torsdag 31 januari 2013

Och då tyckte Palme till

”Tough guys don’t dance”, skrev Norman Mailer. Om han själv var dansör eller inte har jag ingen aning om. Men jag blev tidigt i livet fascinerad av hans sätt att beskriva tillståndet i världen. Mailer var en produktiv herre med mängder av titlar på sitt samvete. Han kallades in i armén som 21-åring, åkte och stred i Stilla Havet, kom hem och skrev ursinnigt boken De nakna och de döda som blev hans debutverk. Efter det ramlade det på med The Fight, The Prisoner of Sex, en biografi över Marilyn Monroe, en annan över Picasso och så vidare. Det ämne fanns inte som Norman Mailer bangade för.

Hade han inte kolat åttiofyra år gammal år 2007 hade gubben fyllt nittio precis i dag. Det duger som skäl att plocka ner en av klassikerna från hyllan och somna till senare i kväll. Det får bli The Fight!

Jag är förresten inte ensam om att gilla Norman Mailers verk. Långt därifrån. En annan av hans beundrare var Olof Palme som skrev en briljant recension över De nakna och de döda i Svenska Dagbladet av alla tidningar. Läs den här och fråga er sedan när ni senast läste en recension som var ens i dess närhet. Associationsförmåga parat med intelligens och ett stringent sätt att uttrycka hela skiten på. Det är en konst det också. Palme var förvisso något utöver det vanliga bland djuren i Vår Herres hage.

I kväll ska jag lyssna till hur det gick till när kommunerna på Kimitoön slogs samman. Det finns säkert åtskilligt att fundera på kring det även här på Åland. Jag tycker dock alltjämt begreppet sammanslagning är dumt att använda. Det är ju en förädling av det nuvarande systemet vi sist och slutligen pratar om där den enskilt största frågan är: hur ska morgondagens ålänningar kunna ha det lika bra som dagens? Så här skrev jag tidigare.


Så här såg Norman Mailer ut när The Guardian intervjuade honom i hemmet. Läs den fenomenala nekrologen över författaren här.
För oss pugilister är berättelsen om ”The Rumble in the Jungle” odödlig. Mailer beskriver matchen mellan Muhammed Ali (bilden) och George Foreman som ingen annan.

onsdag 30 januari 2013

På tal om katastrofer...

I stadshuset träffades i måndags fullmäktigeledamöter och andra för att i en så kallad aftonskola diskutera mer kring det pågående arbetet med att reformera samhället. Som bekant behöver vi tillsammans på Åland göra så att utgifterna landar på samma nivå som intäkterna. Begreppet ”katastrof” dök med anledning av detta upp med jämna mellanrum. Att driva något med hjälp av kommunförbund är i det närmaste en katastrof. Att sitta stilla och inte göra något kan leda till en katastrof. Att göra något kan också leda till någon form av katastrof och så vidare. Vill inte häckla mina fullmäktigekollegers ordval men det är klart. Det är ju inte för milt i vart fall...
Katastrof = stor olycka, plötslig förstörelse, förödelse, olycka tragedi; stort misslyckande, sammanbrott, ruin, dråpslag, skräll, krasch, härdsmälta.
Och när vi ändå är inne på ämnet är det omöjligt att uppmärksamma att just i dag, den 30 januari, 1945 inträffade världens på riktigt svåraste fartygskatastrof.

Wilhelm Gustloff var ett tyskt passagerarfartyg sjösatt 1937. Det var alltså ett nytt och bra fartyg om än med ett tveksamt förflutet. Hon döptes till exempel efter den nazistiske politikern Wilhelm Gustloff. Hon var byggd för fyrahundrasjutton besättningsmän och ettusenfyrahundrasextiotre passagerare och fördrev tiden med lyxiga kryssningar runt den italienska kusten och till Norge. Wilhelm Gustloff gjorde även en avstickare till London för att göra propaganda för ”Anschluss”, alltså annekteringen av Österrike 1938. Hon gjorde utöver det också en vända till Stockholm för att där tjänstgöra som logementfartyg för den tyska gymnastiktruppens ettusen deltagare vid Lingiaden i Stockholm 1939.

När andra världskriget bröt ut på allvar var det slut med sötebrödsdagarna för Wilhelm Gustloff som blev lasarettsfartyg. Den 30 januari 1945 var katastrofen framme. Delvis på grund av otur skulle drygt niotusen människor drunkna den dagen. Fartyget hade nämligen avgått tidigare samma dag från Gdynia i Polen. Hon var till följd av kriget fullastad av människor som ville fly från fasorna. Istället för drygt tvåtusen personer befann sig tiotusenfemhundraåttiotvå människor ombord när man stävade norrut. Hon gick inte ensam utan eskorterades av två torpedbåtar och det mindre fartyget Hestia. Det var skitväder. Sjögången var svår och en av torpedbåtarna tvingades återvända i hamn till följd av nedisning. Wilhelm Gustloff fortsatte färden men nåddes snart av beskedet att några tyska minsvepare kom i möte. Därför tände fartyget för en kort stund lanternorna för att underlätta mötet. Det beslutet utlöste katastrofen.

Samtidigt i samma vatten fanns den sovjetiska ubåten S 13 under befäl av Aleksandr Marinesko som trodde Wilhelm Gustloff var det tyska passagerarfartyget Cap Arcona när fartyget tände sina lanternor. Fyra torpeder avlossades och tre träffade målet varpå Wilhelm Gustloffs öde var beseglat. Fast på sätt och vis i misstag... Några månader senare, den 3 maj, lyckades attackflygplan från RAF, också i misstag, ändå sänka Cap Arcona i Lübecks hamn varpå åttatusen, de flesta befriade koncentrationslägerfångar, dog. Tydligare än så kan knappast krigets vansinne illustreras.

Dessa tre torpeder som rammade och exploderade inuti Wilhelm Gustloff slutade med att över tusen människor räddades ur det iskalla havet medan niotusen inte gjorde det. Skälen var flera. Ubåtens första torped träffade manskapsmässen där samtliga dog som annars hade hanterat räddningsutrustningen. De överlevande kunde inte detta. Dessutom gick det första nödanropet ut på fel kanal varför övriga farkoster försenades till platsen. Efter fyrtiosju minuter sjönk Wilhelm Gustloff på fyrtiofem meters djup i södra Östersjön. Platsen är än i dag belagd med dykförbud.

Ubåtskaptenen som sköt på fel fartyg då? Fick han nåt straff. Njae, inte direkt... Han belönades efter kriget med en av Sovjetunionens allra finaste utmärkelser, Sovjetunionens hjälte. Ryssarna hävdade att trots att det nästan bara befann sig civilister ombord så var fartyget ett legitimt mål då det rådde krig och det ostridigt fanns, inte så många men ändå, tyska soldater och officerare ombord.

Sådana där saker kan det vara bra att fundera kring innan man tar katastrofordet i sin mun när det gäller att utveckla strukturer i framtidens Åland.

Så här såg Wilhelm Gustloff ut innan hon sjönk och tog med sig ofattbara niotusentrehundrafemtiotvå människor i djupet.
Lingiaden i Stockholm ordnades både 1939 och 1949. Den 20 juli 1939 invigdes den första Lingiaden på Stockholms Stadion. Syftet med denna internationella gymnastikuppvisning var att fira 100-årsminnet av den svenska gymnastikens skapare Per Henrik Ling. Deltog gjorde 7.399 gymnaster från 37 länder. Här tjänstgjorde Wilhelm Gustloff som logementfartyg.

tisdag 29 januari 2013

I USA är gammal äldst

Jag slås med jämna mellanrum av häpnad över den längtan till pensionering som finns bland folk. Som om målet med själva livet vore att slippa jobba och istället chilla, slappa, kolla Oprah Winfrey, göra-vad-man-vill och vad det nu kan vara. Måtte det aldrig drabba mig. Jag vill vara med så länge det någonsin är möjligt.

Nu kan detta låta ganska blåögt och ”Bror-Duktigt-aktigt”. Det är det inte. För att vi åtminstone ditåt ska klara av att behålla den välfärd vi vant oss vid på Åland samt i Finland och i Sverige måste dagens unga räkna med en högre pensionsålder. Det är inte rättvist att ett krympande antal arbetare ska försörja ett växande antal pensionärer som dessutom lever längre än någonsin. Det kallas försörjningskvot och den pekar just nu åt käpprätt fel riktning. Detta har jag touchat vid förut:


Mot den bakgrunden är det oerhört befriande att läsa om Mary Jo White, 65, i USA. Hon räknas till de riktigt tuffa åklagarna med extremt tunga meriter i sin cv. Bland hennes motståndare har funnits såväl internationella terrorister som lokala storgangsters. Hon har nu med skandinaviska mått mätt nått den eftersträvansvärda pensionsåldern och kunde i fortsättningen klippa sina rosor och paja sina katter. Vad gör kvinnan då? Jo, hon blir ny chef för amerikanska finansinspektionen och beskrivs av president Barack Obama med orden: ”Ni vill inte bråka med Mary Jo...” Läs mer om utnämningen här.

Detta borde inspirera resten av världen eller i vart fall oss här uppe som är ännu friskare och kan se fram mot en ännu längre levnadstid på vår jord att inte i första hand längta efter pension. För det är tusen gånger viktigare att fylla åren med liv istället för tvärtom.

Mary Jo White har fyllt sextiofem år men antar ändå utmaningen att bli ny chef för den mäktiga amerikanska finansinspektionen. Det är ett föredöme om något.

måndag 28 januari 2013

Ålänningarna till kungen

Hej hopp, äntligen måndag! En perfekt dag för en liten dykning ner i historien.

Frågan om hur den åländska självstyrelsen egentligen blev till debatteras friskt just nu. Skälen är ganska oklara men av någon anledning blir händelser som inträffat för snart etthundra år sedan med jämna mellanrum hett stoff även i dag. Betydelsen av historien ligger självklart hos en själv och personligen tycker jag det bara är uppfriskande med regelbundna strider om tolkningar där både rätt och fel saknas.

Det finns dock några ostridiga fakta som handlar om just dagen den 28 januari år 1918. Just då inträffade nämligen två viktiga händelser som för alltid skulle komma att på olika sätt definiera Åland, Finland, Sverige och samarbetet de tre enheterna emellan. Nu är jag ingen historisk finsmakare, eller jodå, det är jag, jag älskar historien men jag är inte lika övertygad som andra tyckare över min egen upplysning eller ens förträfflighet. Jag är dock mitt inne i Kenneth Gustavssons omskakande och väl dokumenterade bok ”Ålandsöarna – en säkerhetsrisk” som pregnant beskriver händelserna kring Åland under 1900-talet och jag upptäcker att få är perfekta.


Den 28 januari 1918 inleds det finska inbördeskriget i Helsingfors. De röda genomförde rätt upp och ner en statskupp och skapade ”Finlands socialistiska arbetarrepublik” och tog strid mot legendaren Mannerheim. Under den tiden fanns på Åland i runda slängar tvåtusen ryska soldater vilka hörde till den röda sidan. Så småningom kom vita trupper från Finland samt röda trupper från Finland och strålade samman i en eldstrid i Godby mellan den sjuttonde och nittonde februari. De vita vann.

Det hör dock inte hit just nu. Den 28 januari, alltså i dag för 95 år sedan, anlände en deputation bestående av tre ålänningar; Carl Björkman, Johannes Eriksson och Gösta Lindeman till Stockholm. Med sig bar de sjutusenetthundratrettiofem, vissa källor hävdar sjutusennittiosju, namnteckningar från ålänningar som krävde att Åland skulle få bli en del av Sverige. Den andra februari fick gruppen tillträde till den svenske kungen Gustav V eller ”V-Gurra” i folkmun. Just den kungen som var central i den så kallade Haijbyaffären. I boken ”Ålandsöarna – en säkerhetsrisk” nämns av oklar anledning mottagaren av deputationen som Oscar II som dock 1918 varit död sedan elva år tillbaka... Nåja, det är detaljer i det stora hela. Hur som helst gav petitionen egentligen inga riktiga ringar på vattnet då frågan överfördes till Nationernas Förbund som senare beslöt att Åland skulle höra till Finland och så vidare.

Avslutningsvis.

Detta. Är. Ingen. Måndag. Vilken. Som. Helst. Det är en av dessa dagar som definierar hur vi blivit de som vi är. Och det är allt lite tankeväckande eller hur. Jobba nu hårt i veckan så är helgen snart här igen!

V-Gurra var en komplex herreman. Han var av allt att döma homosexuell vilket på den tiden var komplicerat på många sätt. Han inledde troligen en affär med mångsysslaren och skojaren Kurt Haijby (vilket det finns en formidabel bok kring: Hans Majestäts Olycklige Kurt) och han ville att Sverige skulle få överta Åland. Det var till honom den åländska deputation som den 28 januari 1918 anlände Stockholm var på väg.

söndag 27 januari 2013

En av de allra största

God morgon.
I dag har vi söndag men absolut inte vilken söndag som helst. I dag är det sextioåtta år sedan sovjetiska trupper år 1945 befriade de kvarvarande fångarna i Auschwitz, ett av nazisternas största koncentrations- och förintelseläger. Då fick för första gången omvärlden på riktigt se vad det nazistiska styret skapat.

Starka bilder från befrielsen

50 år senare högtidlighölls minnet av förintelsen för första gången i Sverige. Sedan 1999 har den 27 januari varit en nationell minnesdag och från 2005 har FN deklarerat dagen som en internationell minnesdag över förintelsens offer.

Det är bra. I tider av främlingsskepticism och misstänksamhet får man aldrig tappa fotfästet gentemot historien.

1945 var också året då Raoul Wallenberg försvann. Han greps den 17 januari av sovjetiska styrkor och har sedan dess inte setts till. I dag är han en hjälte av monumentala mått med egen postum hemsida. Den 27 januari 2013 skulle han fyllt etthundra år varför vi sedan dess firar den dagen med en ljusmanifestation.


Just nu och fram till den sista februari pågår en synnerligen sevärd utställning i Ålands konstmuseum. Den handlar om Raoul Wallenberg, den är enkel att förstå och den skapar insikter djupare än det mesta.
Den makabra ingången till dödslägret Auschwitz som befriades den 27 januari 1945.
Tack vare hjältar som Raoul Wallenberg kunde tusentals judar räddas från döden. Berättelsen om hans liv finns just nu på Ålands museum och hänger kvar till den sista februari. Gå dit och titta, det är viktigt.
När utställningen invigdes var det trångt om saligheten. Här trängdes affärsfolk, skolelever och politiker för att lära sig mer om den historia vi aldrig får glömma.

lördag 26 januari 2013

Det omöjliga är framtiden

I samma ögonblick som hela din kropp skriker NEJ till en idé som någon lägger fram för dig är det läge att andas djupt och ta dig en funderare. För det är kanske exakt galningen framför dig som hittat nyckeln till morgondagens succé.

Vill man yxa till det lite var det ungefär budskapet i professor Alf Rehns lilla mässa vid Lantbruk 2013 som hölls i Alandica senaste tisdag. Rehn bjöd på en uppvisning i retorik och innehåll som man sällan ser så förädlad. Han drev friskt med fenomenet att när alla i hela världen inte gör något annat än är innovativa så blir ju det mest kreativa att inte göra något alls. Så gjorde ett tag Vatikanstaten men slutade med det och införde en innovationsstrategi vilket kan te sig lite lustigt. (I dag twittrar påven... Och jag med för den delen! Och Alf Rehn.) Och plötsligt var den eviga kyrkan där och hängde i kreativitetsringen med alla andra.

Professorn listade en rad väldigt tänkvärda frågor i en tid när konformitet är fint och entreprenörer något ALLA vill vara. Han undrar:
Vad händer egentligen när alla håller med?
Frågan är vettig och viktig.

Han visade också ett tankeväckande filmklipp om quarterbacken som på riktigt gjorde något ingen gjort tidigare.

Se detta, det är fenomenalt!

Han drog också fram några fakta som är omtumlande att förhålla sig till. ”80 procent av oss säger att vi är mer kreativa än genomsnittet.”

Och så påminde han om alla de som gjorde succé som i sin linda sågades. Persondatorn, flygplanet, Beatles, Ikea... Listan kan göras hur lång som helst där dåtidens experter inte ville veta av några nymodigheter. Själv tänker jag på Viking Line, Chips, Paf, Crosskey och en lång rad andra storspelare i dagens åländska näringsliv vilka alla mötte stenhård kritik i början. Sensmoralen är kort och gott. Om alla håller med att något är bra, är det lika bra att skita i det. Allt som är på riktigt nytt har tillkommit efter friktion.

Frågorna vi på riktigt ska ställa oss är:
Vad är det vi inte vill tänka?Vad är det vi inte vill se?
För det är där det nya finns. Så. Vi hade kommit för att höra Alf Rehn syn på framtidens primärproduktion. Hans svar på det:
Den stora idén kommer antagligen från någon som inte deltar i mötena i de fina salongerna. Som kommer med en idé som är såväl skrattretande som löjlig. Möjligen är personen i fråga både missanpassad och kanske sinnessvag. Den människan kommer att omvälva framtiden och lantbruket efter att först ha blivit hånad och bespottad.
För även om tiderna ibland känns tuffa måste man komma ihåg några viktiga saker när det gäller produktion av mat. Det råder en massiv tillväxt i global efterfrågan på mat och marknaden är oändlig. Samtidigt kräver konsumenterna att mängden energi som går åt måste minska. Människorna blir äldre och i själva åldrandet gäller det att hitta möjligheterna. Framtiden är också till vissa delar mörk. OM till exempel Kina fortsätter utvecklas som hittills tar vattnet i landet slut år 2040. Vatten har däremot grannarna Indien och Ryssland. Och alla tre sitter på kärnvapen...

Ha en fin lördag, det ska jag ha. På Viking Grace!


Det var fullsatt i auditoriet på Alandica när Alf Rehn gick loss på golvet.
Eftersom hjärnan i grund och botten är en lat skapelse som ogillar förändringar eller ifrågasättanden blir oftast pannkaka när nya idéer måste bearbetas. Alf Rehn är en professor med både insikter och verbal förmåga att uttrycka dem.
Då gäller det att trots alla försvarsmekanismer försöka se igenom den första nej-reflexen och begripa vad det egentligen är som förslaget handlar om. Professorn radar upp exempel på folk som tror sig göra rätt men uppträder fel.

Sölve Högman är bossen på den avdelning vid landskapsregeringen där framtidens jordbruksprogram 2014-2020 förbereds och hanteras. Lantbruk 2013 handlar mycket om pengar och stöd men diskussionen får inte stanna där. Det handlar också om hur man ska tjäna mer pengar på sina grödor.

fredag 25 januari 2013

Privat vård som alternativ

Från Varuboden är det geografiska steget synnerligen kort till Medimar. Verksamhetsmässigt handlar den privata läkarstationens vardag om en annan värld än kött, korv och potatis. Medimar blir sista anhalten på en dag som löpt från högteknologi på internationell nivå (Inficon) vidare till familjeföretaget som fann lyckan i Sverige (XL Bygg), den åländska livsnerven Transmar samt uppstickaren i livsmedelsbranschen Varuboden.

Medimar är en gedigen skapelse och något helt nytt för åländska förhållanden. I allt väsentligt handlar det om ett i det närmaste komplett sjukhus som byggt av privata medel. Man har sexhundrafyrtio aktieägare varav Ålands investerings Ab är den största. I styrelsen som leds av Sven-Harry Boman sitter en rad experter på olika områden. Handplockad chef för verksamheten är Kia Brandberg som varit med om liknande företagsbyggen tidigare men inget av samma kvalitet rakt igenom. ”Vi har precis allt man behöver för att göra det vi gör”, säger hon när hon tar emot tillsammans med mottagningschefen Pia Hollsten-Friman.

På Medimar arbetar i dag trettioåtta anställda och tjugotre konsulter. Omsättningen var 2012 cirka 3,3 miljoner euro och man har sedan starten den elfte april 2011 genomfört trehundraelva operationer i en operationssal. Det finns ytterligare en som ännu inte är tagen i bruk. Verksamheten rullar på men det finns rum för mer. Samarbetet med jätten ÅHS är på gång men går trögt. Fortfarande skickar den allmänna sjukvården patienter till bland annat Uppsala där priset ligger skyhögt över Medimars. Det handlar om sådana operationer som ÅHS inte mäktar med på egen hand och därför lägger ut på andra. Jag tycker det är synd om vi inte lyckas samarbeta i detta. Det kan aldrig vara klok politik att inte hjälpas åt när vi alla bor på samma ö. Visst ska det vara skillnad mellan offentlig förvaltning och privata affärer men en gnutta pragmatism och lösningsorientering har aldrig skadat, tvärtom. Hoppas verkligen samtalen mellan ÅHS och Medimar och andra privata läkarstationer kan bli bättre och leda till totalekonomiskt klokare lösningar.

Därmed var en dag bland företagare över. Ålands näringsliv som stod värd för hela dagen har gjort ett bra jobb som kopplat samman de offentliga och de privata sfärerna. Båda sidor har mycket att lära av varandra och åt varandra. Sist och slutligen handlar det om att arbeta för hela Åland.

Rätt hanterat kan Medimar (och andra privata vårdalternativ) bli ett viktigt komplement till den allmänna sjukvården.

torsdag 24 januari 2013

Från noll till 13 miljoner

Efter lunchpausen hos Transmar, karamellerna vid XL Bygg och den högteknologiska uppvisningen vid Inficon bar lagtingets resa vidare mot Varuboden, uppstickaren på den åländska livsmedelsmarknaden. Där möter butikschef Jonas Blomqvist tillsammans med Gourmetbodens chef Johan Mattsson.

Sedan starten den 9 juni 2011 har butiken gått från klarhet till klarhet och nådde en omsättning på 13,2 miljoner euro 2012. Samtidigt har etableringen satt fart på de andra butikerna som tvingas till bättre service, lägre priser och mer öppethållet. Konkurrens stimulerar alltid. Varuboden hör till S-gruppen och är därmed strängt mallad för att passa in i de övriga butikerna i Finland. Ändå finns en tydlig lokal prägel, inte minst genom delikatessdisken (Gourmetboden) som drivs av Johan Mattsson och hans tre anställda. Han hyr sitt hörn i lokalen och är nöjd med försäljningen så här långt. ”Bättre än jag någonsin vågade tro”, säger han.

Totalt finns fyrtiotre anställda i Varuboden och arbetsplatsen har snabbt blivit populär. På varje lediganslagen plats kommer ett åttiotal sökanden! Det behövs ständigt mer folk för att hålla reda på alla tolvtusen produkter som trängs i hyllorna.

Trots att Varuboden blivit en spelare att räkna med hävdar konkurrenterna att deras försäljning inte gått ner särskilt nämnvärt. Detta kan i sin tur bero på den starka svenska kronan och att ålänningar följaktligen handlar mer på hemmaplan än tidigare.

Varuboden stannar inte upp efter denna första butik. Som bäst pågår bygget av ytterligare en butik i centrala Godby. Den skulle från början öppna i maj men mer troligt är nu juni. Skulle jag gissa blir det invigning den 9 juni, på Ålands egen födelsedag. Den butiken blir ungefär lika stor som den första och man räknar med att behöva mellan tjugo och tjugofem anställda. Delikatess-Mattsson är en av dem som följer med och startar en liknande disk som i dag finns i Jomala.

Johan Mattsson, längst till vänster, och Johan Mattsson berättar om verksamheten vid Varuboden för bland andra lagtingets talman Britt Lundberg, Anders Englund och Roger Slotte. 

onsdag 23 januari 2013

En livsnerv till Åland

Transmar blev följande mål för de åländska parlamentarikerna efter stoppet hos Inficon och XL Bygg. Inte bara höll vd Tony Saarinen en genomtänkt presentation om den åländska transportbranschen, i personalmatsalen bjöds det på en välsmakande köttfärssoppa och oemotståndlig Ålandspannkaka med sylt. Det är sådana lockelser som gör att det där LCHF-tjafset känns svårgenomförbart… Heder och tack till kökspersonalen!
Sakfrågorna då. Tony Saarinen och ekonomichefen Mats Clemes tvekar inte att kalla Transmar Ålands livsnerv. Företaget omsätter tjugofyra miljoner euro och sysselsätter 160 personer. Till sitt förfogande har man hundra fordon och fler som transporterar 230.000 ton gods per år. Översatt till språk som folk begriper handlar det om trettio till fyrtio långtradare per dag!

I Transmarkoncernen ingår en mängd olika dotterbolag, exempelvis Renhållningen som står för en fjärdedel av koncernens omsättning samt betydligt mindre Teknikpartner Ab som dels servar de egna bilarna, dels Postens bilar och det finns kapacitet för mer. Till exempel kunde Teknikpartner också ta över servicen av landskapets och Mariehamns stads bilar vilket är en privatisering som i mina öron låter intressant och borde granskas närmare.

De flesta bilarna går till Finland som alltjämt är huvudmålet för åländsk export. Dit åker bilarna med hjälp av Rederi Ab Lillgaards Fjärdvägen som sköter mellan nittio och nittiofem procent av det åländska livsmedelsbehovet och etthundra procent av bränsletransporterna. Det sätter fokus på en utmanande omständighet. Om Fjärdvägen av något skäl skulle sluta trafikera skulle bränslet på Åland bara räcka fyra till fem dagar. Sedan är det torrt i tankarna. I sådana lägen är det bra med en stor skärgårdsflotta vars fartyg kan omdirigeras för att säkra dessa transporter. Transmar är i dag Fjärdvägens klart största kund med ungefär åttio procent av bildäcket bokat.

I debatten har Postens satsning på transporter utpekats som en besvärlig konkurrent till Transmar. Så är det säkert, alla konkurrenter kan upplevas som besvärliga, men långt ifrån hela sanningen. Betydligt bråkigare är färjornas tidtabeller och platser, bunkerpriser, bränsletyper, miljövänlighet, arbetstidslagar och mycket annat. Ibland kommer ungerska bilar till Åland och konkurrerar under villkor fjärran från våra. Dessutom råder en slags vilda västern när det gäller tolkningen av Lagen om yrkesmässig trafik vilket Transmar efterlyser en översyn av i brådskande ordning för att skapa en konkurrens som sker på lika villkor. Till exempel är Åland den enda platsen i typ Europa där det inte krävs färdskrivare i lastbilarna. Detta rör inte Transmar egentligen som ändå måste ha färdskrivare på plats för trafiken utanför Åland men ställer till det på hemmaplan då andra bilar klarar sig utan dem. Dessutom vill Transmar att man ser över möjligheten lokalt anpassade kollektivavtal vilket jag tycker låter sunt. Finlands och Sveriges och Ålands näringsliv ser helt enkelt olika ut varför det är pragmatiskt att göra så som passar bäst för oss.

Besöket på Transmar gav både insikter och idéer men kunde inte vara för evigt. Mätta och belåtna styrde lagtingsbussen vidare till andra sidan Svibybron och grannkommunen Jomala. Först till uppstickaren i livsmedelshandeln, Varuboden och sedan till den privata och högt specialiserade läkarstationen Medimar. Fortsättning följer!

Transmar är en koncern som vuxit snabbt över åren och i dag omsätter 24 miljoner euro. Bilarna syns överallt i trafiken vilket satt fart på folkhumorn. ”Är det grönt åt det hållet?” ”Jodå, det är grönt. Transmar...”

tisdag 22 januari 2013

Simons gick till Sverige


Lagtingets färd i den åländska företagsvärlden gick vidare efter första stoppet hos Inficon, ett unikt högteknologiskt företag med högt ställda mål och en kompetens man delar med ytterst få i hela världen.

Nästa stopp blev Norrböle igen och familjeföretaget XL Bygg  som butiken numera heter – Byggträ U. Simons Ab är det formella namnet. Där är Robert Simons chef över sjutton anställda som säljer byggvaror för åtta miljoner euro per år. Tillsammans med Ulrika Simons och Marina Simons drog Robert de stora linjerna och bjöd på karameller, sunt förnuft och en stark framtidstro, något jag skulle gissa måste prägla en köpman av den klassiska sorten. Ska man lyckas i affärer går det inte att hela tiden ränna omkring och grubbla över det halvtomma glaset. Man ska spela lite hockey också, för att uttrycka det enkelt.

Bolaget har en lång historia. Själva företagandet började man med redan 1975 men då som virkesförsäljare. Efter hand har man vuxit klokt och utökat sortimentet till att år 2009 som enda bygghandel på Åland och i Finland gå med i den rikssvenska kedjan XL Bygg. Det ångrar man inte en sekund i dag. Visst, det är lite byråkrati med skattegräns och förhållandet euro och svenska kronan är inget man i dag slår lyckokullerbyttor av men det finns så oerhört många andra fördelar. Som språket, instruktioner, kampanjer (på teve också!), fortbildning, säljhjälp och allt annat som präglar det rikssvenska sättet att se på livet och möjligheterna.

Vd Robert Simons har varit med hela vägen och sett lågkonjunkturer komma och gå men möjligheterna bestå. Så länge arbetsmarknaden fungerar på Åland är problemen egentligen ganska få men frågan kring hur han egentligen ser på framtiden är ändå intressant. Fast svaret är både väntat och oväntat:
”Det handlar om erfarenhet och känsla det där. Vi vet ju faktiskt inte ens vad som ska hända på måndag”, sammanfattar han och tillägger:”Sedan är det faktiskt också så att när skriverierna (i tidningarna) blir för negativa har det i sig en dämpande effekt.”
Frågan om vad landskap och myndigheter kan göra för att hjälpa är också högintressant. Liksom synen på bidrag.
”Det vore bra om myndigheterna kunde hjälpa och stötta och vara lyhörda när det uppstår problem. Men bidrag är en sjuk uppfinning som bara ställer till en massa rackartyg.”
Som ny i sammanhanget måste jag också fråga Ulrika Simons om skattegränsen i det stora hela blivit lätthanterligare under de fem senaste åren. I mitt huvud ljuder fortfarande orden från lagtingsledamoten som sade sig kunna fixa problemen ”på en kafferast”.

Hennes svar:
”Nej. Men vi har blivit duktigare på att hantera den så smidigt som möjligt.”
Eftersom färden från XL Bygg gick vidare till Transmar löd den sista frågan om Postens beslut att gå in i transportbranschen på Åland varit bra eller dåligt. Robert Simons:
”Det har varit bra. Priset har sjunkit. Konkurrens är sunt.”
Ska berätta mer om Transmar senare men faktum är att dess vd Tony Saarinen INTE tycker att Postens transportsatsning är den största utmaningen just nu. Det finns många värre...
Så här såg det inte riktigt ut i fredags men jag glömde fotografera. XL Bygg klarar mycket men inte att fixa högsommar i januari!

måndag 21 januari 2013

Några ord om ledarskap

I dag diskuterar Ålands lagting den andra tilläggsbudgeten som kommit från regeringen. Den enskilt viktigaste frågan handlar just nu om Ålands hälso- och sjukvård och dess framtida skötsel. Åland har en fantastisk sjukvård och otroligt kunnig, skicklig och hängiven personal. Ändå har det av olika skäl varit svårt att få pengarna att räcka till vilket måste hanteras. Sjukvården är jämte skolan och åldringsvården det viktigaste vi har att sköta om i vårt samhälle. Mitt anförande löd ungefär så här och var en kombination av en presentation av betänkandet samt några personliga reflektioner kring behovet av ett tydligt ledarskap.
Fru talman,

Vi har i dag att ta ställning till ett äskande om en andra tilläggsbudget eller städarbudget som dessvärre gör det svårare att på sikt bringa den åländska ekonomin i balans. Tilläggsbudgeten innebär en nettoökning på sju miljoner euro varav Itiden-bygget står för den största delen i form av en engångskostnad för 2012. Det är därför ingen väldigt stor fråga i jämförelse med ÅHS där det strukturella underskottet växer till synes helt utan kontroll. Och eftersom ÅHS utgör den enskilt största utgiftsposten för Åland är det enkelt för alla att begripa hur viktigt det är att hålla sig innanför givna ramar och inte, som ofta händer, slentrianmässigt överskrida sina anslag. Detta gäller inte bara ÅHS, vi har många områden inom landskapet där ledarskapet måste förädlas. Ledarskap går ut på att man ska leda, inspirera och ta ansvar för att ekonomiska ramar följs.

Man ska också komma ihåg att detta system med städarbudgetar snart är över. Den nya finansförvaltningslagen ställer högre krav på noggrannhet och skapar därmed ett bättre system med ökad transparens. Det är heller aldrig enkelt att pedagogiskt kunna förklara varför man ska budgetera för pengar som redan betalats ut. En budget ska ju fungera precis tvärtom och ge verktyg för att man ska vara beredd på att förhålla sig till utgifter och inkomster.

Det enklaste i världen vore att på finans- och näringsutskottets vägnar presentera detta betänkande kring förslaget till andra tilläggsbudget för 2012 utgående från vad som gått snett, vem som gjort fel och varför det hänt. Men att söka syndabockar är sällan konstruktivt. När det gäller en organisation som ÅHS är ansvaret på inget vis begränsat till den sittande landskapsregeringen eller ens den sittande styrelsen. Alla åländska partier är på sätt eller annat inblandade i hanteringen av den åländska sjukvården. Att det förekommit budgetöverskridningar är heller inte direkt ovanligt. Under de senaste tretton åren har organisationen överskridit sin budget elva gånger i större eller mindre omfattning. Mot bakgrund av detta tänker jag istället för att bara gräva i det förgångna komma med några personliga tankar kring hur ledarskapet kunde utövas i framtiden. Det är viktigare än allt annat och slår igenom på alltför många ställen i samhällsapparaten. På grund av ett otydligt ledarskap i åratal måste vi nu med stor beslutsamhet hantera Ålands hälso- och sjukvård samt den åländska skärgårdstrafiken, för att nämna två viktiga områden. Den minsta gemensamma nämnaren i båda fallen är just ledarskapet. Eller rättare sagt bristen på ledarskap. I den allmänna debatten har det förekommit försök att göra detta tillkortakommande till en regeringsfråga. Det är enligt min mening att sikta bredvid målet. Skälet till problemen i ÅHS har att göra med otydligt ledarskap och otillräckligt politiskt mod under en lång följd av år. Utgående från denna sal måste vi tillsammans formulera beställningen på åländsk sjukvård och ge landskapsregeringen i uppgift att se till att den beställningen verkställs. Som läget ser ut i dag borde vi i lagtinget ägna mer tid åt att besluta vad som ska göras och sedan överlåta till landskapsregeringen och ÅHS-styrelsen att besluta hur det ska göras inom givna budgetramar.

Finans- och näringsutskottet fick i samband med sitt arbete erfara att det planerade tilläggsanslaget på 2,8 miljoner euro till ÅHS antagligen inte räcker till för 2012. Det behövs ytterligare 700.000 euro. Detta är såklart illa och det är framför allt inte analyserat eller baserat på en grundlig beredning. Siffrorna var dessutom till en början obekanta för landskapsregeringen som i likhet med ÅHS-styrelsen fick materialet alldeles för sent. Det är inte acceptabelt. Budgetarbete måste tas på största allvar och beredningarna måste ske omsorgsfullt. Här har det brustit i ÅHS-organisationen och här finns skäl att arbeta hårdare och klokare. Utskottet vill genom att inte inkludera det nya underskottet i tilläggsbudgeten understryka vikten av att hantera pengar med stor ödmjukhet. Det måste till en analys och ett åtgärdsprogram för att komma tillrätta med de skenande utgifterna inom ÅHS. Utskottet har också valt att sammanfatta ÅHS-problematiken i en kläm för att understryka vikten av att detta arbete startar nu.

När det gäller ÅHS är det en organisation som på egen hand står för drygt fyrtio procent av landskapet Ålands konsumtionsutgifter. Det är alltså av stor betydelse att ÅHS sköts på ett sätt som är finansiellt hållbart över tid. I debatten och överallt har det med kristallklar tydlighet framkommit att de två viktigaste utmaningarna för ÅHS-ledningen är strukturella problem och något som kallas för förvaltningskultur. Detta är inte omöjligt att hantera men kräver tydliga regler och framför allt riktiga åtgärder. För bara tre år sedan genomfördes en stor utredning och effektivitetsanalys av ÅHS och dess organisation. Rapporten är omöjlig att missförstå och pekar på en lång rad oklarheter. Den viktigaste är maktfördelningen och bestämmanderätten. ÅHS är förvisso en egen kropp men den lyder under Ålands lagting och Ålands landskapsregering som tillsätter medlemmarna i ÅHS-styrelsen. På flera sätt illustrerar det ett vanligt åländskt dilemma. Alla är med överallt. Därför har vi i dag en styrelse i ÅHS bestående av personer som är parlamentariker och lagstiftare och fritidspolitiker. I egenskap av parlamentariker är de med och utser landskapsregeringen som sedan utser ÅHS-styrelsen. Dessutom är ÅHS-styrelsen parlamentarisk vilket innebär att alla partier är garanterade en plats. Därmed har man skapat en i demokratiskt hänseende perfekt plattform. Men duger den till att hålla ordning på en så komplex organisation som ÅHS? Svaret är dessvärre nej. Det skapar en splittrad och svag grund för organisationen att stå på. Det pekar effektivitetsgranskningen från 2009 tydligt ut som ett avgörande problem. Man skriver till exempel att budgetarbetet och uppföljningen av utfallet inte är tillräckligt systematiskt. Detta var 2009 men det kunde lika gärna ha varit i dag. Budgetarbetet är eftersatt och uppföljningen i bästa fall sen gränsande till obefintlig. Vi har därmed att göra med en politiskt styrd organisation helt utan ekonomisk effektivitet kopplat till kvaliteten i vården. ÅHS-styrelsen väcker enligt min mening också frågan om ministeransvaret i vår regering. Enligt praxis har den som är social- och miljöminister aldrig konkret och på riktigt lagt sig i ÅHS skötsel och organisation. Ministern har rätt att närvara på styrelsemötena men inget mer. Mot bakgrund av den tyngd ÅHS har i vårt samhälle borde man kanske överväga att per automatik göra social- och miljöministern till ordförande för ÅHS-styrelsen och operativt ta ansvar för den största verksamheten. Det finns flera och tunga skäl för landskapsregeringen att förutsättningslöst se över den nuvarande organisationsformen och även i ännu högre grad inkludera ansvariga avdelningschefer. Förbättringar och förändringar kräver ett tydligt, stöttande och professionellt ledarskap. Dessutom krävs det klara instruktioner från lagtinget och landskapsregeringen till ÅHS när det gäller vilken nivå som den åländska sjukvården ska ligga på. I det arbetet borde också de privata alternativ som vuxit fram under de senaste åren inkluderas. Verkligheten har förändrats radikalt inom sjukvården och behovet av tydliga mål är viktigare än någonsin. I dag finns vårdmetoder och medicinska lösningar som utan problem kan svälja hela landskapets budget. Därför måste den politiska beställningen vara tydlig.

Fru talman,

I dag vilar ett extremt tungt ansvar på medlemmarna i den politiskt tillsatta ÅHS-styrelsen. Det handlar om en verksamhet som kostar skattebetalarna över åttio miljoner euro per år och som är landskapets största landbaserade arbetsgivare med över åttahundra anställda. Det är också på personalsidan de största effektiviseringarna sannolikt måste göras. Man betalar ändå ut cirka femtioen miljoner euro i löner varje år. Utskottet har i samband med denna budgetbehandling erfarit att flera konkreta besparingsplaner redan vidtagits eller är på väg att förverkligas. Det är bra och det är nödvändigt och det är bråttom. År 2012 var på flera sätt ett förlorat år där otydligt och missriktat ledarskap och gamla strukturer tilläts leva sitt eget liv med skenande kostnader som följd. Nu måste detta stävjas så snabbt och så tydligt som möjligt. Det krävs ett nytt ledarskap. Vi har en ny förvaltningsdirektör och får snart en ny chefläkare. På dessa båda hänger mycket men inte allt. Minst lika viktigt är det att ledningsgrupp och chefer får ett helhjärtat och inspirerande stöd från styrelse och landskapsregering. Inom den privata delen av världen finns genomarbetade och väldokumenterade instruktioner för bolagsstyrning. Det är nog dags att ställa samma krav på styrelser i offentliga sammanhang som i det privata näringslivet. När man har ansvar för åttahundra anställda krävs det många olika kompetenser i styrelsen.

Det krävs ett ledarskap som fungerar hela vägen från denna sal ut till verkligheten. Vår sjukvård är av högsta världsklass när det handlar om mötet mellan vårdare och hjälpsökande. Det ska vi behålla så långt det någonsin är möjligt. Men det måste ändå understrykas att det finns betydande möjligheter till förbättringar och effektiviseringar av verksamheten. Det slog den stora utredningen från 2009 fast. Man kan alltså fråga sig varför man då inget gjorde men det leder dessvärre ingenstans. Frågan är inte vad vi borde gjort i går utan vad vi ska göra i dag för att hantera pengarna klokare än hittills.

Fru talman,

En annan verksamhet som tilldragit sig finans- och näringsutskottets intresse är trafikavdelningen där det just nu pågår ett seriöst och nödvändigt arbete med att skapa ordning i en organisation som under decennier levt sitt eget liv med egna regler. Likheterna med ÅHS är alltså många. Av det skälet vill landskapsregeringen i brådskande ordning tillsätta en rederichef vars uppgift ska bli att fullfölja arbetet och har också bett om anslag för detta. Efter omröstning har utskottet gett klartecken för denna tjänst som vi anser nödvändig. Oppositionen menar att detta inte behövs och att det finns andra sätt att hantera detta ledarskap på. Hur man tänkt sig det kommer de säkert att själva berätta mer om. Det gäller dock att ständigt komma ihåg att det just nu pågår ett arbete på flera plan som syftar till att nå en långsiktigt hållbar skärgårdstrafik. Det är av största vikt att det arbetet fortsätter med en tydlig och stark ledning som kan fatta konkreta beslut. Utvecklingen under 2011 och 2012 har på ett oerhört tydligt sätt visat fördelarna med en närvarande och kompetent rederichef. De nödvändiga förändringarna har redan genomförts men måste nu följas upp in i minsta detalj.

Utskottet har i samband med arbetet med denna andra tilläggsbudget också sagt ja till en liten överskridning av budgeten för polisen. Men vi vill vara tydliga med att ramar som slagits fast av detta parlament i fortsättningen ska hållas. Det är inte acceptabelt att rutinmässigt överskrida givna anslag. Vi har ett ansvar gentemot våra skattebetalare att använda deras pengar så klokt som det någonsin är möjligt. I det uppdraget ingår noggrannhet och ansvarskänsla samt beredskap att anpassa verksamheten om pengarna inte räcker till. Detta inkluderar såväl den politiska sidan som de tjänstemän vilka har till uppgift att utföra givna direktiv.

Fru talman,

Till sist. I den inledande debatten kring denna andra tilläggsbudget sattes viss fokus på arbetslösheten i allmänhet och brist på arbeten till unga i synnerhet. Just ungdomsarbetslösheten är i dag på 8,6 procent vilket såklart är för mycket. Det är viktigt att ständigt och oförtröttligt arbeta för att denna siffra ska minska genom planerade sysselsättningsfrämjande och stödinriktade åtgärder och utbildningsinsatser.

I sammanhanget är det också viktigt att berätta om de goda exemplen. Katapult och Ungdomslotsarna förtjänar tillsammans med AMS att lyftas fram för det arbete de gör i syfte att få ut ungdomar i arbetslivet. Det är viktigt och det är kreativt och det skapar framtidstro. Lika viktigt är det att upprätthålla ett starkt utbildningssystem och en bra skola. Välutbildade och arbetsvilliga människor är något som alla samhällen har stort behov av. Därför är det bra att närings- och utbildningsavdelningarna jobbar nära varandra för att skapa en infrastruktur som bygger folks självförtroende och skapar kompetens.

Åland är en fantastisk plats att leva och bo på vilket är ett faktum vi aldrig får låta hanterliga utmaningar förmörka. Finland är i dag på plats nummer fem när det gäller världens mest kreditdugliga länder och Åland är skuldfritt. Vi har alltså alla möjligheter i våra egna händer att fortsätta bygget av ett samhälle som hör till världens främsta.
Med ett tydligt ledarskap blir det mycket enklare att hantera även svåra frågor.

söndag 20 januari 2013

Andra halvleken börjar

Den 20 januari är inte vilken söndag som helst. I dag svärs Barack Obama in för sin andra och sista presidentperiod. Han har ett styvt arbete framför sig för att skapa stabilitet i den amerikanska ekonomin. Det är nödvändigt för att vi andra också ska lyckas hantera skuldkrisen. Barack Obama har hittills gjort ett bra jobb och har spritt såväl tro på framtiden som vilja till förändring. Själv ledsnar jag inte på att lyssna till det förra installationstalet.

I morgon är det en viktig dag i Ålands lagting. Då ska lagtinget ta ställning till den andra tilläggsbudgeten för 2012 som landskapsregeringen levererat. Det är siffror som stämmer till eftertanke och kräver åtgärder. Den allra största utmaningen utgörs av de skenande kostnaderna inom Ålands hälso- och sjukvård. Något måste göras och det måste ske med kraft och inom en snar framtid. Intäkterna som Åland har förmår inte täcka kostnaderna som vi tagit på oss. Därför måste det till en nystart och ett nytt ledarskap. ÅHS är det viktigaste vi har på Åland i dag och måste därför hanteras med med mod och beslutsamhet.

Klockan 13.00 börjar debatten. Välkommen in!


Barack Obama inleder sin andra och sista period som USA:s president i dag.

lördag 19 januari 2013

Från unik idé till succé

I en på utsidan oansenlig byggnad i Norrböle pågår en verksamhet som hjälper Canon, Samsung, IBM, Zeiss, Texas Instruments och flera att skapa tekniska produkter av yppersta världsklass. Inficon heter företaget i dag och utgör en del av börsnoterade Inficongruppen med säte i Liechtenstein. Resan dit startade 1976 i ett garage i Gottby (med reservation för att mitt eget minne sviker på just den punkten där Ray Olsson och Per Björkman uppfann och småningom tog patent på en unik tryckmätare som utvecklades av företaget som döptes till Hydrolab).

Som för alla nya företag och de allra flesta uppfinning blev vägen från idé till succé både slingrig och gropig men utan det arbete som lades ner och det riskkapital som satsades hade 27 personer inte arbetat där de arbetar i dag. Hydrolab blev efter en tid CCM Instruments (1989) och 1997 såldes det till Balzers & Leypolds och blev så småningom Inficon.

Dagens vd heter Johan Eriksson och tillsammans med Johan Bäckman och Tommy Jansén visade de runt i sina lokaler i går. Det var häpnadsväckande att se ordningen och höra om precisionen som de utvecklat i tryckmätarna, en slags celler som mäter vakuum. Produkterna som tillverkas i Norrböle exporteras nästan utan undantag som halvfabrikat till ägarbolaget i Liechtenstein där de sedan görs färdiga och skickas vidare till bokstavligen talat hela världen. Dessa mätare som började utvecklas i garaget i Gottby hjälper till att skapa toppkvalitet i olika fabriker och i olika processer.

Hela Inficon består av cirka tusen anställda och är ett företag som i precis alla avseenden är extremt nischat. I detta specialföretag finns en del i Mariehamn vilket jag tycker är fantastiskt. Bara tanken att utveckla och tillverka keramiska vakuumgivare är otroligt långt borta från det agrarsamhälle som utgjorde Åland för bara femtio år sedan och visar kraften i viljan och möjligheterna i envisheten. Inficon är ett uppfriskande exempel på att absolut ingenting är omöjligt så länge folk är villiga att utmana det etablerade och jobba hårt för sina idéer.

I praktiken tillverkar man i dag i det lilla huset i Norrböle uppemot trettiotusen enheter varje år vilka två gånger i veckan skickas till huvudkontoret med hjälp av TNT. Konkurrensen består i det stora hela av en annan spelare som är marknadsledande. Än så länge. Målet är såklart att övertala kunderna att den åländsk/liechtensteinska lösningen är bättre och billigare när det handlar om att bygga solceller, cd-skivor, telefoner, optik och vad det nu är, överallt i sådana processer där det krävs vakuum för ytbeläggningar.

Inför framtiden är vd Johan Eriksson optimistisk. Företaget vill växa och söker ständigt nya specialister i syfte att öka försäljningen. Avsikten är att utveckla nya produkter, att flytta fler arbetsmoment till Åland, att förädla både marknadsföring och försäljning och att vara kostnadseffektiva. Intill det lilla huset i Norrböle ligger redan en grund som så småningom ska bli ett nytt hus där nya produkter ska skapas.

Skälet till denna lilla betraktelse är den rundtur som Ålands lagting gjorde till några olika företag som gjort skillnad i landskapet. Jag återkommer till de övriga!
En stenbock har man fått i present från moderbolaget i Liechtenstein. 
Normalt sett står dessa män och kvinnor i talarstolar och orerar. Här är från höger Mika Nordberg, Fredrik Karlström, Britt Lundberg, Göte Winé och Lilla Holmberg på väg in i den kliniska miljö som krävs för att tillverka precisionsinstrument för hela världen.

fredag 18 januari 2013

I en annan verklighet

Kanske inte riktigt en dag i verkstaden men en dag i en annan slags verklighet blir det åtminstone!
I dag är ledamöterna i Ålands lagting inte där de brukar vara. Eller vad vet jag var de andra brukar vara på fredagarna förresten... Hur som helst har Ålands Näringsliv, en slags branschorganisation på Åland, bjudit in alla som sitter i lagtinget till en studiedag som börjar halv nio och slutar halv fem. I programmet ingår studiebesök till en lång rad företag och ett på förhand sett intressant program:

Högteknologisk tillverkning på Åland Hur kan det vara möjligt och under vilka premisser lever man som företag? Vi träffar vd Johan Eriksson som berättar om Inficons resa och framtid som högteknologiskt tillverkningsföretag på Åland.
Svensk kedjetillhörighet - en vardag för åländska företag Att åländska företag blir med i svenska kedjor blir allt vanligare. Ulrica Simons & Robert Simons berättar om hur dom ser på att va en del av XL-bygg och vilka möjligheter det har gett dem och vilka utmaningarna är att som åländskt bolag va med i en svensk kedja. Ålands livsnerv – logistik och transporter Under en lunch hos Transmar berättar vd Tony Saarinen om vilka utmaningar den åländska logistikbranschen står inför. Ett år som ny livsmedelshandlare på Åland I snart ett och ett halvt år har Varuboden och Gourmetboden funnits på Åland. Vi träffar butikschef Jonas Blomqvist från Varuboden och Johan Mattsson ägare av Gourmetboden som tillsammans berättar om hur det är att vara verksam på Åland och hur de första 1,5 åren har fungerat.
Privat komplementerande vård Dagen avslutas på Medimar Scandinavia där vi träffar vd Kia Brandberg som närmare berättar om samverkan mellan privat och offentlig vård på Åland.
Mina förväntningar är höga. Ska berätta hur det gick i morgon.

Ha en trevlig helg!


torsdag 17 januari 2013

Så gick ännu ett år

Sett till alternativen är det naturligtvis en ynnest att fylla år. Det gör jag, liksom i fjol, i dag den 17 januari. Men det skapar också en slags insikt att inse hur åren som läggs på de tidigare samtidigt gör att det matematiskt sett finns färre kvar i sista ändan. Det är alltså nu man ska leva, inte i går och inte i morgon.

Året som gått har varit både händelserikt, dramatiskt och i alla avseenden fullständigt fantastiskt. Min familj har fått vara frisk och arbetet har flutit på i en uppfriskande takt. Kan därför inte låta bli att lista några händelser som på olika sätt definierade övergången från fyrtiosju till fyrtioåtta år. Helt utan inbördes ordning.

Den 19 januari i fjol var jag inbjuden som festtalare och prisutdelare när Guernsey höll sin stora Idrottsgala. Det blev en kväll jag aldrig ska glömma. Här kan man se ljud och bild!

Vi lanserade reportageboken om den svenske ”Gryningspyromanen” och ägnade därför en morgon i nyhetsfabriken på TV 4. Mycket lärorikt och mycket omtumlande.

Finland fick en ny president och därför skrev jag ett brev till honom!

EU fortsatte att sila myggen och svälja kamelerna och medan Grekland och Italien är på väg i diket ägnar man stor kraft åt att stoppa det nedärvda åländska vårskyttet. Det lyckades inte i fjol. Vi fick fälla våra gudingar!

En av årets många fester ägde rum i dartklubbens lokal. Där möttes IFK-supportrar och -spelare under festliga former. Laget och människorna runtom skapar en helhet som är synnerligen svår att överträffa.

”Det är bara symbolfrågor”, säger folk som inte begriper bättre. Sanningen är att symbolfrågor är både tunga och inspirerande samtidigt. Tror ni inte, läs detta!

Allt var inte bara lattjolajbans under året som gick. Ibland gick jag på djupet med någon fråga också! Denna gång handlade det om åländskheten. Finns det nåt sånt eller inte?

Inte bara en utan två gånger användes min av Finströmsdialket präglade stämma för kommersiella ändamål. Först för att marknadsföra Lemland och sedan Kökar – på engelska! Båda filerna finns här.

Under året blev det knivskarpt tydligt att Ålands landskapsregering på allvar måste hantera det faktum att de årliga intäkterna inte täcker de årliga utgifterna. Det pratade jag både mycket och länge om och ska fortsätta göra det på måndag. Läget har om möjligt blivit ännu mer utmanande.

På Bermuda tillbringade jag några intensiva dagar i samma rum och på samma stol som min idol Winston Churchill satt när han grubblade över andra världskriget. På Bermuda steg jag också långt bort från min gamla Comfort Zone!

En av mina äldsta vänner gick bort. Jag trodde nästan på riktigt att Geoffrey Corlett var odödlig. Det var han inte och världen blev lite tystare.

En av fjolårets allra mest guldkantade veckor var dagarna då Paf Open kom till staden med beachvolleyspelare av absolut världsklass. Minst lika mycket världsklass var kamratskapet som växte fram mellan karaktärerna från Smedjebacken och vi andra oskyldiga ålänningarna. Av alla jag ska sakna i sommar kommer de och Mari och Simon och Malin och Lennart och de andra entusiasterna allra överst på listan.

Ålands lagting drog till Bryssel! Här är sanningen om resan.

Efter att i sex år mer eller mindre engagerat ha suttit i arkivet och plöjt verksamhetsberättelser blev till sist historien om den åländska idrottsrörelsen färdig. Det var en lättnad och en befrielse utöver det vanliga.

När årsskiftet kom skapade jag också en krönika över året som gått.

I slutet av mitt fyrtiosjunde levnadsår åkte jag bort och skida bara för att återkomma till en tilläggsbudget och en för misshandel fälld lagtingsledamot. Båda frågorna är självklart synnerligen bekymmersamma.

Min allra sista dag som fyrtiosjuåring gick åt till att hantera den andra tilläggsbudgeten. Efter många om och men nådde finans- och näringsutskottet ett samförstånd kring ett betänkande som nu skickats till lagtinget där det blir debatt på måndag. Betänkandet präglas av insikten att juvelen i den åländska kronan, Ålands hälso- och sjukvård, dras med skenande kostnader till följd av en under flera år valhänt, konturlös och kontraproduktiv ledning, både operativt och högre upp. Man måste i ett sådant skede fokusera på framtiden och möjligheterna istället för att skapa konstgjord politisk debatt kring hur saker ska skötas när man är överens om vad som är målet. Det är det viktigaste just nu. ÅHS är en gemensam utmaning för alla partier. Den som tror annorlunda har fel. Betänkandet finns att läsa här.

Ha en fin torsdag, för det ska jag ha!

Det är kanske ingen väldigt hög ålder detta men det är å andra sidan ingen väldigt låg ålder heller...

Med hopp om förbättring

Jag betraktar mig inte som en blivande gnällgubbe som klagar över skräp på gatan. Hellre plockar jag upp det själv. Inte tycker jag hellre d...