måndag 24 juni 2019

Midsommar på Notudden

Midsommarstången vid Notudden i Mariehamn sköts av ett litet men villigt byalag som heter Kasberget Apalängen och finns i norra stan. Liksom Asterix och Obelix upprätthåller vi vårt lilla rike med centrum vid Notudden där vi ser till att Valborgsmässo- och midsommarafton firas med ordning. Så även i fredags.

Själv är jag ordförande i detta byalag och imponerad av kraften i gemenskapen. När många gör saker tillsammans blir det både enkelt och skoj, samtidigt. Årets tal till sommaren, solen och kärleken lät ungefär så här:

Kära midsommarfirare, vi är där igen, där vi egentligen alltid vill vara. Mitt i sommaren med det bästa fortfarande framför oss och någorlunda minnen från vintern som lämnat oss. Vi har klarat av en löftesrik vår och ser fram mot en skön sommar.

Men innan vi fortsätter den färden och ger oss hän med våra närmaste finns chans till en stunds eftertanke mitt i allt det vackra.

Den här midsommarstången restes första gången år 1975, för 44 år sedan. Sedan dess har Kasberget Apalängens byalag med precisionen i ett atomur skött om att kronorna är vackra och att stången reses mot den aftonröda sky som infaller lite senare i kväll. Detta sker i dag med hjälp av våra stångkaptener Erik och Jonathan som vunnit sina insikter med hjälp av vår tidigare kapten Ralph som frikostigt delat med sig av tidigare erfarenheter. Vi gör alltså om en stund som vi brukar: alla händer behövs och sedan går det som det går innan det blir som det blir.
Här är en utvikning på sin plats. Till exempel talet till stången 2013. Och orden som de föll 2015. Och 2016.
Det finns sådana här dagar också skäl att reflektera över vad som hänt under dessa år sedan 1975. På den tiden var det fritt fram att köra bil utan säkerhetsbälte och rösträttsåldern var tjugo år. I dag skulle ingen komma på tanken att inte använda bilbälte och alla som är 18 får rösta. Tiderna förändras och gör det i allt snabbare takt, ju äldre man blir. Visst, alla av människans förordningar är kanske inte perfekta men på det stora hela har vi gjort mer rätt än fel och därför är världen bättre i dag än någonsin tidigare. För några av er som är här i dag är 1975 forntid och något som befolkades av dinosaurier och ryggradslösa djur, för de flesta av oss känns det som i går. Men under dessa år har utvecklingen rusat, och ändå inte. I Storbritannien var Margaret Thatcher premiärminister och i Sverige var Ingemar Stenmark i allt väsentligt kung. I dag känns det som England i Brexitsfotspår ägnar sig åt slalom och i USA känns det som världsfreden sköts avCharlie Chaplins lillebror.

Våra sprayflaskor drevs 1975 av freon vilket plötsligt framstod som ett miljöhot de luxe och förbjöds på stört för att rädda planetens ozonskikt. Ändå fortsätter vi elda med fossila bränslen som om varje dag vore den sista. Vi har gjort mycket men vi är långt ifrån klara.
Den första minidatorn släpptes 1975 och en japan var första kvinna att bestiga Mount Everest och rockbandet Rolling Stones fyllde tonåring. I dag finns datorn i varje telefon och jämställdheten är bättre än någonsin, om än inte perfekt. Det är väl egentligen bara musiken och Mick Jagger som inte förändrats alls under alla dessa år.

Allt detta är exempel på hur oerhört mycket som händer varje dag och varje minut och bevisar hur oförutsägbart vi människor lever. Mot den bakgrunden och för att mänsklighetens grundvalar om gemenskaphet och närhet fortfarande är väsentligt är det viktigt att hålla fast vid traditioner som blir vår snuttefilt då världen rusar.

Notudden är ett sådant andningshål. Här möts vi för att prata och dela ett skratt innan vi kastar oss tillbaka till verkligheten.
Under denna tid när världen förändrats har även Åland bytt skepnad. I dag är vi nästan 30.000 ålänningar som delar denna undersköna plats i världen. Här bor folk från 100 olika nationer världen över. Vi lever i dag på mycket mer än jordbruk och sjöfart. Här sköts IT-koncerner som spänner över hela världen, här tillverkar vi slangar somräddar liv i Colombia och på Grönland och så vidare, här är vi ett exempel på konfliktlösning som snart fyller 100 år och som borde användas mycket mer än i dag. Vi är kanske inte så många som bor på Åland men våra idéer är starka och vårt mod är stort. Vi vill vara en del av världen och önskar samtidigt att världen är en del av oss.

Det är inte alldeles enkelt att förklara för alla med en annan bakgrund än vår varför vi samlas kring ett stycke gammalt träd smyckat med löv och blommor och sedan dansar lustiga danser runtomkring den. Men vi får aldrig tröttna på att försöka. I dansen finns glädjen över livet och friheten att släppa loss. Midsommar är frihet, kärlek och omtanke.

Vårt byalag tjänar som ett gott exempel på viljan att göra bra utan att för den skull förvänta sig en belöning. I Kasberget Apalängens byalag gör vi som vi människor historiskt är lärda att göra. Vi fixar och donar för att vi själva tycker om det vi gör och för att ni kommer hit för att fira med oss. Svårare än så behöver livet aldrig vara.

