måndag 30 april 2012

Nu ska det brinna!

Som ni kanske märkt har jag under det senaste halvåret bland annat skrivit en reportagebok om den svenske ”Gryningspyromanen” Ulf Borgström som är misstänkt för uppemot 200 anlagda bränder och nu avtjänar ett fängelsestraff som beräknas ta slut sommaren 2016. Med anledning av det har jag haft den stora förmånen att åka runt rätt flitigt och hålla föredrag om fallet som är ett av Sveriges största och mest svårbegripliga kriminalmysterier. Det har varit både inspirerande och lärorikt.

Men i dag är det min tur att elda!

För nere vid Notudden, vid Svibyvikens inre delar, står just nu Ålands i särklass största hög med vårbråte som ska brännas klockan 19.00 i kväll. Tag med förtäring, grillarna är varma och redo för action. Strandnäs FBK är på plats för att säkra situationen och hundratals mariehamnare och andra är där för att säga farväl till vintern och välkommen till våren och livet.

Själv ska jag hälsa alla våriga människor välkomna och förhoppningsvis dela med mig av några väl valda ord till hyllning av våren. Det är inte så svårt. Den här tiden på året är alla utom Gubbgnället glada. Majbrasan symboliserar på ett synnerligen påtagligt sätt det goda i att bränna gammalt skit för att sedan gå vidare i livet. Det är något som vi alla till mans borde ägna lite mer tid åt.

Alltså. Välkomna till Notudden i kväll. Det blir en av dessa kvällar som definierar fördelarna med att vara med och vara en deltagare istället för att sitta på sin kammare och sura.

Avslutningsvis. IFK lyckades inte slå FC Honka hemma i går kväll. Det blev noll noll. Men Simon Nurme visade igen att han med all sannolikhet hör till ligans absolut bästa målvakter i år. Han gjorde två räddningar som man normalt bara läser om i serietidningar i går. Tack för det Simon!

Ålands överlägset största majbrasa tänds klockan nitton i kväll vid Notudden i Mariehamn. Välkommen!
Tack vare IFK-målisen Simon Nurme kunde den här publiken åtminstone glädjas åt ett poäng istället för noll!

söndag 29 april 2012

Ett stycke tyg i vinden

I dag är det Ålands flaggas egen dag. Sedan 24 april 1954 har denna dag firats – den sista söndagen i april. Den åländska flaggan är den i särklass viktigaste symbolfrågan vi i dag har. Dessutom är det en väldigt snygg flagga!

Om denna dag finns såklart mycket att säga. Vårdagar är rena kornbodarna för tyckanden och iakttagelser. Det är nu naturen vaknar upp, fåglarna skriksjunger av lycka och kattorna jagar runt i letandet efter artsfränder. Knopparna på träden och på buskar brister likt popcorn i en het panna. Folk är ute igen efter en lång vinter och båtarna ligger i sjön istället för på en bakgård under plast. Dofterna är på riktigt.
Kort sagt är detta den tid då frusna samhällen mödosamt skakar på kroppen och reser sig, sträcker ut och höjer blicken mot himlen.

Då finns inget bättre än att också vördsamt buga för en flagga som kanske inte blev den man ville men som ändå definierat ett samhälle och ett folk och en idé ända sedan 1954. Den åländska flaggan är sinnebilden för ett tolerant samhälle med plats för alla och envar. Det råder en stark inflyttning av kompetens till ön. Det ska vi fortsätta uppmuntra. Ju fler vi blir, desto fler är med och bygger vårt samhälle till något ännu bättre!

PS. Vi ses väl på matchen i kväll. Honka kommer på besök till WHA. 18.30 är det matchstart. En seger blir den perfekta avslutningen på vår flaggdag!

Så här såg Ålands flagga ut mellan 1922 och 1935 då den förbjöds av de finländska myndigheterna.
Efter vilda debatter och extremt jämna omröstningar blev det den här flaggan som till sist gick segrande ur striden. Den 9 december 1953 fattades det avgörande beslutet i Ålands lagting. Den 24 april 1954 firades Ålands flaggas dag för första gången.
Överallt i landskapet vajar flaggor i dag.

lördag 28 april 2012

En hyllning till toleransen

Med vänner som dessa behöver Åland inga fiender. Herrarna säger sig inte vara invandrarfientliga, de tycker bara inte om invandring. Exakt hur man intellektuellt ska förhålla sig till det är inte enkelt att begripa, men det bekymrar knappast herrarna som i allt väsentligt lägger ett gubbgnällets våta filt över en samhällsdebatt som går åt rätt håll. De ser det halvtomma glaset och mäter det mot sina egna tillkortakommanden här i livet vilket leder till slutsatsen att om Åland inte snarast stänger dörren mot omvärlden kommer landskapet sådant vi känner det att utplånas.

Ni hör ju själva vilket dravel det handlar om.

De två relikerna från en svunnen tid hävdar dessutom att ”ålänningarna” tycker än det ena och än det andra. Som om just dessa världsförbättrare bar på något slags tolkningsföreträde kring ålänningarnas tankar och åsikter. Milde himmel. De hänvisar till bevis och till statistik som de inte drar sig för att hitta på och når slutsatser som de i sin förvirring tror är sanningar. De glömmer i sin skruvade världsbild det viktigaste. Tankar är inte verklighet.

Det är bra att folk rör på sig. Hela världsdynamiken bygger på att en man eller kvinna åker från ett land till ett annat för att på det nya stället göra det lite bättre för sig själv, utifrån sina egna förutsättningar och önskemål. Sådant kan man inte hindra. Sådant ska man inte hindra. För i det ögonblick som vi slår fast att vi klarar oss bäst på egen hand och att det är klokast att hålla oss innanför vår egen lilla sfär inleds reträtten.

Invandrarmotståndare är ängsliga och oroliga för att de ska bli utmanövrerade av andra. Däri ligger utmaningen. För antagligen är det svårt att omvända herrarna bakom ”Ålandsvännerna” (tror faktiskt de får svårt att hitta damer med liknande mörka tankar, kvinnor drabbas inte lika ofta av gubbgnällets bakterier). Därför måste vi koncentrera oss på dagens ungdom och gjuta mod i dem så de klarar en värld utan gränser. I själva verket är jag inte det minsta orolig för den generationen. Dagens unga vet att utlänningar inte är farliga. De vet att även om de pratar ett annat språk så säger folk i stort sett samma sak.

Herrar ”Ålandsvänner” borde använda sin energi till att utveckla vårt gemensamma samhälle istället för att inveckla det. Att sätta fokus på det de gör nu är antimänskligt och ovärdigt. Gubbar, ge er ut i vårsolen, ät en glass, se löven spricka och tänk den enda tanken som den här tiden på året på riktigt är värd att tänka: ”Tack för att jag finns.”

När de mörka tankarna väller in finns det inget som går upp mot en glass eller två.

fredag 27 april 2012

Till minnet av en kämpe

Premiärturen till det nyrenoverade Ålands sjöfartsmuseum blev en resa tillbaka i minnets skafferi. På en alldeles särskild plats kommer nämligen Dagmars salong som finns återuppbyggd i museets nedre våning, inte långt från den hundraåriga ångmaskinen. Medan salongen fortfarande fanns nere i sjöfartsrådet Stig Lundqvists källare på Badhusgatan i Mariehamn var jag dit några gånger och bytte ord med den karismatiske Lundqvist innan han dog 2007.

