söndag 30 juli 2017

Nya triumfer till Mat-Åland

Framgång göder framgång. När man väljer att se möjligheter gynnar det inte bara en själv utan även andra. Inspiration och framtidstro driver utveckling.

Det är den åländska restaurangbranschen ett bra bevis på. Den nordiska restaurangklubben White Guide Nordic hade för tre år sedan två restauranger på sin exklusiva lista: Smakbyn och Nautical. Jodå, jag skrev om dem då det begav sig.

Året efter anslöts även Havsvidden till den uppburna skaran (här kan man läsa mer om det) och i onsdags kom beskedet att restaurang-Åland är på väg att lyfta rejält. På den färska listan som kan läsas här finns förutom Smakbyn, Nautical och Havsvidden även Indigo och Kvarter 5. Det är ett mycket gott betyg på den kultur som inte föds över en natt.

Tradition tar tid att skapa och då får man inte låta tillvarons förtretligheter störa visionen. Mat-Åland är ett viktigt verktyg i story-tellingen kring Åland. Här kan man äta bra, nyttigt och gott och det är viktigt att berätta det för vår omgivning så våra turister fortsätter strömma till.

Bra jobbat alla krögare som hjälper till att bygga vårt gemensamma varumärke!
Bilden är lånad från Kvarter 5.

lördag 22 juli 2017

IFK vinner (nästan) igen

Vinnarskap handlar om att i högre grad älska att vinna mer än hata att förlora. Skillnaden kan tyckas hårfin men är ändå viktig. Jag skriver detta i kölvattnet av en underlig debatt på sociala medier där frågan varit hur optimistisk man egentligen kan vara. På ena sidan finns dödgrävarna och realisterna. På den andra sidan finns vi andra som tycker visioner och framtid är för viktigt för att målas i gråa färger. Här är min egen analys kring skillnaden i synen på fotbollen och livet.

IFK spelade hemma i dag mot Helsingfors IFK och fick ”bara” oavgjort, 1-1.Detta kan man ta som ett nederlag eller som ytterligare en prestation i det dagliga slitet. Jag väljer det senare.

Ta till exempel målvakten Marc Nordqvist som efter en dryg kvart klistrade ett svårt markskott från nära håll. Han är tjugo år gammal och har hela livet framför sig. Ja, han släppte in sex mål mot Legia Warszawa men vägrar lägga sig för det. Det är vinnarskap.

Inte ens att släppa in ett snöpligt ledningsmål på övertid i första halvleken mot Helsingfors IFK tog ner kämpaandan hos Grönvitt. Kvitteringen kom efter en kvart i andra efter ett smart byte av IFK-ledningen och inbytte Robin Sid snurrade upp försvaret för att sedan leverera ett perfekt inlägg till Aleksei Kangaskolkka som otagbart nickade in kvitteringen. Sid var efter det ytterst nära att skalla in ledningsmålet men bollen träffade stolpen.

Alltså. Man väljer alltid själv om man vill se möjligheterna istället för problemen. Min egen analys av IFK är att man valt det första; att alltid se ljust på den framtid vi själva skapar. Och att älska segern mer än hata förlusten. Framgång kommer från viljan att leta rätt snarare än fel.
Svårare än så är det inte. Bilden är lånad från Notable Quotes.

fredag 21 juli 2017

Viktigare se ljuset

Fotboll är passion och åsikter. Det märks efter IFK Mariehamns bragd att nå Champions Leauge-kvalet. Matcherna mot Legia Warszawa gick resultatmässigt inte så bra men innehåller ändå stora mått av precis sådant som för världen framåt: mod, oängslighet och kraften i försöket. Sedan finns det alltid sådana som är bättre än man själv och då får man lära av förlusterna. Detta gäller idrott och livet i allmänhet.

Mot den bakgrunden är det intressant att läsa statsägda nyhetsbyrån Yles krönikör Sebastian Backmans krönika som i stort sett går ut på att det är bättre att vara knäckt än stärkt. Den går att läsa på den här länken.

Nu är det så med tyckanden att ingen har fel, eller rätt. Bokstäverna beskriver bara att skribenten tycker det är provocerande att se det positiva hellre än det negativa. Som ett exempel lyfter han fram den här texten som jag skrev för IFK:s hemsida efter matchen i Warszawa. Jag valde då att ta fasta på det otroliga i att matchen överhuvudtaget ägde rum hellre än att grotta ner mig i det faktum att IFK släppte in nio mål och inte gjorde ett enda. Motståndet var helt enkelt för starkt.

