lördag 31 augusti 2013

Åland och alla blommor

Hamnade i våras på hundraårsjubilerande Chelsea Flower Show i London. Det är en institution av allra främsta sort. Här samlas britter och trädgårdsentusiaster från hela världen för att njuta av blommor på längden, tvären, bredden och höjden. Här trängs bokstavligen miljoner med blommor, trädgårdar, konst, maskiner, champagne och allt däremellan och mer därtill. Jag har själv inte begåvats med gröna fingrar men kan begripa storheten i en vacker och välskött trädgård. Dessutom är intresset för gardening, som det heter på engelska, extremt stort och i växande. Det kan alltså finnas en affärsöppning nånstans i det tänket. Om detta pratade jag häromdagen med elever från Ålands lyceum.

Jag tycker någon åländsk horteonom kunde ställa till med en megamässa i början av juni och bjuda in likasinnade från både Sverige och Finland. Förutsättningarna är goda. Vi har Finlands gynnsammaste klimat, vi har kunnande och vi har övernattningsmöjligheter. Dessutom finns i landskapet fantastiska trädgårdar vars innehavare gärna visar runt bland sina odlingar. Åland Flower Show skulle den heta och dessutom knyta an till Öppna trädgårdar. Jag är övertygad om att det finns ett stort intresse från både Finland och norra delen av Sverige att besöka ett sådant evenemang. Allt som behövs är en plats stor som ett par fotbollsplaner där blommor och blad skulle ställas i ordning till sin allra fylligaste prakt. Koppla det till en åländsk försommar och succén borde vara given!

Här kommer lite inspiration från London! Ha en fin lördag. Sugen på att åka till nästa mässa? Så här gör du!


Mor och söner på plats i London och Chelsea Flower Show. 
En skottkärra gör ingen sommar men många kan vara ett konstverk utan att veta om det.
Mitt i rabatten hade ett alldeles tydligt oidentifierat flygande föremål landat.
Den här installationen var så vacker att det fick ögonen på vuxna män att inte fatta nånting. 
En trädgård utan en damm att plaska omkring i är självklart ingen riktig trädgård.
Vem det än var som sade att gult är fult hade aldrig sett detta.
Som blomsteräng betraktad är detta ingenting mot den prakt man kan finna på Åland i juni.
Detta är nån slags blommor som jag tyvärr inte vet namnet på. 
Till toner av pukor och trumpeter ska denna skapelse ses.
Bara fantasin sätter gränser. 
För Finströmsbröderna Marcus och Fredrik är blommor nog helt okej men det går inte upp mot en vilig champagnebar.
Nej, det är inte fågel och inte fisk och i sanningens namn heller inget mittemellan.
Mamma hittade färggranna kavaljerer! 
Det är inte över förrän den feta damen sjungit klart. Inte bara ögonen finner behag på Chelsea Flower Show, även öronen får sitt.
Mer brittiskt än så här blir det inte. Vita tält, skaldjur, skumpa och skönsång. 
Nej, vi var ju inte helt ensamma i London denna dag.
Själv hamnade jag rätt i hatten!
Det är absolut inte en pelargon, men det är också allt jag vet.
Det började som ett helt vanligt sommarjobb och så gick dagarna...
Detta ger kanske en liten bild över intresset för blommor bland britterna. 
På Åland är vi sedan gammalt färjstarka. Nu återstår bara att bli färgstarka också!
Fred på jorden betyder en himla massa saker, som till exempel att man numera tillverkar stridsflygplan av blomster. 
Begreppet blomstrande gick från klarhet till klarhet. 
Hyacinthyllan gjorde betraktaren groggy både med sina dofter och sina färger.
Hortensior? Gullvivor? Bladlöss? Sallad? Blommor!
Bland allt fint är det en befrielse att plötsligt stöta samman med hederliga tulpaner. 
Ett bra bonsaiträd är bra för nerverna.
Britter vore inte britter om de inte inlemmade lite allmänbildning i allt det vackra. Så här fungerar ett träd.
Detta är en växt helt i min smak, klarar sig utan vatten hur länge som helst!
Sade jag att det fanns rätt mycket blommor här?
Det finns inte en pryl som står oplanerad, allt har sin mening.
På Åland snor man gamla cyklar, i London blir de konstverk.
Det var extra högtidligt i år då Chelsea Flower Show fyllde etthundra år.
Århundradets planta utsågs, oklart på vilka premisser.
Kom lite närmare bara så ska du få ett sugmärke du sent ska glömma...

