En dag för eftertankar

En av turist-Ålands tidigaste förkämpar gick ur tiden för några dagar sedan. I går begravdes Martha Suominen i Mariehamn. ”Moster Maja” som hon också kallades var inte bara en tidig turistföretagare. Hon var också min fars moster och en fast punkt i den tillvaro han behövde då han i tonåren lämnade sitt barndomshem i Kumlinge för en framtid på fasta Åland och en utbildning till sjökapten. På den vägen blev moster Maja även en nära vän till mig, min mor och mina bröder.

Moster Maja var hemma från Helsö (Fransas) på Kökar som nummer tre i en barnaskara om fyra där min farmor Hillevi var äldst. Moster Maja drog till fasta Åland där hon testade en pigtjänst i Finström och några år i Stockholm innan hon rotade sig vid Svibyvikens strand och Kasbrinken. I det huset bedrev hon sin förplägnadsrörelse medan maken Nikolai kämpade på som rörmokare och installatör. Dagarna var långa, arbetet hårt men humöret ständigt på topp. Den inställningen till jobb tror jag skulle behövas även i dessa dagar hos den så kallade allmänheten. Då var det inte på tal att gå omkring och gnälla om än det ena och än det andra. Moster Maja åtgärdade sådant hon inte gillade och struntade i sådant hon inte kunde göra något åt. Svårare än så behöver livsfilosofi inte vara.

I det huset på Kasbrinken vistades jag många dagar och nätter tillsammans med småkusin Mikael. Moster Maja tog hand om oss, såg till att vi var hela och rena, mätta och nöjda. Betraktade med ett överseende leende våra upptåg och tröttnade aldrig på att baka bullar och laga saft. Hur hon däremellan klarade av alla dessa svenskar som i en strid ström anlände till huset och sin kortsemester övergår mitt förstånd än i dag. Detta vara före internetbokningens tid. Martha tog emot bokningar, ordnade mat, tipsade om utflykter och fanns där som en livs levande Ålandsguide. Det var exakt den gästfriheten, det glada skrattet och det goda humöret som lockade tillbaka sommargästerna år efter år till det lilla huset på Kasbrinken. När det var som värst (eller bäst) låg människor och sov i varenda en knut av byggnaden vilket för oss små var både spännande och underbart. Mitt minne av dessa sommargäster är uteslutande glada. De hade också alltid tid att prata och dela med sig av sina historier från den stora världen som Sverige då ännu var.

På begravningen i går kom alla dessa minnen tillbaka. Jag minns doften i huset, den livsfarligt branta trappan ner till källaren, toaletten med två dörrar. Smaken av bullarna och kaffet som dracks från faten. Alla veckotidningar som sommargästerna bar med sig och läsken från taxfreebutikerna. Moster Maja blev nästan nittiofem år gammal. Därmed kommer döden inte lika förkrossande plötsligt, sorgen är såklart stor men hanterbar. De goda minnena uppväger ganska enkelt saknaden.

Kyrkoherden Kent Danielsson höll på ett genuint och upplysande vis tag om ceremonin i Mariehamns begravningskapell. Hans tal är alltid intressanta av det enkla skälet att orden kommer från en bildad mun. Kent hör till dessa människor som på allvar tänker igenom saker och ting han tar sig an. Som till exempel denna begravning. Han berättade också, vilket är nytt för mig, om innebörden av de nio slagen som ljuder över nejderna innan varje begravning börjar. I kyrkans värld sker väldigt få saker av en slump. Att det är just nio gånger kläppen träffar klockan beror på att Jesus liv anses ha upphört på den nionde timmen. Genom att slå nio slag berättar kyrkan för omgivningen att nu är det någon som stängt sin dörr för den allra sista gången.

I går var det dags för moster Maja att stänga den dörr som stått öppen i nästan nittiofem år och som varit målet för tusentals svenska sommargäster som inte bara kom till Åland för naturens, vilans och vädrets skull. De kom minst lika mycket för att få bli omhändertagna av moster Maja och hennes Nicko i deras hem. Mer på riktigt än så blir det inte.


Moster Maja fyllde nittio år för fyra år sedan och var då fortfarande pigg och vaken. Hennes skratt ljöd alltid högst och hennes humor var generös och träffsäker. Stunderna vid kaffebordet på Kasbrinken hade bara ett enda fel. De var alltid för korta. Och nu har Martha som hon hette på riktigt stängt sin dörr för sista gången.

Kommentarer

  1. Tack Jörgen,
    för ett mycket fint minnesinlägg om Martha och hennes Nicko.
    Jag sommarjobbade som mycket ung flicka på Hubers i Mariehamn där Nicolai nästan hörde till en av inventarierna. Via honom fick vi också del av Martha. Glömmer aldrig Nicolai. Gó och rar som bara den. Han "skrubbade" sin rygg som han påstod kliade, mot dörrkarmen till kontoret så gott som varje dag, tillika som han drog någon vits för oss flickor på kontoret. När min rygg kliar jag gör likadant och tänker på honom:). Goda minnen

    Karin E.

    SvaraRadera
  2. Vilken gård i Helsö var hon i från?

    SvaraRadera
  3. Fransas, gården där Kökarbrödet alltid var färskt och matförrådet bottenlöst. De kaffestunderna var magiska. Svea som senare bodde där med sin John tog aldrig ”Nej tack, jag är mätt” på allvar. Det var bara att stoppa i sig ytterligare en skiva bröd med mycket smör på!

    SvaraRadera
  4. Aha, Fransas-Svea var talman Olof Janssons syster.

    SvaraRadera
  5. Jag fick ett tips om ditt inlägg på bloggen. Vackert och träffsäkert skrivet. Jag blev imponerad av hur påläst och personlig prästen var.

    Jag minns också särskilt Majas humor och hur tonen var rå men hjärtlig mellan henne och Olle när det var kaffebjudningar.

    Mvh Britt Mattsson, svärdotter till Olle o Svea.

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg