tisdag 31 maj 2016

”Värre än väntat”

Vek in till Bagarstugan i går eftermiddag då riksdagsledamöterna Carl Haglund och Mats Löfström bjöd in till diskussion och information. Hann på grund av omröstningar i lagtinget bara stanna en liten stund för att lyssna på Haglund, ordförande för Svenska folkpartiet fram till nästa helg. Han är inte nöjd med tingens ordning i Finland och menar att antalet jobb snarare sjunkit än ökat sedan den nya regeringen tillträdde för ett år sedan. Nu är allt detta inte regeringens fel, det saknas inte övergripande utmaningar att hantera. Brexit, Grekland, flyktingkris för att nämna några. Det som regeringen kan påverka är det däremot illa med, menar Haglund och nämner förfinskningen av rättsväsendet då alla tingsrätter, utom Åland, med svenska som språk stänger. Det väntar också neddragningar inom den svenska sjukvården och gränsbevakningen vilket leder till sämre trygghet till sjöss.

”Jag vill på det hela taget tro bättre om den nya regeringen men tyvärr har det blivit mycket sämre”, säger Haglund.
Fast allt är inte nattsvart. Det kommer nu försiktiga signaler om en tillfriskning inom ekonomin; fast det var i och för sig före Microsofts besked i maj...

”Regeringens svek kring vindkraften gentemot Åland var bedrövligt och hade aldrig hänt om vi suttit i regeringen. Det undergräver förtroendet mellan Finland och Åland. Däremot fungerade samarbetet bra när Chipsfabriken räddades och regeringen gjorde ett gott jobb kring den nya färjan till Kvarkentrafiken”, säger Haglund.

Under våren lämnade också SFP in sin första interpellation sedan 1930-talet (då var det för övrigt det höga priset på öl som fick partiet att reagera!) sedan regeringen aviserat tuffa inbesparingar på undervisningen.
”Vi måste skapa framtidstro igen. Den saknas i dag i många avseenden i Helsingfors.”
Bagarstugan i går eftermiddag då Carl Haglund och Mats Löfström delade med sig av sina insikter från Helsingfors horisont.





Sfp för första gången i opp på 36 år. Mats energi. Ett sen bi bytte regering. Händelserikt år. Ganska risigt. Dålig sysselsättning. Ungdomsarbetslösheten värr. Färre jobb än fler. Utmanande flyktingkris. Brexit. Grekland osv. Sd halverat sitt stöd. Sämre bevakning av svenskspråkigas rättigheter. Tyvärr har det gått sämre. Brist på insikter. Tingsrätter åå svenska stängd. Vårdteform. Nonchalans. Jag ville tro bättre. Sjukvård rättsväsende. Vindkraftscaset. Undergräver förtroendet. Finns fler ex. Kör ner kustbevakningsstationer. Sämre säkerheten till havs. Man känner sig hjälplös. Chipsfabriken, bra exempel på gott arbete. Kvarkenfärjan lyckades vi rädda. Konkurrenskraftspaketet. Nedskärningar i undervisningen. Första interpellationen sedan 30-talet ölpriset för högt. Konsruktivt opposition. Handlar om prioriteringar. Positiv se möjligheterna   Framtiddtro saknas u helsingfors. Fiskal betydelse. Microsoft. Talvivaaras enorma problem. Viss positivism. 

måndag 30 maj 2016

Läge för Åland i BSPC

Väl hemkommen från Lettland och installerad i vardagen på nytt är det läge för en kort summering. Det sker i form av ett pressmeddelande som lyder som följer:
Den parlamentariska Östersjökonferensens (BSPC) ständiga kommitté höll möte den 26-27 maj 2016 i Liepaja, Lettland. Ålands lagting representerades av Ålands delegation i BSPC-delegationens ordförande Jörgen Pettersson och sekreterare Niclas Slotte.
Vid mötet behandlades en ansökan från Belarus (House of Representatives) om observatörsstatus. Detta har tidigare hanterats genom att BSPC-deltagarna besökt Belarus för att bilda sig en uppfattning om läget i landet. Det råder fortfarande delade meningar om Belarus ska ges tillträde till BSPC som observatör. På Jörgen Petterssons förslag kommer Belarus att inbjudas till konferensen i höst för att presentera sin ansökan och besvara eventuella frågor.

Ett första utkast till resolution (gemensamt uttalande) från höstens stora Rigakonferens diskuterades vid mötet. Pettersson föreslog att resolutionen borde understryka vikten av fredliga lösningar och samarbete mellan länder som viktiga element i hanteringen av internationella kriser. Han nämnde Ålandsexemplet som en unik konfliktlösning och föreslog att BSPC kunde använda det som exempel vid konfliktlösning världen över. 
Vid mötet i Liepaja diskuterades även framtida presidentskap för BSPC. År 2019 finns en möjlighet för Åland att träda in som den parlamentariska organisationens huvudman och ordförande vilket vore ett bra sätt att marknadsföra självstyrelsen, neutraliteten och Åland som demilitariserat exempel på fredslösning.

Upplägget för konferensen i augusti 2016 diskuterades. BSPC firar 25 år i år och programmet präglas bland av detta.
Här kan man läsa mer om åländska inslag i BSPC-samarbetet.

BSPC:s åländske ordförande Jörgen Pettersson och BSPC:s president Prof. Dr. Janis Vucans efter det lyckade mötet i Liepaja. Foto: Niclas Slotte.
Utsikt över en del av hamnen.
Liepaja Concert Hall är en spektakulär skapelse i plexiglas.
Denna ska man inte äta, blott beskåda.
Beroende på hur man vrider och vänder på allt, är det ändå tungt att bära. 
Här är akustiken på riktigt världsklass. Fast någon konsert hann vi aldrig lyssna till denna gång.
Det var den åländska Chipskoncernen som byggde en fabrik i Riga och satte fart på varumärket Adazu, likheten är märkbar med åländska Taffel.

söndag 29 maj 2016

Tungt på Wiklöf Holding Arena

Ungefär samtidigt som beskedet kom att KuPS spelat oavgjort mot HJ och IFK därmed skulle fortsätta vara i den absoluta toppen av ligan kom ishinken. Efter en fullständigt obegriplig utspark och några bollstudsar som ingen begriper var det VPS-anfallet som stod ensamt med målvakten Walter Viitala och gjorde 2-2 i en match som egentligen borde slutat 4-0 till hemmalaget. Fotboll är grymt och vi är visserligen fortfarande i (nästan) ledning men inte med så mycket som vi borde kunnat vara. Här finns hela referatet.
VPS-tränaren Petri Vuorinen och hans grönvita kollega Peter Lundberg efter matchen. VPS är på en nionde plats medan IFK alltjämt är tvåa i Veikkausliiga.

lördag 28 maj 2016

Minnen från Bakusommaren

Grattis Azerbajdzjan som i dag firar sin självständighet från Ryssland år 1918. Detta får mig att minnas de högdramatiska matcherna som IFK Mariehamn spelade mot dess huvudstadslag Inter Baku sommaren år 2013. Snart är det dags för IFK igen med nya matcher i kvalet till Europa League. Den 20 juni får vi veta vem vi ska möte! #högspänning

Den här flaggan vajar överallt i Baku i dag.

fredag 27 maj 2016

Hälsningar från Liepaja

Liepaja, Lettland. På plats för ett möte i den så kallade Standing Committee för BSPC. På agendan står en rad olika frågor som ska göra Östersjön till en ännu bättre plats att bygga samhällen kring. Liepaja är en stad som en gång varit Rysslands största exporthamn. Det märks på byggnader som för tankarna till ett fantastiskt välstånd som inte längre finns. De formidabla husen är till stor del förfallna och levnadsstandarden i dag rätt låg. Skillnaderna mellan de som har och inte har är slående men inte oacceptabla. Här lever man i dag på sin hamn som lyder under särskilda ekonomiska villkor och idrott och kultur. Liepaja är Lettlands musikala huvudstad om än bara tredje störst i landet.