Med dessa ord och snabba utblick hoppas jag ni tar tillfället i akt och byter några ord med någon ni aldrig pratat förut. Det behöver inte vara komplicerat, det räcker med en enkel fråga: Hur mår du? Vad vill du? Glöm för en stund bort prestationerna, jobbet och strävan efter något annat. Se er omkring. Se hur osannolikt vackert allting är runtom oss, lyssna på fåglarna, njut av dofterna. Känn sinnligheten och låt känslorna styra mer än förnuftet, bara för en dag. Livet är rätt upp och ner något vi varje dag ska tacka våra skapare för och det bästa av allt är att det är vårt eget. Vi väljer själva vad vi vill att det ska vara och hur det ska bli.
Ha en fantastisk midsommar och sköt om er själva och varandra. Håll dig frisk, se löftet i naturen, omsorgen om de du älskar och vår ständiga ynnest att kunna prisa livet, friheten, Åland och framtiden som i allt väsentligt, och om vi själva så vill, blir ännu bättre.

Byalaget bjuder i år, liksom tidigare år, på fika och glass. Om man vill får man bidra till vår verksamhet genom att sätta en slant i spargrisen men det är inte det viktigaste. Vårt mål med det vi gör är att skapa en plats där vi träffas, umgås och trivs. Midsommarstången är ett sätt att åskådliggöra skönheten i nuet och hoppet inför framtiden. Vi ska också dansa till tonerna av Greta Sundström och hennes väldresserade dragspel. Men först sjunger vi Ålänningens sång tillsammans.

Ha en underbar sommar, njut av sällskapet och samvaron med dina närmaste och framför allt. Bär med dig denna dag när hösten på nytt är här och livet fortsätter framåt, som det alltid har gjort!

Mor i Finströmsdräkt och undertecknad och Nova har det bra på midsommarafton.

Med Greta Sundström vid spakarna blir det aldrig tråkigt.

Jonathan, Erik och Ralph utbyter tips och råd inför resningen av stången.

Sedan 1975, åtminstone, har midsommarstången vid Notudden glatt alla gäster.

And there she goes!

Antagligen Ålands finaste midsommarstång!

Vi var nånstans kring 400 personer på plats i fredags.


onsdag 19 juni 2019

Centerns linje vann i staden

Med hjälp av skatter finansierar vi all samhällsservice. Skatter är nödvändiga för att vi ska känna stolthet över våra gemensamma egendomar. Ändå måste det sägas att skatter inte kommer från någon brunn utan botten. Vi kan bara finansiera välfärden genom att skapa förutsättningar för företag och entreprenörer. De MÅSTE ges rimliga möjligheter att investera med målet att skapa arbetsplatser.

Mot den ganska rudimentära bakgrunden var det ett enkelt beslut för mig att föreslå i stadsstyrelsen, där jag sitter som andre vice ordförande, att skatten på obebyggda tomter i Mariehamn inte borde höjas från tre till sex procent vilket stadsdirektören och alla andra i stadsstyrelsen ville. Jag förstår direktören som har till uppgift att dra in pengar och därför ska granska alla olika alternativ. Jag förstår inte de övrigas motiv och särskilt inte de förmodat borgerliga Moderat Samlings stadsstyrelseordförande Tage Silander som röstade för höjningen. Själv fick jag inte ens understöd. Suck.

Stadsstyrelsens behandling

De som röstade för att skatten skulle höjas från tre till sex procent: Tage Silander (MSÅ), ordförande, II vice ordförande Jonny Andersen (Lib), Julia Birney (Lib), Birgitta Johansson (ÅF, typ), Nina Lindfors (MÅS), Elin Sundback (S) och Henrik Löthman (S)
Den som röstade mot att skatten skulle höjas: Jörgen Pettersson (C).
Nåväl. När stadsfullmäktige sammanträdde i går kväll föll bitarna på plats och skatten röstades ner enhälligt vilket får betraktas som väldigt överraskande.

Sammantaget är det ett bra tecken, stadsfullmäktige väljer till skillnad från stadsstyrelsens majoritet att se till företagens behov och stadens långsiktiga möjligheter till skatteintäkter.

Tack stadsfullmäktige som gick på min linje och valde att låta skattesatsen för obebyggda tomter vara kvar på tidigare tre procent.

Nystart för grundskolan

De åländska skolorna håller så där i stora drag världsklass. Klasserna är tillräckligt små eller stora, lärarna åtnjuter huvudsakligen respekt och belönas hygglig, veterligen bättre än både i Finland och Sverige.

Åland styr sin egen grundskola och vi har alla möjligheter att göra den ännu bättre utan att vänta på andra. Den nuvarande grundskolelagen har hunnit bli tjugofem år gammal och det är dags för en ny vilken landskapsregeringen lämnat till lagtinget i mandatperiodens sista skälvande månader. Det är en omfattande lagstiftning som så där i stora drag håller måttet, enligt mig.

När remissdebatten kring lagen hölls i början av juni löd mitt anförande så här:

Talman,

jag tänkte ta tillfället i akt att ge en personlig betraktelse och några råd på vägen kring denna nya lag om barnomsorg och grundskola. Som ledamot i ett oppositionsparti är möjligheterna att påverka ett lagförslag rätt små men jag tycker på det hela taget att förslaget håller måttet. Utmaningarna i lagförslaget har redan lyfts på ett föredömligt sätt av vår gruppledare Harry Jansson och jag litar på att utskottet under hans ledning fattar kloka beslut inför det fortsatta arbetet.