Detta upplevs som provocerande för Sebastian Backman och skriver följande slutsats: ”Det ska vara surt att förlora, det ska gräma, det ska göra ont.” Kan det bli mera Finland än så, undrar jag? Som ålänning har jag tvärtom lärt mig att alltid, oavsett, fokusera på möjligheterna hellre än hindren.

Jag tycker Yle-texten är oerhört komisk och beskrivande för den sortens människor som alltid ser det halvtomma glaset på bordet. Inom IFK, och på Åland, har man över tid valt att göra tvärtom vilket hittills lett till ett ligaguld och tre Europaäventyr. Genom att fokusera på ljus tränger man undan mörker. Yles krönikör vill skapa mörker och vältra sig i eländet, duscha iskallt och ta på sig tagelskjortan. Ju värre, desto bättre.

Man kan kanske inte kalla svårmodskrönikan för definierande för den finländska folksjälen men inte heller långt därifrån. Budskapet är att melankoli och elände bär längre än optimism vilket man såklart får tycka. Trots att jag inte håller med.

Jag tycker Sebastian Backman borde fundera på hur vinnarskap egentligen uppstår. Och kanske boka in en intervju med exempelvis Christoph Treier som säkert skulle få fason på de mörka tankarna då sådana sällan leder till framgångar.

Segrar når man genom att tänka positivt och agera modigt.

Nej, bilden föreställer inte Yles krönikör Sebastian Backman utan Döden själv i Ingmar Bergmans episka Det sjunde inseglet. Där var det inte heller alltid så kul.

torsdag 20 juli 2017

Segern i förlusten

Aldrig ska jag glömma känslan av att stå på Polish Army Stadion i Warszawa för att se IFK Mariehamn ställa sig upp mot Legia Warszawa, ett världslag i alla avseenden. Ord räcker inte riktigt till att beskriva den stolthet som drar genom kroppen när ett lag som IFK ställer sig upp mot femtio gånger starkare (i ekonomiskt avseende) Legia och kaxigt säger: kom då.

Nu gick det inte vägen denna gång men nästa sker det. Eller nästa. Keep walking lyder Legias budord och det ska man ta med sig här i livet. Vi fortsätter gå, oavsett vad. För det är därför vi finns. IFK Mariehamn har med sina handlingar visat att liten gör skillnad, att stolthet, hjärta och passion betyder mer än bara ord och att vi på Åland aldrig får glömma att ständigt se framåt.

Mitt i matchen.

onsdag 19 juli 2017

Matchdag i Warszawa

Oj, vilken dag, i går! Inledde med att dystert konstatera att passet blev kvar på kontoret medan jag själv var på Arlanda tillsammans med IFK Mariehamn, på väg till Champions League-kvalet mot Legia Warszawa i Warszawa. De goda makterna var på min sida och därför lyckades jag ändå ta mig till Polen med hjälp av körkortet som ID. Inte optimalt men fungerade. Warszawa bjöd på fantastiskt väder och många skratt, lunch på finländska ambassaden, presskonferens inför kvällens match, lång promenad på stan och mycket mer. Den polska huvudstaden är mycket sevärd och inspirerande.

Kvällen avslutades med sista träningen före matchen och jag slogs av vilket gott humör som präglar laget och alla spelare. Sorlet tystnar aldrig och skämten haglar, det är en trupp i harmoni, precis som inför fjolårets ligaseger.

Kvällens match blir såklart oerhört tuff men precis i sådana lägen måste man minnas att alla matcher börjar med 0-0 och alla är sist och slutligen bara människor. Och då kan vad som helst hända!

En glad klubbdirektör Peter Mattsson i flyget på väg mot Warszawa.

Peter Mattsson, Sverker Skogberg, Donny Isaksson och Tom Pussinen på plats.

Delar av laget väntar på sina väskor.

Finlands ambassad i Warszawa. Här jobbar 22 personer med relationerna mellan Polen och Finland.

Mannerheims minne finns överallt.

Vår egen Mannerheim, IFK-ordföranden Robert Söderdahl!

Statsministern hade inte tid för ett möte denna dag. Tror vi, för det hade inte vi heller!

Middagsdags.

Första bilden på Peter Lundberg på planen där allt avgörs i kväll.

Kunde inte hålla mig från att ta en panoramabild på Polish Army Arena.

Avbytarbänken såg tunnare, men tyngre, ut än på länge :-)!