Som alltid handlar resor om att vidga sina vyer och inse vilken otrolig välfärd vi åtnjuter hemma på Åland.

Vad som väntar på mötet? Något i stil med det här.

Detta är en specialbyggd vagn som används för att göra de milslånga stränderna åtkomliga även för funktionshindrade. 
Husen är stolta i sin historia men i dag rätt förfallna, i vart fall många av dem.
Stränderna är något utöver det vanliga. 
Träd i stål.
Gatukonsten finns överallt. Symboler är viktiga för stoltheten i staden. 
Bränslepriserna som finns här skulle jag gärna ha hemma också.
Den här katedralen hör till de mer imponerande jag sett.

torsdag 26 maj 2016

Kvinnorna får betala



Vid gårdagens plenum var det betänkandet från finans- och näringsutskottet som debatterades i Ålands lagting. Jag valde att lyfta bristen på jämställdhetsanalys när det gäller inbesparingar. Ska man spara på mjuka värden är nämligen risken stor att kvinnor betalar ett högre pris än män och det är inte jämställt och det skapar inte trygghet på hela Åland.

Så här ungefär föll orden:

Talman,
när krisen är ett faktum, alltså på riktigt skarp, finns en urgammal hedersprincip som heter att kvinnor och barn ska hjälpas först. Den är numera inte oomstridd och den är tveksam och gammalmodig ur jämställdhetssynpunkt men den har ändå praktiserats. Avsikten är såklart att de mest utsatta ska värnas vilket är en slags allmänmänsklig uppträdandekod. Ålands landskapsregering gör tvärtom i tilläggsbudgeten och tycker kvinnor och barn ska betala planerade inbesparingar. Jag saknar en analys kring detta i debatten.

Finans- och näringsutskottet har tidigare räknat fram ett hållbarhetsunderskott på cirka sjutton miljoner euro. Så har det i stort sett varit sedan år 2011, några år har sedan dess gått bättre och några sämre, beroende på vilka investeringar som genomförts. Klumpsumman är sist och slutligen lite för liten för att täcka de utgifter Åland har och det är ett stort problem.

Samhällsbygge är en komplicerad uppgift. Det ska skötas omsorgsfullt och så rättvist som möjligt. Jag har i några replikskiften tidigare i dag lyft frågan om det finns en jämställdhetsanalys i föreliggande budgetförslag och är fortfarande väldigt betänksam över den kyla gentemot främst kvinnliga arbetstagare som tilläggsbudgeten uppvisar och som får stöd i betänkandet från finans- och näringsutskottet. Man får känslan av att nu ska det sparas, kosta vad det kosta vill.

Tilläggsbudgeten rymmer två konkreta sparförslag. ÅHS’ kostnader ska sänkas med två miljoner euro år 2017 och kommunerna ska till följd av lägre landskapsandelar spara fyra miljoner euro under åren 2017 och 2018. Här ska man minnas att själva avsikten med just landskapsandelarna är att säkerställa barndagvård, skolan och äldreomsorg för medborgarna.

Trots remissdebatten där vi var många som lyfte jämställdhetsfrågorna och rättviseaspekten hittar jag inte med ett enda ord något resonemang i betänkandet om dessa åtgärder är rättvisa och jämställda. Observera, här ifrågasätter jag inte om inbesparingarna är nödvändiga. Jag frågar mig om de är rättvisa och går tillbaka till regeringsprogrammet från i höstas där lantrådet Katrin Sjögren skriver:

”Landskapsregeringen har det övergripande ansvaret för att kvinnor och män ska ha samma makt att forma samhället och sina egna liv. Jämställdhetspolitiken ska bidra till att förändra strukturerna i samhället så att detta blir möjligt.”
Dessa ord är omöjliga att missförstå. Män och kvinnor är ännu inte jämställda, när det till exempel gäller löner, men ska bli det vilket jag och Centern varmt stöder.

Vidare kan det inte ha undgått någon att begreppet barnperspektiv nämns i alla möjliga sammanhang för att understryka vikten av att göra kloka saker som våra barn blir trygga och modiga av. De nu planerade åtgärderna motarbetar på flera sätt de planerna.

Talman,

Jämställdhet, kvinnors makt att forma sina egna liv och vikten av kloka och förhoppningsvis välutbildade unga har präglat debatten och är viktiga delar av hela Åland. Mot den här bakgrunden är det utomordentligt underligt att en jämställdhetsanalys av dessa besparingar, totalt sex miljoner euro, inte nämns i finans- och näringsutskottets betänkande. Det finns två enkla, viktiga och väldigt självklara frågor som borde besvaras:
  • Hur drabbar de planerade inbesparingarna kvinnor i förhållande till män?
  • Vad är konsekvenserna av besluten för våra barn?
Eftersom jag saknar detta har jag gjort lite research. Det är inte så svårt. Åsub är en guldgruva. Det ska ändå sägas. Statistik är statistik och kalkyler är kalkyler. Men trots det visar min lilla genomgång två besvärande fakta: Det är kvinnor och det är barn som ska betala de aviserade inbesparingarna. Männen klarar sig betydligt lindrigare.

Vi börjar med kommunerna. Medellönen för kommunalt anställda var i oktober år 2014 3.064 euro per månad. Översätter man det rakt av betyder det att man med fyra miljoner euro betalar 109 anställdas löner. Jag vet att detta inte är hela sanningen, det tillkommer sociala avgifter och investeringar och lite annat. Den absoluta merparten av kommunernas utgifter handlar ändå om löner till personal som ägnar sig åt barndagvård, skola och omsorg. När det ska sparas i kommunerna är det anställda det går ut över och i förlängningen dem vi säger att vi vill värna. Jodå, jag har siffror på detta också.

Av totalt 1.383 heltidsanställda är 77 procent kvinnor och 23 procent män. De flesta av de kommunalt anställda hör till grupperna lärare, servicepersonal och vård- och omsorgspersonal. De är tillsammans 867 personer eller 63 procent av alla så kallade kommunalare. Denna grupp på 867 personer är till över 80 procent kvinnor. Därmed är det ett faktum. Ska man spara fyra miljoner euro på kommunerna är det kvinnorna som får betala och i förlängningen de minsta barnen, alla skolelever samt de äldre som byggt det samhälle vi nu förvaltar.

Tar vi ÅHS är könsfördelningen ännu tydligare. Av organisationens 1.000 anställda är närmare nittio procent kvinnor. Här vill landskapet spara två miljoner euro utan att ställa sig frågan om det är rättvist ur jämställdhetssystem?