Jag tänkte i några korta ord beröra den läroplan som nämns på minst 87 platser i lagförslaget och som i allt väsentligt är det som på riktigt gör skillnad för våra elever. Den nuvarande läroplanen gäller fram till den 31 juli 2021 och ska då göras om av en ny landskapsregering, antagligen med denna nya lag som stöd. Mot den här bakgrunden tycker jag det är viktigt att redan nu lyfta fram sådant som enligt mitt enkla förmenande är viktigt att minnas. I mitt arbete internationellt är det tydligt att just läroplaner och grundskola är något som allt fler är brydda av, inte minst tack vare en följd av större förståelse för barnperspektivet. Till följd av digitaliseringen har världen under de två senaste decennierna förändrats snabbare än någonsin hittills vilket ställt mycket av det vi trodde oss veta på ända. ABC och plus och minus är fortfarande viktigt men långt ifrån allt.

I arbetet inom BSPC, Östersjökonferensen, är utbildningsfrågor något som regelbundet diskuteras i olika sammanhang. Jag har identifierat några övergripande internationella mål med all form av utbildning och dessa vill jag vi ska minnas. Det är nämligen extremt viktigt att förbereda våra åländska unga för en framtid inte bara på Åland eller i Norden utan runtom i världen. Flyttningsrörelsen har antagligen aldrig varit starkare än i dag och det måste förbereda våra barn för. För att klara det borde vi redan i lagstiftningsprocessen därför tänka på följande:

Uppfyller lagstiftningen och den kommande läroplanen kraven på att allt mer utbildning borde ske utanför klassrummet och i högre grad innehålla fysisk aktivitet? I tider av mer stillasittande är det väsentligt att barn och ungdomar mer än i dag bereds möjlighet att röra på sig. Detta är en investering med oerhört god avkastning för samhället.

I det här sammanhanget vill jag gärna lyfta närvaron av digitala hjälpmedel i klassrummet. I lagförslaget sägs att skolan ska försäkra sig om att ”eleverna har tillgång till ändamålsenliga digitala verktyg”. Om detta ska uppmuntra användandet av läsplattor istället för riktiga böcker ber jag att få protestera. Jag hör nämligen till dem som inte är övertygade om den digitala tekniken när det gäller inlärning, åtminstone inte bara. Kalla mig gammalmodig men efter att ha läst boken Skärmhjärnan av psykiatrikern Anders Hansen och liknande känner jag mig stärkt. Den digitala snabbheten ställer till det på ett negativt sätt för väldigt många människor, både unga och äldre. I den mån ledamöterna i LKU läser böcker rekommenderar jag den varmt i fortbildningssyfte, den finns säkert i digital form och som talbok också. Det finns starka skäl för att ta det lugnt med den digitala hysterin i samhället. Jag tycker utskottet kunde ordna med ett hörande kring detta.

När det gäller till exempel hastigheten i den tekniska utvecklingen är detta något som påverkar den mentala hälsan hos våra ungdomar. Att alltid vara uppkopplad och förväntas svara på studs på än det ena och än det andra skapar stress, sömnsvårigheter och ångest. Detta är något som grundskolan måste hålla i minnet. Motsvarar lagförslaget förväntningarna på att lyfta arbetet kring mental hälsa och välbefinnande? Allt handlar inte bara om prestationer här i världen, man ska må bra också och alldeles särskilt i skolan. Vi vet att psykisk ohälsa växer bland unga och måste göra allt för att stävja den utvecklingen, även i lagstiftningen.

Detta lagförslag har att hantera en värld som vi ännu inte känner till. När dåvarande utbildningsminister Roger Nordlund drev igenom den nuvarande lagen för tjugofem år sedan var verkligheten fundamentalt annorlunda än i dag vilket är viktigt att bära i minnet. Då fanns inget som ens påminda om dagens mobiltelefoner. Vårt samhälle var i det stora hela ganska likriktat och homogent. I dag har vi som bekant fler ålänningar än någonsin på Åland med ett annat modersmål än svenska. Dessa basfakta gör att vi inte kan fortsätta som vi alltid gjort. Det har till exempel kyrkan gjort och antagligen är det därför som antalet församlingsmedlemmar fortsätter att minska; folk förändras som bekant. På grund av allt detta är det alltså otroligt viktigt att redan från unga år inse och respektera att världen består av en mångfald olika religioner, kulturer och språk.

Sammantaget ska vi fortsätta jobba för att varje ny generation ska bli lite bättre än den tidigare och hittills har vi som mänsklig art alltid lyckats. Tack och lov följde barnen på stenåldern aldrig de vuxnas råd. Hade de gjort det hade vi fortfarande stannat kvar där. Jag hoppas att utskottet i sitt arbete och i betänkandet lyfter fram behovet att de bärande delarna i alla form av undervisning är kommunikation, alltså läsning, skrivning och förmågan att lyssna samt matematik och digital förståelse. Allt detta är mer centralt i ett barns utveckling än någonsin tidigare och utgör utmaningar för oss alla. Men minns också att livet är en långsam promenad och att man ska ha skoj längs vägen.

Till sist. Jag tror det är helt rätt att gå in för konfessionslös undervisning kring religionsfrågor och satsa på livsåskådningskunskap. Det måste vara bättre att locka fler än färre och svårare är inte detta. Tack.

