara med och bygga föreningar, starta företag, utbilda sig och hjälpa till. Jag har sett stordåd uträttas inom den idrottsvärld som följt mig genom livet. Jag har sett öbor utvecklas över hela världen tack vare sport och den konkurrens som kommer ur tävlan på lika villkor. De erfarenheterna tar jag med mig i arbetet med att skapa ett bättre Åland.

Jag är född i Mariehamn, uppvuxen i Finström, tränad i Jomala och i dag aktiv över en stor del av världen. Nu är jag också redo för att ta ett större ansvar på Åland.

torsdag 13 oktober 2011

Dubbla budskap

Kan inte riktigt släppa det där med vin och politik. På sätt och vis var det definierande av rätt mycket att fyra av sex partier ville släppa vinet fritt i matbutikerna för att på nåt invecklat sätt rädda ekonomin hos de lokala handlarna. Det vara bara jag och sosse-Gunell som sade nej till detta. Sedan, när debatten är slut, går alla de som just sagt ja till mer vin ut och höjer rösten för kampen mot narkotikan...

När alla i dagens läge borde veta att dörren till ett knarkmissbruk i samtliga fall öppnas med hjälp av alkohol. Man vill alltså med ena handen göra vinet mer lättillgängligt och med den andra sätta åt missbrukare. Dem räkneövningen är inte helt enkel att begripa.

Vill man verkligen en gång för alla stoppa narkotikamissbruket ska man göra det ännu svårare att få tag på alkohol. Fast det är en lösning som är svår att genomföra i praktiken. Därför borde arbetet mot missbruket börja mycket tidigare. Därför ska vi inte låta dagisgrupperna eller skolklasserna bli större. Därför är det viktigt med ordnade aktiviteter för barn och ungdom. För att visa dem att livet är fullt av möjligheter även utan snabba kickar i form av missbruk. För det krävs allas hjälp.

Och absolut inte vin i butikerna.

onsdag 12 oktober 2011

Det här vill jag jobba för

Den allra vanligaste frågan är alltjämt: vad vill jag jobba för i fall jag skulle komma in i lagtinget och stadsfullmäktige.

Det politiska svaret är för att allt ska bli lite bättre för alla.

Mitt eget svar är för att inte de inbesparingar Åland måste göra ska drabba dem som är oskyldiga – alltså de unga som ska bygga morgondagens samhälle. Det ska jag jobba för. Och att de konstgjorda gränser som vuxna dragit upp inte ska ställa till det för de yngre. Med barnets bästa för sina ögon, blir det bättre också för oss vuxna. Här är idrottsrörelsen och kulturen extremt viktiga i sin fostrande roll.

Och mycket annat. Här är mitt eget lilla programblad!

Trevlig läsning!




Om lodjur och jägare

Den största snackisen bland jägare just nu är två. Vad ska man göra åt den av allt att döma växande stammen lodjur på Åland? Och hur ska man egentligen få livet ur den senaste utmaningen för jägare – älgflugorna?

Lodjursfrågan är både delikat och svår samtidigt. Det är förvisso en ny art som nu ser ut att etablera sig på Åland vilket inte är så konstigt mot bakgrund av att dess främsta bytesdjur är rådjur, vilket vi som bekant har gott om. Eller i vart fall har haft gott om. Det är många rådjurslag som just nu funderar på vart djuren tagit vägen. Om det är köld eller lodjur som tagit kål på alternativt skrämt bort rådjuren. Ingen vet med säkerhet. Jo, i vissa fall, men iakttagelserna är hur som helst ganska få.

Eftersom man inte vet med säkerhet hur stor lodjursstammen är, är det nog klokast att än så länge avstå från nån sorts allmän jakt på dem. För när allt kommer omkring handlar det ju om en art som på egen hand tagit sig hit genom att söka sig nya jaktmarker. Exakt som naturen ska fungera. Rovdjur söker byten. Och lodjuren får man tycka vad man vill om, men det handlar om en formidabel predator och Europas största kattdjur. Därför är det inte riktigt rättvist att jämföra med andra arter som förts till Åland med hjälp av bilar och färjor, till exempel hjortar och vildsvin. Bägge är fantastiska att jaga men kanske inte (gäller med säkerhet vildsvinen) lämpade för åländska förhållanden. En konstgjord stam vildsvin som skulle sprida sig över landskapet skulle kosta betydligt mer än det smakar. När det gäller hjortar är det möjligen annorlunda men då borde det ske naturligt – som i fallet med vitsvanshjortarna som sakta men säkert sprider sig över landskapet.

Älgflugorna ska man inte ha någon pardon med. De är ett gissel för alla som vistas i skog och mark. Hittills har de spritt sig till skärgården, Vårdö och, hävdar en jagande kompis, till minst ett ställe i Jomala. De går tyvärr inte att utrota varför man måste förhålla sig till dem. Kanske med näthattar men mest sannolikt är det ett stort tålamod som krävs.

Har dock ett tips på hur man tar kål på de till synes okrossbara små liven. Man ska ta dem mellan tummen och pekfingret och helt enkelt rulla en kula av dem. Det är ryggen som är hård och i det närmaste okrossbar på dem. Magen är den svaga punkten

Och med det får jag önska fortsatt skitjakt på er ute i skogarna i höst!


Den här bilden är från en älgjakt i Simskäla för några år sedan. Innan älgflugor och lodjur gjorde livet surt för jägarna.

tisdag 11 oktober 2011

Färöarna – lite modigare

Första gången jag var till Färöarna var 1983. Sedan dess har det blivit några återbesök, senast i våras. För varje gång har färingarna flyttat fram positionen gentemot Danmark något. De har med de små stegens politik tålmodigt och enträget skapat i stort sett allt det som vi på Åland har pratat om under samma period. Det har förundrat mig lite för i det stora hela är färingarna och ålänningarna rätt lika varandra i både kynne och temperament. Med ett undantag, när färingarna strider så strider de. Ögruppens regering avgår med jämna mellanrum för att återuppstå och ersättas av en ny. Ändå, eller tack vare det, går utvecklingen framåt. I dag har man sitt eget fartygsregister och mer makt i sina egna händer än vi alldeles nyligen börjat drömma om. Fast det är klart. Så har det inte alltid varit. För några decennier sedan var det Färöarna som sade samma sak om oss ålänningar. Om ytterligare några år kanske ordningen är återställd! Så säger vi.


Torshavn på Färöarna är en av världens mysigaste huvudstäder. Här finns regeringen granne med de små fiskebåtarna. Lagmannen har full uppsikt över allt som rör sig ut och in i hamnen.


Man får åka jetflyg till Färöarna! Bara en sån sak.


På Färöarna tar man sin konst på stort allvar och gör verklighet av enprocentsregeln. Det syns tydligt i stadsbilden och ger också resultat annars. Färöarna serieproducerar regissörer, musiker, målare och annat kulturiskt. Man har en djup berättartradition. Den här statyn som illustrerar simmaren före och efter man passerat vattenytan står såklart utanför Torshavns badhus.

Alla dessa minnen

Den här intervjun på engelska med tydlig Finströmsaccent gjordes dagen innan öspelen på Åland brakade loss. Ska i fortsättningen alltid komma ihåg att se gladare ut på bild! Men det måste sägas. Intervjun gjordes mitt i staden vid Eat i en 30-gradig hetta och gassande sol. Trodde ett tag jag skulle bli öspelens första offer; innan tävlingarna ens startat. Det hela handlar om förväntningarna inför tävlingarna som till sist blev en stor succé bland alla hitresta idrottskvinnor och -män.


Note to self: Smile, you’re on camera!

Viktigast är trygga barn

”Du skriver i ditt valprogram att man alltid ska sträva efter att ha barns perspektiv med i beslut som fattas. Det säger alla, fast på olika sätt. Vad tycker du det handlar om i praktiken?”

Ni är duktiga med att komma på frågor. Fortsätt med det! Här är mitt svar.

Den tid som barn är barn är försvinnande kort. På 15 år förvandlas de från ett hjälplöst bylte till en företagsam ung människa. När denna tid är över ska de unga stå redo för att själva börja bestämma och påverka. Ju starkare och tryggare dessa unga är, desto enklare bli anpassningen till den så kallade vuxenvärlden. Genom att lyckas med detta kommer vi åt missbruksproblem och slipper kamerabevakning på stan. Trygga människor är lagliga medborgare. Barn som vuxit upp med tydliga ramar och ordnade förhållanden blir toleranta och handlingskraftiga när de växer upp.

Begreppet barns perspektiv är att i alla givna lägen tänka efter, på riktigt: Är detta det bästa vi kan åstadkomma för barnens skull? Är det så här vi skapar trygga barn?