Medan jag i onsdags stod inne i den mörka salongen bland allt premiärfolk i onsdags åkte tankarna tillbaka till flydda tider och jag kunde jag se framför mig hur Stig serverade kaffe och kaka i samband med olika diskussioner. Det hände inte varje dag. Som verksam skydde Stig uppmärksamhet, som pensionär blev han mer utåtriktad men aldrig lätt att nå. Fokus var alltid på affärerna. Han gjorde mycket för det faktum att åländsk sjöfart blev så framgångsrik som den till dags dato varit. Och det åländska näringslivet saknar i dag en frisk fläkt av en motsvarande kaliber. Bolagsstämmorna i Viking Line och Ålandsbanken hade inte passerat utan kritiska frågor om Stig varit med...

Här är några texter ur mitt eget arkiv som berättar mer om personen Stig och något av det han åstadkom genom åren:

Sjöfartsrådets Stig Lundqvists änka Agneta har donerat salongen från Dagmar till Ålands sjöfartsmuseum. Det väcker minnen till livs. (Bilden är lånad från Nya Åland.)

En av de större intervjuerna med Stig gjorde jag för Sjömanspensionskassans tidning:

En sekreterare vid riksdagens socialutskott höll sånär på satte de åländska redarna vid sidan av makten då kassan skapades 1956.
Hade det inte varit för en envis ombudsman vid namn Stig Lundqvist är det inte säkert att det åländska inflytandet varit särskilt stort i Sjömanspensionskassan. Och det hade gjort Åland till en både mindre och tystare plats.

När detta skrivs är det vårvinter år 2006. Det är femton år sedan sjöfartsrådet Stig Lundqvist 1991 lämnade sitt uppdrag i Sjömanspensionskassans styrelse. Där hade han suttit sedan starten 1956. Längre än någon annan.
Så hade det inte behövt bli. Det var nära att de åländska redarna inte alls hade fått plats vid SPK-maktens bord. I själva verket fanns det starka krafter i Finland som helst ville hålla ålänningarna utanför den omedelbara makten.
I egnahemsvillan vid Badhusgatan i Mariehamn har Stig Lundqvist byggt upp den gamla kajutan från lastfartyget Dagmar. Tillsammans med en SPK-flagga och drygt 30 årsberättelser sätter vi oss och går igenom arkivet från de dramatiska åren då Sjömanspensionskassan startade.
Det visar väldigt tydligt hur viktiga ord är på ett papper. Och hur beslutsamhet kan åstadkomma förändring.

Höll i pengarna
Vägen till det som skulle bli Sjömanspensionskassan började 1951 med en ”kommitté för behandling av sjömännens pensioner”. Det var av nöden, det stod allt klarare att det måste till ett system för att folk skulle överleva även efter sitt yrkesliv. I Sjömanspensionskommittén som den kallades satt endast tre personer: Teivo Pentikäinen från socialministeriet, Sjömansunionens färgstarke ordförande Niilo Wälläri samt ekonomen Mikko Mannio, till vardags administrativ direktör vid rederiet John Nurminen.
Ålands redarförening med i runda slängar en fjärdedel av hela landets tonnage i sin medlemsförteckning var inte med.
– Det var vårt eget val. Det hade inneburit för mycket jobb och varit praktiskt väldigt besvärligt att åka till Helsingfors för de möten som krävdes, säger Stig Lundqvist.
Han var på den tiden ombudsman för Ålands redarförening.
Istället beslöt de åländska redarna att låta Mikko Mannio föra deras talan. Men inte utan villkor. På förslag av legendariske åländske redaren och kommerserådet Algot Johansson slog redarföreningen fast att arvodet till Mannio inte fick överstiga 750 mark.
För säkerhets skull skrev man dessutom in i mötesprotokollet att ombudsman Stig Lundqvist skulle ta hand om det praktiska och, om möjligt, ”reducera förenämnda arvode”.
De åländska storredarna har alltid insett vikten av att hålla ett extra öga på utgifterna.

Unionsbas krävde enighet
En av de stora tillskyndarna av pensionskassan för sjömän var Sjömansunionens ordförande Niilo Wälläri. Han var dessutom väldigt mån om att alla beslut skulle fattas enhälligt i den nya kommittén.
– Annars hade det blivit väldigt mycket svårare att nå resultat, säger Stig Lundqvist.
Men Niilo Wälläri hade också en annan sida. Om det inte gick som han ville i till exempel avtalsförhandlingar blev motåtgärderna direkta och kännbara.
– Han kunde faktiskt stoppa vilken båt som helst för att få som han ville, minns Stig Lundqvist.
Wälläris mål med Sjömanspensionskassan var såklart att säkra unionens medlemmars framtid. Han prutade aldrig på omsorgen om sina medlemmar. Han drev på så mycket det gick för att skapa SPK. Ett projekt som var långt ifrån enkelt. Det gällde att i princip från noll bygga upp en pensionslösning för tusentals sjömän.

Remiss i rekordfart
Knappt tre år efter att Sjömanspensionskommittén bildades kom ett första förslag på remiss från socialministeriet. Ärendet var brådskande. Ålands redarförening fick en månad på sig att granska kommitténs treåriga arbete.
Ålänningarna fick ihop fyra sidor med olika invändningar, de flesta av dem av rätt så teknisk natur. Exempelvis var medlemmarna i Ålands redarförening inte så intresserade av att inkludera invalidpensionerna i Sjömanspensionskassans verksamhet.
”Denna form av pensionering medför väsentligt mera arbete för anstalten än om pensioneringen begränsas till ålderspension”, skrev man i protokollet. Ålands redarförening föreslog att den blivande pensionskassan istället skulle specialisera sig på ålderspension.
Vid sidan av de mer tekniska invändningarna gick Ålands redarförenings medlemmar i taket över förslaget till pensionskassans ledning. Enligt det skulle den blivande kassans rikedomar förvaltas av en styrelse där ”den mest representativa” organisationen skulle föra redarnas talan.
– I klartext föreslog kommittén att Finlands redareförening skulle få en plats i styrelseen men att Ålands redarförening skulle bli utan, säger Stig Lundqvist.
Detta var inget ålänningarna tänkte svälja utan protester. Det kunde inte vara rätt att en fjärdedel av landets tonnage och dess 1.100 anställda sjömän skulle ställas utanför.
I synnerhet inte som radiotelegrafisterna som bestod av 162 medlemmar skulle få en plats…

Sekreterarens misstag?
Ålands redarförenings styrelse konstaterade att något måste göras och gav uppdraget till ombudsman Stig Lundqvist.
Ur protokollet i november 1955:
”Ombudsmannen bemyndigades att vidtaga de åtgärder han funne nödvändiga för att upplysa riksdagen om förhållandet för att därigenom om möjligt få förslaget ändrat.”
Nu vidtog en rad resor till huvudstaden. Bemötandet var hjärtligt och friktionsfritt.
– Egentligen hade ingen något emot att vi skulle vara med i ledningen av kassan, säger Stig Lundqvist.
I alla fall officiellt. I kulisserna jobbades dock för att ålänningarna faktiskt skulle ställas utanför kassans ledning. Ålands redarförening frågade Finlands redareförening om hjälp i en gemensam framställning kring förslaget. Svaret blev nej.
Men innan förslaget till kassa skulle bli lag krävdes en behandling i riksdagens socialutskott. Stig Lundqvist var på plats för att argumentera för sin ståndpunkt och förde på nytt fram ålänningarnas intresse att vara med i kassans ledning. Ingen sade emot.
I protokollet från mötet blev tolkningen emellertid en helt annan. Där stod som det gjorde i det första förslaget:
”…den mest representativa organisationen på vartdera området.”
– Jag kan fortfarande inte begripa det. Det måste ha varit ett misstag från sekreterarens sida, säger Stig Lundqvist diplomatiskt.
Från sidan sett verkar det klart att någon grupp helt enkelt inte ville att ålänningarna skulle vara med i den nya organisationen.