Bärande värderingar sådana de formulerats av Strandnäs skola, ett föredöme på nästan alla fronter när det gäller åländsk utbildning och integration.

Viktigt att berätta om Åland

Det pratas mycket om externpolitik och hur vi kan jobba för att Åland ska vara ett subjekt snarare än objekt när storpolitiken dansar. Min erfarenhet är att det som krävs är fotarbete och massor av möten, riktiga människor emellan. Av det skälet är det extremt viktigt att ständigt vara på tårna och förklara och berätta vad självstyrelsen är och hur Åland kan vara ett exempel även för andra.

När lagtinget strax innan sommaruppehållet diskuterade externpolitik sade jag följande och bad, på nytt, landskapsregeringen att återupprätta ett ordentligt Ålandskontor i Stockholm:

Talman,

i egenskap av den åländska BSPC-delegationens ordförande har jag ägnat de senaste tre fyra åren åt fotarbete i form av att åka runt och representera självstyrelsen i en familj där parlament från hela Östersjön finns med. Vår röst når uppemot 90 miljoner människor från alla länder runt vårt innanhav. Åland sitter med runt samma bord som Ryssland, Sverige, Tyskland, Norge, Danmark, Polen och många fler. Det är lätt att inse att det i sådana sammanhang är bättre att vara på plats än att stanna hemma.

Som ni alla känner till mynnade detta i fjol ut i att Åland bar ordförandeskapet och det medföljande värdskapet för hela Östersjökonferensen som bildades 1991 av Finlands riksdags dåvarande talman Kalevi Sorsa som ett sätt att skapa lugn och framtidstro i spåren av det kalla krig som på många vis förlamade regionen. BSPC har sedan dess gjort skillnad, mötet mellan parlamentariker har skapat förståelse och samarbeten över gränser som annars varit stängda. Tack vare platsen i BSPC har vi kunnat lyfta Ålandsexemplet och Fredens öar, neutraliteten, självstyrelsen och demilitariseringen. Efter mötet på Åland åkte till exempel Lettlands parlamentsledamot Aldis Lejins hem och lanserade Åland som en modell för att lösa Krimkrisen mellan Ukraina och Ryssland. Världen sköts av människor och människor går att prata med.

I detta BSPC-sammanhang är det utomordentligt tydligt att det personliga mötet gör skillnad. Detta vet bland annat lagtingsledamöterna delegationens vice ordförande Annette Holmberg-Jansson samt medlemmarna Sara Kemetter och Ingrid Zetterman. De har sett att när det gäller goda idéer för Östersjöns bästa spelar det inte så stor roll hur många invånare du representerar. Det handlar om kraften i tanken och möjligheten att göra sig hörd. Den har man bara genom att vara på plats.

Mot den här bakgrunden vill vi från Centerns sida tacka självstyrelsepolitiska nämnden för det klara besked man givit i betänkandet där man skriver ordagrant:

”Enligt nämndens mening bör landskapsregeringen undersöka möjligheterna att inrätta ett regionalt kontor för Åland och Sverige i syfte att åstadkomma en fast struktur för kontakterna.”
Vi kan bara hålla med och påminner om budgetmotion nummer 34/2018-1019 med rubriken ”Nystart av Ålandskontoret i Stockholm” som jag och Centergruppen lämnade in i höstas. I den redogjorde vi för självstyrelsens historia, Ålandsöverenskommelsen, och Finlands och Sveriges roll när det gäller det svenska språket, kulturella förhållanden och lokala traditioner.

Vår slutsats i budgetmotionen var ordagrant:

För att säkerställa att Ålandsöverenskommelsen efterlevs i praktiken bör Åland på nytt inrätta ett permanent Ålandskontor i Stockholm. Ett Ålandskontor skulle utgöra en tydlig bas för samarbetet inom en lång rad olika områden; näringsliv, språkliga frågor, kulturella utbyten, politiska initiativ.
Från Centerns sida har vi i alla tänkbara sammanhang lyft behovet av att återupprätta ett särskilt Ålandskontor i Sverige och stärka resurserna i Finland. Vi menar att detta inte bara är önskvärt och bra att ha. Vi tror mot bakgrund av hur det politiska livet fungerar är direkt nödvändigt att människor av kött och blod finns på plats. Tag bara det senaste regeringsprogrammet i Finland som ett exempel. Det har hyllats av både regering och opposition för tydliga Ålandsskrivningar. Tror någon detta hade varit möjligt utan en driftig och socialt skicklig riksdagsledamot? Om inte Mats Löfström hade varit på plats under förhandlingarna, tror ni faktiskt resultatet hade blivit lika bra? Vi tror inte det och jag tycker det är ett bevis för att personlig närvaro krävs. Det kan till och med vara på det viset att när allt mer kommunikation sker i sociala medier och liknande är det en fördel för den som behärskar det fysiska mötet.

Mot den här bakgrunden önskar vi i Centergruppen att landskapsregeringen tar sitt ansvar och följer självstyrelsepolitiska nämndens råd och inför höstens budget lyfter behovet och skapar utrymme för att stärka Åland och vår självstyrelse i såväl Sverige som Finland och i förlängningen Bryssel. Vår enda chans att på allvar göra vårt självstyrda örike till ett subjekt är att vara på plats där beslutsfattare möts och strategier skapas.

Här i EU-parlamentet i Bryssel avgörs frågor som har bäring även på Åland. Därför är det viktigt att aldrig vila när det gäller externa kontakter.



onsdag 12 juni 2019

Med hopp om förbättring

Jag betraktar mig inte som en blivande gnällgubbe som klagar över skräp på gatan. Hellre plockar jag upp det själv. Inte tycker jag hellre det är antalet sopkorgar som är problemet när folk väljer att kasta skräp på gatan. Det är individen som gör fel, inte systemet.

När det däremot gäller hur vår stad sköts är frågan lite mer komplex. Övergripande betalar vi skatt för att våra gemensamma utrymmen ska vara snygga och inbjudande. Man kan till och med säga att vi betalar väldigt mycket för detta och därmed har rätt att ställa krav. När det gäller Mariehamn marknadsför vi oss på alla upptänkliga sätt och sätter in massor av arbete för att locka folk till staden. Mot den bakgrunden är det inte okej när förvaltningen väljer att se bort från slarviga gräsmattor och vildvuxna maskrosor.

Detta är synd och gör det svårare att locka återvänande turister. Detta blev extra tydligt i söndags då vi firade vår självstyrelsedag, årets viktigaste dag. De kryssningsresenärer som då strosade genom vår esplanad fick en mycket märklig bild av staden. Till detta kan man också lägga stadshusbacken och det sorgligt eftersatta området söder om hamnterminalen. Det är på något sätt provocerande när staden först investerar tungt i trivsel och sedan glömmer bort att sköta om det.

Här finns plats för bättring och därför skrev jag en liten insändare:

Dags för staden att vakna

Det finns sådant som är viktigare än annat att hålla i minnet, när man lever på sina besökare. Till det hör att ens hem ska vara snyggt när man bjuder gäster till fest.

I våras när årets kryssningssäsong inleddes med M/S AIDAcara uppdagades att staden tyckte det var för tidigt att öppna toaletterna på Lilla holmen.

I går hände det igen fast på ett annat sätt. Åland firade sin 97:e självstyrelsedag och vid kaj i Västerhamn låg kryssningsfartyget M/S Star Breeze med 200 passagerare. Några av dem valde att promenera genom vår esplanad vilken rätt skött hör till världens vackraste. Fel skött känns den slarvig och inte så välkomnande. Så var fallet i går, på årets i symbolisk mening mest betydelsefulla dag. Gräset var högt och maskrosorna hade tagit över.

Detta ska alltså ses som en vädjan till de som planerar insatser. Försök arbets så att gräset i esplanaden och staden är snyggt när vi firar självstyrelsedagen, och annars också. Det är något som alla skattebetalare, med all rätt, förväntar sig.

Om vi ska fortsätta att bjuda in folk är det viktigt att vårt hem är snyggt och inbjudande. Inte minst är det en god affär och i vart fall det brukar vara viktigt för alla ålänningar.

Så här ser det ut på den annars rätt mysiga uteplatsen söder om hamnterminalen. Goda ambitioner har förstörts av bristfälligt underhåll.

Detta har inte uppstått på bara ett år. Tydligt är det att man helt enkelt gett katten i skötseln.

Nova kollar förundrat på förfallet.

fredag 24 maj 2019

Nödvändigt rösta på Nilsson

Har i dag känt EU-kandidat Anton Nilsson på pulsen både i saklig och mer profan mening. I det sakliga pratade vi den sjöfart som är så extremt betydelsefull för att det åländska samhället ska kunna fortsätta utvecklas.

På det värdsliga planet genomförde vi en våldsam squashmatch på banan i Vikingahallen.

Squashen var en upplevelse på alla sätt. Nilsson och jag är till både kroppsform och spelsätt närmast identiska (jaja, min mage är större om ni nödvändigt måste veta sånt). Matchen lämnade därför och möjligen endel att önska gällande strategi och teknik.

Vi framstod i högre grad som två duellanter som möts på en dammig gata i Vilda västern och tömmer magasinen mot varandra utan att träffa den man siktar mot.

Det var en timme lunchsquash av bästa märke!

Som bekant bor det sunda själar i friska kroppar och en sådan har Anton Nilsson. Med sina fem år i EU-parlamentet som Nils Torvalds högra hand är Anton Nilsson överlägsen bland de åländska kandidaterna när det gäller insikt i hur de 751 ledamöterna av parlamentet arbetar och vad som måste göras för att förklara tingens ordning utifrån en åländsk horisont. Nilsson har också mycket goda insikter i hur sjöfarten fungerar och vad som måste till för att nå framgång och framtid. På den här länken finns några rader i Ålandsbloggen på Sjöfartstidningen där jag resonerar vidare kring detta.

Det är också tydligt att en röst som inte går till Anton Nilsson kan bli ödesdiger för hela Åland.

I går kom den senaste gallupen inför valet och enligt den hänger SFP:s nuvarande mandat (det som Torvalds har) på en skör lina. Därför är varenda åländsk röst extremt viktig.

Det vore fatalt om vi på måndag tvingas konstatera att åländsk splittring fått som följd att SFP ställs utanför.

Hur man än ser på saken är det Svenska folkpartiet som när allt kommer omkring kämpar för den åländska flaggan i Bryssel.