Några exempel på barnets perspektiv.

Större barngrupper – sämre trygghet
Barngrupperna på dagis tenderar att bli större samtidigt som barn med särskilda behov ökar. Dessutom väljer allt fler vuxna att ha sina barn på dagis trots att de själva är hemma. Ur ett vuxet perspektiv är detta inte så farligt. Vi sparar pengar och ungar växer upp av sig självt.
Ur ett barns perspektiv är läget skarpt. Fler barn på färre vuxna skapar rörigare tillvaro vilket gör barnen mindre koncentrerade. Vad detta leder till i förlängningen är enkelt att räkna ut. Det finns en stor risk att inbesparingen i dag blir många gånger kostsammare i framtiden.

Bussar för de vuxnas skull
Bussningen av barn från Solberget/Kalmarnäs till Vikingaåsen. På vägen till sin skola passerar barnen en skola som de kunnat cykla till. De vuxna hävdar att detta beror på kommungränser, lagar, förordningar och blablabla. Ur ett barns perspektiv är det mycket enklare. Ingen unge vill åka buss till skolan om man kan gå eller cykla. Och vikten av kommungränser… Ja, ni fattar hur mycket ett barn bryr sig om det…

Stora klasser sparar pengar, men är ändå dyrast!
I skolvärlden är det samma sak. Det höjs röster för större klasser och färre assistenter för att spara pengar till vuxenvärlden och dess ofta konstruerade bestämmelser och regler. Sanningen är densamma som alltid. Det man investerar i barn när de är små, har man igen många gånger om då de växer upp.

Barnets perspektiv är det enskilt viktigaste vi har att förhålla oss till. För de är nämligen inte barn så länge.

måndag 10 oktober 2011

Kan det bli tydligare?

En av nyheterna som snurrar i landskapet i dag är att Sottunga är på väg att få slut på slantarna. Två månader till räcker kassan, sedan finns det inte medel till bland annat löner. Orsaken? ”Ökade utgifter inom sociala sektorn”, enligt radions hemsida.

Detta är precis varför ansvaret för missbrukarvård, barnskydd och specialomsorg med det snaraste måste flyttas över till landskapsregeringen för att hanteras centralt. Ingen ska behöva höra på nyheterna att ens egna eller ens nära familjs eventuella problem kan vara på väg att sänka den egna kommunen. För hur många tror att det är svårt att räkna ut vad som hänt, med 112 invånare att välja bland?

Den här gången gäller det Sottunga. En annan gång kan det vara Geta, Lumparland, Kökar eller någon av de mindre kommunerna där det saknas såväl ekonomisk som professionell beredskap för svårare fall.

Inget som en dag i skogen

Var med på årets första rådjursjakt med hund i går och är i dag full med kraft igen. Det finns få saker som är så vackra, spännande, rogivande och adrenalinframkallande samtidigt som höstjakten på skogens mest skygga varelser – rådjuren. I går var inget undantag. Jakten gick bra, bytesdjuren fälldes och stämningen var som vanligt gemytlig, hjärtlig, skämtsam och kreativ. Alla de som tycker att män pratar för lite, borde hänga med på jakt en dag. Jädrar i min lilla låda vad det snackas!

Men det ger också tid för eftertanke. När man sitter i ena änden på såten och hunden finns nånstans i den andra ger det tid till filosofi. Ibland ganska mycket tid...

Förhållandet mellan jägare och jakt och det allt modernare samhället är ju inte riktigt okomplicerat. Det där med att ta livet av vilda djur tycker några är onödigt och ociviliserat – allt medan de själva äter broilers som aldrig sett utsidan av det slakthus de levt i och genmodifierade biffdjur som tror en hage består av betong.

Jag är alltså för en ordnad beskattning av det överflöd naturen levererar. Det har varit en framgångsmodell sedan några miljoner år tillbaka och jag ser egentligen inga orsaker till att ändra på den i dag. Jakt är ett sunt utnyttjande av ekologiska resurser. Broilers och genmodifierat är det inte.

På Åland har vi välsignelsen att leva mitt i och tillsammans med naturen. Det gör att vi bättre än alla andra kan följa dess svängningar och nycker. Därför har vissa jaktlag i år valt att ställa in både rådjurs- och älgjakt för att ge stammen en chans att återhämta sig och komma tillbaka starkare än tidigare efter några stränga vintrar.

