onsdag 31 oktober 2012

Inte som andra plastburkar

Som politiker på Åland får man tillfälle att sätta sig in i en mångfald med ämnen. Ett av mina favorituppdrag är att vara viceordförande i Ålands utvecklings Ab, ett litet riskbolag med gamla anor och en bred portfölj.

Ett av de företag som varit med under lång tid på Åland är Plasto, den framgångssaga som startades 1954 av konsuln och industrialisten Olof Geelnard. Senare köptes bolaget av Chipskoncernen för att därefter uppgå i svenska leksaksjätten Brio och sedan på nytt bli åländskt 2004. I dag jobbar fyrtiotvå anställda med att tillverka världens bästa barnleksaker – och lite burkar. Bolaget säljer för fyra miljoner euro per år, nittio procent av omsättningen kommer från leksakerna, resten från förpackningar.

Plasto är som kvalitetsmärke betraktat starkt och placerar sig på en 186:e plats av Finlands 1.090 mest populära varumärken. Dessutom bär det uppåt. Från 2011 till 2012 har man vunnit 60 placeringar! Plasto har hittills inte skapat några vinster att skriva hem om men under ledning av nuvarande vd Pelle Eriksson, den tidigare leksakshandlaren som byggde upp Lekplaneten, har man i dag kraftig framtidstro. (Det hade man också tidigare också då Nina Nyman höll i spakarna. Nu har hon börjat på Ab Lantbruk men byggde en stabil grund för Plasto under sina många år i bolaget.) Försäljningsorganisationen är hungrig och man märker en vilja bland föräldrar att köpa det bästa till sina barn. Konkurrensen är dock knivskarp från låglöneländer där arbetskraft kostar mycket mindre än hos oss. Ändå flyger Plasto vidare och satsar framåt.

För bara något år sedan gjordes en större investering i en förpackningsmaskin som i stort sett dygnet runt sprutar ur sig specialburkar för livsmedelsindustrin. Marginalerna är små, lönsamheten bygger på stora volymer. Ändå har Plasto lyckats sälja in sig till en jätte som Saarioinen som hör till de stora på den finländska syltmarknaden och mycket mer. Skälet till det är enkelt. Genom att erbjuda bra förpackningar och tillräckligt låga priser kan man vinna en marknad. Det är i varje fall jag imponerad över.

Närproducerat är något jag tror mycket på i framtiden. För lite yvigt uttryckt är det väl i stora drag två saker som man som människa vill spendera mer på än annat. Sina barn och sina livsmedel. Och vad blir i sådana fall bättre än lokalt tillverkad sylt som säljs i lokalt tillverkade burkar?

Den här burken som Saarionen lägger sin lingonsylt i har producerats av det lilla doldisföretaget Plasto i Norrböle. Det patenterade locket gör det möjligt även för funktionshindrade och annars svaga att med hjälp av till exempel en vanlig bordskniv öppna ett kärvande burklock.

tisdag 30 oktober 2012

Osten som gör skillnad

Några som mer än andra njuter av att ta betalt för gammal ost är vårt åländska mejeri, ÅCA. Dessutom gör de det bra, mycket bättre än stora konkurrenter. Som gammal mejeriarbetare på det glada nittonhundraåttiotalet är jag lycklig över att den grund vi byggde då, fortfarande håller att stå på :-). Skämt åsido så får jag väl i dag vara glad över att mejeriet inte gick under under de somrarna... Det var hur som helst extremt hårt arbete med lyft tyngre än vettet begrep. Jag stod vid mjölkbandet och tog vara på tetrorna som sprutade ut ur maskinen, placerade dem i plastlådor och började om igen. Från morgnar som tonåringar sällan sett till sena kvällar. Tempot var högt, vi som jobbade där unga och humöret ständigt på topp.

Därför var det extra roligt att från lagtingsgruppen komma på besök till ÅCA som i dag inte har mycket gemensamt med hur det var 1980. Jo, en grej. Johannes Snellman som i dag är bolagets pådrivande vd stod i rummet bredvid mig och ystade smör, vill mitt minne påskina. Han hör till de specialister som lärt sig jobbet från grunden. Det Johannes inte vet om pastöriseringsprocesser, sporer, livsmedelshygien och lagringstider är inte värt att veta. Det märks tydligt då han pratar om mejeriets produkter. I dag har han dessutom utvecklat en säljsida som bär långt.

ÅCA är numera nittioett år gammalt. Man omsätter nästan femton miljoner euro och har ett sextiotal anställda. Med åländska mått är det alltså ett stort företag. Huvudpunkten ligger på ost. Åttio procent av den mjölk som kommer in varje dag går till just osttillverkningen. Mjölken som sådan kommer från sammanlagt fyrtiotvå gårdar vilket är en stor skillnad jämfört med på nittonhundraåttiotalet då ÅCA bestod av fler än femhundra gårdar!

Av denna mjölk exporteras sjuttio procent till Finland och Sverige vilket gör ÅCA extra viktigt. Exportinkomster är det som skapar tillväxt på Åland. Ska vi bara byta pengar med varandra slutar det i ett nollsummespel.

Inom ÅCA ägnar man stor kraft åt att definiera vad man gör och varför man gör det. Det är klokt. Vi har många företagare och anställda på Åland som vaknar, jobbar, äter och sover och sedan inte så mycket mer. Ett arbete med en värdegrund och en samsyn kan uppfattas som fluffigt och okonstruktivt men är de facto motsatsen. Genom att formulera sina mål blir arbetet både skojigare och mer produktivt. För ÅCA:s vidkommande handlar det om att ta ANSVAR, göra det ÅLÄNDSKT och alltid skapa FRAMÅTANDA. Innehåller i orden betyder att man ska respektera djur, människor och miljön, att man inte köper in mjölk utifrån och att det ska hända mycket i företaget.

Hittills har man mött sina egna höga krav med råge. Smöret vann nyligen ett prestigefyllt pris i Allt om Mats stora smörtest och ostarna har de senaste tre åren placerat sig högt i den nationella rankingen. Det lyckades man med även i år. Ålandstidningen och Nya Åland berättar mer.