Jag har i olika sammanhang i arbetet med att stärka Åland runtom i Europa stött på Anton Nilsson som alltid skött sina uppdrag perfekt:


Ha en trevlig helg och rösta nummer 259 på söndag.


Inget går upp mot en snabb squashmatch när det gäller att rensa både knopp och kropp. Undertecknad vet nu att Nilsson är redo och har fysiken i skick inför jobbet i EU-parlamentet. Dessutom är hans insikter i sjöfartens vardag goda.

Back on the road again. Anton Nilsson har inte legat på latsidan när det gäller att synas och träffa folk överallt. Jag ser gärna att Nilsson bär ansvaret i Bryssel.

Snabbt och säkert avslutar Anton Nilsson telefonsamtalet innan han styr vidare ut i trafiken. Med nära till skratt och koll på läget vore Anton Nilsson en optimal ledamot av EU-parlamentet.

onsdag 22 maj 2019

Möten som stärker Åland

I mitt uppdrag i Ålands lagting ingår att leda arbetet för Åland inom Baltic Sea Parliamentary Conference, BSPC. Det är en organisation som sedan 1991 har fört samman parlamentariker från alla länder kring Östersjön och diskutera gemensamma utmaningar och möjligheter.

BSPC är en utmärkt och värdefull plattform när det gäller att lyfta fram och stärka den åländska självstyrelsen. Detta har jag haft möjlighet att göra inför ryska dumans ordförande Volodin, tyske presidenten Norbert Lammert, Finlands motsvarighet Niinistö, EU:s jaktkommissionär Karmenu Vella med flera och i sammanhang som det är direkt nödvändigt för Åland att vistas i.

När man är liten gäller att synas i varje sammanhang och aldrig ledsna på att förklara vad vi är och vart vi vill gå. Internationalitet kräver mycket fotarbete och många kontakter.

BSPC höll sitt Standing Committee-möte i Hamburg och hanterade bland annat responsen från den stora konferensen på Åland senaste höst. Från vänster generalsekreterare Bodo Bahr samt Sten Eriksson och Jörgen Pettersson. Foto: Georg Straetker.


Ett bra exempel på att dessa kontakter skapar mervärde är den stora BSPC-konferensen som hölls på Åland i fjol höstas. Det var för övrigt första gången som Åland innehade presidentskapet för BSPC.

I måndags var det dags igen, den här gången i Hamburg vilket resulterade i detta pressmeddelande som också kan läsas på lagtingets hemsida:

BSPC-möte i Hamburg med åländsk touch

Lagtingsledamoten Jörgen Pettersson och delegationssekreterare Sten Eriksson deltog i måndags i BSPC:s Standing Committee-möte i Hamburg. Pettersson som är vice ordförande i BSPC (Baltic Sea Parliamentary Conference) är nöjd med resultatet av mötet:
– Vi har på nytt visat att Åland kan vara ledande när det gäller utvecklingen i hela Östersjön. Det handlar inte om hur stor du är utan vilka idéer du kan presentera, säger han.
Mötet i Hamburg hanterade bland annat alla regeringars svar på den resolution som blev resultatet av den stora BSPC-konferensen som hölls på Åland i fjol höstas, för första gången under presidentskap av Åland. Konferensen lockade nära 200 besökare och beskrevs efteråt som ”extremt lyckad”, av deltagarna. Resolutionen som var resultatet av det mötet har skickats till alla regeringar runt hela Östersjön som en uppmaning om frågor som de folkvalda parlamentarikerna vill prioritera.

Huvudpunkterna var vilka projekt och samarbeten som gör mest nytta för hela Östersjön, hur vi tillsammans ska skapa ett friskare hav, vad nya och hållbara energilösningar kan föra med sig, vilken beredskap Östersjöns samlade länder har för att ta emot och integrera flyktingar och flyttningar samt hur allt detta kan göras samtidigt som länderna drar nytta av Östersjön för den ekonomiska utvecklingen och tillväxten.

– Det är såklart ingen enkel ekvation men inte heller omöjlig, långt därifrån. Det är inspirerande att se vilken kreativitet och vilja det finns hos alla regeringar kring Östersjön när det gäller att skapa förändring och förbättring, säger Jörgen Pettersson och lyfter gärna fram Ålands svar på BSPC-resolutionen som landskapsregeringen lämnat.
– Åland visar allvar med starkt fokus på hållbarhet och tilväxt. I svaret lyfter man fram ReGeneration 2030-rörelsen som startat på Åland och drivs tillsammans med CBSS, ministermotsvarigheten till BSPC. Ålands landskapsregering understryker också vikten av att driva utveckling mot målet att uppfylla Helcoms krav som formuleras i Baltic Sea Action Plan, säger Pettersson.
Dessutom nämner Åland smarta energilösningar och förnyelsebara -källor som ett område där åländska företag och organisationer gått samman i Flexens Ab med visionen att göra landskapet till en modell även för andra och större regioner. När det gäller migration och integration är Åland redan i dag ett föredöme med stor och ökande inflyttning och en stark arbetsmarknad.

BSPC är en viktig plattform för Åland när det gäller att hålla kontakten med andra parlament runt Östersjön och Jörgen Petterson understryker vikten av att vara med och lyfta fram självstyrelsen och dess roll inom konfliktlösning och pragmatism när det gäller att driva förändring.

