fredag 31 oktober 2014

Budget, sjöfart och Menorca

I går var en högintressant dag på flera sätt. Huvuddelen av tiden tilbringade jag på seminariet Framtidens fartyg där en bransch samlades för att tillsammans idka spaning mot den tid vi ännu inte sett.

Det var tankeväckande, lärorikt och inspirerande att prata med och möta dessa shippingaktörer som gjort så mycket så länge för att skapa det Åland vi njuter av i dag. Åsub var också på plats och slog mycket tydligt fast att den åländska ekonomin i stort sett helt bygger på sjöfarten och dess kringeffekter, trots att branschens betydelse minskat under de senaste åren. De visade också tydligt att den åländska handelsflottan i stort sett är lika omfattande i dag som före krisen. Fartygen är kvar men flaggorna har bytt färg.

Efter denna inblick i kommande tider åkte jag till landskapsregeringens budgetpresentation som ju också är en framtidsspaning fast i det lite kortare perspektivet. Det ser både skakigt och utmanande ut samtidigt, precis som det alltid gjort. Här kan man se hela presentationen i Bambuser och här finns siffrorna i svart på vitt. Nya Åland kommenterade i dag på ledarplats och konstaterade mycket riktigt att det genomförts stora reformer under denna regeringstid. Ålands radios rapportering över budgeten kan man följa här.

Från min egen horisont kan jag känna lätt förvåning över två saker: 1. att detta görs först nu och inte av den förra regeringen som hade det ekonomiska slagläget samt 2. att de som då hade slagläge nu gnäller om att inget görs. Jag tycker fortfarande min tidigare analys om oppositionen stämmer väldigt väl. Så här var det för snart ett år sedan. Och så här ännu tidigare. Och såklart, grensågningen!

I dag såvitt flygbolag och högre makter håller vad de lovar landar jag i Mahon på Menorca för en intensiv helg i öspelens tjänst.

Jag har varit här en gång tidigare, då liksom nu i öspelsuppdrag. Då handlade det om att i första hand förbereda för NatWest Island Games på Åland, ett arrangemang som blev en bejublad succé. Den här gången är det ett annt läge då vi ska försöka konkretisera planerna på att göra Menorca till värdö år 2019. Det ska bli spännande och hyperintressant att i detalj höra vad de säger och se vilka anläggningar de har. Dessutom ska jag få se på volleyboll från spanska superligan! Ha en skön helg ni med. Nästa vecka väntar nya prövningar.

Så här ser hamnen till Mahon ut. Den klassas som en av världens bästa naturliga djuphamnar.

torsdag 30 oktober 2014

40 år sedan djungelslaget

Ujuj, vad tiden den bara går och går. I dag är det fyrtio år sedan Mohammed Ali vann över George Foreman i en grym boxningsmatch kallad The Rumble in the Djungle. Jag minns den vagt men har antagligen bättrat på ursprungsminnet genom åren. Boxningen har jag försökt följa efter bästa förmåga genom åren.

Här skrev jag om matchen i fjol och texten är extra aktuell i dag. Kolla också in Alis egen hemsida där i stort sett allt som är viktigt finns att läs! Ha en fin torsdag och glöm för allt i världen inte bort att gå till seminariet Framtidens fartyg i Ålands Sjöfartsmuseum. Gratis inträde till ett fönster mot framtiden! Ses.

Dramatiken och spänningen gick såklart att ta på denna magiska dag för fyrtio år sedan.

onsdag 29 oktober 2014

Infrastruktur måste kosta

Gårdagens stadsfullmäktigemöte hörde till de kortaste hittills och slutade redan kl 22.41. Winning. Agendan var inte väldigt lång men det fanns komplicerade frågor och utan att nämna namn var kanske de mest verbala ledamöterna inte på plats vilket snabbade upp processen rejält.

Mina egna upplevelser från kvällen, så här i all anspråkslöshet.

Frågan om tilläggsanslag till infrastrukturnämnden godkändes så gott som enhälligt. Det fanns populism i debatten som ville säga nej av oklara och ganska suddiga skäl. Jag sade ja och höll ett anförande vilket finns att hitta längre ner i denna text.

Försäljningen av Edlagårdens pensionärsbostäder/serviceboende godkändes med minsta möjliga marginal där det så kallade borgerliga blocket höll ihop till siffrorna 14-13. Den andra sidan ville tvinga Edlagården på Fastighets Ab Marstad medan vi övriga menade att det finns en poäng i att testa marknaden och även erbjuda de 29 bostäderna till de privata investerare. Det är i linje med vad som måste göras i staden – alltså rationalisera och äga bara sådant som man måste äga. Nu blir hela anläggningen utbjuden och Marstad kan bjuda om man finner så lämpligt. Socialdemokrater och liberaler ville föra över ägandet till Marstad vilket egentligen bara betyder att man flyttar tillgångarna från den ena fickan till den andra. Det är ändå inte gratis att köpa detta, värderingen uppgår till 800.000 euro.

Den allra sista repliken denna kväll hade jag på ett anförande från Sune Alén som lyfte fram sin gamla motion om att genomföra större investeringar tillsammans med andra kommuner (se nedan). Jag tycker det är rätt tänkt och visar en känsla för hela Åland. Till exempel kan de nuvarande löparbanorna vara ett exempel på en verksamhet som kunde förläggas till det förträffliga idrottscentret vid Vikingahallen i Jomala. I dag är fotbollsplanen på Wiklöf Holding Arena för liten och måste förstoras samtidigt som löparbanorna borde renoveras rejält. Då kan man skapa winwin för både Jomala och Mariehamn MEN framför allt för de inblandade idrottarna som skulle kunna få rejäla anläggningar till sitt förfogande.

Så här lät mitt anförande i anslagsdebatten:
När det handlar om politik och val är det vård, skola och omsorg som hyllas och vinner röster. Det är inte så konstigt. Frågorna är enkla att begripa och något alla har ett förhållande till. Därför utgör även dessa tre områden de klart mest resurskrävande i helheten. Av de 49 miljoner euro (exklusive avgifter) som skötseln av Mariehamns stad kostar skattebetalarna under år 2014 går bildnings- och socialväsendet lös på cirka 44 miljoner euro tillsammans. Infrastrukturavdelningens andel av den kakan utgör 2,8 miljoner euro enligt det ursprungliga förslaget eller knappt sex procent av de skattefinansierade utgifterna. Resten av intäkterna på 23,6 miljoner euro kommer från infrastrukturella kunder, till exempel vattenförbrukare och rederier. Kostnaden för stadens skattebetalare är därmed förhållandevis ganska liten med tanke på allt som ska skötas och här hittar man en av förklaringarna till att infrastruktursektorns uppgift är svår. I jämförelse med vård, skola och omsorg väger vattenledningar, parkskötsel, hamnanläggningar och vägar lätt. Det är svårt att vinna val på att avloppen fungerar för att uttrycka det bryskt.