I bussen på väg till hotellet efter träningen. Det låg en ljudmatta över sällskapet som bådar gott!

måndag 17 juli 2017

Några fler Gotlandsminnen

Ska snart släppa fokus på NatWest Island Games som nyligen avgjordes på Gotland men vill dela med mig av några särskilt fina minnen som fastnade i mobilens kamera. När det vankas öspel (International Island Association) händer det otroligt många saker samtidigt. Det handlar ändå om internationella tävlingar som avgörs på rekordkort tid.

Jag skrev förresten i dag också ett litet tack till arrangörerna i form av en insändare som förhoppningsvis snart publiceras i de gotländska tidningarna.

Här är några andra länkar från årets spel:

Avslutningstalet.
Trädplanteringen.
Öppningstalet.

Probably the best Executive Committee in the world. Detta är en grupp människor som drivs av utveckling och att ge unga människor chansen att tävla internationellt. Från vänster Andrew Inkster, Per Wallstedt, Jenny Sander, Frank Vaughn, Anu Vares, Andy Varnom, James Johnston, Jerry Whitsey, Paul Scope och Gillian Christian.

På plats framför Gutavallen innan tävlingarna började.

Carl, James, myself and Margareth. A group of close friends.

James and Margareth.

Owe Heidenberg är en klippa i precis alla avseenden och den som körde runt på oss i exekutivkommittén under den intensiva veckan. Owe visste vad han gav sig in på. Förra gången spelen ägde rum på Gotland 1999 var han biträdande Games Director.

Per Wallstedt, James Johnston och Susanne Appelgren.

I vimlet stötte jag även på Christer Bruzelius, vd för Destination Gotland och en av de sponsorer som gör det möjligt att ordna stora tävlingar.

Isle of Man vann fotbollen och jag fick äran att dela ut medaljerna.

Cykelloppet är alltid hyperdramatiskt att beskåda.

De tre vise männen dök också upp.

Sonen Zacke mötte gamle kompisen Carl Clinton, läkare och roddare från Jersey.

Så här ser ett årsmöte ut.

Paus i årsmöte.

From my point of view 1.

From my point of view 2.

torsdag 13 juli 2017

Åland har redan vunnit!

Ingen kan ha missat den bragdartade insatsen som IFK Mariehamn stod för mot megaklubben Legia Warzawa. 0-3 är ju aldrig skoj men faktum var att IFK mycket väl hade kunnat satt ett par strutar och dessutom hade lite oflyt på några av målen.

Att vi överhuvudtaget kunde arrangera Champions League-kval på Åland är så oerhört mäktigt att det knappt finns. Jag tycker ålänningarna, alla och envar, ska sträcka på sig och slå fast att det där hanterade vi riktigt bra. Alla behövs och det är det som gör att IFK fungerar. när man jobbar tillsammans går det att göra även riktigt svåra saker.

I programbladet inför matchen skrev jag en text på det temat som vi alla på Åland borde bära med oss. Vi kan. Vi vill. Vi vågar.

IFK väljer att leta rätt
Det är inte alldeles enkelt att hitta de rätta orden när det gäller att beskriva känslan kring att Polens största lag Legia Warszawa kommer till Mariehamn och Wiklöf Holding Arena för att spela om en plats i Champions League. Warszawa är en stad på 3,2 miljoner invånare i ett land på 38,5 miljoner. Mariehamn är en stad med 11.000 invånare i ett örike på 29.000 i ett land på fem miljoner. Det handlar inte om David mot Goliat utan om en myra mot en elefant. Som tur är kan myran till skillnad från elefanten bära många gånger sin egen vikt!

Det sköna i allt som hänt IFK sedan avancemanget till finländska ligan, spelet i Europa League och nu Champions League är oängsligheten. IFK, dess spelare och dess ledning, har valt att leta rätt istället för fel. IFK har vägrat att lyssna till förnuftet, rimligheten och vad som eventuellt är möjligt eller inte. Man har vägrat vara de realister som effektivt sätter stopp för alltför mycket.


Hela Ålands lag har utmanat, testat gränser och vunnit. Det gör hela Åland till vinnare. Världen kan tyckas stor men när det gäller idrott är det alltid 0-0 från början och sedan vinner hjärtat ofta mot hjärnan.
Legia Warsawa tackar sina fans efter matchen. Om fansen har det sagts både det ena och det andra men jag satt intill dem och de sjöng sig igenom hela matchen.

Presskonferensen efter matchen som Krille Mattsson förtjänstfullt höll i.

Stormatch.

Med hopp om förbättring

Jag betraktar mig inte som en blivande gnällgubbe som klagar över skräp på gatan. Hellre plockar jag upp det själv. Inte tycker jag hellre d...