– Det är tydligt att det behövs mer Åland även i Europa och kring Östersjön. Vi delar detta hav med nittio miljoner andra människor och då är det betydelsefullt att delta och lyfta självstyrelsen och dess möjligheter. Inte minst är det ett faktum att den åländska sjöfarten ligger i framkant när det gäller lösningar som varit till stor nytta för Östersjön och som skapar ekonomiska möjligheter när hela världssjöfarten ska gå över till lågsvavliga bränslen senast 2020, säger Pettersson.

torsdag 9 maj 2019

Dags för Sjöfartens Dag

Har du minsta öppning i kalendern i dag rekommenderar jag varmt ett besök till Alandica, Ålands centrala mötesplats. Där är det på nytt dags för Sjöfartens Dag som vuxit från en suddig idé om att någon borde göra något till att i dag samla 111 företag och 700 delegater till Åland. Varenda hotellsäng i Mariehamn är full och förhandsbokningarna inför nästa och därpå följande år många.

Den som mer än alla andra jobbat för detta är Godby Shippings vice vd Eva Mikkola-Karlström som oförtröttligt och visionärt övertalat och nätverkat och vägrat ge sig. Därför kunde vi i går se trehundra löpare springa Mercy Ships Race för sin egen skull och för att hjälpa de allra fattigaste på vår jord.

Sjöfart är stammen i det åländska näringslivet och uppfinningsrikedomen liksom framtidstron lever stark. Vi kommer i dag att få höra hur branschen runtom oss ser på möjligheter och utmaningar. Det blir nyheter kring rotorsegel, bränslen, försäkringar och mycket mer.

Politik är att skapa möjligheter för folk att växa och idéer att bli verklighet. Sjöfartens Dag är ett bevis på att långsiktighet lönar sig och att man aldrig får ge upp. Inträdet till Alandica är gratis. Hoppas vi ses i vimlet!

Om man ville kunde man till exempel citera Nelson Mandela, en av vår tids riktigt stora tänkare och kämpar:


“It always seems impossible until it's done.”

Välkomna till Sjöfartens Dag i Alandica.
I går sprang trehundra sjöfartsjobbare Mercy Ships Race i Mariehamn. Här kan man se bildspel från eventet!

Viktigt le mot alla våra gäster

Att locka internationella kryssningsfartyg till Åland är bra på många plan. Det drar in pengar från besökarna och det skapar en internationell atmosfär i Mariehamn med omnejd. Skrev därför några insändare. Den första handlar om att koppla på det stora värdskapet inför våra gäster:

Våren är här och med den en turistsäsong som blir allt viktigare. I dag torsdag skulle årets första internationella kryssningsgäster till Mariehamn och Åland ha anlänt (blev tyvärr inställt i sista stund).
Liksom i fjol var det M/S AIDAcara som skulle öppnat säsongen och påminner oss alla som bor på Åland om nödvändigheten att vara intressanta, välkomnande och annorlunda, annars väljer våra besökare något annat. Konkurrensen om kryssningsfartygen är stenhård på Östersjön och det gäller att ständigt leverera mer än det förväntade.

Därför är det direkt avgörande att upprätthålla och förbättra vår konkurrenskraft i förhållande till omvärlden.
På Åland väntar sightseeing, mat, upplevelser och historia och min förhoppning är att varenda en av de som finns ombord på AIDAcara ska fatta tycke för vårt landskap och återvända för mer. Det borde alltid vara vårt motto. Vi vill ha återvändare och vi vill ha lång vänskap. Det får vi genom att vara oss själva och se till att paketera vår historia på ett attraktivt sätt. Folk som kryssar är hyggligt välbärgade, nyfikna på omvärlden och öppna för intryck.
Åland borde vara målet för resan och inte bara ett stopp i mängden. Här vände till exempel en del av världshistorien i form av Bomarsund, här är freden ständig och garanterad och här är närheten till omvärlden och sjöfarten en direkt förutsättning för vårt fortsatta välstånd.

Willkommen, bienvenue, welcome! Att öppna dörren för kryssningsfartyg och turister och med ett brett leende berätta om Åland är näringspolitik på riktigt och i vardagen.

Jörgen Pettersson
Lagtingsledamot (C)

Den andra blev en slags uppföljning då det visade sig att Mariehamns stad å ena sidan vill ta emot fler gäster men å andra sidan inte riktigt lever upp till kraven:

Hallå där staden, dags att öppna!

I torsdags skulle kryssningsfartyget AIDAcara varit i Mariehamn tillsammans med närmare ettusen gäster, nyfikna på Åland och promenadsugna. Nu blev det inte så, enligt uppgift valde rederiet att gå förbi Åland på grund av det överraskande snöovädret. Det är naturligtvis synd för alla de som förberett sig på att visa Ålands allra bästa sida. Vi behöver som bekant fler gäster, inte färre.

Det visar sig dock att medan de allra flesta gör sitt yttersta för att visa värdskap gentemot våra besökare har delar av Mariehamns stad valt en annan linje. Till min kännedom har, av en vaken betraktare, kommit att de publika toaletterna på Lilla holmen, dit en stor del av våra kryssningsgäster väljer att gå, är stängda och ska så förbli till på måndag.