Mot den här bakgrunden är det viktigt att minnas nödvändigheten av att stadens infrastruktur faktiskt är i skick och att vi i denna sal anslår tillräckliga medel för att det ska ske. Infrastrukturnämnden är mycket mer än bara parker och hamnen. Under oss löper ett gigantiskt nätverk av rörledningar vilka ser till att vår vardag löper och fungerar. Det är i dag ett faktum att dessa rörledningar inte har förnyats i den takt som borde skett. Gamla rör borde kort sagt bytas i högre utsträckning än vad som i dag är fallet. Till det krävs pengar. Ett sätt att lösa problemet är att höja stadens vattenavgifter men det tar emot i en stad som redan bågnar av skattetrycket. Under mina tre år i infrastrukturnämnden har jag rätt tydligt kunnat se hur diskussionerna kretsat kring det som syns och märks i gatubilden och mindre kring det som på riktigt är viktig infrastruktur. Vårt avloppsnät sköts av synnerligen kompetenta krafter som gör vad de kan med tillgängliga medel vilka som det tycks just nu, inte riktigt räcker till.

Jag vill med detta inte bara försvara det som sker i infrastruktursektorn men för att förstå helheten måste man minnas även de detaljer som inte alltid syns men som är viktigare än det mesta. Även för att vi i fortsättningen ska kunna sköta vård, skola och omsorg.

I detta sammanhang vill jag påminna om de ord vi tillsammans skrivit i budgeten för detta år. Vi har kommit överens om följande:
”Mariehamn är mitt i en anpassningsprocess som kan vara en nystart för ett modernt sätt att tänka och agera. Vardagen blir annorlunda. Tuffa tider är en tid för pragmatism och arbetsro, men också en tid för nytänkande. Vi behöver prioritera, vilket alltid betyder att välja bort något. Och när något gammalt försvinner uppstår alltid plats för något nytt. Hela den offentliga sektorn behöver tänka och agera i termer av produktivitetshöjning.”
Med de kloka orden i åtanke är det dags att göra verklighet av visionerna.

Vi har i dag att hantera ett tilläggsanslag om 775.000 euro till infrastrukturnämnden. Från Mariehamnscenterns sida kan vi godkänna detta men vi vill samtidigt att en rejäl översyn sker inom den tekniska sektorns organisation samt inom den allmänna förvaltningen. Detta är ett långsiktigt arbete som borde startas så fort som möjligt. Hur det i detalj ska ske är i första hand en fråga för infrastrukturnämnden själv samt stadsstyrelsen men jag vill ge några exempel på att sektorn och centralförvaltningen inte till alla delar fungerar rationellt. Åtminstone inte tillsammans.

För det första skriver man i beredningen att ”förutsättningarna för att klara budget för året har varit orealistiska”. Det är nog inte helt sant då förutsättningarna faktiskt är precis de som stadsfullmäktige föreslagit. I begreppet budgetdisciplin ligger strängt taget att genomföra sitt arbete med till buds stående medel. Inte att recensera anslaget. Om detta betyder minskad snöplogning, mörkare gator och mer ovårdade gräsmattor är det alltså vad stadsfullmäktige begärt. Man kan som bekant inte spara utan att spara.

Nu är detta mer komplicerat än så eftersom det största skälet till att pengarna tagit slut de facto är hamnens intäkter som sviktat. Till följd av sjöfartens utmaningar, för att inte säga kris, har hamnanlöpen minskat.

Dessutom sägs en förklaring vara att det finns budgetposter som inte beaktats och att reserveringar gjorts på nya vis. Så är det säkert men det är inte acceptabelt. Förutsättningarna måste vara tydligare och om inte mitt minne sviker mig är detta andra året i följd som bokföringsteknik ställt till det för nämndens arbete. Sådana manövrar skapar osäkerhet och konstiga debatter där en nämnd tvingas gå i försvar för något som man egentligen inte har med att göra.

I anhållan om tilläggsanslag nämns också att den tilltänkta inbesparingen på Lilla holmen inte genomförts. Nu handlar detta mer om principer än om pengar men nog fanns det allt en rätt stark vilja i infrastrukturnämnden att den frågan skulle lösas. Bäst vore det kanske om vår ordförande kunde bringa klarhet i varför så aldrig hände. Eller kanske mer närvarande vice ordförande.

Att det skulle bli ett underskott har stått klart sedan länge. I tertialuppföljningen för årets fyra första månader var vårt minus knappt 400.000 euro vilket är mycket men kanske inte alarmerande. Nu är det nästan en hel miljon. Det är klart att en sådan försämring väcker frågor och kräver åtgärder.

Det har höjts röster för att återremittera hela ärendet och det kan man kanske göra. Men då måste man först fråga sig till vilken nytta. Det i sig skapar inga nya pengar. Vi är där vi är men vi måste ändå höja blicken och se framåt. Utmaningarna är stora hur vi än vänder oss.

Ska vi på riktigt skapa långsiktiga förutsättningar för vår infrastruktursektor gäller det att fördomsfritt granska dess verksamhet. Till viss del har detta redan gjorts då elverket bolagiserades. Resultatet av detta är minskade administrativa kostnader och mer rationell skötsel. Tack vare denna reform kommer stadsborna över tid att få lägre elräkningar jämfört med hur det var tidigare. Hamnen är nu föremål för en liknande process som är många gånger mer komplicerad. Den svåraste frågan av dem alla är hur anläggningarna ska värderas fast till det återkommer vi senare.

Elverkets och hamnens bolagisering gör att nämndens ansvarsområden krymper dramatiskt. Inom en nära framtid kan räddningsverket, fastighetsavdelningen och samhällstekniska avdelningen vara allt som återstår av den tidigare infrastrukturnämnden. Då, om inte förr, måste en ny organisation genomföras. Ju tidigare vi börjar fundera på den, desto bättre. Kanske det rentav är läge att fråga sig om infrastrukturen då behöver en egen nämnd? Tack för ordet.
Så här ser det ungefär ut från min plats i fullmäktigesalen. Ordförande för kvällen var Tage Silander.
Så här ser motionen ut som syftar till att Mariehamn borde lägga ner mer möda på att genomföra större investeringar tillsammans med andra kommuner. Bra tycker jag, det är något hela Åland kan dra nytta av.

tisdag 28 oktober 2014

Tungt pris till Viking Line

Ett pris gör ingen sommar och tio skapar inte vinst på sista raden, i alla fall inte genast. Men det hjälper till att nå målet. Viking Grace har hyllats på längden och bredden sedan den levererades och det med all rätt. Viking Line blev genom sin satsning föregångare i en bransch som stagnerat och i ett bolag vars styrelse inte är att betrakta som äventyrlig. Ändå fick man ihop det och är förtjänta av hyllningar. Detta första steg har även fått wannabees att vakna till och storshoppa fartyg.