Vid sidan av den ständiga produktutvecklingen med joghurt, glass, nya ostar och allt vad det är pågår också en ständig förädling av säljstrategin, något som är minst lika viktigt som själva tillverkningen. Det finns stor potential. I både Sverige och Finland är efterfrågan på dessa åländska produkter stor. I själva verket så stor att dagens 1.755 mjölkproducerande kor borde vara sjuttio procent fler för att klara efterfrågan. Det är ingen omöjlighet. På 1930-1940-talen fanns niotusen kor på Åland! Skulle man lyckas med det, att utöka med sjuttio procen, skulle det skapa arbete åt ytterligare etthundra personer vilket är vad Åland i dag behöver. När de stora elefanterna dansar långsammare måste de mindre och mer snabbfotade företagen rycka in. ÅCA är ett bra exempel på det. I morgon ska jag berätta om ett annat, mindre men på många sätt guldkantat litet bolag!

Här kan man följa med vårt åländska mejeri på Facebook. De är både aktiva och kreativa på det sociala mediet.

Kastelholmsosten är ett exempel på en produkt som förädlats med hjälp av uteslutande åländska råvaror och som det finns efterfrågan på i vår omvärld. Precis sådana varor behöver vi!

måndag 29 oktober 2012

Hur ska skatten betalas?

Mariehamns stad står inför stora utmaningar ur ett finansiellt perspektiv. Dilemmat är delvis liknande det landskapet Åland står inför men också helt annorlunda. Det finns nämligen en avgörande skillnad mellan kommunerna och landskapet när det gäller den egna finansieringen.

Landskapet Åland är i händerna på republiken Finland och den överenskomna klumpsumman vars storlek ålänningarna egentligen inte kan påverka. Det är inte helt sant. Genom att skapa vinstgivande företag och driva på tillväxten kan vi tack vara skattegottgörelsen få mer pengar än klumpsumman medger. Denna skattegottgörelse är såklart beroende av den allmänna konjunkturen. I dagens läge blir skattegottgörelsen därför extremt låg jämfört med hur det var för några år sedan då de åländska bolagen gjorde höga vinster och sprutade ur sig dividender.

Men det gäller Mariehamns stad. Till skillnad mot landskapet kan kommunerna på egen hand höja eller sänka sina inkomster med hjälp av kommunalskatten. Dessutom finns möjligheten att införa en fastighetsskatt vilket de flesta åländska kommuner gjort i någon form. Mariehamns stad har det inte men står nu inför ett vägskäl. Stadsdirektören föreslår en skatteväxling där man sänker kommunalskatten och inför en fastighetsskatt. I pengar till staden blir slutresultatet detsamma. Man tar in lika mycket på fastighetsskatten som man förlorar på inkomstskatten. Vad är då syftet? Jo, man kan taxera de cirka 1.000 lägenheter som i dag ägs av icke-mariehamnare som inte betalar skatt till staden. Fler är med och betalar, kort och gott.

Det sista är lovvärt. Alla som nyttjar stadens service bör vara med och finansiera den. Fripassagerare ska man så där generellt sett undvika. Men förslaget tål ändå funderas över. Till exempel det faktum att vissa mariehamnare får högre totala kostnader än i dag medan andra får lägre. Att denna fördelningen faller rättvist ut måste man vara säker på.

Jag tror att en högre andel fastighetsskatt är framtiden av det skälet att fastigheter är oföränderliga medan löneinkomster är flyktiga och oförutsägbara. Det som händer inom Viking Line och Ålandsbanken stannar naturligtvis inte där. Det kommer även att märkas i samhället.

Kring detta med fastighetsskatt och boendekostnader har jag skrivit tidigare, här hittar ni till exempel högskolerektorn och ekonomen Edvard Johanssons föreläsning i ämnet. Även på Facebook fördes en kort och intensiv debatt i ämnet. Så här såg delar av den konversationen ut:


Byt inkomstskatt mot fastighetsskatt i stan

Mariehamns stad har problem med sin ekonomi. Stadens intäkter kommer inte att stiga i takt med framtidens utgiftsökningar för bland annat äldreomsorg. Vidare är det sannolikt att de skatteintäkter som kommunen kan få från företagsbeskattningen kommer att minska på grund av den internationella skattekonkurrensen. I Sverige finns planer på att sänka företagsbeskattningen med någon procentenhet, och det är inte omöjligt att Finland följer efter. Och det kanske är bara början mot ytterligare sänkningar av företagsbeskattningen.

Den uppenbara vägen framåt för Mariehamn är att försöka få landskapsregeringen att göra om landskapsandelssystemet så att det inte skulle missgynna Mariehamn lika kraftigt som det nuvarande systemet gör. Mariehamn fick 2011 en landskapsandel på 690 euro per person, medan till exempel Lemland fick 1530 euro och Geta hela 3210 euro per person. Ett system där alla ålänningar skull
e få lika mycket skulle öka Mariehamns stads intäkter med cirka 7,5 miljoner euro per år, vilket skulle lösa åtminstone de kortsiktiga budgetproblemen genast. Hur detta skulle kunna lösas politiskt är en annan fråga, givet att lagtingets majoritet är icke-mariehamnare, och sålunda har mycket att förlora på en dylik reform.

I brist på en sådan landskapsandelsreform bör Mariehamn införa den i lag stipulerade maximala fastighetsskatten om 0,75 procent på alla fastigheters beskattningsbara värde. De pengar som fås in på detta sätt bör i sin helhet användas till en sänkning av den kommunala inkomstskatten.

Fastighetsskatten har vissa problem, men i den nuvarande och framtida ekonomiska omgivningen för Mariehamn har den åtminstone två markanta fördelar. För det första minskar inte intäkterna från fastighetsskatten bara för att dess innevånare går i pension (vilket förstås är fallet med den kommunala inkomstskatten). För det andra kan man på detta sätt bredda skattebasen och beskatta de personer som har en bostad i Mariehamn men även i en annan kommun där han/hon också är mantalsskriven. Dessutom får man en annan positiv effekt av en dylik reform – en lägre inkomstskatt påverkar sysselsättningen positivt.