Detta är kanske inte världens viktigaste sak, jo, kanske om man har nöd på just Lilla holmen, men den blottlägger också en av de utmaningar som vi som besöksmål har att hantera. Det är helt enkelt inte okej att ha en offentlig toalett och hålla den stängd under turistmånaden maj. Förutom de kryssningsfartyg som stadens ledning arbetar aktivt för att locka hit har vi skolklasser och många andra som rör sig i vår stad och ofta på just Lilla holmen.
Djävulen döljer sig som bekant i detaljerna och då gäller det att inte bara i glassiga broschyrer presentera attraktiva aktiviteter. Det gäller också att hålla öppet och vara tillgängliga och, framför allt, flexibla. Nöden har som bekant ingen lag och turister lockar vi bara genom att visa vänlighet och en öppen famn, inte stängda dörrar.


M/S AIDAcara är årets första internationella kryssningsgäst. Rederiet TUI Cruises hör till Ålands trogna besökare, bilden är från 2017 i Mariehamn. Foto: Jörgen Pettersson.

måndag 22 april 2019

Skönsång de luxe på Notudden

Jodå, vi har gjort några tappra försök att bjuda på smäktande vårliga toner i samband med att Kasberget-Apalängens byalag i norra staden ordnat Valborgsmässobrasor... Fast särskilt bra har det inte gått.

I år är det annorlunda. Vi har den stora äran att hälsa inga mindre än medlemmarna i manskören Stockholms Allmänna Sångförening välkomna till Åland och Notudden. Kören är grundad redan 1862 och hör till de riktigt stora i genren. På Notudden har du nu läge att höra dem live och gratis!

Festligheterna börjar 19.00 på Valborgsmässoaftonen, prick. Sofia Enros som bor i kvarteret hälsar alla välkomna och därefter är det dags för stockholmskörens nye dirigent Veikko Kiiver att tillsammans med sin kör dra igång med traditionella sånger om våren, människorna och kärleken till livet.

När sången är klar står grillarna redo och heta för alla som tagit med sig egen skaffning till fastplatsen.

Valborgsmässobrasan vid Notudden har långa traditioner och med denna manskör på plats tar vi ett nytt steg tillsammans med våra samarbetspartners Strandnäs frivilliga brandkår och Mariehamns stads kultur- och fritidsnämnd.

Ha en härlig valborgsmässoafton och skön första maj och så vidare.


Hett är det alltid på Notudden den sista april. I år blir det dessutom extra skönt då Stockholms allmänna sångförening hälsar på och drar sin repertoar!

torsdag 18 april 2019

Nu är dags att bygga tunnel

Det råder nog inga tvivel om att den åländska skärgården just nu genomlider en slags pyspunka. Då finns det bara en sak att göra – reparera det som är trasigt.

Därför skrev jag en insändare om behovet att bygga en Föglötunnel nu och inte i morgon. Ännu en bro och ännu en färja löser enligt min mening ingenting och skapar egentligen inga förutsättningar för förändring.

Så här lyder texten:

Om man inte riktigt tror på skärgårdens möjligheter att vara en del av den åländska framtiden, då ska man bygga en bro för 27 miljoner euro och köpa en ny färja för 47 miljoner euro.

Om man däremot vill att skärgården ska knytas närmare Åland och på riktigt åstadkomma en förändring när det gäller befolkningstillväxten, då ska man bygga en tunnel mellan Degerby och Svinö för 135 miljoner euro.

Jag väljer att tro på det senare och är beredd att börja bygga.
Det finns många skäl varför en till synes dyrare tunnel är att föredra framför att göra som man alltid gjort. Alternativ ett går lös på 74 miljoner euro och håller 20-30 år. Sedan måste man börja om igen utan att ha nått någonstans, egentligen. Alternativ två finansieras av privata intressen och betalas av på säg trettio år. Detta blir antagligen en plusaffär från dag ett i jämförelse med bro- och färjinvesteringen. Fördelarna är många fler och omöjliga att uppskatta värdet på:
  • Landskapet Åland behöver inte investera en enda euro i projektet. Finansieringen sker genom årliga ”avbetalningar”.
  • Två färjor kan dras in; Föglölinjen och en på den södra linjen/ tvärgående.
  • Investeringen finansieras i första hand av institutionella placerare med höga krav på säker avkastning. Detta kan handla om pensionsfonder, försäkringsbolag och liknande.
  • Mängden utsläpp från skärgårdstrafiken minskar samtidigt med 6.000 ton koldioxid per år. Bara Föglötrafiken beräknas minska med 3.000 ton vilket betyder hållbarhet.
  • Efter trettio år är tunneln betalad och övergår utan kostnad i landskapets ägo. Därefter handlar det om vanligt vägunderhåll.
Jag hoppas den stundande påskhelgen ska stämma till eftertanke och insikt hos ansvariga i att det är dags att göra annorlunda. Den planerade bron och ännu en färja är att göra på exakt samma sätt som förut och förvänta sig ett annat resultat. En tunnel skulle föra hela skärgården närmare fasta Åland, den skulle bli billigare över tid och den skulle skapa framtidstro.

Detta avser jag fortsätta arbeta för. Jag vill att hela Åland ska ges förutsättningar att leva.

Jag hoppas påskhelgen stämmer till eftertanke och en insikt att infrastruktur ska skapa möjligheter och göra Åland större.

Midsommar på Notudden

Midsommarstången vid Notudden i Mariehamn sköts av ett litet men villigt byalag som heter Kasberget Apalängen och finns i norra stan. Likso...