Den senaste utmärkelsen hör till de mest prestigefyllda i en bransch som är noga med att se varandra och dra lärdom av andras med- och motgångar. I motiveringen lyfts särskilt fram möjligheten att Viking Grace i sitt helhetstänk kring miljön kan komma att sätta en ny, internationell, grön standard på havsresor. Det är ett omdöme som alla inblandade har skäl att sträcka på sig för. När tiderna är tuffa är framgångar av det här slaget viktigare än någonsin. Det är i hållbar utveckling framtiden finns, kring det råder det enligt mig inga som helst tvivel.

Så här lyder Viking Lines egna ord kring priset som delades ut i Mexico i söndags:
Viking Grace fick internationellt miljöpris 
Viking Lines flaggskepp M/S Viking Grace har tilldelats ett internationellt miljöpris för sina hållbara lösningar. Viking Grace premierades i Mexiko på söndagen med 2014 Skål Sustainable Tourism Award, en utmärkelse för främjandet av hållbar turism. Juryn betonar att Viking Grace är världens miljövänligaste passagerarfartyg och att det sätter standarden för hela branschen.

Vinnarna offentliggjordes under Skål Internationals världskongress i Mexico City på söndagen den 26 oktober. Skål International är världens största organisation för rese- och turistindustrin med medlemmar i över 80 länder.

Viking Grace, som vann i transportkategorin efter nominering av Skål International Helsinki, planerades och byggdes med miljön i fokus. Hållbara lösningar genomsyrar hela fartyget, från den gröna tekniken i maskinrummet och skrovets bränslesnåla form till energisparande led-belysning och eget kolsyrat vatten i återvinningsbara flaskor. Juryn berömmer speciellt fartygets bränslesystem, som kraftigt reducerar utsläppen.

”De teknologiska innovationerna som att använda LNG (flytande naturgas) för att driva fartyget och lösningarna för avfallshantering är enastående. Viking Grace har potential att sätta en ny standard för grönt resande till havs”, betonar juryn.

Viking Grace, det nyaste fartyget i Viking Lines flotta, har fått flera pris för sina miljö-lösningar. Kombinationen av gröna värden, en modern design och mångsidiga tjänster för passagerare i alla åldrar har varit en framgång. Över en miljon reste med Viking Grace under 2013, som var fartygets första år på rutten Åbo–Stockholm.

”Viking Lines mål är att vara pionjär på havet när det gäller hållbar utveckling. Vi tar stolta emot Skål-utmärkelsen, som vi ser som ett bevis på att både branschen och allmänheten värdesätter våra miljösatsningar”, säger Viking Lines miljökoordinator Susanna Airola.

Skål, grundat år 1934, har sedan år 2002 delat ut pris för att främja skydd av miljön och utvecklingen av en ansvarsfull och hållbar turism.
Viking Grace har under de senaste åren varit ett lysande undantag i en annars ganska mogen bransch. Jag hoppas Viking Line har modet och kunskapen och viljan att fortsätta på den inslagna vägen och koppla samman det gröna tänket med folkligt gemyt och guldkant på tillvaron. I det lilla har Rosella lyckats med i vart fall två av de tre faktorerna. Kring detta har jag tidigare skrivit:

1. Viking Lines satsning har fått efterföljare, särskilt inom lastsegmentet.


3. Vågens framkant är ett annat uttryck som använts ofta när det handlat om Viking Grace.

4. Den 10 augusti år 2012 var en speciell dag. Då sjösattes Viking Grace!
Viking Grace där hon befinner sig största delen av dygnet, till havs. Sedan hon levererades har spaltkilometrar skrivits om denna unika satsning som är första steget i en nödvändig omställning till sjöss.
5. Första Ålandsbesöket följdes av massor av nyfikna som flockat sig i Korrvik mitt i natten. Sådan är intresset för sjöfarten på Åland.

måndag 27 oktober 2014

Honnör mot US Navy

Jag ska inte beröra ubåten som försvann i Stockholms skärgård. Det är pinsamt så det räcker till utan att man behöver göra det ännu värre. Fast det är klart, hade de ringt Eckerölinjen hade det kanske ordnat upp sig...

I dag är det dags för US Navy att hanteras av denna blogg. Jag vet, det är pinsamt, men jag skriver alldeles för lite om hangarfartyg, slagskepp och vanliga jagare. Får det helt enkelt inte att passa in alla dagar. I dag är det Navy Day i USA och även om jag inte i detalj vet vad som ska hända står det nog klart att det ska smälla och gå på.

Säg det inte till någon men för att vara demilitariserad ålänning tycker jag militärmakt är oerhört fascinerande. I vart fall när det handlar om stridsflyg och fartyg. De är stora, mäktiga, dyra och livsfarliga vilket skapar en lockande kombination. Har tagit upp dessa frågor tidigare. Här om slagskeppen som till Finlands hjälp.

Även Åland hade storfrämmande av Tirpitz. Efter det gick hon till botten i Norge.

Vill man fördjupa sig går det att läsa mer om Navy Day här. Tänder man mer på rörliga bilder finns det sådana också så det räcker.

Så här marknadsför sig US Navy inför Navy Day 2014. Intressant hur den gamla stilen på affischer är på väg tillbaka,
Den här skapelsen är så nära osynlig det går att komma. Man kan ju fråga sig hur den överhuvudtaget fastnade på bild.
Detta är precision för mig. Stora pjäser och små pjäser i perfekta formationer.
En gång stod jag själv på däck på ett gammalt hangarfartyg. I framtiden hoppas jag få tillfällighet att göra det igen. Big is beatiful.
Ett till, sedan ska jag visa något annat.
När de här Big Mamas står för dörren gör man klokt i att ta det väldigt lugnt med vad man än håller på med.
Fast hur stor man än är finns det alltid de som är starkare... Detta måste ses!


söndag 26 oktober 2014

Tack för festen IFK!