(Publicerad i Tidningen Åland 8 september 2012)
Gilla ·  ·  · den 7 september kl. 08:29 i områdetMariehamn, Åland
  • Krister NorrgrannTimo Vetriö och 2 andra gillar detta.
  • Jörgen Pettersson Bra tänkt, Edvard. Fastighetsskatt är troligen en klok väg framåt. Huvudsakligen av två skäl. Den är rättvis, i dag uppskattar man att 1.000 bostäder används av folk som inte är skattskrivna i Mariehamn. De använder stadens service men är inte med och betalar. Det andra skälet är att en fastighetsskatt är stabil, i förhållande till inkomstskatt. Folk flyttar, men husen står kvar.
  • Olov Waldemar Hansson "Dessutom får man en annan positiv effekt av en dylik reform – en lägre inkomstskatt påverkar sysselsättningen positivt."

    En lägre inkomstskatt har inga uppmätbara effekter på sysselsättningen, utom i de fall beskattaren bibehåller utgifterna på samma nivå som tidigare, trots skattesänkning, d.v.s. ökar sin nettospendering.
  • Edvard Johansson Kunde inte hålla med mer. Framtidens beskattning kommer att i högre grad handla om omsättningsskatter och fastighetsskatt, och mindre om inkomstskatt och framför allt bolagsskatt.
  • Edvard Johansson Olov Waldemar har rätt på så sätt att en lägre inkomstskatt knappast påverkar hur mycket de som redan har ett jobb arbetar. Dvs. man får mycket små effekter av att sänka inkomstskatten på det viset. Däremot börjar det vara ganska klart att sannolikheten att någon jobbar istället för att inte jobba alls (den så kallade extensiva marginalen på fackspråk) påverkas rätt ordentligt av skatterna. Och detta gäller speciellt för "marginella" grupper på arbetsmarknaden (unga, gamla, invandrare etc. ). En bra referens är THE NORDIC MODEL. EMBRACING GLOBALIZATION AND SHARING RISKS 14.12.2007 Andersen, Torben M. - Holmström, Bengt - Honkapohja, Seppo - Korkman, Sixten - Söderström Hans Tson - Vartiainen, Juhana (http://www.etla.fi/files/1893_the_nordic_model_kansineen.pdf) Se speciellt avnittet som börjar på sid 106. Ö
  • Olov Waldemar Hansson @Edvard: Har läst många, många rapporter angående just detta. Det är en teori som inte substantierats av majoriteten av de studier som gjorts. Av alla "strukturella reformer" som gjorts sedan 1990 har ingen visat uppmätbar effekt.

    Det är en myt att vi idag skulle stå inför problem med utbudssidan på arbetsmarknaden. Vi har snarare ett stort problem med efterfrågan, något som på sikt sänker (och redan har sänkt) det totala deltagandet på arbetsmarknaden. Där är det största problemet vi står inför i Finland idag.


Sammantaget. Givet alla olika åsikter och frågor i denna fråga tror jag inte man förlorar något på att bereda frågan ett år till och sedan ta ny ställning till förslaget. Jag tycker själv ledarskapet blir för yvigt om man föreslår en sak ena dagen bara för att tvingas ta det tillbaka nästa. Jag vet att det ibland är oundvikligt men man ska ändå försöka tänka efter före. Och detta förslag har diskuterats i några veckor, inte mer. Detta bär likhet med skärgårdstrafiken och andra svåra strukturomläggningar, de måste bedömas så noggrant som någonsin möjligt.
Så här ska ingen stadsbo eller ålänning någonsin behöva känna sig när det gäller förhållandet till stad, kommun eller landskap.
Om råttfällor skulle vara konstruerade på samma sätt som skattesystemen...

lördag 27 oktober 2012

300 dagar, nu gäller det

I dag är det den trehundrade dagen på året med ordningsnumret 2012. Det är inte vilken dag som helst. I synnerhet inte om man bor i Valkeakoski eller i Jakobstad. Något av lagen Haka eller Jaro åker nämligen ur Veikkausliiga efter dagens omgång som spelas klockan 14.00. Det är en känsla jag inte avundas dem. Kommer själv aldrig att glömma hösten 2010 då det var så nära, så nära att även IFK åkte ner till en okänd tillvaro i division ett. Detta kan tyckas trivialt men är det inte. IFK:s betydelse för hela Åland och alla ålänningar kan inte nog understrykas. Fotbollen är, vare sig man gillar den eller inte, Europas största underhållningsindustri och något som förenar människor över hela världen. Ett litet lag i en stor liga möter alltid respekt. IFK har hjälpt till att förbättra bilden av Åland som en liten ö som kämpar väl i en stor värld. Den dagen då vi höll på att falla ur var känslorna starkare än jag någonsin tidigare sett hos en idrottspublik. Därför är både Hakas och Jaros sak på sätt och vis vår i dag.

Några som jobbat extra hårt är gubbarna som slitet med gräsmattan vid Wiklöf Holding Arena. Den snö som föll i går och i natt kunde satt stopp för den sista matchen som klockan fjorton i dag startar mot MyPa. Det är heller ingen betydelselös tillställning. IFK måste vinna eller få oavgjort för att behålla fjärdeplatsen. Vinner MyPa blir de fyra och IFK femma. Tack vare Lennart Axelsson och hans gubbar kan vi nu spela den matchen på WHA och den hemmaplan som IFK ännu inte förlorat på i årets Veikkausliiga.

Jag gör som vanligt. Åker dit inom kort och sopar in en ribs för att sedan stänga av omvärlden och njuta av två gånger fyrtiofem minuters brutal fotbollskamp. Väldigt lite talar för att det blir skönspel på någon högre nivå. Alla tecken visar mot att starkast vinner. Jag tror det blir IFK.

Och jag håller alla tummar jag har för att FF Jaro vinner på bortaplan mot TPS. Då har vi även nästa år två svenska lag i den finska ligan. Haka spelar i Vasa mot VPS och måste vinna samtidigt som Jaro förlorar. Håll i hatten alla.

Ses på match!

Wiklöf Holding Arena i dag på förmiddagen. Efter ett sanslöst arbete av planskötarna är gräset grönt istället för vitt. Snart kan matchen börja!

fredag 26 oktober 2012

Snälla ord en snöig fredag

Vad är det för vits att driva blogg om man inte får skryta lite?! Nä, just det. 

Jag och en kompis skrev ju en bok härförleden som fick stor uppmärksamhet då den kom ut i våras och fortsätter väcka uppmärksamhet i dag.

här fint skriver en Ystadsbo som nyligen läst ”Gryningspyromanen”. Jag kör också en gästblogg hos www.bokus.com. Där kan man också köpa boken!

Nu. Fredag.

Bryt ihop och kom igen

Vintern är som bekant en av våra allra kallaste årstider i denna del av världen där vi delar upp säsongerna i en grön och en vit vinter. Som bekant kom den vita denna morgon. Om det kan man tycka massor men det hjälper tyvärr inte. Nu finns det bara en sak att göra: bryta ihop och komma igen!

Men allt är inte bistert och kallt ens denna oktobermorgon. I går kom Åsub med siffror över den åländska befolkningen just nu. Där finns både glada nyheter men också dess raka motsats. Det bästa först. Åland fortsätter växa. Extra skoj är det att inflyttningen från i första hand Sverige verkar ha tagit fart på allvar. Rekordmånga människor valde att lämna Sverige för att bygga sin framtid på Åland. Till landsbygden var det totala överskottet trehundratjugo personer medan staden växte med sjuttio. Här kan man läsa hela den omfattande utredningen.

Det mindre bra i detta är att antalet nyfödda barn inte uppväger antalet avlidna vuxna. Det föds färre än det dör samtidigt som de som flyttar in är äldre. Därför finns det i dag fler 65+ än någonsin tidigare. Skälet till det är antagligen att ungdomar fortsättningsvis väljer att söka sin lycka utanför Åland för att komma tillbaka som äldre. Mot den bakgrunden är det extremt viktigt att även i framtiden kunna erbjuda arbetsplatser för dem som vill tillbaka.

Den mest negativa utvecklingen drabbar skärgården. Både nativiteten och inflyttningen är i avtagande. Fyrtio personer flyttade ut från regionen vilket är den största minskningen på trettiosju år. Detta tyder på att utflyttningen accelererar istället för att avta eller ens plana ut. Detta är inget nytt fenomen utan något som pågått i stort sett de senaste hundra åren. Dagens människor nöjer sig inte med att stanna kvar där de vuxit upp. De vill se och upptäcka världen och de vill testa sin egen förmåga i en värld som till skillnad från förr är både tillgänglig och lockande.

Och det är klart. Morgnar som denna med snålblåst och snöfall är ju inte precis vad man helst av allt vill leva i. Vid första anblicken. Men plötsligt händer det. Molnen spricker upp, solen tittar fram och det olustigt hala blir plötsligt det skönt krispiga och man sträcker på sig, rätar på ryggen, drar på sig jackan och handskarna för att med raska steg gå ut och fortsätta skapa den mest perfekta av världar.

Ha en fin fredag och en skön helg. Ses därute!

Svibybron tidigt i morse. Trafiken kryper fram till följd av halkan och svordomarna ekar över nejderna. Mörker och snöfall är inte och har aldrig varit någon vinnande kombination. 
Medan alla andra åländska kommuner i fjol redovisar ökande befolkningen gör de sex skärgårdskommunerna tvärtom. Det är en utveckling som är utmanande för alla oss som bor på Åland. 
Sett över de senaste tio åren kan Vårdö sälla sig till de kommuner som haft en viss inflyttning.

torsdag 25 oktober 2012

Bevisat: Männen är bäst?

Av alla undersökningar jag läst – och det är många! – har jag nu antagligen stött på den mest onödiga hittills. Den är gjord vid Stockholms universitet och ska publiceras i den vetenskapliga tidskriften Psychological Science, av allt att döma vetenskapens svar på En Ding, Ding Värld. Dess slutsats är: ja, män kan göra fler saker samtidigt. Kanske till och med fler än kvinnor. Men då troligen i samband med kvinnornas menscykel som fuckar upp systemen lite, som det verkar.

Forskningen gick ut på att etthundrasextio män och kvinnor i åldrarna tjugo till fyrtiotre år fick i uppdrag att göra fler saker samtidigt. Sedan analyserades resultaten och slog fast att männen klarar mer... Kring detta är det lätt att som man le lite snett och belåtet konstatera att jaja, det är väl inget nytt. Men som människa måste jag ändå resa ett ögonbryn eller två över det stolliga i själva upplägget. 

Många tidningsmakare (antagligen män) gick såklart i spinn över nyheten som sägs slå hål på ”gamla myter”. Svenska Dagbladet (som i vart fall förr var en så kallad seriös morgontidning) gick så långt att de i stor rubrik nästhögst på hemsidan slog fast ”Män bättre än kvinnor”! Senare lade man i backväxeln och styrde upp rubriken till ”Män bättre än kvinnor på multitasking – ibland”. Det är en så kallad nödrubrik försedd med såväl hängsle som bälte. Före åtta på kvällen var rubriken dessutom helt bortplockad från förstasidan. Så länge tog det innan förnuftet hann ikapp magkänslan.

För det som forskningen glömde ta reda på och som det tog ett tag innan SvD fattade är den viktigaste frågan av dem alla: Varför ska man bevisa att den ena eller den andra är bättre på detta? Hur kan man göra det? Vem bestämmer vad som är viktigt? Kan folk bara inte få vara lite olika, oberoende om de är män eller kvinnor? Och Stockholms universitet kunde möjligen ställa sig själva frågan: På vilket sätt förbättrar och förklarar detta vår värld? (Det är nämligen så universitetets egen slogan lyder...)

Att kvinnan skulle vara bättre på så kallad multi-tasking, alltså göra fler saker samtidigt, är en myt har forskningen vid Stockholms universitet kommit fram till.
För männen är minst lika bra och ofta bättre visar en pinfärsk undersökning. Ingen verkar ha ställt sig frågan på vilket sätt man ska hantera denna nya information. Eller om man möjligen kunde ha hittat på något viktigare att forska kring.

onsdag 24 oktober 2012

Så liknar du Merkel

Kom ihåg! Försök komma ihåg att vara mer varierande i ditt rörelsemönster än Angela Merkel. Detta ser onekligen ganska så skumt ut!

Undrar hur man utvecklar just detta och vad kroppsspråksforskningen säger egentligen?

Som en förbundskansler. Den här posen har gjort innehavaren till Europas mäktigaste.
Här kommer några tips från den engelskspråkiga delen av världen. Det där med kroppsspråk är onekligen intressant.

tisdag 23 oktober 2012

Att tänka nya tankar

Det svåraste som finns är att på riktigt tänka de helt nya tankarna, välja vägarna man inte alltid tar, ringa människorna man egentligen vill undvika. Ändå är det sådana enkla saker som skänker innehåll i tillvaron. Rent generellt finns det rätt många trygghetsknarkare omkring oss. Det är bra om man på riktigt är nöjd med tillvaron och ordningen. Men kastar man ens ett snabbt öga på debattsidor i vår omgivning inser man att det i vart fall inte saknas saker att reta upp sig på. Varje gång jag ser dessa oresonligheter i skrift tänker jag: om de bara kunde använda all denna kraft till att göra något vettigt istället för att gnälla, lipa och kritisera. Fast det är klart, vad skulle i så fall just den här bloggtexten handlat om?

Just det, en som på riktigt bestämt sig för att byta bana och vara med och bygga är Jenny!

Ha en fin tisdagskväll, gör nåt helt nytt. Här är två alternativ:
1. Gå på direktsänd balett från Royal Opera House i London precis i kväll. I stadshuset kan du se Svansjön kl. 21.15. Operabaren öppnar 20.00. 20.30 blir det introduktion.
2. Gå på en unik teaterföreställning på Alandica i kväll kl. 18.30. Skådespelarna i teater Hipp-Happ är alla hörselskadade och har gjort en färgsprakande kabaré som berättar hur det är att ha nedsatt hörsel i dagens samhälle. Kabarén bygger på deras egna upplevelser, en samling roliga, dråpliga, tråkiga händelser i deras vardag som på något sätt har att göra med hörselskador, och om hur omvärldens bemötande av denna ”osynliga” funktionsnedsättning ser ut. Riktar sig främst till hörande - och alldeles speciellt beslutsfattare – som får en unikinblick i en värld som är svår att förklara. Föreställningen är cirka 50 minuter lång.

Ibland behöver folk en raket att sitta på för att kunna höja blicken något. Annars blir det lätt att fortsätta i samma vanliga spår.
När det gäller att hitta idéerna som bär mot framtiden behövs det många hinkar för att fylla röret. Och hinkarna bär vi tillsammans. 
En så kallad marknadsgraf har väl ingen fått nåt fel av förut heller? Det är nämligen så här det funkar när det handlar om uppfinningar.

måndag 22 oktober 2012

Välkommen i gänget, Jenny!

I dag blev det klart. Den supermänniska som ska ta över som partisekreterare för partiet efter Camilla Eklund heter Jenny Schuhmeister (jepp, så stavar hon sitt namn) från Mariehamn. Hon är en trettiofyraårig ekonomie magister från Svenska handelshögskolan i Helsingfors med marknadsföring som huvudämne och handelsrätt samt organisation och ledning som biämnen.

Intresset för tjänsten var stort trots arbetsbeskrivningen som ställer krav utöver det vanliga. Därför var det heller inget enkelt val att mejsla ut en kandidat av så många dugliga. Det är lika svårt som inspirerande att välja bland likvärdiga.

Rekryteringen av Jenny S är ett viktigt steg i den fortsatta utvecklingen av Åländsk Center som parti och som åländsk ryggrad. Partiet har gamla anor och stolta traditioner vilket är viktigt men inte hela lösningen när framtiden knackar på. Då måste varje organisation, varje företag, alla människor anpassa sig till den verklighet som råder, inte den eventuella verklighet som varit. Det är många gånger lättare sagt än gjort. Centern har sitt ursprung i det gamla odlar- och sjöfartssamhället som byggt det Åland vi känner i dag. Vi har genom åren haft ett brett stöd över hela Åland och ska fortsätta arbeta för att förstärka det ytterligare. Hela Åland, är parollen, inte bara delar av det.

Så här rapporterade medierna om dagens nyhet på nätet:
Ålandstidningen. Ålands radio & TV (med ljudfil).

Jenny har jag jobbat tillsammans med förut. Hon är kreativ, bestämd och analytisk, allt på samma gång. Hennes entusiasm är smittande, arbetskapaciteten hög och skrattet alltid nära. Diskussionslustan är bottenlös vilket behövs och är viktigt. Partiets och Ålands utmaningar är stora. Avvägningarna som måste göras är svåra och effekterna kan vara prövande. Ändå måste de genomföras. Det kan aldrig vara ett alternativ att spendera skattemedel på ett sätt i dag som våra barn måste betala i morgon. 

Några tidigare bloggar som tangerar ämnet:
Nya tider inom Centern, 26.10.2011
Det börjar bli allvar, 31.10.2011.
Några tankar efter valet, 15.11.2011
Ordning och reda överallt, 14.4.2012. (Eller beviset på att vi inom Centern inte bara snackar!)

Nu fortsätter vi resan. Häng med du också!


Ja jisses vilken bild! Men vi är ju i alla fall glada. Undertecknad sittande och skrattande och Jenny redo för nya utmaningar. (Foto: Erica Sjöström)
Så här kan det se ut när man presenterar en ny partisekreterare inför alla åländska massmedier.
Som om hon aldrig gjort något annat såg det ut då Jenny Schuhmeister ställde sig framför Åland 24:s kamera och besvarade frågor av Anne Sjökvist.

söndag 21 oktober 2012

En dag för eftertankar

En av turist-Ålands tidigaste förkämpar gick ur tiden för några dagar sedan. I går begravdes Martha Suominen i Mariehamn. ”Moster Maja” som hon också kallades var inte bara en tidig turistföretagare. Hon var också min fars moster och en fast punkt i den tillvaro han behövde då han i tonåren lämnade sitt barndomshem i Kumlinge för en framtid på fasta Åland och en utbildning till sjökapten. På den vägen blev moster Maja även en nära vän till mig, min mor och mina bröder.

Moster Maja var hemma från Helsö (Fransas) på Kökar som nummer tre i en barnaskara om fyra där min farmor Hillevi var äldst. Moster Maja drog till fasta Åland där hon testade en pigtjänst i Finström och några år i Stockholm innan hon rotade sig vid Svibyvikens strand och Kasbrinken. I det huset bedrev hon sin förplägnadsrörelse medan maken Nikolai kämpade på som rörmokare och installatör. Dagarna var långa, arbetet hårt men humöret ständigt på topp. Den inställningen till jobb tror jag skulle behövas även i dessa dagar hos den så kallade allmänheten. Då var det inte på tal att gå omkring och gnälla om än det ena och än det andra. Moster Maja åtgärdade sådant hon inte gillade och struntade i sådant hon inte kunde göra något åt. Svårare än så behöver livsfilosofi inte vara.

I det huset på Kasbrinken vistades jag många dagar och nätter tillsammans med småkusin Mikael. Moster Maja tog hand om oss, såg till att vi var hela och rena, mätta och nöjda. Betraktade med ett överseende leende våra upptåg och tröttnade aldrig på att baka bullar och laga saft. Hur hon däremellan klarade av alla dessa svenskar som i en strid ström anlände till huset och sin kortsemester övergår mitt förstånd än i dag. Detta vara före internetbokningens tid. Martha tog emot bokningar, ordnade mat, tipsade om utflykter och fanns där som en livs levande Ålandsguide. Det var exakt den gästfriheten, det glada skrattet och det goda humöret som lockade tillbaka sommargästerna år efter år till det lilla huset på Kasbrinken. När det var som värst (eller bäst) låg människor och sov i varenda en knut av byggnaden vilket för oss små var både spännande och underbart. Mitt minne av dessa sommargäster är uteslutande glada. De hade också alltid tid att prata och dela med sig av sina historier från den stora världen som Sverige då ännu var.

På begravningen i går kom alla dessa minnen tillbaka. Jag minns doften i huset, den livsfarligt branta trappan ner till källaren, toaletten med två dörrar. Smaken av bullarna och kaffet som dracks från faten. Alla veckotidningar som sommargästerna bar med sig och läsken från taxfreebutikerna. Moster Maja blev nästan nittiofem år gammal. Därmed kommer döden inte lika förkrossande plötsligt, sorgen är såklart stor men hanterbar. De goda minnena uppväger ganska enkelt saknaden.

Kyrkoherden Kent Danielsson höll på ett genuint och upplysande vis tag om ceremonin i Mariehamns begravningskapell. Hans tal är alltid intressanta av det enkla skälet att orden kommer från en bildad mun. Kent hör till dessa människor som på allvar tänker igenom saker och ting han tar sig an. Som till exempel denna begravning. Han berättade också, vilket är nytt för mig, om innebörden av de nio slagen som ljuder över nejderna innan varje begravning börjar. I kyrkans värld sker väldigt få saker av en slump. Att det är just nio gånger kläppen träffar klockan beror på att Jesus liv anses ha upphört på den nionde timmen. Genom att slå nio slag berättar kyrkan för omgivningen att nu är det någon som stängt sin dörr för den allra sista gången.

I går var det dags för moster Maja att stänga den dörr som stått öppen i nästan nittiofem år och som varit målet för tusentals svenska sommargäster som inte bara kom till Åland för naturens, vilans och vädrets skull. De kom minst lika mycket för att få bli omhändertagna av moster Maja och hennes Nicko i deras hem. Mer på riktigt än så blir det inte.


Moster Maja fyllde nittio år för fyra år sedan och var då fortfarande pigg och vaken. Hennes skratt ljöd alltid högst och hennes humor var generös och träffsäker. Stunderna vid kaffebordet på Kasbrinken hade bara ett enda fel. De var alltid för korta. Och nu har Martha som hon hette på riktigt stängt sin dörr för sista gången.

lördag 20 oktober 2012

Nu är allt möjligt

Vilken kväll vi ett två tre fyra (1.234) åskådare bjöds på i går när IFK vann med 1-0 hemma mot serietrean TPS som därmed fick det lite svårare att nå sitt efterlängtade guld. IFK som saknade sin lagkapten och backklippa Jani Lyyski slet som bara ett lag som verkligen VILL vinna kan slita. Planen var tung och påminde till vissa delar mer om en åker men IFK:arna brydde sig inte, de sprang, de satte emot, de hoppade och lämnade bokstavligen inte ett grässtrå orört i sin jakt på segern. CH Jagnes kanon som borrade sig in i TPS-målet var rättvis, IFK var det för kvällen bättre laget. IFK var framför allt det lag som mer än TPS förtjänade att vinna. 

Det är inte första gången detta hänt i år. Vi har i match efter match fått se en enastående moral och ett mod utöver det normala hos våra grönvita spelare. Jag har många gånger dragit paralleller till hela det övriga Åland men jag tycker jämförelsen blir bara viktigare. Medan nyängsligheten breder ut sig över samhället visar IFK vägen genom att utmana, testa gränser, försöka och förädla.  Genom att ha gjort fel några gånger börjar man till sist hitta rätt. Och där är IFK i dag.
TPS var i går rena rama motsatsen. Ett lag som leds med ilska och vrede borde aldrig få vinna över ett som leds med engagemang och stil. Supportrarna som följde med från Åbo var till exempel inte mycket att skriva hem om. Två av dem fick visas bort från arenan och en stor del av de övriga valde att sitta i mörkret och dricka öl istället för att stödja sitt lag från läktare.