Jag vill med det här resonemanget inte egentligen ifrågasätta behovet av att dra ner på offentliga utgifter men jag är starkt fundersam om det som planeras är det rätta och därför saknar jag jämställdhetsanalysen. Det handlar om de två enskilt viktigaste strukturerna för att den åländska vardagen ska fungera; kommunerna och deras möjlighet att skapa samhällsservice samt ÅHS och deras förutsättningar för att ta hand om de som drabbas av sjukdom.

I utskottsarbetet har därför Centern valt att reservera sig mot de aviserade sparförslagen som på ett oförtjänt vis slår mot främst kvinnor. Jag skulle vilja ha sett ett resonemang kring detta och läst svaret på de oerhört viktiga frågorna: är detta god och rättvis politik? Och varför läggs större börda på kvinnorna än på männen?

Så här ser det ut när det debatteras i lagtinget. I talarstolen står vice talman Veronica Thörnroos.

onsdag 25 maj 2016

Hurra för alla nördar!

I dag firar vi, liksom tidigare, den internationella nörddagen. Det sker för tionde året i följd och började med ett gäng Pacman-entusiaster i Spanien. Pacman gillade jag. Liksom Tetris. Och schack. Sedan dess har nörderiet, i mitt eget fall, nått olika höjder ; eller lågvattenmärken, beroende på infallsvinkeln.

Har genom åren snöat in mig på olika frågor. Landskapets ekonomiska situation, fotboll, jakt, öar över hela världen, internationella relationer och kulturella skillnader, vikten av gott kaffe, träning, sjöfart och mycket mer.

Av den enkla anledningen är jag fascinerad av dessa människor som vägrar se endast ytan utan tränger djupt in i till synes obetydliga detaljer.

Ha en fin dag alla nördar därute. För politiska nördar är det läge att ta sig till Ålands lagting  i dag kl 13.00 då en tilläggsbudget ska debatteras. Där finns inte många tecken på den omsorgsfullhet nördar ägnar åt sina hjärtefrågor, det handlar mer om svepande drag och ytliga resonemang. Kom gärna och lyssna eller gör det här.

Alla dessa härliga nördar skapar innehåll i vardagen.

tisdag 24 maj 2016

Har den äran, Bermuda!

Här går man och håller på glömma bort att vi i dag firar Bermudas nationaldag. Men inte helt. Stort grattis min vän och alla som bor där. Bermuda är en fantastisk plats på vår planet och dessutom platsen för NatWest Island Games är 2013.

Några skojiga länkar från Bermuda:

När öspelen startade.
Och efter avslutningen.
Johnny Barnes, världens lyckligaste man.
Mötet med Nigel Mansell.
En tur runt holmen.
Och från resan!
Även Winston Churchill gillade Bermuda.
En h'rlig plats på en avlägsen punkt mitt ute i Atlanten; Bermuda!

måndag 23 maj 2016

Sjöfarten satsar på miljöteknik

Skrev ett pressmeddelande efter European Maritime Day i Åbo förra veckan:

De här fyra diskuterade internationella sjöfartsfrågor under två intensiva dagar förra veckan. Från vänster Jörgen Pettersson, EU-kommissionären Karmenu Vella, finländska jordbruks- och miljöministern Kimmo Tiilikainen och riksdagsledamoten Mats Löfström. 

Åländsk Centers ordförande och BSPC:s sjöfartsrapportör Jörgen Pettersson deltog i förra veckan i European Maritime Days i Åbo tillsammans med 1.200 andra påverkare inom den europeiska sjöfarten. På plats var bland andra åländska riksdagsledamoten Mats Löfström, EU-kommissionären med ansvar för miljö, sjöfartsfrågor och fiske Karmenu Vella samt den finländska jordbruks- och miljöministern Kimmo Tiilikainen (C).

Temat för årets konferens var Blue Growth vilket är något som ligger högt på EU-kommissionens agenda. Havet utgör 70 procent av jordens yta men ekonomiskt är utfallet försvinnande litet trots att 90 procent av alla transporter av gods sker till havs.

”Det finns en väldigt tydligt uttalad målsättning att Europa ska vara ledande när det handlar om förnyelsebar energi och ren sjöfart. Åland har massor av möjligheter i detta. Den åländska sjöfarten har sedan långt tillbaka jobbat med miljövänligt bränsle och energi-inbesparingar till sjöss. Den kunskap som byggts upp i Högskolan på Åland och i rederikontoren är något som hela EU och resten av världen frågar efter”, säger Jörgen Pettersson.

Eller som EU-kommissionären Karmenu Vellu uttryckte det:

”Vi är fast beslutna att gå in för hållbara lösningar då det skapar konkurrensfördelar och öppnar för nya globala affärer inom branschen.”
Saxat från Nya Åland. 


söndag 22 maj 2016

Häng med på tur i Åbo

Åbo är en sjöfartsstad av närmast åländsk kaliber. Har finns varv, mäklare, rederier, bärgare, entreprenörer och mycket mer. Förra veckan stod det tydligare än någonsin då European Maritime Days arrangerades i staden som är landets äldsta.

Det bjöds på inspirerande föreläsningar, visioner, massor av möten, överraskningar och allt som hör till en bra konferens. Här är några bilder från Åbo som utgör en viktig del av det sjöfartskluster som utgörs av åtminstone Mariehamn, Stockholm, Helsingfors, Åbo och Tallinn. Det handlar om sjöfart och offentlig konst, något som förgyllar alla städer

Undertecknad på plats på Meyer Werft i Åbo för att besöka Mein Schiff 5 som snart ska levereras.


Efter Mein Schiff 5 ska även 6, 7 och 8 byggas.

Vid Aura Å hittar man dessa bågar. 

Är man frivillig brandkårist borde man känna till Erik Julin, han grundade landets första frivilliga brandkår år 1839. På hans initiativ stiftades även Allmänna sjöassuransföreningen, Sjöassuransföreningen för lantmannafartyg och Valfiskeribolaget.
 
Vår egen åländska nationalkonstnär Stefan Lindfors lämnar avtryck överallt. Här på statyn Symbiosis som skapades för att samla in pengar till skärgårdshavet...
...och nu är kompletterad med en skylt för att minnas European Maritime Day 2016.
Hela Aura Å är fylld av sjöjungfruar. 
Och så här glad blir man av att sitta och se ut över den vackra staden. 
Kökar är numera registrerad i Åbo. 
Tremastade barken Sigyn hör till landmärkena i Åbo, fast hon ligger i sjön, i en flytdocka. Det är nog en bra idé även för Pommern.
Här svetsar Stefan Lindfors och hans kompis fast de nya plåtarna.



lördag 21 maj 2016

Blott en enkel tulipan

Hade förmånen att tillbringa några dagar i Åbo under veckan som gick. Det handlade om sjöfart och den europeiska sjöfartsdagen. Återkommer till innehållet senare. I dag ska vi bara njuta av den storslagna tulipanrabatt som finns intill Vikingterminalen i Åbo. Och en fin prästkrage, en röd båt och lyxjakten i Västerhamn. Ha en fin lördag!
Prästkragarna är fina i Åbo.
Tulipaner får man aldrig för många av. 
Viking Grace i väntan på passagerare i Åbo.
Lyxjakten Silent låg i Västerhamn denna morgon. Mer än så vet jag inte om denna skapelse.


fredag 20 maj 2016

Annonser från förr

Det som händer i dag skapar som alltid minnen från i går. Veckan som gått har präglats av två saker: Susanna Lundströms bortgång och beskedet att Chipsfabriken blir kvar på Åland. Sus och Chips hade en lång historia. Som reklamare hjälpte Sus Chips med massor av saker, bland annat ett flertal årsberättelser och framtagandet av den Chipshistorik som gjordes när Orkla köpte hela koncernen. I samband med utgivningen av historiken gjorde hon också ett flertal annonser vilka alla är ett prov på yrkesskicklighet, kreativitet och känsla.