Det handlar kanske inte om eftertankens kranka blekhet när säsongens sista ligamatch är avslutad men känslan påminner. Nu är det i runda slänga fem månader kvar tills Wiklöf Holding Arena på nytt fylls av förväntan, krav, glädje, spänning och entusiasm. Så blev det även i går då skapliga 1.280 personer kom för att i snålblåsten heja fram sitt IFK till sista segern. Så blev det också. TPS från Åbo med 182.500 invånare hade ingen chans alls mot IFK och dess 10.000 invånare i ryggen. Det var en nyttig påminnelse om hur fantastiskt det egentligen är att Åland i vår för elfte gången kan ställa upp i landets högsta liga. Vi möter lag som uteslutande kommer från betydligt större förhållanden än vi.

Om själva matchen finns kanske inte så mycket att orda. Det var stundom spel mot ett mål. Här finns ett fylligare referat som jag skrev.

Matchen mot TPS blev den sista som målvakten Simon Nurme spelade i IFK-tröjan. Det är ledsamt men förståeligt och själv ska jag minnas hans avgörande räddningar mot exempelvis TPS på bortaplan för två år sedan. 4-1 segern mot JJK i Finska Cupen och det faktum att halva laget står i mål, här i segermatchen mot TPS år 2012 på hemmaplan.
I samband med matchen delade även DFS ut stipendier till välförtjänta IFK:are. Under ledning av ordförande Håkan Lindberg (han med längdrekordet) och övriga DFS:are gick årets priser till följande:
W.J. Dahlmans ledarstipendium: Sune Svensson/ Tonny Riis. Fotboll, P-00. 340 euro.
Åke Wiklöf medel- och långdistansstipendium: Lucas Mattsson, friidrott. 340 euro.
Rudolf Mattssons stipendium: Åke Björklund, friidrott. 300 euro.
D.F.S. stipendier: Lucas Stenius, bordtennis, Samuel Nylund, friidrott, Thomas Mäkinen, fotboll, Lina Holm, fotboll, Benny Qvarfordt, ishockey, Jonas Fellman, simning och Philip Wikström, skidning.
Succén som kom av sig
Hemmapremiären mot VPS slutade med seger på plan med 1-0 efter nickmål av Tomas Hradecky på Petteri Forsells frispark i nittionde minuten. På grund av en administrativ miss fråntogs IFK segern och de tre poängen gick till VPS med siffrorna 0-3. Orättvist? Javisst.

Från miss till seger
MyPa kom på besök till Wiklöf Holding Arena den 4 maj. Hemmasonen Erik Lundberg spelade från start och var inblandad i gästernas ledningsmål efter bara två minuter. Sedan blev det ordning på torpet och IFK vann med 2-1 efter stundtals bländande spel. Lundberg hörde till planens bästa spelare och fick en stjärna i protokollet.

Tungt i Helsingfors
Det räckte inte med nittio minuter utan först i den åttonde övertidsminuten den 8 maj lyckades mästarlaget HJK slå hål i IFK-försvaret. 1-0 slutade matchen som blev en av de tyngsta förlusterna vi upplevt. IFK har än så länge inte vunnit mot HJK i Helsingfors men pressade den här gången mästarna till både överväxel och, för att tala svenska, svintur.

En målkungs återkomst
Med sex raka matcher utan seger var det dags för hemmamatch mot FF Jaro den 15 juni. Två gånger tog bortalaget ledningen innan IFK fick tag i matchen och vann med 4-2. Stor hjälte blev Dever Orgill som kom in på plan efter elva månaders rehabilitering. Åtta minuter tog det innan han gjorde 3-2 målet och den obligatoriska saltomortalen. Sex minuter efter det kolliderade han med Jaromålvakten och fick bäras ut på bår med lätt hjärnskakning. Han kom, han målade och han bars ut. Like a boss.

Seger i Vasa igen
Runt styrelseborden hade IFK det tungt i förhållande till VPS. På plan gick det bättre. När läget var som kärvast och nedflyttningsspöket stod i farstun åkte IFK till Vasa och stångade till sig en seger med 2-1 efter mål av Dieago Assis och Jani Lyyski. Det var inget skönspel men fantastiska poäng och efter det började tåget rulla igen.

Åtta matcher utan förlust
Sensommaren var IFK:s årstid. Hela åtta förlustfria matcher radade laget upp innan HJK på bortaplan vann med 5-1. Den åttonde matchen var en av de bästa jag sett på Wiklöf Holding Arena då SJK kom på besök. I halvtid ledde IFK och dess backlinje i form av Jani Lyyski och Kristian Kojola med 2-0, och då hade de inte ens använt fötterna! Båda målen var på nick. SJK kom tillbaka och visade varför de är ett topplag och matchen slutade 2-2.

Och seger i Cupen
Till detta kan läggas Åländska cupen som IFK vann med ett reservtungt lag som slog FC Åland med 3-2 på Vikingavallens konstgräs i juli. Målskyttar var Diego Assis, Robin Sid och Thomas Mäkinen.

Med de orden vill jag tacka IFK Mariehamn och dess ledare och spelare och sponsorer och alla andra för säsongen som varit, för känslorna, snackisarna, dramatiken, passionen, generositeten och det innehåll som laget skänker oss alla i det dagliga livet på Åland. Ses på läktaren i vår!

Bilderna från skrivarlyan på Wiklöf Holding Arena är kanske inte perfekta men här är det i varje fall förtjänta idrottsledare och aktiva som får sina stipendier från DFS, den anrika kamratföreningen inom IFK. 
Klart för match. Vid det här läget ledde redan värsta konkurrenten VPS med 1-0 på bortaplan i Kuopio och lyckades även behålla den ledningen och lägga beslag på fjärdeplatsen vilket kan leda ända till Europa League. Spelarna i VPS är att gratulera för en väl genomförd säsong.  
Typiskt mig, missade den vackra vågen som spelare och lagledning bjöd på efter matchen. Här är allt redan över och säsongen slut. 
Tränarna Mika Laurikainen (TPS) och Pekka Lyyski (IFK) efter matchen.  
Den sista middagen med gänget arrangerades på Arken senare i går kväll. Det blev en festlig tillställning med prisutdelning och upptåg.
Klubbdirektör Peter Mattsson sammanfattade säsongen och delade sedan ut priserna till årets bästa spelare.
Årets säsong i Veikkausliiga var den tionde i följd. Så här började det, detta är en film som är svår att ledsna på.

lördag 25 oktober 2014

Picasso lärde oss uppleva

Han kanske inte längre finns bland oss i den levande världen men nu hör inte Pablo Picasso till oss vanliga. Inte som levande och inte som död. Hans konst lärde oss leva och uppleva. Hade han fortsatt fylla år hade han fyllt etthundratrettiotre år i dag.

Pablo Picasso föddes i en liten by i Malaga, Spanien, och blev ansenliga nittioett år gammal innan han tvingades lyfta årorna ur vattnet. Under sin tid på jorden skapade Picasso kubismen och förändrade för alltid världens syn på skönhet och innehåll. Fast det kunde ha slutat redan innan det började, som så ofta här i världen är det tillfälligheterna som ligger bakom framgångarna. I Picassos fall blev räddningen cigarrök! Efter en högdramatisk förlossning trodde barnmorskan att både barn och mor var döda. Modern fick all omsorg medan barnet låg bredvid utan att andas. En uppfinningsrik förlossningsläkare blåste då cigarrök i den nyföddes näsborrar varpå svaret blev ett illtjut och efter det tystnade aldrig mer Picasso. Bandet till modern var därefter starkt och redan som tioåring började Picasso signera sina tavlor inte med sitt eget namn utan med moderns flicknamn.

Själv har jag nu och då låtit mig inspireras av Picassos syn på omvärlden i både tal och inlägg. Som när kubismen ska förklaras. Eller när åländsk kultur ska definieras från talarstolen i Ålands lagting. En annan som ägnade en del av sitt arbete åt Picasso var Norman Mailer, kungen över bokstäverna.

Det stod inte stilla när Picasso drog fram. En gång blev han till exempel förhörd, misstänkt för stölden av Mona Lisa! Och under många år var hans konstverk dyrast i hela världen.

Ibland undrar jag hur Picasso hade tänkt om dagens värld och synen på tillvaron. Kanske han bara skakat på huvudet och tänkt att så galet som saker hanteras fanns det inte längre något för honom att göra.
I spegeln är vi alla perfekta på vårt eget vis.
Kvinna och barn ur betraktarens ögen.
Förutom penseln använde Pablo även orden som sätt att beskriva tillvaron. ”Gud är egentligen bara ännu en konstnär. Han uppfann giraffen, elefanten och katten. Han har ingen riktig stil utan fortsätter bara att pröva nya saker.”
Han såg snäll ut på ytan men inuti stod tiden aldrig stilla hos Pablo Picasso.
Guernica visar som inget annat det orimliga i krig och det grymma i dess konsekvenser. 
Gråtande kvinna heter detta verk som ingen på den tiden hade sett dess like.
Fast... Picasso hade nog gillat Hitlersketcherna, särskilt den här om synen på Sverige och ubåtsjakterna!

fredag 24 oktober 2014

Tillfälligt stopp för Vårdöbro

Skrev mitt livs första reservation i går efter att ha förlorat en omröstning om Vårdöbron. Jag och min kollega Kalle Fogelström i finans- och näringsutskottet tycker att riskerna och den ekonomiska osäkerheten kring en renovering är för stora. Det är en slutsats vi inte dragit själva då våra insikter i brobyggnad är ganska rudimentära. Vi baserar våra slutsatser på rekommendationer som kommit från utexaminerade och erfarna brobyggnadsingenjörer. I stort sett ingen av dem anser att det är klokt att renovera den gamla bron. Det är såklart görligt men sannolikheten för att det blir både dyrt och svagt är, enligt expertisen, mycket stor.

De som tycker att det duger gott med att bygga en ny bro ovanpå trettiofemåriga betongfundament gör det på basen av tyckande och åsikter framom tillgängliga fakta. Fast... ett tag fanns det gott om autodidakta ”broingenjörer” i vårat lagting...

Det här är ett exempel på när andra självlärda brobyggare har arbetat på egen hand... Bilden har i övrigt inget med Vårdöbron att göra.
...och så här lagar samma experter punkteringar snabbt och enkelt och billigt! 
Man får mot den här bakgrunden vara glad över att det är en bro vi hanterat och inte ett atomkraftverk. Då hade det lätt kunnat bli fem kylbassänger istället för tjugo ”för det ser ju vem som helst att det räcker till”...
”Vem var de som sade att det skulle räcka med fem kylbassänger?!”
Jag begriper logiken i att oppositionspartierna Ålands Framtid och Liberalerna går mot beslutet i landskapsregeringen eftersom det är sånt som en opposition ska göra. Att moderaterna gör det förstår jag (också) mot bakgrund av att deras marknad finns i tätorterna. Det handlar alltså om att lägga ut näten där de flesta fiskarna simmar, och det gör de inte på Vårdö och på norra Åland. För om den nu aktuella bron hade legat i Mariehamn, är det då någon som tror att renoveringsspåret hade vunnit? Själv tycker jag det är viktigt att ha hela Åland i åtanke, helst hela tiden.

Ålands radio var på hugget i går och var först i rapporteringen från utskottets beslut. Här kan man höra med sina egna öron.

Här finns materialet från trafikavdelningen där man på basen av experternas utlåtanden och med omsorg av samhällsekonomin rekommenderat en nybyggd bro. Det blir i slutändan billigare och bättre.

Hur som helst. Jorden snurrar vidare och det är snart dags att ta helg. Ha en skön sådan.

Hela betänkandet från utskottet finns att läsa här.

Just det. Reservationen. Så här lyder den:
Reservation mot finans- och näringsutskottets betänkande nr 19/2013-2014
Undertecknade fogar följande reservation till finans- och näringsutskottets betänkande nr 19/2013-2014.

En majoritet i finans- och näringsutskottet har beslutat överge de av landskapsregeringen framtagna planerna på att bygga en ny bro mellan fasta Vårdö och Töftö, såsom föreslås i moment 48.30.79. Man föreslår istället att den gamla bron som byggdes mellan åren 1978 och 1980 ska renoveras och förses med en ny körbana.

Detta anser vi vara ekonomiskt oklokt och äventyrligt för hela Åland av olika skäl. Utgående från expertutlåtanden baserade på analyser och beräkningar har vi erfarit att den nuvarande bron delvis byggdes under extremt ogynnsamma förhållanden. Delar av betongen tilläts frysa i samband med gjutningen vilket skapat alkalikiselreaktion samt saltinträngning i armeringen. Betongens hållfasthet har därmed försämrats vilket gör dess framtida livslängd omöjlig att förutspå. Det cortenstål som användes i fackverket rekommenderas i dagens läge inte i utsatta miljöer vilket Vårdöbron ostridigt befinner sig i.