fredag 30 augusti 2013

Elever med turisminsikt

Ett säkert hösttecken är Ålands lyceums pålitliga samhällsklasser. Under ledning av kloka och kreativa lektorn Cecilia Hagman gör eleverna arbeten inom en lång rad olika samhällsområden. Jag har träffat några av dessa lyceister tidigare och fick i går förmånen att möta Sharona Sandell och Jonna Suojanen som kartlägger den åländska turismen. Det blev ett upplyftande och inspirerande samtal kring en bransch som i likhet med många andra är en viktig del i utvecklandet av framtidens Åland. De två kom med ett helt batteri av väl förberedda och pålästa frågor av vilka jag antagligen bara kunde besvara hälften, vilket är bra ändå!

Bland allt vi pratade om fastnade jag särskilt vid vikten av att bygga berättelsen om Åland så den passar målgrupper på våra närmaste marknader Sverige, Finland och Ryssland. Tidigare har jag nämnt ön Jersey som har sin Bergerac till hjälp i marknadsföringen. Åland borde hitta sin egen story vilket egentligen inte behöver vara så svårt. Vi har starka historiska kopplingar till dem alla. Kastelholm är en av de mest centrala platserna i bygget av dagens Sverige. Bomarsund var när det begav sig, under den ryska tiden, hela världens mittpunkt och platsen där de två första Victoriakorsen delades ut. Det stannar absolut inte där. Pommern och Ålands sjöfartsmuseum är unika i sitt slag. Lägg sedan på Rockoff, Alandia Cup, Skördefesten, Sjökvarteret, Eckerö Triathlon, Kanonloppet, fantastiska isar för långfärdsskridsko, en skärgård som saknar motstycke i världen, äkta mat och mycket, mycket annat så finns plötsligt väldigt många goda skäl att besöka oss.

Jag tror att besöksnäringen är en av många viktiga framtidsbranscher och stödjer det på utvecklingen i Sverige där turismen utan undantag vuxit de senaste åren. Det har den inte gjort på Åland vilket självklart är synd men också lite illavarslande. Antagligen finns det ganska mycket att göra för Visit Åland i det fortsatta arbetet med marknadsföringen. Troligen måste den anpassa sig till fler spontanresenärer och försäkra sig om ännu större närvaro på sociala och digitala medier som i allt väsentligt slår knockout på det gamla broschyrtänket.

Under samtalet diskuterade vi också en idé jag haft ett tag. Vi borde på Åland arrangera Åland Flower Show, en mässa för alla de hemmapulare som älskar sina trädgårdar både i Finland och i Sverige. Jag återkommer till det. Ha en fin fredag och en trevlig helg!


Sharona Sandell och Jonna Suojanen flankerar Julle i lagtingshuset där vi träffades i går.

torsdag 29 augusti 2013

Bob Beamon och hoppet

Den adertonde oktober år 1968 var inte vilken morgon som helst för tjugotvåårige längdhopparen Bob Beamon från stadsdelen Jamaica i New York. Han befann sig i Mexico City och hade med nöd tagit sig till final i OS. I kvalificeringen presterade han först två underkända hopp innan han lyckades klara kvalgränsen i det sista försöket. Storfavoriten och landsmannen Ralph Boston hade dominerat stort och tagit sig till finalen med nya olympiska rekordet 8,27. Beamon gick in som fjärde hoppare i finalen och med ett rykte att ha svårt med plankträffen. Då hände det.