Så här såg de ut. Var och en av dem är resultatet av Sus skaparglädje och sinne för innehåll.






torsdag 19 maj 2016

Så startade chipsfabriken

I dag kom beskedet att Orklas mat- och snacksfabrik i Haraldsby tills vidare blir kvar. Om det har det sagts och skrivits massor. När beskedet om en möjlig nedläggning kom i februari blev de goda råden nödvändiga och dyra. Själv skickade jag ut i dag ut följande kommentar för partiets räkning (OBS! Fortsätt scrolla, det kommer en utförlig historiebeskrivning längre ner i bloggen):
Det värdefulla varumärket Taffel är fortsättningsvis kvar på Åland. Det är ett resultat av framsynthet och riskbenägenhet och väldigt mycket hårt arbete ända sedan starten år 1969. Då visste ingen i Finland vad chips och ostbågar var för nåt.

Bra jobbat hela Åland! 
Beskedet att Chipsfabriken blir kvar i Haraldsby är en lättnad för alla inblandade, det vill säga hela Åland. Förutom de direkta arbetsplatserna i fabriken och bland jordbrukarna är de sysselsättningsmässiga kringeffekterna betydande. Åkerier, rederier, verkstäder och entreprenörer är i många avseenden beroende av fabriken för sin verksamhet. Sedan beskedet om samarbetsförhandlingarna kom i februari har ett intensivt och brett förankrat arbete pågått för att i minsta detalj se över den rådande kostnadsstruktur som företag verkar under. Chipsfabrikens personal och ledning, Ålands landskapsregering och Saltviks kommun, infrastrukturbolag, entreprenörer, investerare har gjort gemensam sak och visat beslutsamhet och pragmatism, precis de egenskaper som över tid skapat det åländska välståndet.

I dag är en dag att fira, i morgon fortsätter arbetet precis som det alltid gjort. Åland har i detta visat att allt är möjligt när viljan att lyckas är större än rädslan för att misslyckas. Med denna operation har det åländska näringslivets konkurrenskraft stärkts vilket är nödvändigt. Det är företagande som utgör grunden i samhällsbygget.
Bra jobbat alla inblandade!


Åländsk Center
Jörgen Pettersson
Ordförande
Så här såg det ut år 2008 då boken om Chipskoncernen gavs ut. Från vänster undertecknad, Anders Mattsson, Sture Karlsson, Anders K Karlsson, Susanna Lundström och Lilly Holmberg.
För några år sedan skrev jag en historik över Chipskoncernen tillsammans med Anders Mattsson och Susanna Lundström som tragiskt nog inte längre finns bland oss. Hon hade varit själaglad en dag som denna. Sus gjorde massor av Chips’ årsberättelser och layoutade också boken som beskrev hela det osannolika jobb som bygget av fabriken krävde.


Bokens omslag.
Från knölar i marken till miljoner på banken

Chips som vi känner det i dag är resultatet av en ofattbar framsynthet från några envisa ålänningar på 1960-talet. Deras idé för den åländska jordbrukarstammens överlevnad grundade sig på en produkt de inte visste hur man skulle tillverka för att sälja till en marknad som ännu inte fanns. Berättelsen om hur en gröda som utgjort basföda för folk i hundratals år plötsligt blev en självklar detalj på festerna är både spännande och lärorik.

I stort sett visste skaparna av Chips år 1969 bara att något måste göras för att sätta fart på det åländska landbaserade näringslivet som till skillnad mot sjöfarten aldrig riktigt lyft. Och att någon konsult sagt att Åland tack vare stora förekomster av sandjord borde ha hyggliga förutsättningar när det gäller potatisodling. Vid det här skedet var färg-tv och mysiga tv-kvällar lika okänt som varumärket Taffel och Oolannin. Det skulle komma att ske stora förändringar.
En vink om att grundarna tänkte längre är dock själva namnet Ab Chips Oy Ltd. Det normala på den tiden hade varit att nöja sig med Ab för Aktiebolag. Oy Ltd är budskapet att Chips i vart fall skulle till Finland och kanske ännu längre…

Förändrad livsstil
Initiativtagarna anade inte i det här skedet hur rätt i tiden de resonerade. Eller hur förändrade konsumtionsvanor stod vid dörren på Åland, i Finland och resten av världen. När det gäller Chips samspelade de flesta faktorer. Man fick så småningom tag i rätt person att leda det expanderande företaget och högkonjunkturen satte fart på de ekonomiska hjulen i samhället.
Transportmässigt väntade goda tider tack vare rederiernas taxfreebaserade jättevinster. Det skulle bli lättare än någonsin att på moderna storfärjor transportera de färdiga produkterna till konsumenterna i Finland.
Livsstilsmässigt väntade en ännu starkare högkonjunktur när de finländska familjernas levnadsmönster och intjäningsförmåga fick två märkbara effekter. Mer pengar i plånboken gav utrymme för godsaker framför teven på kvällen. Mindre tid till följd av mer arbete och fler förvärvsarbetare skapade ett större behov av snabbmat. Chips skulle komma att erbjuda bägge delar.

Ingen enkel start
Starten blev ändå långt ifrån enkel. Aktiebolaget Chips var på god väg att krascha under de inledande åren. Svag kostnadskontroll, ovana anställda och en oförstående marknad gjorde början besvärlig. Det riktiga lyftet skulle dröja till år 1979 när relativt nybakade ekonomen Sture Carlson gjorde entré. Då vidtog det egentliga företagsbygget som hösten 2004 kulminerade i en försäljning till norska Orkla.
Efter den lite vingliga starten gick Chips från klarhet till klarhet. I dag är det på olika sätt Chips produkter som sätter guldkant på vardagen i miljoner hem i Finland, Sverige, Danmark, Norge, Lettland, Estland, Litauen och Ryssland. Det kunde ha varit på många fler platser om inte krig, plötsliga devalveringar och politiska beslut över tid förändrat spelreglerna.

Motvilliga revisorer
Skapandet av Chips gick vägen tack vare stor list, mycket arbete och mod på gränsen till dumdristighet. När Chips med dess 1.300 anställda såldes till norska Orkla 2004 var prislappen 402,1 miljoner euro. Räknar man in skulderna blev värdet svindlande 450 miljoner euro. Det trodde aldrig de två revisorer som ytterst motvilligt skrev på revisionsrapporten efter det första verksamhetsåret 1971. En av dem var Stig Carlson, far till Sture Carlson som 1979 skulle ta han om rodret i koncernen.

Guldregn över Åland
Sedan starten fram till försäljningen har Ab Chips Oy Ltd på en rad olika områden bidragit till att skapa det Åland vi känner i dag. I fabriken i Haraldsby har hundratals anställda och deras familjer fått sina utkomster. Tack vare frikostiga aktieutdelningar till följd av goda affärer har tusentals aktieägare kunna lyfta dividender.
Utdelningarna fram till 2004 uppgick till totalt 115 miljoner euro. Men aktievärde är mer än så. Det engelska begreppet shareholders value, värdetillväxt, har gått som en röd tråd i bolaget. Den enklaste förklaringen av begreppet är att ett bolag i alla lägen finns till för sina aktieägare. Genom att betala ut goda dividender och skapa framgång för företaget ska aktieägarna samtidigt bli rikare.
Pengarna som aktieägarna har bundna i bolaget ska över tid alltid avkasta bättre än mer riskfria investeringar, till exempel i statsobligationer. Det har man lyckats med på olika sätt. När aktierna till exempel blivit för dyra och handeln för liten har man genomfört emissioner i en aldrig sinande ström. Detta har skapat tillväxt vilket kommit ägarna till godo.

Inspirerade andra
Men det stannar inte där. Framgångarna i Chips har inspirerat även andra. Många är de byggföretag som deltagit i bygget av den i dag väldiga fabriken i Haraldsby. Ännu fler är de moderna lastbilar och långtradare som i första hand Transmar kunnat köpa in till följd av Chips försäljningsframgångar. Man kunde också nämna försäkrings- och andra finansiella ringeffekter. Inte minst de åländska bankerna har vuxit i takt med Chips.
Vid sidan av de egna affärerna har Chips i allmänhet och dess chef Sture Carlson i synnerhet varit med och styrt upp en lång rad andra verksamheter på Åland. På land och till sjöss. Det har handlat om lök, plastleksaker, fisk, lastbilar, rederier, banker och försäkringsbolag. För att nu nämna några. När ett bolag blomstrar i ett litet samhälle sprider det växtkraft även till andra. Det är särskilt tydligt när det gäller företagsklimatet på Åland. Många verksamheter går på olika sätt in i varandra.

Spela mot samma mål
Mästerverket i skapandet av Chips är inte de enskilda detaljerna. Det är som i fotboll, det spelar ingen roll hur bra spelare som finns i ett lag om inte alla spelar mot samma mål. Lagdelarna måste göra det de ska i rätt tillfälle.
• Att bygga en ny fabrik är en sak. 
 Att skapa värdefulla varumärken en helt annan. 
• För att inte tala om att dra upp strategier som fungerar. 
• Det gäller också att skapa sådan logistik som gör så att kunderna överhuvudtaget kan köpa varorna. 
• Och det kanske viktigaste av alltihop. Det gäller att hitta rätta lagdelarna i form av personal som gör jobbet på rätt sätt.
Alla de, var för sig vitala, områdena har samspelat på ett unikt sätt i Chips. Satsar man för mycket på en av delarna blir något annat lidande. Dessa för försäljningen så extremt viktiga områdena hade ändå stått ensamma om det inte funnits ett finansiellt tänk som fått delarna att samspela.

På 1980-talet hände det grejer!
Chipskoncernen började lite stapplande år 1969. Hela 1970-talet gick till att försöka förstå om man ville framåt eller inte. Tittar man i backspegeln är det inte säkert vilken visionen var när fabriken väl snurrat igång. Men från 1980-talets början händer det grejer. Omsättningen 1980 var cirka 2 miljoner euro. 2004 när Orkla köper bolaget säljer Chipskoncernen produkter för 315 miljoner euro. Då är Chips Ålands högst värderade börsbolag, dyrare än både Ålandsbanken och Viking Line. Utvecklingen inom rörelseresultatet har varit ännu tydligare. Under samma tidsperiod har resultatet stigit 225 gånger, från 0,15 miljoner euro till 33,7 miljoner.
Över arbetet har svävat Sture Carlsons mantra:
”Affärsidén har varit att producera, marknadsföra och sälja snacks och livsmedelsprodukter av högsta kvalitet till konsumenterna samt uppnå värdeskapande aktieägarvärde och tillfredsställande avkastning för aktieägarna.”
Skulle man drista sig till att söka någon hemlig formel bakom prestationen är chansen stor att man går bet. Det började helt enkelt den 26 augusti 1970 då den första lasten åländska potatischips åkte med färjan till Pargas för vidare försäljning i Helsingfors. Chipspallarna åkte lastbil med presenning över. Efter det började ett intensivt pusslande mellan logistik, varumärken, priser, avtal, marknadsföring och tusen andra saker. Hemligheten är rätt och slätt hårt arbete, stor list och lite tur. Precis som i vilken fotbollsmatch som helst.

Tillväxt för aktieägarna
Från början fanns 297 aktier hos ett fåtal ägare. När Chips såldes till Orkla fanns 3.000 aktieägare fördelade på företag, finansierings- och försäkringsinstitutioner, offentliga sammanslutningar, jordbrukare och privata hushåll. Som mest 2003 hade man över 4.100 ägare.
Under de 35 åren har aktiekapitalet utökats i ett femtontal nyemissioner och fondemissioner från 150.000 mark eller 25.228 euro till 35,2 miljoner euro 31.12.2004. Dessutom fanns i överkursfonden den 31.12.2004 17,1 miljoner euro.
Ett exempel på emissioner och värdeskapande är den riktade emissionen till potatisodlare år 1984. Varje potatisodlare eller familj, fick rätt att teckna 3 aktier á 1.000 mark, en investering på omräknat 504,56 euro.
Såframt man fortsatt att utnyttja sina rättigheter och varit med i de efterföljande emissionerna fram till 2004 har dess tre aktiers värde stigit till 53.983,13 euro. Det är ingen dålig avkastning på en investering på 4.644,41 euro. Därutöver tillkommer erhållna dividender. Tack vare allt detta har koncernens börsvärde vuxit från 0,3 miljoner euro till 402,1 miljoner euro. Värdetillväxten har varit 1.340 gånger.
Det trodde aldrig Knut Mattsson & Co då de satte den första symboliska potatisen i marken 1969.

Med stjärnor till hjälp
Vid starten för Chipsfabriken var potatis i Finland mat och just inget mer. Marknaden fanns helt enkelt inte, den måste skapas. Varumärken, brand, måste byggas omsorgsfullt. När man ska sälja chips är det inte bara smak och storlek på påsar som skiljer producenterna åt. Liksom i all annan handel är det varumärkena som konsumenterna köper.
Med hjälp av långsiktigt och mödosamt arbete har Chips byggt upp Taffelmärket så finländarnas och ålänningarnas ryggmärg skickar iväg en köpsignal till hjärnan då det färgglada märket syns på butikshyllorna. Det kunnande man byggt upp på Åland och i Finland har man sedan tagit med sig i bakfickan när det handlat om stora nordiska och östeuropeiska förvärv. Det som fungerar bra i ett land, kan fungera bra också på andra ställen. Det komplexa ligger i att begripa vad som går hem var. Konsumtionsmönstren skiljer sig åt i olika länder. Detta märkte man tydligt då Food-sidan började växa allt snabbare. Samma mat gick inte hem i de olika länderna. Finländarna föredrog mindre salt än svenskarna. Överlag har snacks alltid varit populärare i Sverige än i Finland.
1970 åt den genomsnittliga finländaren kanske 100 gram snacks per person och år. Samtidigt i Sverige, övriga Norden och resten av världen var konsumtionen mångdubbel. Svårare än så var inte ekvationen. Varför skulle finländaren vara så väldigt mycket annorlunda än andra? I dag är förhållandet utjämnat men fortfarande ligger Finland långt efter andra.

Bygga varumärken
För att skapa varumärken krävs pengar. Det är som vilken investering som helst, fast kanske lite svårare. Med hjälp av fingret i luften gäller det att känna vart vindarna blåser, var investeringarna gör mest nytta. Vartefter företaget utvecklas måste man också ha mod och förstånd att byta fot. Det som fungerar vid ett givet tillfälle kan vara helt fel i nästa.
I det åländska samhället har Chips Abp sedan starten varit en betydande sponsor. Kanske inte alltid med pengar men med snacks. Den ursprungliga inriktningen, när kassan inte tålde större utsvävningar, var att dela ut chips till olika föreningars ungdomsverksamhet samt till välgörande ändamål. Detta har man fortsatt med genom åren.
Penningstöd blev aktuellt i mindre skala under 80-talet, främst till föreningar inom fotboll och golf men även till välgörenhet såsom Röda Korset och Ålands barnfond. Äskandena från mottagarna blev emellertid större och Chips blev mer målmedvetet och ställde allt större krav på synlighet. Efterhand blev sponsorverksamhet mer att betrakta som riktiga marknadsinvesteringar för att stödja vår försäljning.

Några exempel:
• Chips var huvudsponsor för IFK Mariehamn i fotboll från och med år 1995 tills IFK blev ligalag 2004. Samarbetet har fortsatt även efter det. Utan ett starkt stöd från en finansiär är det osannolikt att IFK skulle ha nått de framgångar klubben haft. ”Mer hjärta än hjärna till en början”, säger Sture Carlson i dag, ”men nu börjar det betala tillbaka”. 
• TPS – ishockey och fotboll. Ett populärt Åbolag vars supportrar bor nära en färjhamn vilket gör chipstransporterna enklare och billigare. Tack vare framgångarna blir exponeringen också stor. 
• Teemu Selänne, ishockey. Nationalidol som alla vill synas med. Han kom till Åland och fiskade och spelade golf. Och sålde chips genom att bara vara sig själv. 
• Jari Litmanen, fotboll. En internationell storstjärna som vunnit finländarnas hjärtan. Den vägen nådde Chips även konsumenternas smaklökar. 
• Mika Halvari, idrott. Kraftkarl i kulringen. 
• Tania Poutiainen, slalomåkare som nådde kultstatus i Finland.
Inte bara kändisar
Vid sidan av kändisprofilen har Chips även gått in för att nå de breda massorna. Tusentals är de ungdomar från i första hand Finland som besökt Chipsfabriken i Haraldsby i samband med sina skolresor till Åland. Det har skapat levande reklampelare.
Varje år besöker 10.000-15.000 skolungdomar fabriken i Haraldsby. Som minne från sitt besök får de en påse chips och en Taffelkeps. Totalt har fabrikspersonalen delat ut uppemot 150.000 Taffelkepsar genom åren!
Genom marknadsföringsarbete på många fronter samtidigt har Chips byggt förtroende hos sina kunder. Varje liten keps och chipspåse berättar för mottagaren och dennes familj och vänner att Chips är gott och företaget generöst och gästvänligt. Folkligheten blir därmed ett konkurrensmedel.
Kunderna tycker om Chips produkter. De vet vad de köper. Tack vare hög kvalitet och noggrant arbete har Chips byggt upp ett förtroendekapital som skänker trygghet åt dem som jobbar i företaget. Detta leder till fler saker. Det ger konsumenterna en garanti för vad de köper. Denna garanti förmedlas med varumärken, som ger konsumenten en försäkran om det viktigaste produktlöftet – den höga kvaliteten.
Marknader vinner man dock inte bara med hjälp av pengar. Det krävs ett stort mått mod också. Gör man som alla andra syns man inte tillräckligt mycket. Ett bra exempel på det är Oolannin-produkterna som i ett slag gjorde Chips till marknadsledare i Finland inom varuområdet.

Miljonsatsning
Varumärkenas betydelse är helt avgörande. Därför har det genom åren varit väsentligt att vårda dem och förstärka dem genom att kontinuerligt skapa innovationer, som konsumenterna accepterar. Chips varumärken är koncernens viktigaste kapital. Värdet av paraplymärkena TAFFEL, OLW, KiMs, CHEEZ DOODLES och OOLANNIN uppgår till tiotals miljoner var för sig.
En liten sifferexercis är på sin plats. Under åren 1988 och 2004 satsade Chipskoncernen i runda slängar mellan 5 och 7 procent av omsättningen på marknadsföring. I pengar innebär det cirka 150 miljoner euro!
I det har ingått mängder av reklamfilmer för att locka konsumenterna till köp, många av inslagen prisade i olika sammanhang. Det har också räckt till massiva annonskampanjer i såväl tidningar som reklamskyltar.
Exakt hur mycket alla varumärkena var värda då Orkla köpte bolaget är svårt att säga exakt. Men i balansräkningen ingick goodwillvärde för över 50 miljoner euro…
Det kanske mest spännande för Chips liksom för alla andra är vad som väntar i framtiden. Bygget av koncernen har inte varit enkelt. Men bevisligen inte heller omöjligt. Försäljningen av Chips till Orkla behöver inte vara slutet. Det kan också vara början på något nytt.
Det som skett är att det inte längre är bekanta människor som äger bolaget. I dag fattas besluten av tjänstemän i jätteföretaget Orkla. Det kan kanske förefalla mindre tryggt än förut. Å andra sidan har Chips alltid varit i händerna på andra, mycket mer svårflörtade beslutsfattare, konsumenterna, utan vars gunst bygget av Chips hade varit omöjligt.
Egentligen gäller det bara att liksom hittills göra det man gör lite bättre än andra.
För de sandrika jordarna, de finns fortfarande kvar.


I historiken berättade också Finn Jebsen, den koncernchef som gjorde den åländska fabriken till Orklas egendom, hur han såg på affären:

Finn Jebsen om det omöjliga som blev möjligt
Orklas tidigare koncernchef Finn Jebsen var mannen som drev igenom budet på Chips. Kort efter affärens slutförande tvingades han dock kliva av som koncernchef. I dag jobbar han som styrelseproffs i Oslo.

Under de sammanlagt 25 år som Finn Jebsen arbetade i Orkla kom han i kontakt med åländska Chipskoncernen första gången 1991. Då köpte Orkla en stor del av aktiestocken sedan ålänningarna själva inte mäktat lösa in allt man ville teckna i samband med frigörandet från Fazer och De Danske Spritfaabrikker.

– Men från 1994 blev det intensivare då jag blev ansvarig för Orkla Brands där snacksdivisionen fanns, säger Finn Jebsen.
Finn Jebsen blev senare även koncernchef för hela Orkla och den som stod i talarstolen i Mariehamn och övertalade deltagarna vid Chips’ bolagsstämma att sälja.

Att Chips överhuvudtaget blev intressant för ett konglomerat som Orkla beror enligt Finn Jebsen på den tidigare marknadsindelningen. I alla fall operativt. Att Chips överhuvudtaget nådde så långt är anhängigt flera olika faktorer, exempelvis bra jord för potatis, ett dynamiskt samhälle och en strategisk koncernchef i Sture Carlson.
För när Chips väl tagit över Finland och satt ner foten i Sverige fick Orkla upp ögonen i Norge.
– Orkla hade flera olika produktområden, ett av dem var snacks där vi hade produktion i Norge och Danmark. Chips hade sin position i Finland och hade samarbete med schweizarna i Sverige, säger Finn Jebsen.

Chips’ samarbete kretsade till att börja med kring OLW som då var på god väg att bli marknadsledare i Sverige.
– Inom Orkla jobbade vi hårt med att finna goda strukturer för verksamheten. Vi såg det som naturligt att se Norden som ett marknadsområde. Visserligen med olika varumärken på skilda marknader men likväl en helhet.
Frågan blev alltså hur man skulle uppnå en nordisk position inom chips och snacks. Svaret blev ett samarbete med åländska uppstickaren Chips.
Samarbetet blev inte verklighet i en handvändning. Det skulle dröja fram till år 2000 innan planerna blev konkreta. Då bildades efter långa förhandlingar CSC Ab, ett joint venture mellan lilla Chips och stora Orkla.

Affären gjordes med hjälp av aktiebyten där Chips överlät OLW Sverige AB och Orkla satte in KiMs Norge A/S och KiMs DK. Chips ägarandel i CSC Ab blev 60 procent medan Orkla kontrollerade resten, 40 procent.
Det var David mot Goliat. Det nya bolaget styrdes och administrerades av moderbolaget Chips i Mariehamn som fick tillgång till en marknad som omfattade hela Norden från 1 november 2000. Utan att några kontanter hade bytt ägare!
Än i dag frågar sig folk hur Orkla kunde acceptera att spela andra fiolen i en sådan bolagskonstruktion som skulle komma att bli en veritabel kassako för båda delägare.
– Det var konsten att göra det omöjliga möjligt! Men det var också ett led i den övergripande planen att bilda en hel nordisk snackskoncern, säger Finn Jebsen.
För även om Orkla ”bara” hade 40 procent i CSC Ab ägde man också 20 procent i Chips-koncernen.
– Mest kanske det var ett resultat av Sture Carlson och de övriga ålänningarna som drev det hela på ett väldigt bra sätt.
Trots att Orkla och Chips jobbade sida vid sida mot ett gemensamt mål var det ändå en överraskning för alla inblandade när Orkla år 2004 gav ett både sockrat och saltat kontantbud på Chips. Priset 22,85 euro per aktie var långt över börskursen.
I samband med uppköpet startade en hetsig debatt på Åland där temat var hur mycket pengar egentligen är värda. Och vad de skulle användas till.

Många Chipsägare och även andra ålänningar var ytterst ovilliga att sälja till Orkla. Men Finn Jebsen lovade att se till att Chips stannade och fortsätta utvecklas med Åland som bas, även efter uppköpet.
Dessa löften har bara delvis infriats. Vd bor numera inte på Åland och flera andra funktioner är också utlokaliserade. Till exempel har den tidigare aviserade satsningen på Ryssland fryst inne. Det väcker frågan hur viktiga löften från en koncernchef egentligen är. Vad händer när han eller hon inte längre sitter kvar?
– Jag tycker nog det är bolaget och inte privatpersonen som ger löftena, säger Finn Jebsen.
Finn Jebsen vill inte gå in på om hans löften infriats eller inte.
– Jag känner helt enkelt inte till vad som skett efter jag slutade, säger han.
Att löften ibland bara knappt är värda pappret de är skrivna på, vet alla som verkar i näringslivet. Men i Orklas fall fanns historien att luta sig mot. Det ingick i deras strategi att deras dotterbolag skulle vara självständiga.
– Och vara tillräckligt slagkraftiga för att möta stora internationella konkurrenter. Givetvis med den hjälp som en stor koncern erbjuder, säger Finn Jebsen.

Den enskilt största anledningen till att uppköpet kom när det kom var Orklas ekonomi. Till följd av försäljningen av bryggeriet Carlsberg var Orkla nertyngt av sin kassa. Det fanns behov av nya investeringar och då passade Chips in. Fast inte i första hand.
Avsikten var från början att vidga samarbetet kring Orklas övriga livsmedelsverksamheter. Detta samarbete blev aldrig av och då tog Orkla fram den nyckel med vilken porten till Chips slutligen kunde öppnas. Kontanter.

onsdag 18 maj 2016

Farväl Sus, tack för allt

Sus Lundström har lämnat oss men minnena finns kvar för alltid. Foto: Ida Jansson.
I torsdags slocknade den sista livsgnistan för Susanna ”Sus” Lundström efter att hon i fem år kämpat mot den cancer som intagit hennes kropp. In i det sista stretade hon emot men till slut blev motståndet för svårt. 
Kvar finns hennes två barn, Tazmin och Nils, sambon Bernt och en stor släkt och massor av vänner. Med Sus försvann en kreatör, vän, arbetshäst, urmor och mycket mer. Hon insåg vikten av att hitta glädjen utanför den box så många lever sina liv i.

Sorgen är överväldigande för alla berörda, som döden alltid är. Ord är obetydliga men minnena lever för alltid kvar. Så här tycker jag vi ska minnas Sus:

”På torsdagsmorgonen den 12 maj somnade Susanna Lundström från Sund in. Hon blev 59 år gammal och lämnar efter sig två barn, sambo, stor släkt och massor av vänner.

I Tranvik i Sund finns en plats som heter Storfadervik. Den ligger vid stranden och är världens vackraste. På tomten står ett nybyggt hus med utsikt över Lumparn. Där tänkte Susanna Lundström – mamman, Tranviksflickan, sambon, copywritern, art directorn, designern och mycket mer – tillbringa sin ålderdom. Så blev det inte. Efter en lång och hård kamp mot sjukdomen avled Susanna i torsdags efter att ha tagit farväl av sina närmaste. Slutet blev till sist oundvikligt och det är omöjligt att inte citera U2:s Bono som sjöng i Sunday Bloody Sunday:

“I can’t believe the news today. I can’t close my eyes and make it go away.”
Det är obegripligt att Susanna inte längre finns bland oss. Av alla levnadsglada, kreativa, snälla och inspirerande människor hörde Susanna Lundström till eliten. I arbetet med att skapa design och budskap var hon en stjärna som såg runt de hörn som begränsade oss andra. Som vän var hon den främsta och som U2-fan ett av de mest hängivna. Det var rätt självklart. Susanna fattade tidigt tycke för Bono & Co:s texter vilka är långt från popsångernas glansbilder. Hon såg innehållet i orden och dess betydelse för världen och människorna. Hon lyssnade på samma sätt som hon levde; passionerat och engagerat.

Susanna Lundström föddes måndagen den 25 februari år 1957 under stjärntecknet Fiskarna. Som fisk och som måndagsbarn förväntas man vara idealistisk, godhjärtad, poetisk, konstnärlig och empatisk. Allt det stämde med råge in på Susanna Lundström. Hon lämnade ingen utanför. De två barnen Tazmin och Nils var solsystemet kring vilket allt annat kretsade men Susannas kraft räckte längre än så. Hon engagerade sig där hon upplevde orättvisor och stod stark när utmaningar uppstod.

När hon till exempel inte tyckte kyrkan levde upp till de ideal och den tolerans hon förväntade sig valde hon att skriva ur sig och hade då kanske Bonos ord i minnet:

”I’d join the movement if there was one I could believe in. I’d break bread and wine if there was a church I could receive in.” 
Innan barnen och jobbet på allvar kom in i det lundströmska livet var hon en skicklig och hängiven volleybollspelare i IFK Mariehamn. Vid flera tillfällen representerade hon också Åland i de öspel som hon skulle komma att hålla nära sitt hjärta så länge hon levde.

Jag hade förmånen att under många år och i olika sammanhang arbeta tillsammans med Susanna Lundström. Hon var en kreatör i ordets allra starkaste betydelse. Hon började med inget och slutade med mästerverk. Hon vände och vred och lyckades med sitt ödmjuka och uppmuntrande sätt göra andra större. Hennes alster lever kvar. Flaggan som Visit Åland använder i sin marknadsföring av Åland är Susannas verk. Den nydanande logotypen till öspelen på Åland var ett resultat av bland andra Susannas skaparkraft.

Men om yta till delar var hennes jobb utgjorde innehållet hennes passion. Hon vidareutbildade sig vid Berghs School of Communication i Stockholm inom grafisk formgivning och illustration, tidningsdesign och copywriting och blev såväl copywriter som art director. Hon arbetade livet ut med reklamuppdrag inom ÅTT-koncernens olika bolag. Susanna stannade inte med det utan läste dessutom psykologi vid Högskolan på Åland för att bättre förstå den innersta kärnan av människan. Sådan var Susanna. Aldrig mätt, alltid nyfiken.

“You gotta cry without weeping, talk without speaking, scream without raising your voice.”
Orden är från låten Running to stand still och definierar väldigt väl Susanna Lundström som människa. Hon agerade bestämt utan att vara bossig och hon ställde krav men var aldrig påstridig.

Susanna Lundström var ett föredöme av det rätta virket. Hon var ett fantastiskt bollplank i idéarbetet, hon var kreativ, skojig och lyssnande. Att vara arg eller på dåligt humör var sällsynt i hennes världsbild. Hon var omtänksam, fördomsfri och rolig.
 
”When you stop seeing beauty, you start growing old. The lines on your face are a map to your soul. When you stop taking chances you’ll stay where you sit. You won’t live any longer but it’ll feel like it.”
Som Bono sjöng levde Susanna Lundström in i det sista. Hon vägrade sluta kämpa och se möjligheterna och jag kommer för alltid att minns den sista gången jag såg henne. Det var för någon vecka sedan på en resa mellan Helsingfors och Mariehamn och vi möttes av en händelse ombord. Hon var bruten av sjukdomen och tillsammans med följeslagaren och sambon Bernt. Hon log och frågade om läget innan vi skildes åt efter lite småprat.

”För nu ska vi gå och shoppa”, sade hon.

Storfadervik är i dag en gråare plats än tidigare. Men så kommer det inte alltid att vara. Den Susanna Lundström som vi kände och intensivt saknar hade velat att platsen och huset ska fyllas av skratt och liv igen. Sådan var hon nämligen och hur fint det än hittills varit i den himmel där de goda krafterna till sist samlas är en sak väldigt säker. Nu blir där ännu bättre.

Susanna Lundström sörjs närmast av barnen Nils och Tazmin, sambon Bernt, systrarna Annika, Berit och Britt samt en stor släkt och många vänner.

Jörgen Pettersson

tisdag 17 maj 2016

Gratulerer med dagen!

Det är såklart inte möjligt att uttrycka sig i offentligheten den syttende maj utan att rikta ett grattis till Norge, denna nordiska fjällstat som hittade olja i Nordsjön och ställde sig utanför EU.

Norge är ett frejdigt land med bördiga hav och otroliga vyer. Mina egna minnen är flera, till exempel:

När landet fyllde 200 år stod det inte stilla...
I fjol fyllde Mariella 30 år samma dag som Norge.
Norge reste sig från en av historiens värsta massmord.
Hitra och Frøya är två exempel på skönheten i Norge.

I dag är det också den internationella dagen mot homofobi, transfobi och bifobi vilket också ska hyllas. Jag kommer osökt att tänka på ballongprotesten vid ryska konsulatet häromåret!

Ha en fin tisdag.
Så här ser det ut lite varstans i Norge i dag på den syttende maj.

måndag 16 maj 2016

Yes, IFK slog FC Lahti!

Gårdagens match mot FC Lahti hör till den rad av viktiga segrar som behövs för att man ska nå ända fram. Det var skitväder, kallt, regnigt och blåsigt men inget hejdade IFK denna kväll. När sista signalen ljöd stod det 3-0 till hemmalaget och ska sanningen fram var det närmare 4-0 än 3-1.

Referatet från matchen kan man läsa här.

Det är omöjligt att inte nämna att IFK bara släppt in tre mål i årets liga. Detta var femte matchen i rad där Walter Viitala hållit nollan. Av årets nio matcher har sju varit täta. Detta är ett nästan ofattbart resultat och understryker det vi alltid sagt, målvakten är laget! :-)

I samband med matchen genomförde även GMM en egen hyllning till Bernardo Ribeiro som tragiskt avled i veckan. IFK:s fans är av det rätta virket. De bryr sig, de hejar rätt, de lämnar ingen bakom och de tar hand om varandra. Det är ett av skälen till att årets IFK är laget som kan nå precis hur långt som helst.

Här är IFK:s ordförande Robert Söderdahls egen hyllning till Ribeiro i samband med gårdagens match:
Våra tankar är i BrasilienDet är omöjligt att spela en hemmamatch i dag utan att tänka på dödsbudet från Brasilien tidigare i veckan. I måndags kom beskedet att Bernardo Ribeiro, 26, oväntat och alltför tidigt avlidit efter att först ha spelat en fotbollsmatch. Det är svårt och overkligt att förstå. Fotbollen har förlorat en fantastisk ambassadör, en sann gentleman och en in i minsta detalj professionell fotbollsspelare.
Vi minns Bernardo från hans tid i IFK Mariehamn som en människa som ständigt och oförtröttligt spred värme och glädje till sin omgivning. Hans leende ska vi aldrig glömma. Människor som Bernardo finns det egentligen alldeles för få av.
För mig, som ordförande, var Bernardo en sann förebild för sina lagkamrater och för alla andra. Det känns ofattbart orättvist att hans liv tog slut när han hade så mycket att ge.
Mina tankar går till hans hustru Katie och till alla andra i hans stora familj som måste fortsätta att leva utan sin Bernardo. Jorden är gråare men himlen blir lite mer glädjefylld.
Robert Söderdahl
Ordförande, IFK Mariehamn Ab
Tidigare spelaren Bernardo Ribeiro som bara tjugosex år gammal avled i veckan fick sin alldeles egen hyllning av fansen. Det är IFK-anda på riktigt. Vi tänker på varandra.
Så här såg det ut på Wiklöf Holding Arena i går efter att IFK hållit nollan för femte matchen i rad och besegrat FC Lahti med klara 3-0.
Ordförande Robert Söderdahl, bortatränaren Toni Korkekunnas och IFK-tränaren Peter Lundberg förklarade matchen efteråt.

Med hopp om förbättring

Jag betraktar mig inte som en blivande gnällgubbe som klagar över skräp på gatan. Hellre plockar jag upp det själv. Inte tycker jag hellre d...