Vår uppfattning är dessutom att en renovering av den gamla bron inte kan ske med pågående trafik då riskerna för såväl arbetare som trafikanter skulle bli alldeles för stora. Tillfälliga lösningar i form av exempelvis pontonbroar är enligt vår uppfattning belagda med risker som överskrider det acceptabla. Sammantaget blir priset för en renovering både långsiktigt och kortsiktigt dyrare för hela samhället. Inte minst är näringslivet i regionen i allra högsta grad beroende av pålitlig infrastruktur.

Vår uppfattning är att det hör till ett samhälles allra mest grundläggande skyldigheter att sköta om befintliga infrastrukturer på ett sätt som inte stoppar eller, som i fallet med Vårdöbron, rentav backar utvecklingen. Vi anser, på basen av utskottsbehandlingen, att tillräckligt underlag för en renovering saknas. Det betyder i praktiken en omstart för broprojektet då nya undersökningar krävs innan vederhäftiga entreprenadhandlingar kan upprättas. Därmed tvingas den berörda regionen fortsättningsvis leva i ovisshet kring framtiden. Det drabbar inte bara Vårdö utan hela regionen eftersom brons infrastrukturella betydelse är mycket viktig för hela Åland.

Våra slutsatser baserar vi på rekommendationerna från landskapsregeringen samt, enligt vår uppfattning, klarläggande och tydliga expertutlåtanden vilka alla pekar åt samma håll. Riskerna för egendom och människor i samband med en renovering blir därmed alldeles för höga.

Med anledning av det ovanstående föreslår vi

att anslaget under moment 48.30.79. samt den till anslaget hörande detaljmotiveringen ska förbli i kraft.

Mariehamn den 23 oktober 2014
Jörgen Pettersson                   Karl-Johan Fogelström

torsdag 23 oktober 2014

Här är morgondagens jobb

Åkte till stadsbiblioteket i går kväll för att lyssna till en panel som luftade sina tankar kring framtidens utbildningar sett mot dagens utmaningar. Det var tankeväckande och, tycker jag, ett grepp som biblioteken borde göra oftare – samla folk till aktuella diskussioner. Är man en bibbaälskare så är man.

Diskussionen leddes av den åländske utbildningsministern Johan Ehn som påläst och insatt både drev på och sammanfattade disussionen. Paneldeltagarna var likaså intressanta och kunniga inom sina respektive områden. Några intressanta spaningar från kvällen:

”Vi står i dag inför rejäla förändringar på vår arbetsmarknad. Inom tjugo år sköts en tredjedel av de yrken som finns i dag i Finland av maskiner. I USA är motsvarande siffra femtio procent. Det kommer att tvinga vårt utbildningssystem till stora förändringar.” (Johnny Åkerholm, Helsingfors universitet etc)

”Sjöfarten borde ta modell från flygvärlden där utbildningarna ser likadana ut över hela världen. Vi ser lite för pragmatiskt på detta i Finland och har för många egna lösningar.” (Björn Blomqvist, Rederi Ab Eckerö)

”När vi funderar på vilka yrken som krävs i framtiden, kan vi inte titta på vilka som går i pension i dag. En bra mätare är att se vilka utbildningar som är populärast bland ungdomar; inte på Åland, inte i Sverige men över hela Norden och i Europa.” (Tf stadsdirektör Emma Dahlén, Mariehamns stad samt ordförande för Högskolan på Åland)

Själv förde jag fram en spaning som förbryllat mig genom åren. Den finländska skolan toppar alltid Pisa-undersökningarna där Sverige hamnar långt efter. Ändå är det det Sverige som gör affärerna och har en stark ekonomi. Vad kan det bero på? undrade jag.

”Man ska inte tro att det finländska skolsystemet är färdigt bara för att det går bra. Vi ska lära av svenskarna på samma sätt som de ska lära sig av oss.” (Johnny Åkerholm)

”Sverige har ett extremt segregerat skolsystem. Det vill vi nog inte ha.” (Björn Blomqvist)

Något konkret svar på min fundering fick jag kanske inte och det är nog säkert också svårt att ge ett svar på men mina egna aningar är följande: Finland har bestämt sig för att stanna i boxen och bli så bra som möjligt på det vedertagna. I Sverige är man mer kreativa och inte lika bekymrade över att göra som alla andra. Det resulterar i långsiktig framgång.

En över allt skuggande insikt denna kväll var nödvändigheten av att näringsliv och utbildningsväsende i högre grad borde hålla kontakt med varandra för att läsa av varandras behov. Men ett undantag bjöd Emma Dahlén på och där håller jag med henne fullständigt: 

”Släpp Högskolan fri, tag bort den politiska styrningen och låt den utvecklas på egen hand efter egen förmåga. Då kommer den att lyfta!”

Till sist handlade det om visionen för framtiden:

”Åland har ett mycket framgångsrikt näringsliv med många stora företag och huvudkontor som handlar med konsumentprodukter där den åländska ’hemmamarknaden’ är extremt liten. I vårt fall är en av våra marknader Finland och även om man inte behöver kunna perfekt finska måste man kunna se skillnad på ett arbetsavtal och ett finansieringsavtal. Det har gått troll i debatten kring finskan, man måste inte kunna språket perfekt men man måste kunna hantera det hjälpligt.” (Björn Blomqvist.)

Jag håller med och har lyft frågan förut.

”Jag vill att Åland ska bli en starkare region i vår omvärld. En växande högskola kan bidra till detta. Den lockar studeranden från andra platser och de tenderar ofta att stanna kvar på Åland. Det är viktigt att satsa på den enda högre utbildning vi har. Det kanske kostar lite de första åren men på sikt är det en lönande investering!” (Emma Dahlén)

Även tidigare har jag resonerat kring morgondagens möjligheter på arbetsmarknaden. Då såg det ut så här. 

Tycker man pengarna är viktiga kan man här se närmare på vilka utbildningar som ger bäst avkastning!

Björn Blomqvists egna ord kan man lyssna till här.