Någon större vila blir det inte fråga om efter segermatchen. Redan i dag på eftermiddagen tränar laget igen. I morgon är det färjan till Finland som väntar och på måndag ny match mot FF Jaro. Samma kväll möter TPS serietvåan FC Inter i Åbo. Om IFK vinner mot Jaro samtidigt som TPS förlorar mot Inter är det bara en poäng som skiljer de två lagen åt då ligans sista omgång spelas på lördag om en vecka. Det är i det läget som fjärilarna börjar fladdra i maggropen.

Jag har gjort det förut men måste göra det igen. Hylla Simon Nurme, målvakten som vann en ny match för sitt IFK i går. Målvakten är förvisso halva laget, brukar man säga, frågan är om inte Nurme är ännu mer. Dels tack vare sitt formidabla och säkra målvaktsspel men också som lagmedlem och förebild. IFK kryllar i dag av unga män som på riktigt är goda exempel som ledare i snart sagt alla sammanhang. De har slitit hårt för att vara där de i dag är. Träningarna och matcherna har gått före allt annat. När benen bett om vila har hjärnan rutit fortsätt. Ändå är stämningen fortsättningsvis god i laget och beslutsamheten stor. Nu kör vi HELA vägen.

För oberoende om man vinner eller förlorar gäller i idrotten som inom alla andra områden. Om man på riktigt kan se sig i spegeln efteråt och konstatera att man gjorde sitt bästa. Då spelar det ingen roll vad de dödgrävare som också ryms inom samhällets ramar tycker.
Vilka killar! Vilket lag! Efter gårdagens triumartade seger mot TPS finns ännu möjligheten att nå en bronsmedalj i årets liga.

fredag 19 oktober 2012

En ständig gåta

Det här skriver jag direkt från Wiklöf Holding Arena. Det har gått exakt 72 minuter av toppmatchen i Veikkausliiga mellan IFK och guldkandidaten TPS. IFK leder med 1-0. Alltså behövs precis alla händer på läktaren. Då är det lätt att undra hur det ställt bland några av de TPS-supportrar som följde med på den långa resan från Åbo till Mariehamn för att stöda sitt lag.

Istället för att sitta på läktaren och se matchen väljer de att sitta bakom läktaren och dricka öl på serveringsområdet. Om dessa filurer hör till de vassaste knivarna i TPS’ supporterskara vill man inte veta hur de slöaste ser ut...

Medan laget de stöder håller på förlorar inne på plan väljer TPS-supportrarna att sitta bakom läktaren och prata med varandra...

torsdag 18 oktober 2012

Många fel kan göra rätt

Rullar baklänges söderut genom Sverige till en träff med Malmös advokatkår i kväll. Ska bli intressant och utmanande samtidigt. Tågresor är sköna. Monotona i all sin enkelhet men också ett tillfälle till eftertanke och läsning. Tänkte plugga landskapsbudget men inser att utrymmet inte medger det, måste anteckna också.

Låter tankarna flyga längre och minns Thomas Alva Edison (1847-1931) och historien om den fantastiske mannen som dog just den 18 oktober, alltså i dag. Han är på många sätt den amerikanska drömmen personifierad. Fattig uppväxt, hemundervisning, de första stegen som tidningsförsäljande tolvåring och sedan alla framgångar som mynnade ut i det vi i dag tar som en självklarhet – glödlampan.

Thomas Alva Edison var en så kallad autodidakt mästare. Han lärde sig på egen hand bemästra matematik och filosofi och grammatik och drog sig inte för att blanda friskt mellan sina färdigheter. Han var en sann pionjär som såg behoven innan det fanns en efterfrågan. Innan han tog upp sina åror hade han tagit patent på 1.328 uppfinningar, förutom glödlampan även det som skulle bli grammofon (ni som är unga får fråga era föräldrar) och ljudfilm och ackumulator och en massa andra saker.

Förutom alla patent försökte han sig också på tusen saker som aldrig blev annat än just försök. Under sin livstid hånades han för att de första glödlamporna inte höll måttet. Trots 2.000 olika försök fick han inte bitarna att hålla ihop och allmänheten sade att han misslyckats varpå den på riktigt bildade men ytligt skolade Edison svarade: ” Nej, jag har inte misslyckats. Jag har kommit på tvåtusen sätt att inte göra en glödlampa.”

Av det kan dagens nyängsliga människor lära sig väldigt mycket. Så länge man håller sig inom ramarna för vad lagen medger är det vad man gör och försöker med som räknas, inte vad man inte gör och försöker göra. Det borde man komma ihåg lite oftare i debatten.
Thomas Alva Edison, så här såg mannen ut som såg till att det i dag lyser ljus i våra hem. Han dog just i dag för bara 

onsdag 17 oktober 2012

Oops, det har blivit en vana

Dra nåt gammalt över mig men jag gjorde det igen och funderar på att göra Fail till mitt mellannamn...

En kort bakgrund. Efter att jag i desperation gått och lagt mig den där majkvällen 2005 då Liverpool låg under med 3-0 mot AC Milan i Champions League-finalen i Istanbul lovade jag mig själv att det aldrig skulle hända igen. Den gången kom mitt lag (som i ärlighetens namn numera spelar mer för äran än framgångarna) att tack vare legendaren Steven Gerrard och hans mannar först kvittera till 3-3 och sedan vinna på straffar. Jag gick och lade mig skamsen och utslagen men vaknade som härskare över universum. Ni som begriper er på fotbollssupportrar förstår vad jag menar. Ni andra får ha överseende. Det blir mer nationalekonomi och budgetärenden så småningom i den här bloggen...

Och så i går då. Det började med det osannolika i att Kanal 5 gick att streama hem helt utan problem, i HD-kvalitet och med perfekt ljudåtergivning. Bara en sådan sak i dessa gränslösa tider med hackande uppkopplingar och oklara copyrightregler får en vuxen man att famla efter näsdukar att torka bort tårarna med.