I elfte timmen
Efter skrivningen i protokollet brann det i knutarna. Något måste göras och det snabbt. Stora utskottet tog upp lagförslaget och godkände ”den felaktiga skrivningen”.
Inte förrän i riksdagens andra behandling lyckades ombudsman Stig Lundqvist få stopp på processen. Lösningen blev den österbottniske riksdagsmannen Kurt Nordfors.
Efter påstötar från Lundqvist reste sig Nordfors och föreslog att skrivningen skulle ändras så att ”envar erkänd organisation” ägde rätt att leda kassan. Nu gick det vägen. Riksdagen sade enhälligt ja till ändringsförslaget och ålänningarna fick en plats i kassans styrelse.
Med framgången i bagaget reste Stig Lundqvist hem. Glad för att ha vunnit, men orolig för att själv tvingas sätta sig i styrelseen.
– Jag insåg direkt att det skulle kräva många resor till Helsingfors och det ville jag helst slippa, säger han.
Så blev det inte. Storebrodern Fraenk Lundqvist sade på styrelsemötet där Ålands representant skulle utses att Stig Lundqvist inte kunde tacka nej. Enligt ombudsmannens anställningsvillkor ”ankom på honom att företräda föreningen även utom Mariehamn…”
Det blev början till en 31-årig karriär i Sjömanspensionskassans styrelse. Under den tiden utvecklades kassan till en viktig institution för i första hand alla pensionerade sjömän.
Men inte bara.
Kassan har också stått för många stora byggnadsprojekt genom åren. Bara på Åland äger SPK i dag cirka 250 lägenheter. Men det berodde inte på att Stig Lundqvist till sist fick en plats i kassans ledning. Säger han:
– Om de byggdes för att jag satt i styrelseen? Det tror jag inte. SPK:s operativa ledning har alltid berett investeringarna på ett mycket professionellt sätt. Inte med tanke på vem som ingått i styrelsen.

Jobbet i styrelsen
Sjömanspensionskassans första år innebar hela 30 styrelsemöten. Under dessa diskuterades huvudsakligen pensionsärenden, närmare bestämt 95 stycken. Av dessa beviljades 64 medan 9 förkastades. Resten fördes över till följande år.
Investeringsverksamheten bestod av två delar: lån till rederierna för nyanskaffning av tonnage samt placering i allmännyttiga bostadsprojekt.
– Till en början var det inte många rederier som ville låna från kassan. De som behövde pengar ordnade oftast det på andra håll, minns Stig Lundqvist.
Men även det förändrades. Redan under det femte verksamhetsåret fick 25 rederier lån från kassan och för de pengarna (bland annat) köpt sammanlagt 32 fartyg. Under det året betalade sammanlagt 10.831 personer pensionsavgifter till kassan.
– Många möten gick åt till att avgöra om pension skulle betalas ut eller inte, säger Stig Lundqvist.
Och invaliditetspensionen som ålänningarna helst sett att någon annan skött blev förvisso ett problem. Särskilt när det gällde den på den tiden vanligaste orsaken till invaliditet: lungtuberkolos. Två tredjedelar av invalidpensionärerna drabbades av denna sjukdom.
Sjömanspensionskassan protesterade mot vad man kallade bristfälligheter i läkarundersökningarna och bad myndigheterna ingripa. Redan följande år minskade mängden fall samtidigt som allt fler sjömän allt tidigare fick nödvändig vård.
Stig Lundqvists sista år i Sjömanspensionskassans styrelse var 1991. Kassan hade då växt kraftigt. Investeringstillgångarna uppgick till sammanlagt 1,2 miljarder mark fördelade på 73 procent lån (åtta nya fartyg och reparation av ett gammalt), 12 procent värdepapper och 11 procent fastigheter.
Styrelsen sammanträdde 15 gånger, hälften mindre än när Lundqvist började.

Här är den nekrolog jag skrev till hans minne 2007 då han somnade in efter ett aktivt liv.



Sjöfartsrådet Stig Lundqvist är död. Han avled på måndagsmorgonen efter en kort tids sjukdom i en ålder av 83 år.

”Jag har alltid haft roligt”, sa sjöfartsrådet Stig Lundqvist i sin första stora intervju någonsin. Det var för Ålandstidningen och undertecknad var reporter. Vi satt nere i den omsorgsfullt återuppbyggda kaptenssalongen från lastfartyget Dagmar i villan vid Badhusgatan och pratade minnen en hel eftermiddag.
Sjöfartsrådet skulle fylla 75 och ville bjuda såväl ”vänner som ovänner” på kaffe på födelsedagen. Jag fick kaffe och kaka. Och historier som lätt skulle fylla en hel tidning. Eller två. Sjöfartsrådet Lundqvist var en man med många egenskaper. Han var snabb i tanken och hade lätt  för att uttrycka sin mening.

Den Lundqvistska karriären började lite stapplande i Ålands lyceum. Han blev utkastad ur skolan som 17-åring för att sedan ta studenten i Björneborg med utmärkta betyg. Med studentmössan i väskan drog han vidare till Helsingfors där han läste in såväl jurist- som ekonomexamen. Att framtiden skulle vara sjöfart var ingen självklarhet.
– Jag ville helt ägna mig åt juridiken, sade han till Ålandstidningen 1999.
Det gjorde han också, till en början. Som 31-åring utsågs han 1955 till rådman vid Mariehamns rådstuvurätt. Där satt han varje måndag efter det under de kommande 25 åren.

Rätt snabbt stod det klart att det nog inte skulle bli så värst mycket juridik för Stig Lundqvist. Familjerederiet kallade.
Men inte bara. Vid sidan av jobbet i rederiet var Stig Lundqvist även vd för Ålands redarförening. Ett jobb som ingen annan ville ha, men som Stig skötte med den äran. När till exempel Sjömanspensionskassan bildades var det med långa tänder och efter många övertalningar som Ålands redarförening fick en plats i den nya kassan. I dag är Sjömanspensionskassan en av Ålands största hyresvärdar.
Det var inget enkelt jobb att övertyga alla i Helsingfors om det som ”vd för en liten redarförening på en ö i skärgården”, som Stig Lundqvist uttryckte saken.

Stig Lundqvists cv är omfattande och lång. Han har varit med i många olika sammanhang men nämner två projekt som legat honom närmare om hjärtat än andra.

1) Skapandet av samseglingsrederierna United Owners som starkt bidragit till att åländska rederier ännu i dag är stora i Finland när det gäller transporter för landets skogsindustri.

2) Viking Line. I 18 år satt han ordförande för SF Line som senare blev Viking Line. Under den tiden expanderade färjtrafiken enormt. Men alla hängde inte med i tempot. Både Sally och Slite gick under på vägen.
I kajutan i källaren finns överraskande få fartygsmodeller. Enda jag såg var Kalypso, en gammal Slitefärja som i dag seglar för Star Cruises.
– Varför jag har en Slitefärja här? För att det är en nyttig påminnelse om att konkurrenter finns överallt, log Lundqvist.

Med det kvicka intellektet i högsta hugg var Stig Lundqvist en kämpe som Åland och åländsk sjöfart haft stor nytta av genom åren. Han backade aldrig för en debatt eller för att utmana etablissemanget. Ett talande exempel är Lundqvistrederiernas intåg i oljebranschen. Man köpte 1959 den 13 år gamla tankern Havskaar för att börja transportera olja till Finland. Det blev nej. På den tiden hade Finland ett statligt monopol på oljetransporter.
Det gick inte Stig Lundqvist med på. Han inledde en intensiv kampanj som 1960 resulterade i att Lundqvist-rederierna också fick börja köra olja till Finland. Fyra år senare gick 18 procent av landets oljebehov på åländsk köl.

Få människor har lämnat lika tydliga spår efter sig som sjöfartsrådet Stig Lundqvist. Bland de åländska affärsmännen finns inte bara en historia om minnesvärda möten med sjöfartsrådet. Jag minns själv en bolagsstämma för Viking Line på 1990-talet som avverkades på 12 minuter! Ingen sade på den tiden emot den karismatiske ordföranden.
Efter sin pensionering från rederierna vilade han sällan på lagrarna. Många är de direktörer i olika bolag som tvingats vecka pannan för att svara på de frågor som Stig Lundqvist grävt fram ur boksluten.
Alltid på gott humör, alltid stridbar, sällan nöjd.
Med Stig Lundqvists bortgång blir Åland lite tystare. Och tristare. Inte alla skulle i sin 75-årsdagsintervju som inledande fras säga vad Lundqvist sa:
– Jag har alltid haft roligt.

Uppväxt och utbildning
Född: 22 februari 1924 i Mariehamn.
Död: 21 maj 2007 i Mariehamn.
Student: 1943 i Björneborg.
Jur kand: 1948 i Helsingfors.
Vicehäradshövding och diplomekonom: 1950

torsdag 26 april 2012

Med historien som språngbräda

Man kan aldrig räkna med framtida succéer på på basen av historiska framgångar, eller hur bankerna nu brukar uttrycka det faktum att de inte har en aning om hur det ska gå här i världen. Men genom att gå till det nyöppnade Ålands sjöfartsmuseum kan man hitta inspiration, sensmoral, kunskap och prov på den obändighet som ligger bakom åländska sjöfartens historiska landvinningar. Man blir inte sjöman av ett besök, men det är enklare att begripa de vedermödor som måste hanteras under ett liv till sjöss. Och den lycka som följer med friheten av att inte se land på dagar, veckor och månader.

Museichefen Hanna Hagmark-Cooper och Ålands landskapsregering är att gratulera till ett nyrenoverat sjöfartsmuseum av yppersta världsklass! I går var öppningen och som alla sådana var det inte lätt att koncentrera sig på de utställda föremålen. Där fanns så många människor att prata med och så många tal att lyssna till och så mycket snittar att spisa att själva muséet nästan kom i skuggan. Men det gör ingenting. En dag inom en inte alltför avlägsen framtid ska jag kvista över och på allvar uppleva tiderna som varit, fartygen som kämpat och förlist, besättningarna som levt och dött på sina poster och allt annat som förknippats med sjöfartens Åland.

Det kanske starkaste intrycket fick jag av den gamla kaptenssalongen från ångfartyget Dagmar. Den stod tidigare nere i sjöfartsrådet Stig Lundqvists källare på Badhusgatan. Där har Lundqvistrederierna utvecklats och Viking Line skötts. Vid sidan av allt annat. Så här kunde det gå till nere i den kajutan!

Det saknades inte folk då Ålands sjöfartsmuseum återinvigdes i onsdags kväll. Inte så konstigt. Åland har en ny attraktion att känna stolthet över.
Den här tio ton tunga ångmaskinen har plockats ner intill minsta beståndsdel av ett gäng pensionerade maskinister som vet hur kolvar ska halas. Nu är den som ny, fast bättre!
Plus är ett av fartygen som finns som modeller. Vill man se henne på riktigt kan man åka till Hertron klubb utanför Mariehamn och dyka ner till vraket.
Pamir är ett av många stolta segelfartyg som genom åren fraktat vete för åländska redare.
Minns inte vad denna hette men fin är hon. Och en viktig del av museets utställning.
En ful jävel, skulle man kalla denna för...
...till skillnad från denna skönhet!
Om man någon gång har svårt att komma ihåg färgerna i den ryska flaggan ska man memorera Vi Blevo Ryssar. (Vitt, Blått, Rött.)
Inte bara insidan är ny. Utanpå är det ett modernt stuk som möter besökarna...
...men inte för modernt. Tvärs över vägen ligger Pommern på samma sätt som hon såg ut då hon korsade Atlanten och resten av världshaven. Detta är ett utomordentligt exempel på hur man INTE ska fotografera fartyg. Fören och aktern ska ALLTID synas.

onsdag 25 april 2012

Öar jag sett: Yttre Hebriderna

Har genom åren haft den nästan ofattbara turen att resa runt till ett antal öar liknande Åland, medlemmar i den internationella öspelsfamiljen. Har inte kryssat av alla än på listan, men de flesta. Alla dessa har på olika sätt lämnat olika avtryck. Häng med på en snabbtur till Western Isles.

Egentligen heter Western Isles betydligt coolare Yttre Hebriderna. Skälet till namnbytet är en slags gigantisk kommunreform som ägde rum i Skottland på 1990-talet. Då beslöts att alla regioner i landet skulle döpas på ett liknande sätt. Och eftersom hebriderna ligger längst västerut blev det Western Isles. Till stort förtret för den konservativa delen av befolkningen. Jag kallar dem därför Yttre hebriderna i dag.

Ska man bo där ska man inte vara gjord av socker. Den saken är klar. Ligger man granne med Nordatlanten kan vad som helst hända och gör det också. Det kanske är därför befolkningen fäster sin tilltro till religionen. Samhället är öspelens kanske mest gudfruktiga. Söndagar är till exempel vilodagen. Inte som hos oss med läpparnas bekännelse, utan på riktigt. På söndagar är allt stängt. Allt. Här finns inga söndagstidningar, ingen alkoholutskänkning, nada.

Jag tillbringade som ni förstår därmed en av mitt livs längsta söndagar här en gång. Instängd i ett litet hotell medan stormen hotade slita loss takpannorna utanför. Aldrig har jag som då längtat så mycket efter Sunday Times. Fast det vore fel att inte också tillägga: ALLA är inte så gudfruktiga på Yttre Hebriderna. Det finns de som väljer ett försiktigare förhållningssätt gentemot Gud. Till exempel idrottsmän och -kvinnor samt laxfiskare. I älvarna här uppe finns laxar som när de väl fastnat på fluga får starka män att brista ut i lyckligt gråt.

Det var också på Yttre Hebriderna som Whisky Galore spelades in. Det är en legendarisk film som på svenska heter Massor av whisky och utspelas på Yttre Hebriderna. Den handlar i korthet om ett fartyg som förliser och lämnar efter sig en full last destillerade ädla drycker. Det sätter sprutt på befolkningen på den lilla ön som för en tid till och med glömmer bort att gå i kyrkan. Ungefär som på Åland där kanske taxfreehandeln inte är enda skälet till det ljumma kyrkobesökandet, men knappast heller oväsentligt.

När whiskeyvraket gick på grund var goda råd dyra och kyrkan fick vänta.
Ögonbedövande vackert kan det vara på Yttre Hebriderna. Liksom livsfarligt stormigt.
Allt som finns i Karibien finns också i Skottland. I alla fall när det gäller vatten.

tisdag 24 april 2012

Framtiden är närproducerat

Jag har alltid tyckt att det är något skevt att transportera djur och växter från andra sidan jorden för att de ska ätas i Norden där vi har otroliga råvaror i stort sett året runt. Det är inte det att jag inte gillar handel, det är bra. Det bara känns konstigt att äta exempelvis kött som fötts upp i Argentina och sedan transporterats hit, där vi kan föda upp köttdjur på egen hand.

Nu är detta inte kött utan grönsaker. Men principen är densamma!
Kring detta talade jag i lagtinget i går. Ärendet gällde ekologiska produkter och lät ungefär så här:


Fru talman,

Detta handlar om ett lagförslag av ganska teoretisk karaktär men som ändå förtjänar lite mer än det korta formuläret. För det här med ekologisk produktion kan inom en inte alltför avlägsen framtid mycket väl bli en betydelsefull framtidsbransch för hela Åland. I det liggande lagförslaget ändrar man namnet från Landskapslag om kontroll av ekologisk jordbruksproduktion till mer pregnanta Landskapslag om ekologisk produktion. Det nya förslaget beskriver på ett tydligare sätt vad det handlar om.

Men vi backar bandet lite.

Den Gröna vågen uppstod första gången under 1970-talet i oljekrisens spår. Det mynnade ut i ett trendbrott i den urbanisering som i stort sett under hela 1900-talet gjort att landsbygden tömts på folk medan städerna vuxit sig allt starkare. Under 1970-talet i Sverige valde istället många unga familjer att lämna storstaden för ett liv på landet. Det kallades en ruraliseringsvåg och gjorde att storstädernas tillväxt för ett ögonblick saktade av. Men den första Gröna vågen varade inte mer än ett knappt decennium och har sedan dess ersatts av mer eller mindre tappra försök till en hållbar utveckling och närproducerade grödor alltmedan storstäderna på nytt växer. I fredagens nordiska debatt pekade jag på vikten av att de nordiska länderna är uppmärksamma på den konkurrens som kommer från inte lika utvecklade länder. Det är en stor värld därute och det finns många som är med och strider om framtidens konsumenter och deras allt högre krav. Jag pekade också på vikten av att äta lokalt och tänka globalt när det gäller hållbar tillväxt.

Om detta handlar på sätt och vis det lagförslag som Finans- och näringsutskottet behandlat och som jag nu, efter denna lilla allmänna inledning, vill presentera. Landskapsregeringens lagförslag kring kontroll av ekologisk produktion är nämligen, lite yvigt uttryckt, en följd av den tidiga Gröna vågen. Det handlar om hur ekologisk livsmedelsproduktion ska gå till och hur resultatet av produktionen ska märkas. Det är nämligen väldigt viktigt att vi berättar för medborgarna att produkter som fyller vissa krav är bättre att använda än andra. Från hälsosynvinkel och ur klimatperspektiv. Lagförslaget är en följd av nya definitioner och redigerade begrepp inom den europeiska unionen men bär ändå längre än till bara tekniska förändringar. Ekologi och hållbar utveckling är nämligen två storheter som framöver kommer att styra väldigt mycket, kanske allt, i vad vi gör, vad vi äter och vad vi köper. Hur vi lever.

Den föreslagna lagen är inte helt ny. Men den har inte reviderats sedan 1995 varför det nu är god tid att göra något. Och detta förslag fyller i det stora hela de krav man som konsument kan begära av kontroll av ekologisk odling. Den är än så länge inte perfekt. Den hade till exempel varit bättre om ett godkännande hade mynnat ut i den åländska koden AX invid själva märkningen. Än så länge är det det finländska FI som, enligt gällande EU-lagstiftning, måste finnas där. Men det är tillåtet med nationella och privata logotyper invid den officiella märkningen. Och därmed närmar vi oss det riktigt intressanta. Om vi utgår från att vi i dag knappt ens sett början av den andra Gröna vågen. Att klimathot, finanskris, bränslechocker med mera gör att vi i framtiden blir alltmer som folk var förr – då vi i stort sett bara konsumerade det vi såg runtom oss. Då är det bra om de åländska odlarna är på fötterna och kan tillgodose en växande marknad med lokalt producerade, garanterat ekologiska produkter. Det är som vanligt en ständig balans mellan utbud och efterfrågan när det handlar om marknadsekonomier. Det är dock utskottets övertygelse att genom att vara beredd i dag är man färdig i morgon.

I dag finns i det stora hela 140 ekologiskt certifierade jordbruk på Åland. Det borde vara många fler, men för det är tiden kanske inte mogen ännu. Än så länge saknas den nödvändiga lönsamheten. Konsumenterna är ännu inte beredda att betala mer för lokal fräschör när det finns billigare massprodukter att tillgå. Personligen tror jag det är ett mönster som kommer att förändras över tid. Och då ska vi på Åland stå redo. Vi är i dag stora på till exempel äppel och lök i Finland. Det handlar inte så mycket om ekologiskt som om varumärket Åland. Det är urstarkt bland finländska konsumenter och går många år tillbaka i tiden. Ni minns säkert succén kring Oolanninprodukterna, den förädlade potatisen som de finländska konsumenterna tog till sina hjärtan. Det var inte en händelse. Det var ett resultat av ett långsiktigt arbete som vi alla kan lära av. Kanske kan vi en dag, tack vare bland annat denna lag, stå där med certifierade, märkta, godkända och uppskattade ekologiska, närproducerade och klimatneutrala åländska produkter. Då har vi kommit rätt.

Finans- och näringsutskottet har behandlat det liggande lagförslaget och kan efter smärre, men enligt utskottet nödvändiga, förändringar vilka framkommer i betänkandet, enhälligt rekommendera att lagtinget antar den nya lagen. Det handlar dels om hur de olika produkterna definieras i EG-förordningarna och dels hur den berörda kan söka rättelse i besluten. Och så vill vi avslutningsvis gärna trycka på för att landskapsregeringen så långt det är möjligt arbetar för att den åländska märkningen AX ska kunna användas oftare i framtiden.

Tack.

måndag 23 april 2012

Nya tider, ryska sånger

Flr sjuttio år sedan hade det naturligtvis varit otänkbart med ryska militärkörer i hjärtat av Helsingfors. Då stred man om gränser. Så här. I dag råder nya tider, fredliga tider. Jag tillbringade lördagen i Helsingfors och ramlade in på en konsert med Red Army Choir på Alexandersteatern. Det var en upplevelse utöver det vanliga. Det var rätt upp och ner tjugo gubbar som sjöng ryska sånger och italienska och finska. Det kanske var ofrivilligt men karaktärerna avspeglade precis det som en armé utgörs av – personligheter av alla sorter och storlekar. Här stod den generallike dirigenten, den rumlande spjuvern, den listige bråkmakaren, kvinnokarlen, den ängslige soldaten, den dumdristige löjtnanten och så vidare. Med en gemensam sak – de hade pipor utöver det vanliga.

Som de sjöng! Nackhåren reste sig alltemellan.

Lägg därtill dansframträdanden i dervischklass och helheten var komplett. Det var två timmar som avklarades som två minuter. Och när jag kom ut i solen igen var jag för en minut övertygad om att jag vill bli körsångare jag också. Fast det finns väl inte så många armékörer på vårt demilitariserade Åland och att flytta blir för bökigt.

Drabbades också av en annan insikt under denna högkulturella dag i huvudstaden. Ni vet alla dessa män som finns som statyer där och i andra storstäder. De sitter alla till häst. Det ser potent och statsmannalikt ut. Värdigt. Det är från hästryggen man frälser stater och leder armér. Ta bara den gamle marskalken där han blickar ut över sitt Helsingfors från sin hästrygg när han inte åt vorschmack. Det är manligt.

Frågan är. När dagens ledare nån dag ska bli statyer. Vad i fridens namn ska man då sätta till för attribut? Cykel med cykelhjälm?! Fiat Punto? Segway? Jisses, det där blir en utmaning, för ni får säga vad man vill men i cykelhjälm är det svårt att vara vare sig potent, manlig, statsmannamässig eller värdig.

Ha en bra arbetsvecka. I dag ska en ny lag om ekologisk märkning av livsmedel och andra produkter presenteras i lagtinget av undertecknad. Välkomna att lyssna!

Statyn på Mannerheim i Helsingfors får mig att fundera. Hur ska morgondagens potentater porträtteras. På cykel?! Med hjälm?!?!

Smakprov på Red Arme Choir

söndag 22 april 2012

Dags att höja blicken

I fredags var nordiska frågor aktuella i de flesta nordiska parlament. Även i Ålands Lagting. Tongångarna var stundtals ganska mycket i moll trots att det ändå finns rätt mycket att glädjas åt. I mitt lilla inlägg försöka jag höja blicken något. Ungefär så här sade jag:

Fru talman,

I dag kan i alla fall ingen beskylla detta lagting för att inte vara problemorienterat. Kanske inte andra dagar heller...

Det skulle väl ändå aldrig falla mig in att använda det förklenande begreppet välfärdsdebatt, men visst lockar det lite. Tonen i några av dagens anföranden är, om ni ursäktar, bottenlös i sin hopplöshet mot bakgrund av att vi diskuterar och lever i en av världens rikaste och minst problemfyllda regioner. Alltså Norden. Som inte bara är ett paradis för oss som bor här utan också ett begärligt mål för nya, hungrigare, industrinationer.

Gränshinder är temat. Det är sympatiskt men också ironiskt. För hinder är något som står i vägen för framfart. Och framfart är nödvändigt för tillväxt. Tack vare tillväxten kan samhällen utvecklas och klara de utmaningar som framtiden för med sig. Som till exempel att diskutera de gränshinder som moderna och välutvecklade stater infört för att skydda sig själv och utveckla sig vidare.



Vi står alltså här och diskuterar sådana hinder som till stor del är ett resultat av den nordiska välfärd som länderna på egen hand skapat. Skälen till det är flera. Det som passar i Norge passar inte alltid på Färöarna. De gamla svenska rekommendationerna om sex till åtta skivor bröd per år skulle ingen i Finland lyssna på. Management by Perkele som den finska ledningsmodellen ibland kallas går inte säkert hem i Stockholm. Det kan mycket väl vara så att det är skillnaderna som skapat framgången. Till exempel har vi i vårt lilla Norden sex olika valutor att förhålla oss till... Det har ju inte skett av en slump utan är, förhoppningsvis, noga planerat och ett resultat av självbestämmande och till viss del självständighet.

Jag vill gärna försöka fördjupa diskussionen något men ska ändå försöka hålla mig på ett övergripande plan, om det nu är möjligt. En människas hinder kan nämligen vara en annan människas möjlighet. Det som en dag är en gräns kan nästa dag vara ett nödvändigt skydd. Och tvärtom. Med det vill jag slå fast att det där med gränshinder är ett dubbeleggat svärd. Låt mig ta några exempel. Ett av de företag som mer än de flesta gjort Åland till ett sprudlande, kreativt och inspirerande samhälle är Ålands penningautomatförening.



Vi kan stoltsera med idrottshallar och konsertlokaler och vård och omsorg av världsklass tack vare det överskott som Paf genererat genom åren. Detta kan vi tacka gränshindren för. Tack vare föreningens monopolställning kunde man i lugn och ro och med hjälp av den blomstrande taxfreetrafiken bygga upp en expertis som skulle föra Paf från monopolets skyddade verkstad till en av världens mest konkurrensutsatta marknader som den internationella nöjesindustrin i dag är. Detta har bara varit möjligt tack vare ett oängsligt affärsdriv som är nödvändigt för överlevnad. Och lite skydd till att börja med. Gränserna i Europa ligger också bakom den färjtrafik som i dag gör att det är extremt billigt att resa mellan Åland och omvärlden. Jämfört med i stort sett alla andra liknande europeiska ösamhällen kostar det, tack vare taxfreetrafiken, nästan ingenting att resa till våra respektive moderländer. Jag kunde också nämna Posten och dess framgångar. Hur man än ser på detta kan vi alltså tacka olika gränshinder för vår egen välfärd.

Men då är då och nu är nu. Och viktigast av allt är i morgon.



Jag tror att Ålands väg mot framtidens nordiska välfärd handlar om att oförtröttligt och modigt fortsätta att föra fram vår syn på olika frågor. Det ska ske inom ramen för alla de nordiska och för den delen internationella plattformar som vi har till vårt förfogande. Vi ska inte låta ängsliga utan progressiva. Trots vår relativa litenhet måste vi våga fortsätta ta ställning, förklara och gå i bräschen för olika frågor. Om det så handlar om snusförsäljning, pantburksproblematik, byggnormer, elacciser, idrottsutbyte, upphovsrättsfrågor eller nåt annat bör vi aldrig upphöra att försöka göra den vardagen lite enklare för våra medborgare. En övergripande debatt är bra men det krävs lite verkstad också. Det är vår roll i detta lagting, på våra väljares vägnar, att göra allt för visa ledarskap även över andra, större regioner. På andra ställen i Norden diskuterar man i dag liknande frågor utifrån sina egna horisonter som är vad man än tror häpnadsväckande lik vår.

Som med alla frågor är det också när det gäller gränshinder. Det finns nyanser som kan vara svåra att se och omöjliga att bortse från. I vart fall för stunden. Ibland kommer det därför också lägen där man inte kan eller har råd att lägga all fokus på orättvisor och hinder och istället måste se sig om efter möjligheter. Det är den krassa sanningen när det handlar om framgångsrika företag och samhällen världen över. De anpassar sig till den rådande verkligheten istället för att ägna dyrbar tid åt alla de väderkvarnar som fortfarande står kvar där ute. En dag om gränshinder är värdefull för de nordiska parlamenten som ska se till att det finns goda strukturer för de som ska göra jobbet, de privata företagen.



Jag hoppas dock att de sistnämnda alltmedan vi pratar, koncentrerar sig på de möjligheter som redan finns. För vad man än förleds tro. Det finns massor av möjligheter där ute. Trots upplevda eller inbillade gränshinder. För till syvende och sidst är problemen i vårt kära Norden ändå ganska små. Och sist och slutligen kan det nog bli ett både trevligare och klokare Norden om vi mellan varven fokuserar mer på möjligheterna än problemen. Det gör man just nu i Kina, Brasilien och Afrika och många fler som lystet riktar sina blickar mot vårt kära Norden och därifrån de allvarligaste utmaningarna mot vår konkurrenskraft kommer. Det får vi inte glömma bort medan vi diskuterar konstruerade gränser. Hur ska Norden klara sig i framtiden mot de alla än så länge hungriga nationer som jagar oss och som vill skapa vår välfärd åt sig själva? Mot den bakgrunden har det kanske aldrig varit viktigare att äta lokalt men tänka globalt. Vi får inte bli frånkörda av alla andra alltmedan vi pratar.


En himla massa flaggor och sex olika valutor. Det behöver inte vara enkelt att föra samman Norden till en helhet bara för att vi geografiskt ligger rätt nära varandra.

lördag 21 april 2012

På spaning i Helsingfors

I dag är det finkultur som gäller. Österut. Ska kamma av världens just nu hetaste designstad – alltså Helsingfors. Huvudstaden i republiken Finland är detta år utnämnd till World Design Capital med allt vad det innebär. Det är konst och konstigt, ljud och bild och arkitektur. Säkert performance och liknande där man får hoppas de har bättre smak än i Sverige där man lagar tårtor som ser ut som stympade svarta kvinnor. För även om jag är modern är jag inte så modern. Även som politiker är det bra om man ibland hinner göra åtminstone en enkel konsekvensanalys.

Jag tycker i allmänhet att en styrka i varje samhälle är att lyfta fram konstverk i gatubilden och i vardagen. Konst får folk attt bli kreativa på samma sätt som idrott får folk att försöka lite hårdare. Kombinationen är stark. I den perfekta världen ska vi fostra unga till vuxna, beredda att både arbeta hårt och vara uppfinningsrika. För det behövs olika skickligheter.

Tänkte också gå förbi presidentpalatset och checka upp om det blivit nån verkstad bakom murarna ännu. Ja, jag vet att det är lördag men är man president finns inga lediga dagar.

Ha en skön lördag där hemma. Jag berättar mer senare.

Helsingfors är stället att åka till detta år. I vart fall om man ska tro reklamen.
Jag har alltsedan barnsben varit fascinerad av alla byggnader som pryder Helsingfors. Skulle det inte vara så kallt här jämnt vore det egentligen en perfekt stad att vara i. Men det finns ju kläder...

fredag 20 april 2012

Nu finns Bergh i våran by

Kunde inte hålla mig utan gick liksom sexhundra andra ålänningar till Alandica i går för att se hur Ålandsbanken hanterade sin bolagsstämma. Upptakten var som bekant inte den bästa. Några tillfrågade sade först ja och sedan nej till styrelseplats medan andra gjorde tvärtom och sade först nej och sedan ja. Det är såklart, för att låna lagtingskollegan Roger Janssons motto här i livet ”inte värdigt” ett börsbolag. I bagaget till stämman hade man också Dagens Industris nya frontalangrepp på Ålandsbanken vilket var olyckligt. Det är ju inte riktigt optimalt att ragga kunder i Sverige med hjälp av dyra annonser samtidigt som den viktigaste affärstidningen med jämna mellanrum sågar satsningen.

Nåväl. Stämman flöt utan några som helst överraskningar. Den ende som inte fick några applåder var vd PW vars stämmotal var både långt, snärjigt och sövande. Som försvarstal höll det möjligen måttet, som förklaring var det luddigt, som tröst var det intetsägande. Begreppet ”angenämt” återkom ofta, men var kanske inte ordet de 600 aktieägarna tänkte mest på. För kontentan av det hela är att det alltjämt ser synnerligen oroväckande ut på de marknader som styr vår värld. Ingen frågade efter talet hur det på denna extremt underliga marknad kommer sig att alla andra banker gör vinster och delar ut dividender. När alla andra hade talat applåderade publiken ljumt men artigt.

Styrelsevalet blev oomstritt. Fast jag gissade fel på en punkt... Alla sexhundra aktieägare sade ja till att sätta in Karl-Gustaf ”Kobbe” Bergh (ordförande)  och hans jaktkompis Folke Husell (vice ordförande) i styrelsen tillsammans med betydligt fredligare Anders Å Karlsson och Agneta Wijkström, som det är oklart om hör till jägarkåren. De ska nu tillsammans med Agneta Karlsson (som först sade nej och sedan ja) och Anders Wiklöf lotsa in den gamla banken i den nya ekonomin. Hur är oklart. I vart fall en av de nya har gjort klart att han än så länge aldrig skickat ett epostmeddelande...

I och med att Ömsen och Alandia som tillsammans äger en fjärdedel av bankens röster inte längre vill vara med och leka är nu fältet rätt fritt för den gamla trojkan (BHW) att rumstera om efter bästa förmåga. Det blir nog inte enkelt för de som ska göra jobbet (personalen) att förhålla sig till det nya ledarskapet som absolut inte behöver vara dåligt. Men i verkligheten skulle jag gissa att herrar Bergh och Husell tycker likadant som herrar Lindholm och Nordlund lika ofta som det växer gullvivor på månen. Rätt eller fel vete fåglarna, men annorlunda. Absolut.

Det var ändå klädsamt av Bergh att i sina avskedsord till Lindholm lyfta fram deras tidigare strid om fusionen mellan Aktia och Ålandsbanken. Bergh gjorde vad han kunde för att så skulle ske medan Lindholm gjorde vad han kunde för att det inte skulle ske. Då, för tio år sedan, blev det inget. Knappast heller nu. Men i morgon är en annan dag. Om det är viktigt att Åland ska ha en ”nationalbank” handlar det om en enda sak: att få in mer pengar än som går ut. Och just nu måste det ske i Sverige. Och det måste ske utan inre stridigheter.

I sitt sista tal inför aktieägarna underströk avgående ordförande Lindholm vikten av god stämning i styrelsen. Förtroendet måste finnas där, liksom glädjen att jobba. ”Precis som det var i den första styrelsen”, sade Lindholm utan att ens hjälpligt försöka dölja kritiken mot den nuvarande. Man måste inte precis vara beteendevetare för att inse att stämningen runt bordet de senaste åren lämnat endel att önska. Hoppas det blir bättre nu, för det måste bli lugn och ro i sandlådan.

Ha en skön fredag. I lagtinget, för den som är intresserad, ska det pratas nordiska frågor med tyngdpunkt på handelshinder i dag. Kom dit och lyssna vettja!

Nu måste arbetet med att göra Ålandsbanken vinstgivande starta på allvar. Det är enda sättet att behålla den självständig i förhållande till exempelvis Aktia.
För tio år sedan räckte Bergh inte till. I går blev han ny ordförande för Ålandsbanken samtidigt som jaktkompisen Folke Husell blev vice ordförande.  Men för vad klappar Berghs hjärta? Helsingfors eller Mariehamn? Svaret är nog inte Mariehamn.
Om man vore småföretagare i Stockholm som funderar på att byta från storbanken till lillbanken är det inte precis sådana här förstasidor man vill se.

torsdag 19 april 2012

Ett rationellt lagförslag

Okej, alla dagar är inte rock’n’roll och klackarna i talarstolen. Men gårdagen var bra! I Ålands lagting hanteras en stor mängd ärenden samtidigt. Finans- och näringsutskottet (FNU) som jag leder har fått de flesta av de framställningar och förslag som hittills nått lagtinget från landskapsregeringen. Det känns bra och det är inspirerande. Utskottet har hanterat både små och stora frågor med ett gott humör och stor flit. Här är medlemmarna i detta vårt lilla utskott samt medlemmarna i de andra utskotten.

I går presenterade jag FNU:s fjortonde utlåtande sedan lagtingsåret började. Det handlade om tvärvillkorsövervakning och lät ungefär så här:

Fru talman,

När det gäller att utveckla samhällen och strukturer till en välfungerande och för medborgarna lättbegriplig och tydlig helhet kan det ibland vara nödvändigt att gå tillbaka ett steg och göra om för att göra rätt. Ungefär så kan man beskriva det lagförslag om tvärvillkorsövervakning som landskapsregeringen kommit med till lagtinget och som Finans- och näringsutskottet nu behandlat. Vi går, enligt lagförslaget, helt enkelt tillbaka till hur det en gång var.

En kort bakgrund. Tvärvillkorsövervakning handlar enkelt uttryckt om att se till att de jordbrukare och gårdar som lyfter EU-stöd uppfyller vissa miljömässiga villkor. I stort sett handlar det om att åkrar och gårdar ska brukas och skötas enligt god jordbrukarhävd. Något som i stort sett samtliga åländska jordbrukare redan gör. Det är viktigt och nödvändigt. Rätt skött kan lokalt och närproducerat livsmedel vara den framtidsbransch som Åland och ålänningarna är i stort behov av. När den gröna vågen på allvar når konsumenterna på våra närmarknader gäller det att ha systemen i skick. Exportförsäljning är extremt betydelsefullt för hela Åland.

Denna kontroll har fram till för fyra år sedan skötts av landskapsregeringens egen jordbruksbyrå. Då tog den nystartade organisationen Ålands miljö- och hälsovårdsmyndighet ÅMHM över kontrollerna. Under dessa fyra år har man kommit fram till att det är väldigt oändamålsenligt att göra en del av arbetet på jordbruksbyrån och en annan del av i stort sett samma sysslor på ÅMHM varför man nu vill återföra kontrollansvaret på jordbruksbyrån. Om oegentligheter upptäcks ska dock, naturligtvis, ÅMHM underrättas.

Detta tycker finans- och näringsutskottet att är sund förvaltning. Dubbelarbete ska alltid minimeras. Att en och samma avdelning sköter både rådgivning och kontroll är bra och gör det enklare för alla inblandade parter att begripa. Dessutom är det ett bra sätt att utveckla jordbruket på. Kontroller är ju ett sätt att förbättra, förädla och förfina – för allas bästa.

I samband med arbetet kring lagförslaget har utskottet också erfarit att det råder en viss oro i jordbrukarkretsar över att övervakningen av tvärvillkoren på en redan hårt belastad jordbruksbyrå kan få konsekvenser på andra områden. Därför vill utskottet understryka vikten av att ständigt följa upp rutinerna på avdelningen. Exempelvis är det av största vikt att avdelningen mäktar med att betala ut de årliga stöden till näringen enligt den tidsplan som är uppställd av EU.

Finans- och näringsutskottet har behandlat lagförslaget och kan, efter smärre textjusteringar av huvudsakligen klargörande karaktär vilka framgår i betänkandet, enhälligt tillstyrka att lagen om tvärvillkorsövervakning antas av lagtinget. Tack för ordet.
Tvärvillkorsövervakning syftar till att uppmuntra gårdar till ordning och reda, något som är bra för alla inblandade, såväl människor som får!

onsdag 18 april 2012

Om svarta och vita svanar

Ja, jisses vilken soppa de kokat i Ålandsbanken. Skulle banken inte vara så viktig för Åland skulle den senaste utvecklingen platsa bäst på stadshusets scen inför skrattande publik. Dessvärre är det allvarligare än så. Banken blöder alltmedan ägarna bråkar om ett krympande värde. Detta är inte så konstigt. Så länge allt går bra är striderna inte lika hårda. Nu är det skarpt läge och något måste göras. Förlusterna måste stoppas och verksamheten nystarta. Sverigeäventyret tycks ha varit dyrt och en stor del av personalen på åtminstone Åland verkar nedstämd. Mot den bakgrunden känns förslaget till ny styrelse lite som att komma rusande med en hink bensin för att släcka en eld.

Men när krisen är som djupast (om den är det ännu) är det nu man ska se framåt. Nu är det som mest kontraproduktivt att söka syndabockar. I ett läge som detta måste man titta mer framåt än i backspegeln. Jag hoppas för bankens skull att alla inblandade begriper detta. Nu krävs klarsyn, professionalism och framtidstro. Inte kall hämnd, om än serverad på silverfat. Hur fint det än känns. Hade själv trott på att den gamle hövdingen skulle utses till ny styrelseordförande men ser nu att det verkar bli det finlandssvenska kapitalets man. Om så är fallet kan det bara handla om tid innan Aktia och Ålandsbanken blir ett – allt annat vore överraskande.

Alltmedan Ålandsbanken kämpar mot sina svarta svanar gör sig våren och naturen redo för nya äventyr. I Svibyviken har de två bofasta svanparen byggt sina bon och lagt sina ägg. Det är två par som delar på viken. Men likt stridande nationer, eller aktieägarfalanger för den delen, gillar de inte varandra. De har därför bestämt sig för att hålla till på varsin sida bron. Kanske är det så ägarna i Ålandsbanken också måste göra. Lägga av försöken att jobba tillsammans och helt sonika bli överens om att man inte är överens. Och sedan jobba vidare.

Seså, kamma er och gå till jobbet nu.

I Svibyviken vilar ett skenbart lugn tidigt på morgnarna. Men under ytan lurar krigen. För på andra sidan bron finns ett annat svanpar som ser annorlunda på världen än detta. Därför huserar de på varsin sida.
Är det svarta svanar som man slåss mot i Ålandsbanken? Eller hur ska man tolka den senaste tidens osannolika utveckling?

Med hopp om förbättring

Jag betraktar mig inte som en blivande gnällgubbe som klagar över skräp på gatan. Hellre plockar jag upp det själv. Inte tycker jag hellre d...