Det är inte alltid så lätt att veta vart man ska ta vägen här i livet. En trend i dagens nya värld är att folk allt oftare byter jobb vilket är vitaliserande och ett bra tecken på ett starkt samhälle. Människor mår bra av omväxling, framför allt är det utvecklande. 
Utbildningsministern Johan Ehn sammanfattade panelens åsikter med att framtiden kräver flexibilitet, dialog, samarbete över alla gränser och en avdramatiserad inställning till exempelvis det finska språket. Vid bordet från vänster Johnny Åkerholm (Helsingfors universitet), Björn Blomqvist (Rederi Ab Eckerö), Emma Dahlén (Mariehamns stad) och Dan Andersson (Ålands näringsliv).
Framtidsforskarens bästa tips

Och så här får du jobben

onsdag 22 oktober 2014

Nato, t-skjortor & raketer

Ett av de mer spektakulära besöken i samband med Brysselvisiten förra veckan var Natos politiska högkvarter nära flygplatsen. Vår värd var finlandssvensken Axel Hagelstam vars bakgrund är bred och inkluderar bland annat arbete i EU-parlamentet tillsammans med nuvarande försvarsminister Carl Haglund. Hagelstam representerar finländska utrikesministeriet och har till uppgift att ”följa med Natos verksamhet och utveckling” och rapportera till statsledningen. Finland är som bekant inte medlem i Nato men har ett partnerskapssamarbete som man kan läsa mer om här.

Nato har i dag 28 medlemsländer vilka alla skyddar varandra i händelse av militära angrepp. 22 av dessa länder hör till EU varför redan i dag 94 procent av européerna redan hör till Nato.

Historien om Nato som tog sin början år 1949 är intressant men kan berättas bättre av andra. Jag tycker det är intressant att samarbetet med Ryssland i dag är bottenfruset till följd av Ukrainakrisen och inser att egentligen har inget ändrat från det kalla kriget då receptet på generell framgång för Nato formulerades: ”Keep the Americans in, the Russians out and the Germans down”.


En sak har förändrats över tid och det är intressant och faktiskt civiliserat. Nato var från början en försvarsallians men har i dag utvecklats till en ”mellanstatlig internationell organisation som bedriver krishantering”. Det kunde alltså vara läge även för Finland att ansluta. Just nu lyder positionen så här: ”Finland tillhör ingen militär allians, men samarbetar med Nato och bevarar möjligheterna att ansöka om medlemskap i Nato.” Om så skulle ske, skulle det gå undan. USA:s vice president Dick Cheney har tidigare sagt att det i så fall skulle ”skapa den snabbast godkända Natoansökan någonsin”.

Kostnaderna är svåruppskattade men beräknas för Finlands del landa på ganska blygsamma 240 miljoner euro över tio år, alltså 24 miljoner per år. Proceduren är rätt enkel. Det blivande medlemslandet får inte stå i konflikt med något annat land, bråk får inte tas med i den nya familjen. En stor majoritet av ett lands invånare måste dessutom stödja Nato för att landet ska släppas in. Inte så förvånande är i dag hela Baltikum medlem och antagligen ganska glada för det mot bakgrund av den ryska björnens ryckiga temperament.

Åland då? Vad skulle hända med demilitariseringen om Finland gick med i Nato. Svaret kan mycket väl bli – ingenting. Det finns redan i dag liknande områden inuti Natomedlemmar i dag (vet tyvärr inte vilka, får tro på vad som sades).

Efter den fylliga informationen var det bara utgången kvar. Via souvenirbutiker (jodå, här fanns t-skjortor med Natologga på!) och tidningskiosker och – missilförsäljare! Det sista är sant. Mitt i vardagen i Natohögkvarteret stod en (sannolikt Boforsman) och demonstrerade uppenbarligen bärbara missilstationer. Nato i ett nötskal: krimskrams och raketer, kom och köp!

Hade egentligen velat berätta mer men det går tyvärr inte av lätt insedda skäl. Överallt i högkvarteret hängde dessutom skyltar som underströk allvaret: ”No classified discussion in this area.”
Skylten på utsidan visar åtminstone vart man är på väg men det är också i stort sett allt. Man måste gå igenom metalldetektor och lämna väskor, telefoner och kameror innan dörren till Nato öppnas.
Hejdå Bryssel för denna gång. Ses.

tisdag 21 oktober 2014

Vildsvinen i Lemland

Sannolikt två vildsvin fanns mitt inne i Lemlandsjägarnas älgjaktsområde i söndags. Ett sågs tydligt och kunde ha fällts om inte kulfånget saknats. (Bilden är lånad från internet och grisarna har inget med Lemland att göra,)
Det började som en helt vanlig älgjakt i Granboda, Lemland. Det slutade med att en stor del av Lemlands jägarkår stod på vildsvinspass för första gången i den moderna åländska jakthistorien. Allt utspelade sig i söndags och så här gick det till och jag är nu stärkt i min uppfattning att alla klutar måste till för att avliva de vildsvin som redan etablerat sig på Åland.

Ett femtontal älgjägare samlades som vanligt i Granboda, man kontrollerade de nödvändiga pappren, och gick ut på pass till första såten. Då hände det. Den första gråhunden började skälla konstigt, ägaren insåg direkt att allt inte var som vanligt men tänkte på kombinationen en vilsen mårdhund och en ivrig älghund. Något helt annat var sanningen.

”Mårdhunden” visade sig vara ett vildsvin som efter mötet med hunden sprang iväg, förbi en överraskad jägare i ett jakttorn och vidare till skogs. Ungefär samtidigt såg andra jägare ett annat vildsvin på ett hygge en bit därifrån. Mot den bakgrunden drog Lemlandsjägarna slutsatsen att man kommit i närkontakt med åtminstone två vildsvin. Jaktledaren Michael Numelin bröt den påbörjade älgjakten för rådslag och omställning. Man kontaktade gråhund nummer två som var mer van vid vildsvin än ettan och placerade ut mannarna på nytt. Även angränsande jaktlag i Haddnäs kontaktades och ett tag var ett tjugotal beväpnade lemlänningar på tårna i skogen.

Gråhund nummer två fördes först till platsen där det första vildsvinet setts men lyckades aldrig få upp spår. På hygget där vildsvin nummer två siktats blev det däremot napp och gråhunden drog iväg. Efter en stunds jakt uppstod det tumult inne i skogen. Hunden skällde och grisen tjöt och gick även segrande ur striden. Med ett sju centimeter långt sår i ena bakbenet återvände hunden från skogen för veterinärbesök, omplåstring och tre veckors vila.

Någonstans i samband med allt detta bestämde sig vildsvinet för att schappa och gick ut precis bredvid en av passkyttarna som på femton meters håll hade vildsvinet stående stilla framför sig. Dessvärre var skottvinkeln sådan att ett kulfång saknades och följande skytt stod i den tänkta riktningen. Klokt nog höll skytten inne med skottet och vildsvinet fortsatte i riktning mot Vessingsboda och Flaka. ”Det kändes som vi alltid låg bakom det”, sade Michael Numelin efteråt. Jakten var ett styvt jobb med drev genom oländig terräng eller där det var ”trångt och jävligt”, som en jägare skulle sagt.