Bob Beamon sprang med sina 1,90 långa kropp exakt nitton steg, träffade plankan perfekt och susade iväg bortom de optiska instrumentens räckvidd. Hoppet var långt insåg alla men ingen förstod hur långt det var innan det gamla måttbandet av metall hade rullats ut. Hoppet mätte svindlande 8,90 meter och skulle bli ett världsrekord som stod sig till år 1991 då Mike Powell hoppade 8,95 vid VM i Tokyo, ett världsrekord som står sig än i dag. Beamons språng var en förbättring av det tidigare världsrekordet med 55 centimeter! Efter detta jättehopp lyckades Bob Beamon aldrig mer, som längst nådde han 8,33. Ändå är 8,90 fortfarande i dag, fyrtio år senare, OS-historiens längsta hopp.

I dag fyller Bob Beamon sextiosju år och är följaktligen värd våra gratulationer!

Även hemma på Åland är längdrekord svårslagna. Till exempel har ingen presterat bättre än vad Nåtöbon Håkan Lindberg gjorde 1964 på Idrottsparken i Mariehamn (nuvarande Wiklöf Holding Arena). Om det rekordet skrev jag så här i historiken Ålands Idrott som utkom tidigare i år:

Inte sedan den då 19-åriga sprintern Håkan Lindberg en augustidag 1964 fick till jättehoppet som bar 7,36 meter har någon ålänning hoppat längre. Hoppet gjorde han i samband med SFI-mästerskapen i tiokamp i Mariehamn. Hans egen far, Unto Lindberg som i tiderna var med och bokstavligen byggde Idrottsparken, stod i publiken och såg på när sonen raderade ut sitt tidigare rekord som var på 6,93. Lindberg visste det inte då men fick senare reda på att jättehoppet räckte till en femteplats i hela Europa det året.

Det var en stor dag för ung man men aldrig i sin vildaste fantasi trodde väl Håkan Lindberg att rekordet skulle finnas kvar 48 år senare. I ärlighetens namn tänkte han inte så mycket på rekordet just då när det hände. Håkan var en naturbegåvning som sprinter och avverkade rekordlopp i en strid ström. (Ofta i kamp med Roger Jansson; min anm).

Av dessa skulle överraskande många överleva inte bara år utan flera decennier. I dag är alla krossade utom det ”omöjliga” längdrekordet.
Ålands främsta längdhoppare Håkan Lindberg, Mariehamn, hissar pokalen. Vid hans sida står från vänster Lasse Wiklöf, Mariehamn, och Erik Pellas, Finström, till höger om Lindberg har vi Claes Ekström, Mariehamn, Rune Andersson, Jomala och Helmer Lindström, Föglö. Bilden togs i samband med Svenska Finlands Idrottsmästerskap i Österbotten år 1962.
Jättehoppet i Mexico, Bob Beamon:

onsdag 28 augusti 2013

Det krävs nya lösningar

Är det klokt att bygga ett nytt polishus i tider när de tomma husens antal växer över hela Åland? I staden finns gott om lokaler. Ribacka har jag fortfarande frossningar efter att ha besökt och naturbruksskolan gapar tomt trots initiala löften om motsatsen.

De gångna veckorna har de dåliga nyheterna nått oss i stim. I våg efter våg har farhågorna från i våras bekräftats. Inte bara det. Det blev värre. Den finländska ekonomin går sämre än på många år och det handlar inte bara om en tillfällig svacka utan om ett tillstånd vi av allt att döma måste förhålla oss till. Landets statsminister Jyrki Katainen skojade på inget sätt när han vid Heurekaforumet i måndags talade om att det nu krävs ”djärva strukturer” för att få ordning på torpet. Han har rätt och det han säger får omedelbara effekter även på Åland. Faktiskt i ännu högre grad än i Finland eftersom Åland är i händerna på en klumpsumma som vi inte kan påverka, bara hantera.

Finlands statsskuld bryter nästa år nittio miljardersstrecket och ganska få faktorer pekar mot någon förbättring. Bland annat detta har fått Nordeabasen Björn Wahlroos att häromdagen tydligt och konkret tala om en stundande katastrof. Han påminner dock om att Finland har sig självt att skylla. Under de senaste tio åren har lönerna i Finland stigit med trettiofem procent vilket bara överträffas av Grekland som lyckats nå trettiosexprocentiga lönehöjningar under samma tid. Ett barn kan begripa att konkurrenskraften åker ut med badvattnet under sådana förutsättningar. Därför kör stora delar av industrin omkring på fälgarna och därför faller den åländska klumpsumman. Bland annat.

Det som behöver göras i höst berör precis varenda en ålänning och ställer krav på nytänk från alla håll. Ett litet exempel som kanske inte är bra men som illustrerar vad vi har framför oss: Polisen anser sig behöva ett nytt polishus då det gamla blivit för litet och för oändamålsenligt. Detta har regeringen sagt ja till men ännu inte byggt. Här borde man, enligt min högst personliga mening, överväga att istället för att sätta pengar på ett nytt undersöka möjligheten till en rockad mellan Mariehamns stads Tekniska verk vars pampiga kontorshus i dag är till hälften tomt – och polisen. På det viset skulle landskapet komma billigare undan och staden kunde genom en försäljning minska sin egen alltför stora skuldbörda. Det finns garanterat problem i detta förslag men det finns också möjligheter och det är sådana vi nu på riktigt och hyggligt snabbt måste leta rätt på. Det finns mycket att göra men i samtliga fall krävs uppoffringar och nedskärningar. Jag är övertygad om att vi kan hantera dem. Jag tror på ålänningarnas egen förmåga att bita ihop och låta det hela bli lite värre innan det blir bättre.

För har vi inte vad som krävs i motgång har vi inte heller gjort oss förtjänta av framgång.

(Här kan man höra några ord från finansminister Roger Nordlund om situationen.)


Jag önskar man kunde säga att allt kommer att bli som det är. Tyvärr stämmer inte det. Landskapet Åland tvingas inom alla områden se över sina utgifter och pröva sina investeringar.
Landskapet Åland befinner sig på ett stormande hav och även om liknelsen är både klyschig och gammal så håller den än. När det blåser måste man lära sig segla.

tisdag 27 augusti 2013

Jepp, denna ek växer

Sommaren 2009 kom NatWest Island Games till Åland. I samband med detta skänkte International Island Games Association en ek till arrangörsön. Eken planterade jag vid Ålands golfklubb i Kastelholm. Åkte häromdagen förbi för att inmundiga magiska strömmingsflundror i Golfrestaurangen och passade samtidigt på att inspektera eken. Den ser fin och frisk ut. Däremot har skylten med texten flagnat.

Det var det första trädet jag planterade som ordförande för IIGA. Sedan dess har jag lyckats få ett i jorden på Isle of Wight och ett på Bermuda. Om två år ska jag plantera ytterligare ett på Jersey!

Den såg inte mycket ut för världen för två år sedan men nu börjar den lilla eken ta sig och är full av ekollon på grenarna.
Här har texten och logon flagnat ganska rejält. Det borde stå: ”To the people of Åland. From the International Island Games Association, in appreciation of their kindness and hospitality. NatWest Island Games XIII June 27th - July 4th 2009.”

måndag 26 augusti 2013

En utmaning att hantera

Egentligen är det alldeles bedrövligt att vika in till Ribacka i Sund. Det är ett levande (eller kanske mer halvdött) bevis på att det offentliga inte ska ägna sig åt andra saker än vård, skola, omsorg och infrastruktur. Konferensanläggningar borde inte ingå i detta. Nu står en av allt att döma fantastisk anläggning tom i skogen. För att en konferensanläggning överhuvudtaget ska ha en chans att klara sig måste det finnas ett hotell i närheten. Det gör det inte ännu. Om Michael Björklund får och kan göra verklighet av sina planer kan det finnas en liten ljusning även för Ribackaprojektet. Annars tyvärr inte.
Det ser pampigt och påkostat ut men står dessvärre i stort sett tomt året runt. Ålands landskapsregerings vapen hänger på väggen och blir därmed en symbol över hur skattemedel inte ska användas. 
Det råder nån slags miniverksamhet i anläggningen, antagligen museibyrån.
En annan vinkel på samma byggnad.

söndag 25 augusti 2013

Bildextra från Markusböle

Det har varit en helg i ungdomsfotbollens tecken, på Breidablick i Finström, en av världens troligen finaste anläggningar! Några timmar på den gamla läktaren sätter fart på minnena. Här stod jag som tolvåring och slet för att besegra det andra laget. Här står nu min tolvårige son och gör likadant. Den enda och ganska avgörande skillnaden är att finströmarna kapat den gamla tallen som stod vid läktaren, i övrigt är allt lika vilket skänker nån slags trygghet i tillvaron. Ha en fin arbetsvecka!

Färden till Markusböle är sällan någon promenad i parken.  Ej heller i dag! 
Klassisk fotbollsmark. 
Här har någon parkerat en buss i äppelodlingen.

lördag 24 augusti 2013

Grattis Sauli och lycka till

Denna lördag är kanske inte så väldigt annorlunda jämfört med andra men bär ändå med sig ett visst mått flärd. I dag fyller nämligen Finlands president Sauli Niinistö folkpensionär eller sextiofem år. Grattis herr president!

I sammanhanget förtjänar det också sägas att Niinistö inte verkar ha för avsikt att trappa ner, tvärtom. Sextiofem är ju det nya fyrtio när framtiden fortfarande är mer intressant än forntiden. Inte saknas det heller utmaningar för landets president. Dessa har jag berört tidigare.

• När det stod klart att han valts till Finlands nye president.
 Medan valrörelsen pågick.
 Från det senaste Ålandsbesöket.

Snart ska han också och träffa USA:s president Barack Obama och då diskutera framtidsfrågor av förhoppningsvis tyngre kaliber.

På den här bilden med lite oklar upphovsman ser man tydligt att herrar Obama och Niinistö mötts förut. Snart sker det igen.

fredag 23 augusti 2013

Burnball och segway

I går spelades den tredje upplagan av den internationella varianten av brännboll, burnball, på Bomans ängar intill Baltichallen i Mariehamn. På ”startlinjen” stod Visko Teepack Skinners, Indigo Athletics, Strax Communicators och Widman & Co Sluggers. De stred om en inteckning i den pampiga pokalen som bara den som vinner i burnball kan få.

Jag var i egenskap av ordförande för den internationella öspelsrörelsen inbjuden att invigningstala vilket är en ära omöjlig att tacka nej till. Jag var självklart alldeles för tagen av stundens allvar för att i detalj minnas vad jag sade men hoppas det blev något fint! Jag tycker nämligen alldeles på riktigt att det är storartat när bolag för ett ögonblick sätter allvaret åt sidan och har skoj tillsammans. Initiativet till burnballturneringen kom från början från Visko Teepak som utmanade sina närmaste åländska samarbetspartners i denna ädla sport. De var också regerande mästare.

Jaja, detta kan tyckas vara ett spektakel men är på allvar. Varför skulle annars IFK:s reslige lagkapten Jani Lyyski plötsligt dyka upp på segway för att hantera ordningsfrågor?! Det visade sig att advokaten Daniel Widman gick omkring och lekte lagkapten helt utan bindel på armen! Sådant kan en riktig kapten inte tolerera och det berättade Lyyski för Widman på ett sätt som omöjligt kunde missförstås.

Att Lyyski alls kunde köra segway till matchen är förresten delvis min egen förtjänst. En av de första lagarna jag var med och granskade och stiftade som ordförande för finans- och näringsutskottet var just segwaylagen! Det var både skoj och intressant.

Vem som vann burnballen? Vet tyvärr inte men ser ni någon av de inblandade vid lunch i dag skulle jag gissa att det bredaste leendet säger en hel del! Ha en trevlig helg.


Mitt i burnballturneringen kom IFK Mariehamns lagkapten Jani Lyyski på segway för att läxa upp advokat Daniel Widman överoskicket att agera kapten utan kaptensbindel! Allvaret i situationen underströks av biffarna Rezgar Amani och Patrick Byskata som eskorterade sin ledare på cyklar.
Widman & Co Sluggers och Strax Communicators innan matcherna startade.
Pokalen som med poliseskort fördes till Baltichallen.


Med hopp om förbättring

Jag betraktar mig inte som en blivande gnällgubbe som klagar över skräp på gatan. Hellre plockar jag upp det själv. Inte tycker jag hellre d...