onsdag 29 oktober 2014

Infrastruktur måste kosta

Gårdagens stadsfullmäktigemöte hörde till de kortaste hittills och slutade redan kl 22.41. Winning. Agendan var inte väldigt lång men det fanns komplicerade frågor och utan att nämna namn var kanske de mest verbala ledamöterna inte på plats vilket snabbade upp processen rejält.

Mina egna upplevelser från kvällen, så här i all anspråkslöshet.

Frågan om tilläggsanslag till infrastrukturnämnden godkändes så gott som enhälligt. Det fanns populism i debatten som ville säga nej av oklara och ganska suddiga skäl. Jag sade ja och höll ett anförande vilket finns att hitta längre ner i denna text.

Försäljningen av Edlagårdens pensionärsbostäder/serviceboende godkändes med minsta möjliga marginal där det så kallade borgerliga blocket höll ihop till siffrorna 14-13. Den andra sidan ville tvinga Edlagården på Fastighets Ab Marstad medan vi övriga menade att det finns en poäng i att testa marknaden och även erbjuda de 29 bostäderna till de privata investerare. Det är i linje med vad som måste göras i staden – alltså rationalisera och äga bara sådant som man måste äga. Nu blir hela anläggningen utbjuden och Marstad kan bjuda om man finner så lämpligt. Socialdemokrater och liberaler ville föra över ägandet till Marstad vilket egentligen bara betyder att man flyttar tillgångarna från den ena fickan till den andra. Det är ändå inte gratis att köpa detta, värderingen uppgår till 800.000 euro.

Den allra sista repliken denna kväll hade jag på ett anförande från Sune Alén som lyfte fram sin gamla motion om att genomföra större investeringar tillsammans med andra kommuner (se nedan). Jag tycker det är rätt tänkt och visar en känsla för hela Åland. Till exempel kan de nuvarande löparbanorna vara ett exempel på en verksamhet som kunde förläggas till det förträffliga idrottscentret vid Vikingahallen i Jomala. I dag är fotbollsplanen på Wiklöf Holding Arena för liten och måste förstoras samtidigt som löparbanorna borde renoveras rejält. Då kan man skapa winwin för både Jomala och Mariehamn MEN framför allt för de inblandade idrottarna som skulle kunna få rejäla anläggningar till sitt förfogande.

Så här lät mitt anförande i anslagsdebatten:
När det handlar om politik och val är det vård, skola och omsorg som hyllas och vinner röster. Det är inte så konstigt. Frågorna är enkla att begripa och något alla har ett förhållande till. Därför utgör även dessa tre områden de klart mest resurskrävande i helheten. Av de 49 miljoner euro (exklusive avgifter) som skötseln av Mariehamns stad kostar skattebetalarna under år 2014 går bildnings- och socialväsendet lös på cirka 44 miljoner euro tillsammans. Infrastrukturavdelningens andel av den kakan utgör 2,8 miljoner euro enligt det ursprungliga förslaget eller knappt sex procent av de skattefinansierade utgifterna. Resten av intäkterna på 23,6 miljoner euro kommer från infrastrukturella kunder, till exempel vattenförbrukare och rederier. Kostnaden för stadens skattebetalare är därmed förhållandevis ganska liten med tanke på allt som ska skötas och här hittar man en av förklaringarna till att infrastruktursektorns uppgift är svår. I jämförelse med vård, skola och omsorg väger vattenledningar, parkskötsel, hamnanläggningar och vägar lätt. Det är svårt att vinna val på att avloppen fungerar för att uttrycka det bryskt.

Mot den här bakgrunden är det viktigt att minnas nödvändigheten av att stadens infrastruktur faktiskt är i skick och att vi i denna sal anslår tillräckliga medel för att det ska ske. Infrastrukturnämnden är mycket mer än bara parker och hamnen. Under oss löper ett gigantiskt nätverk av rörledningar vilka ser till att vår vardag löper och fungerar. Det är i dag ett faktum att dessa rörledningar inte har förnyats i den takt som borde skett. Gamla rör borde kort sagt bytas i högre utsträckning än vad som i dag är fallet. Till det krävs pengar. Ett sätt att lösa problemet är att höja stadens vattenavgifter men det tar emot i en stad som redan bågnar av skattetrycket. Under mina tre år i infrastrukturnämnden har jag rätt tydligt kunnat se hur diskussionerna kretsat kring det som syns och märks i gatubilden och mindre kring det som på riktigt är viktig infrastruktur. Vårt avloppsnät sköts av synnerligen kompetenta krafter som gör vad de kan med tillgängliga medel vilka som det tycks just nu, inte riktigt räcker till.

Jag vill med detta inte bara försvara det som sker i infrastruktursektorn men för att förstå helheten måste man minnas även de detaljer som inte alltid syns men som är viktigare än det mesta. Även för att vi i fortsättningen ska kunna sköta vård, skola och omsorg.

I detta sammanhang vill jag påminna om de ord vi tillsammans skrivit i budgeten för detta år. Vi har kommit överens om följande:
”Mariehamn är mitt i en anpassningsprocess som kan vara en nystart för ett modernt sätt att tänka och agera. Vardagen blir annorlunda. Tuffa tider är en tid för pragmatism och arbetsro, men också en tid för nytänkande. Vi behöver prioritera, vilket alltid betyder att välja bort något. Och när något gammalt försvinner uppstår alltid plats för något nytt. Hela den offentliga sektorn behöver tänka och agera i termer av produktivitetshöjning.”
Med de kloka orden i åtanke är det dags att göra verklighet av visionerna.

Vi har i dag att hantera ett tilläggsanslag om 775.000 euro till infrastrukturnämnden. Från Mariehamnscenterns sida kan vi godkänna detta men vi vill samtidigt att en rejäl översyn sker inom den tekniska sektorns organisation samt inom den allmänna förvaltningen. Detta är ett långsiktigt arbete som borde startas så fort som möjligt. Hur det i detalj ska ske är i första hand en fråga för infrastrukturnämnden själv samt stadsstyrelsen men jag vill ge några exempel på att sektorn och centralförvaltningen inte till alla delar fungerar rationellt. Åtminstone inte tillsammans.

För det första skriver man i beredningen att ”förutsättningarna för att klara budget för året har varit orealistiska”. Det är nog inte helt sant då förutsättningarna faktiskt är precis de som stadsfullmäktige föreslagit. I begreppet budgetdisciplin ligger strängt taget att genomföra sitt arbete med till buds stående medel. Inte att recensera anslaget. Om detta betyder minskad snöplogning, mörkare gator och mer ovårdade gräsmattor är det alltså vad stadsfullmäktige begärt. Man kan som bekant inte spara utan att spara.

Nu är detta mer komplicerat än så eftersom det största skälet till att pengarna tagit slut de facto är hamnens intäkter som sviktat. Till följd av sjöfartens utmaningar, för att inte säga kris, har hamnanlöpen minskat.

Dessutom sägs en förklaring vara att det finns budgetposter som inte beaktats och att reserveringar gjorts på nya vis. Så är det säkert men det är inte acceptabelt. Förutsättningarna måste vara tydligare och om inte mitt minne sviker mig är detta andra året i följd som bokföringsteknik ställt till det för nämndens arbete. Sådana manövrar skapar osäkerhet och konstiga debatter där en nämnd tvingas gå i försvar för något som man egentligen inte har med att göra.

I anhållan om tilläggsanslag nämns också att den tilltänkta inbesparingen på Lilla holmen inte genomförts. Nu handlar detta mer om principer än om pengar men nog fanns det allt en rätt stark vilja i infrastrukturnämnden att den frågan skulle lösas. Bäst vore det kanske om vår ordförande kunde bringa klarhet i varför så aldrig hände. Eller kanske mer närvarande vice ordförande.

Att det skulle bli ett underskott har stått klart sedan länge. I tertialuppföljningen för årets fyra första månader var vårt minus knappt 400.000 euro vilket är mycket men kanske inte alarmerande. Nu är det nästan en hel miljon. Det är klart att en sådan försämring väcker frågor och kräver åtgärder.

Det har höjts röster för att återremittera hela ärendet och det kan man kanske göra. Men då måste man först fråga sig till vilken nytta. Det i sig skapar inga nya pengar. Vi är där vi är men vi måste ändå höja blicken och se framåt. Utmaningarna är stora hur vi än vänder oss.

Ska vi på riktigt skapa långsiktiga förutsättningar för vår infrastruktursektor gäller det att fördomsfritt granska dess verksamhet. Till viss del har detta redan gjorts då elverket bolagiserades. Resultatet av detta är minskade administrativa kostnader och mer rationell skötsel. Tack vare denna reform kommer stadsborna över tid att få lägre elräkningar jämfört med hur det var tidigare. Hamnen är nu föremål för en liknande process som är många gånger mer komplicerad. Den svåraste frågan av dem alla är hur anläggningarna ska värderas fast till det återkommer vi senare.

Elverkets och hamnens bolagisering gör att nämndens ansvarsområden krymper dramatiskt. Inom en nära framtid kan räddningsverket, fastighetsavdelningen och samhällstekniska avdelningen vara allt som återstår av den tidigare infrastrukturnämnden. Då, om inte förr, måste en ny organisation genomföras. Ju tidigare vi börjar fundera på den, desto bättre. Kanske det rentav är läge att fråga sig om infrastrukturen då behöver en egen nämnd? Tack för ordet.
Så här ser det ungefär ut från min plats i fullmäktigesalen. Ordförande för kvällen var Tage Silander.
Så här ser motionen ut som syftar till att Mariehamn borde lägga ner mer möda på att genomföra större investeringar tillsammans med andra kommuner. Bra tycker jag, det är något hela Åland kan dra nytta av.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Centerns linje vann i staden

Med hjälp av skatter finansierar vi all samhällsservice. Skatter är nödvändiga för att vi ska känna stolthet över våra gemensamma egendomar....