Inget som en dag i skogen
Var med på årets första rådjursjakt med hund i går och är i dag full med kraft igen. Det finns få saker som är så vackra, spännande, rogivande och adrenalinframkallande samtidigt som höstjakten på skogens mest skygga varelser – rådjuren. I går var inget undantag. Jakten gick bra, bytesdjuren fälldes och stämningen var som vanligt gemytlig, hjärtlig, skämtsam och kreativ. Alla de som tycker att män pratar för lite, borde hänga med på jakt en dag. Jädrar i min lilla låda vad det snackas!
Men det ger också tid för eftertanke. När man sitter i ena änden på såten och hunden finns nånstans i den andra ger det tid till filosofi. Ibland ganska mycket tid...
Förhållandet mellan jägare och jakt och det allt modernare samhället är ju inte riktigt okomplicerat. Det där med att ta livet av vilda djur tycker några är onödigt och ociviliserat – allt medan de själva äter broilers som aldrig sett utsidan av det slakthus de levt i och genmodifierade biffdjur som tror en hage består av betong.
Jag är alltså för en ordnad beskattning av det överflöd naturen levererar. Det har varit en framgångsmodell sedan några miljoner år tillbaka och jag ser egentligen inga orsaker till att ändra på den i dag. Jakt är ett sunt utnyttjande av ekologiska resurser. Broilers och genmodifierat är det inte.
På Åland har vi välsignelsen att leva mitt i och tillsammans med naturen. Det gör att vi bättre än alla andra kan följa dess svängningar och nycker. Därför har vissa jaktlag i år valt att ställa in både rådjurs- och älgjakt för att ge stammen en chans att återhämta sig och komma tillbaka starkare än tidigare efter några stränga vintrar.
På exakt samma sätt fungerar det med fågeljakt. Om stammarna viker ner sig, vilket händer, ska man tag det försiktigare med jakten. Här tar de åländska jägarna dessutom ett stort ansvar när det gäller viltvård på holmar och skär och i skog och mark. På vintrarna sker en omfattande stödutfodring. Men inte bara det. Det sätts upp och ut holkar, saltstenar, mink- och mårdhundsfällor av det enkla skälet att det hjälper bytesdjuren att bli starkare. Jägare är i verkligheten de naturvårdare organisationer som Birdlife säger sig vara – men sällan är.
Att leva lokalt innebär att ta ett ansvar för sig själv och sin omgivning. Det gör de åländska jägarna.
Men det ger också tid för eftertanke. När man sitter i ena änden på såten och hunden finns nånstans i den andra ger det tid till filosofi. Ibland ganska mycket tid...
Förhållandet mellan jägare och jakt och det allt modernare samhället är ju inte riktigt okomplicerat. Det där med att ta livet av vilda djur tycker några är onödigt och ociviliserat – allt medan de själva äter broilers som aldrig sett utsidan av det slakthus de levt i och genmodifierade biffdjur som tror en hage består av betong.
Jag är alltså för en ordnad beskattning av det överflöd naturen levererar. Det har varit en framgångsmodell sedan några miljoner år tillbaka och jag ser egentligen inga orsaker till att ändra på den i dag. Jakt är ett sunt utnyttjande av ekologiska resurser. Broilers och genmodifierat är det inte.
På Åland har vi välsignelsen att leva mitt i och tillsammans med naturen. Det gör att vi bättre än alla andra kan följa dess svängningar och nycker. Därför har vissa jaktlag i år valt att ställa in både rådjurs- och älgjakt för att ge stammen en chans att återhämta sig och komma tillbaka starkare än tidigare efter några stränga vintrar.
På exakt samma sätt fungerar det med fågeljakt. Om stammarna viker ner sig, vilket händer, ska man tag det försiktigare med jakten. Här tar de åländska jägarna dessutom ett stort ansvar när det gäller viltvård på holmar och skär och i skog och mark. På vintrarna sker en omfattande stödutfodring. Men inte bara det. Det sätts upp och ut holkar, saltstenar, mink- och mårdhundsfällor av det enkla skälet att det hjälper bytesdjuren att bli starkare. Jägare är i verkligheten de naturvårdare organisationer som Birdlife säger sig vara – men sällan är.
Att leva lokalt innebär att ta ett ansvar för sig själv och sin omgivning. Det gör de åländska jägarna.
Kring jakten samlas äldre och yngre, lantisar och stadsisar i en enda gröngrön röra med några inslag av orange. På bilden från något år tillbaka är det sonen Mille som skjutit sin första bock. Den jakten glömmer aldrig han, och för övrigt heller ingen av de övriga. Bredvid det fallna djuret supertaxen Milton med husse Daniel.
Kommentarer
Skicka en kommentar