På exakt samma sätt fungerar det med fågeljakt. Om stammarna viker ner sig, vilket händer, ska man tag det försiktigare med jakten. Här tar de åländska jägarna dessutom ett stort ansvar när det gäller viltvård på holmar och skär och i skog och mark. På vintrarna sker en omfattande stödutfodring. Men inte bara det. Det sätts upp och ut holkar, saltstenar, mink- och mårdhundsfällor av det enkla skälet att det hjälper bytesdjuren att bli starkare. Jägare är i verkligheten de naturvårdare organisationer som Birdlife säger sig vara – men sällan är.

Att leva lokalt innebär att ta ett ansvar för sig själv och sin omgivning. Det gör de åländska jägarna.


Kring jakten samlas äldre och yngre, lantisar och stadsisar i en enda gröngrön röra med några inslag av orange. På bilden från något år tillbaka är det sonen Mille som skjutit sin första bock. Den jakten glömmer aldrig han, och för övrigt heller ingen av de övriga. Bredvid det fallna djuret supertaxen Milton med husse Daniel.

söndag 9 oktober 2011

Friare vin är ingen räddande kraft

”Borde det vara möjligt att sälja vin i vanliga matbutiker?”

Frågan kommer från Ålands näringsliv och ställs på den näringslivsdebatt som ordnades förra veckan. Alla andra partier svarar ja, utom sossarna och jag. För ett ögonblick blir jag orolig om jag gått emot partilinjen.

”Men varför inte det då? Det är ju ett incitament för att de lokala småbutikerna ska kunna överleva.”

Hävdar debattledaren.

Jag är fast i min övertygelse att det omöjligt kan vara vinet som ska rädda småbutikerna och svarar:

– Det måste finnas andra vägar för att nå det målet. Tillgången på vin är inte precis krisartat låg på Åland i dag. Dessutom finns det en folkhälsoaspekt i det hela som inte är obetydlig.

I klartext. Folk på Åland super alldeles tillräckligt, och troligen lite för mycket, som det är i dag. Den nyligen genomförda alkoholundersökningen (där de flesta väl ändå tonar ner sitt eget drickande) talar ett tydligt språk. Ålänningarna dricker mer än svenskar, men mindre än finnar. Det är självklart inte bra. Desutom är det dyrt för samhällskassan. Det är när vinet går in som skattebetalarna får börja dra upp plånboken. Polis, sjukvård, sociala myndigheter och många andra är i dag överbelastade av alkoholrelaterade tragedier.

Livet är på riktigt alldeles för kort för att genomlevas i ett rus. Lite guldkant nu och då kan man unna sig, men först efter att det viktiga är avklarat. Vinets makt över människan är inte helt enkel att kontrollera. Därför ser jag gärna att handeln fortsätter i butiken på Strandgatan, och i taxfreeshoparna på färjorna. Det både räcker och blir över. Och ja, det är partiets linje också. 

lördag 8 oktober 2011

Ett bra exempel på gemenskap

Omkring 500 människor sitter just nu liksom jag och tänker· "Jädran, det där gjorde vi bra.” Så många var det mellan tummen och pekfingret som klarade av dagens Kanonlopp. Vädret var på sitt bästa humör, slirminorna i Finström gick rätt lätt att undvika, temperaturen var perfekt och pauserna tillräckliga. Deltagarna var pratglada och trevliga, många var skämten som flög fram mellan löparna och mellan gångarna – dit jag hörde.


Den så kallade tredjesektorn i samhället som ser till att saker händer utan att få en massa betalt för det är sällan så tydlig som i samband med stora evenemang. De syntes vid saftkontrollerna i dag, de syntes med halare på sig under Paf Open, de är på IFK:s hemmamatcher med gula västar på sig. De är överallt och vi tar dem alla för givet. Det är det fantastiska i allt som har med stora arrangemang att göra.


Att byalagstanken och  det ideella arbetet skulle vara utdött är bara en myt. Det handlar som alltid om hur du frågar och vad du vill. Folk vill vara med där det händer hellre än sitta hemma i soffan. Sådan är sist och slutligen den mänskliga naturen.


Idealiteten lever och frodas, fast kanske under lite andra former än förr.