Det var inte allt på vildsvinsfronten denna söndag. Det kom även rapporter om observationer av ett vildsvin i Jomala, Ytterby, och för någon vecka sedan fastnade (ytterligare) ett på åtelkamera i Hammarland. I Eckerö siktades i början av året vildsvinskultingar.

Mot den bakgrunden har blivit dags att på allvar ställa sig frågan. Klarar Åland av en stark vildsvinsstam? Det blir nämligen inte bara några få om stammen på riktigt får fäste. Vi pratar tusentals djur vars jakt på föda driver dem att böka upp åkrar, trädgårdar, odlingar, golfbanor med mera. På ställen i Sverige, där ytorna är hundrafalt Ålands, har mängden vildsvin på allvar blivit ett problem. Förutom de nämnda är trafikskadorna verkliga och svåra så fort ett vildsvin är inblandat. Det är skillnad mellan ett tjugo kilos rådjur och ett tvåhundrakilos vildsvin i samband med en kollision.

Jag tror alltså Åland mår bättre utan vildsvin och tycker skyddsjakten borde intensifieras och göras på allvar. Ålands och mitt eget förhållande till vildsvinen har jag lyft tidigare.

1. Första bilden på ett vildsvin på Åland.
2. Hunden som blev anfallen.

måndag 20 oktober 2014

Eckerölinjen och ubåtarna

Jag minns det egentligen inte som i går, som folk annars brukar säga. Men tack vare jakten på ubåtar i Stockholmsfjärden (mest bevakningen därifrån) dyker fragmenten upp ur minnenas arkiv.

Det var påskhelgen år 2004 och jag jobbade på Ålandstidningen då en trogen och pålitlig tipsare upplyste mig om att Eckerölinjen tvingats väja för inte bara en utan två ubåtar, och kanske fler, på sin rutt mellan Grisslehamn och Eckerö. Händelsen inträffade strax före påsk och jag minns nervositeten över att någon annan skulle komma före oss med avslöjandet – vi utkom inte förrän påsken var över. Det var alltså tiderna före Facebook och Twitter och papperstidningen var alltjämt nyhetsbärare. Vi gjorde några uppslag på detta och nyheten fick blixtsnabbt internationell spridning.

”Det syntes någonting stort på radarn nära fyren Solovjeva, men med blotta ögat såg man ingenting från bryggan. Med kikare kunde befälet se kamouflagefärgade gråa radarscanners och delar av tornen,” sa Bo-Gustav Donning, säkerhetschef på Eckerölinjen när vi ringde honom efter helgen.
Befälhavaren Johan Bertell – som såg ubåtarna från bryggan på ms Roslagen – var säker på sin sak då han siktade såväl båtarnas radarscanner som en halv meter av tornet. Efteråt beskrev man händelsen som en närsituation.
Dagens Nyheter gjorde en stort uppslagen artikel på den åländska ubåtsincidenten och följde upp det dagen efter. Även Aftonbladet och många andra plockade upp nyheten, ubåtar har av något skäl alltid tilltalat de breda medierna.

Vad det är man jagar i Stockholms skärgård är väl mer oklart att döma av rapporteringen. Förutom Moscow News som har analyserat det som händer på ett mycket oryskt sätt. (Måste läsas!)

Två ubåtar tvingade år 2004 Eckerölinjens Roslagen att gira för att undvika en kollision. Om det var denna Deltatyp eller nåt annat gick aldrig riktigt att bringa klarhet i. 

Bildextra från Bryssel

Det har varit en del Bryssel denna vecka... Fast nu blir det några spridda bilder från den europeiska makten dit alla är kallade men få valda. Det som händer där får dock återverkningar även hos oss och därför är det en viktig poäng att hålla sig a jour såvitt möjligt.

Ett genomgående tema i de människor vi mötte var en hängivenhet för den europeiska tanken och en vilja att vara insatt. Det kan inte vara så enkelt alla gånger. spännvidden i de frågor som är aktuella motsvarar inget annat. Det är irakiska delegationer, lobbyister från varenda en näringsgren man kan tänka sig, inbjudningar och protokoll som måste följas.

Här hemma är det måndag och början på en hyperintressant vecka, inte minst i finans- och näringsutskottet vars behandling av tilläggsbudgeten nummer två fortsätter i morgon tisdag. Bland de frågor som ska manglas finns frågan om Vårdöbrons framtid. Jag hoppas alla som ska fatta beslut har läst experternas unisona råd. 

Här är hela gänget från Åland som resten till Bryssel för att bekanta sig med den europeiska huvudstaden. Bilden tog jag.
Konstverken står i varje knut i Bryssel vilket inte är konstigt. Dels skänker de 28 medlemsländerna regelbundet konst till EU och dels köper man in en hel del. Det är bra. Att ha snyggt och kreativitet runtom sig sätter fart på många processer.
Den här veckan var det energiorganisationer som lobbade för sina hjärtefrågor i EU-parlamentet. Det är i samma linje med den hållbarhetsväg som även Åland valt.
Snärjigt värre, kanske den här skapelsen inte heter men den illustrerar rätt väl beslutsgången i Bryssel.
Från Katalonien kom Ramon och berättade utförligt om regionens självständighetssträvanden från Spanien. Ramon gillade INTE regeringen i Madrid vilket inte är så konstigt. Hans eget språk, katalanska, är förbjudet i Spanien. För den fotbollsintresserade kan det vara bra att veta att Barcelona hör till Katalonien vilket antagligen skulle borga för att skapligt landslag om regionen blev ett land.
Så här ser det ut i kammaren där de 751 medlemmarna fattar lagar som rör 507 miljoner européer i 28 länder som pratar 24 officiella språk men över 100 inofficiella, bland dem katalanska.
Undertecknad tillbaka på läktaren, fast i Bryssel. Foto: Cia Nummelin.
Alexandra Pensar, till vänster, från Vasa höll i alla de praktiska trådarna under Ålandsbesöket. Hon är praktikant och gjorde ett hästjobb på ren svenska. Mats Löfström är EU-parlamentarikern Nils Torvalds högra hand och känner i stort sett alla i EU-parlamentet! Längst till höger Nya Ålands reporter Titte Törnroth-Sarkkinen som skrev ett läsvärt och insatt reportage för sin tidning.
Till sist, förstås, en lyftkran. För att jag vill.

Med hopp om förbättring

Jag betraktar mig inte som en blivande gnällgubbe som klagar över skräp på gatan. Hellre plockar jag upp det själv. Inte tycker jag hellre d...