Sedan gick det som det gick och innan man hann säga donnerwetter var det 4-0 till tyskarna. Alltså gick jag och lade mig, hade såklart glömt allt jag sade 2005. Sedan gick det som det gick igen och svenskarna kom tillbaka och åstadkom en kvittering som bara har sin förebild på den tiden då fem kornbröd och två fiskar räckte till alla människor i hela Nasaret. Sedan dess är det tveksamt om liknande mirakel ägt rum. Alltmedan jag sov den oskyldiges sömn. Precis som 2005.

Jaja, det är prövningar som stärker mannen vilket gläder mig. Jag är alltså numera starkare än någonsin! Och fast besluten att inte gå och lägga mig för tidigt igen.

Mot bakgrund av allt detta osannolikt spännande och svårförutsägbara vill jag nu tillägga en sak som är viktig och tankeväckande. TPS kommer till Wiklöf Holding Arena på fredag. IFK kan vid första anblicken te sig uträknat när det handlar om medaljer i årets liga. Ungefär lika uträknade som Liverpool och Sverige. Jag tror på att alla goda ting är tre och ser fram mot tre superspännande matcher i den dramatiska upplösningen av årets Veikkausliiga! För när allt kommer omkring krävs inget mer än tre raka segrar och lite flyt med andra resultat för att IFK ska kunna ta hem en ligamedalj till Mariehamn. Och som vi vet har större överraskningar än så hänt i fotbollsvärlden.

Fredag 18.30 på Wiklöf Holding Arena. Ses på läktaren.

Om det är någon som måste tycka livet är surt en dag som denna, mer än jag som sov mig igenom  Battle of Berlin, är det Svenska Dagbladet som inte hade en enda rad om allt som hände då Sverige kvitterade mot Tyskland. De andra samkörde annars kring ”Bragden i Berlin”. Och just det. På Varuboden säljer man också kvalitetslitteratur vilket ses i ställningen till vänster!

tisdag 16 oktober 2012

Brott och straff och bränder

I ett fängelse i Sverige sitter just nu den man som över hela Sverige är känd som ”Gryningspyromanen”. Han heter Ulf Borgström och är hemma från Ystad, en liten stad i södra Sverige. Där höll han befolkningen i ett skräckgrepp under nästan två decennier. Han greps i det närmaste på bar gärning då han vacklade ut från ett brinnande hyreshus i Ystad i december 2010. Sedan dess sitter han i fängelse men kommer ut igen våren 2016. Inför den dagen fruktar Ystadsborna och skåningarna. Med all rätt.

Jag har tillsammans med bortaålänningen David Widlund granskat denne Borgströms väg från födseln till fängelset i boken ”Gryningspyromanen – från mobbad tonåring till Sveriges värsta mordbrännare”. Boken kom ut i våras och har rönt stor uppmärksamhet i Sverige. Det är vi glada för. Helst av allt skulle vi vilja att boken resulterade i en översyn av den polisjakt (en av Sveriges största) som gick snett och det rättsväsende som ”Gryningspyromanen” och hans advokat körde åttor runt. Det finns paralleller till skandalen kring Thomas Quick. Där dömdes en man för en massa mord han ”erkänt” men inte begått. Ulf Borgström dömdes aldrig trots en överväldigande indiciekedja och ledtrådar som bara pekade åt ett håll.

Sedan boken kom ut har vi gjort upprepade föreläsningsresor till Skåne och andra platser där vi berättat om arbetet med boken. På torsdag drar jag ner till Malmö igen för en föreläsning för Malmös advokatsamfund.

Om några av de resorna har jag berättat här och här och här och här.

Nu i höst har internetbokhandeln Bokus satt igång en kampanj kring boken som bland annat inkluderar en blogg där ”Gryningspyromanen” sätts i fokus. Det är spännande. Bland dem som uppmärksammat boken finns Johan Linander, en tungviktare i Sveriges riksdags justitieutskott. Han var en av dem som fick ta emot telefonsamtalen när uppgivna och skrämda skåningar undrade varför ingen satte stopp för bränderna.

I arbetet med boken har vi bland annat intervjuat amerikanske experten på mordbrännare Dian L. Williams som säger så här i boken:
”Det är i och för sig svårt att forma en åsikt om en människa jag aldrig har mött. Mitt svar är alltså väldig generaliserande. Hämndmordbrännare tycker att de har rätt att starta bränder. De tror att de är berättigade till hämnd för verkliga eller inbillade oförrätter. Målen är ofta sådana platser som framkallar avundsjuka hos mordbrännaren, ’Du har allting, jag fick aldrig någonting’. Trots det behöver mordbrännaren absolut inte på något sätt ens känna sitt offer personligen. Hämndmordbrännare planerar sina tillslag noga och följer ett stigande mönster av farlighet. Till exempel genom att gå från att bränna ner obebodda kåkar till hus som människor bor och lever i. Det får hämndmordbrännaren att känna sig kraftfull och upphetsad för att han ’ger igen’ utan att bli tillfångatagen. Hämndmordbrännaren fortsätter alltid att utgöra en extremt hög risk för att fortsätta anlägga bränder, eftersom hans tankar alltid kretsar kring revansch och hämnd. Detta försvinner inte ens om han sätts i fängelse. Tvärtom kan vreden och föraktet gentemot allmänheten växa sig större.”
På den avgörande frågan är Dian L. Williams tydlig. Förutsatt att Ulf Borgström har den profil alla misstänker, kommer han då att fortsätta elda när han kommer ut från fängelset igen?
”Ja, det är min gissning, baserad på många års erfarenhet av mordbrännare som drivs av hämnd. Han kommer att fortsätta anlägga bränder.”
Herrar David och Jörgen i full färd som bokförsäljare på den stora Bok- och biblioteksmässan i Göteborg tidigare i höstas.

Med hopp om förbättring

Jag betraktar mig inte som en blivande gnällgubbe som klagar över skräp på gatan. Hellre plockar jag upp det själv. Inte tycker jag hellre d...