Spaning från loppet:

Jag gick med partibossen Harry. Han har gjort det 36 gånger förut. Vi slog följe med Åke och Ulla Holmberg som varit med i samtliga 44 lopp. I vimlet sågs också Tor-Olof Blomster, Magnus Lundberg och Stig Orre som även de varit med alla gånger.

Två gånger såg vi Markus Karlsson och Emil Söderlund som inte är som andra barn. Medan andra sprang/gick 20 km gjorde de 60 km genom att springa fram och tillbaka några gånger!

Vi blev omsprungna av Chicharito på slutet. Det hade varit okej. Men det visade sig vara Dagge Johansson som på lätta fötter drog om. (Note to self: Måste träna mer till nästa år.)

Varm saftsoppa är kanon i nästan alla lägen.

Kanonloppet, vi syns nästa år igen.

Det blåser kallt från Grekland

Fick en ny fråga från en läsare:

Jörgen,

Tack för mkt intressant blogg.

Frågan har inget med tidigare inlägg att göra, bara undrar: hur ser du som politiker på alla problem i Europa? Hur skulle en grekisk betalningsinställelse påverka oss på Åland?


SVAR:


Tack för att du gillar bloggen! Det är roligt att skriva den också. Svaret är att det som händer i Grekland redan i allra högsta grad påverkat oss – vilket är både bra och dåligt. Euron står i extremt låga nivåer i förhållande till dollar och kronor, våra viktigaste valutor vid sidan av euron. Det har alltså blivit dyrare för oss att åka till Sverige och handla och ut i världen på semester. Det har också blivit mycket besvärligare för de åländska studerandena i Sverige som lever på studielån som de får i euro. Det beror på att krisen i Grekland sänker förtroendet för euron som valuta. För när en del i en helhet (eurosamarbetet) vacklar måste de övriga hjälpa till. Pengarna som kunde satsats på infrastrukturella projekt eller annat ”nyttigt” går nu till att täcka upp skulder hos den fattiga kusinen. Att sedan Italien, Spanien och Portugal också flaggat för liknande problem stärker ju inte precis känslan för euron. Av det skälet har allt fler ekonomer sällat sig till dem som hävdar att euron kommer att falla. (Det vore ett nederlag som kräver mer utrymme än denna blogg.)


Det finns såklart en uppsida av det hela också. När kronan stärks i förhållande till euron blir Åland ett starkt alternativ att till exempel semestra på. Det är bra. Vi behöver mycket folk och mycket kronor på vår ö.


En annan effekt av problemen i Grekland ser vi på vår egen aktiebörs och på kursen på Ålandsbankens aktier som sjunkit med nästan 50 procent bara sedan årets början. ÅAB är i gott sällskap, om det nu är något att skryta med. Franska jättebanken Société Générale har fallit med 55 procent på samma tid. Tyska Commerzbank med 62 procent, brittiska RBS med 45 procent och svenska SEB med 36 procent. Mönstret går igen överallt. Om en stat inte kan betala är det bankerna som står i första frontlinjen.


Mot denna bakgrund finns det två frågor. Den andra viktigare än den första:


1. Hur kunde det gå så här? För att i första hand den grekiska staten ställt för låga krav på sina egna medborgare. Svag skattedisciplin, låga pensionsåldrar etcetera. Men det är egentligen inte lika intressant som följande rätt självklara fråga:


2. Vad ska hända nu? Det finns bara ett svar. Grekland måste dra in mer pengar genom att höja skatterna och ställa högre krav på sina medborgare. Man har fått enorma lån som måste betalas tillbaka. Gör man inte det går det rejält på tok. Och då blir det värre än att våra utlandsresor blir dyrare och börsen sjunker.


Avslutningsvis. I allt detta bekymmersamma får man dock aldrig glömma bort att vi har ett liv att leva också. Mörka moln blir riktigt besvärliga först då man väljer att bara se på dem, och inte det ljusa som väntar bakom.

fredag 7 oktober 2011

Så blir du en lokal hjälte

Fick ett mejl från en potentiell väljare:


Hej Jörgen, en fråga som ligger många potentiella (bl.a. mig själv) center-röstare nära om hjärtat är ju självklart jordbruket och en levande landsbygd. Hur tänker du jobba för att utveckla/försvara denna viktiga bransch?


mvh,


NN


Svaret:


Hej NN och tack för din fråga. Håll i hatten nu, för detta kan bli långt...

Jag har sedan urminnes tider försvarat och förklarat för folk som inte förstått varför jordbruket ser ut som det gör i dag och varför jag tycker det är viktigt. Lika viktigt som besöksnäringen, bankingen, IT-branschen, sjöfarten och andra områden som tillsammans utgör det åländska näringslivet. Jordbruket intar emellertid en speciell roll eftersom det är en primärnäring som fått ta mycket stryk till följd av EU-medlemsskapet och dess stelbenta regler, bidrag med mera – sånt som varken jordbrukaren eller LR kan göra något åt.

Jordbruket är något som på många sätt definierar det varumärke jag tycker Åland ska vara laddat av: pålitlighet, närproducerat, rent, färskt, gott, etcetera. Sedan får det gärna tillkomma lite uppfinningsrikedom också. Jordbruket ska liksom alla andra branscher utveckla sina produkter, vare sig det gäller försäljning, djur eller växter. Ingen bransch har i dag råd med att göra som man alltid gjort. (Det har man förresten aldrig haft, utvecklingen har alltid tvingat fram nya sätt att jobba.) Fråga Paf, Ålandsbanken, Viking Line, Rederi Ab Eckerö, och andra som tvingats förbättra, rationalisera och utveckla för att överhuvudtaget överleva.

Jag tycker att vi hittills inte lyckats nå ut med vårt åländska varumärke så bra som vi borde. Det finns fortfarande massor att göra. Skördefesten och skördedagarna är ett bra exempel på när folk vill äta och leva lokalt. Det ser man på det stora intresset från allmänheten för att åka runt och se och handla. Arbetet borde inte stanna där. Vi borde förbättra och förfina varumärket Åland till att vara en garanti för kvalitet. Kanske ska alla produkter som överhuvudtaget säljs härifrån förses med en tydlig etikett ÅLAND? Det ger inte resultat första eller andra eller kanske tredje året. Men efterhand, om vi är duktiga, kan det bli ett viktigt försäljningsargument. Tror man inte på det ska man fråga Chipskoncernen vad som hände när de döpte pommes friten och potatismosen till Oolannin. (Svaret är att det blev en braksuccé!)

Jag har haft förmånen att åka runt till en mängd olika öar och träffat en mängd intressanta människor i mitt uppdrag för öspelen. Alla öbor kämpar för att synas i en stor värld och gör det genom att konsekvent och långsiktigt ladda sitt varumärke med det man är bra på.


Ko i skatteparadis. Många nämner Jersey som ett skatteparadis där det bara finns banker och inget annat. Vad man lätt glömmer är deras extremt lyckade marknadsföringarbete kring sina jordbruksprodukter med The Jersey Cow i spetsen.


Ett exempel är Jersey i Engelska kanalen. Alla förknippar ön med skatteparadis, offshorebanker och miljonärer, ekonomisk framgång. Jersey är mycket mer än så. Det är en jordbrukarö med traditioner tusentals år tillbaka i tiden. I dag vårdar man sitt varumärke Jersey Dairy (deras lokala mejeri)  ömt. Man blygs inte för att marknadsföra sina produkter som typ världens bästa mjölk och rasen som världens bästa ko. Det vet jordbrukare att inte stämmer – de åländska korna är med säkerhet lika bra – men i marknadsföringen finns inte skäl att vara blyg. Därför vinner Jerseyborna och -korna med jämna mellanrum synnerligen prestigefyllda priser i de ”fina” salongerna. Det gillar jag med Jersey. De har uppgraderat primärprodukter till något coolt, läckert, exklusivt och gott. Här är ett exempel på hur en av deras förpackningar ser ut:



I översättning: bli en lokal hjälte. Handla lokala produkter. Jag gillar det tonfallet och tycker det kunde utgöra inspiration även för oss. ÅCA gör att bra jobb på många sätt men kunde vara ännu lite tydligare när det gäller alla fördelar som följer med den åländska mjölken och de åländska mejeriprodukterna. Åland behöver jordbruket och öppna landskap lika mycket som vi behöver vattnet och öarna som finns runtom oss. Det skänker innehåll och en berättelse till en ö som annars kan bli ganska öde.

Förlåt om svaret blev långt. Ämnet är för intressant för att bara snuttas bort.

Hälsningar,
Jörgen Pettersson

Med hopp om förbättring

Jag betraktar mig inte som en blivande gnällgubbe som klagar över skräp på gatan. Hellre plockar jag upp det själv. Inte tycker jag hellre d...