Med poliseskort till Namur
Sista dagen. I kväll går flyget tillbaka från Bryssel till Bromma och så vidare. Det har varit en mycket lärorik resa med en höjdpunkt i går eftermiddag då vi mötte EU-kommissionens vicepresident och finansminister Olli Rehn i kommissionens storstilade högkvarter. Han pratade mer öppet och avslöjande om hur den europeiska krisen ska lösas än jag hört någon annan prata. Kring det ämnet alltså. När jag får mer tid ska jag skriva ner det hela. Det handlar om EMU 2.0 och bankerna ska hanteras.
Ålands lagting använde timmarna i Belgien in i det sista. Klockan kvart över åtta denna morgon gick bussen från centrala Bryssel till Namur, en stad 100 kilometer bort i regionen Vallonien dit även Luxemburg räknas. Det utvecklade sig till ett statsbesök. När vi anlände till Namur väntade eskorterande polis med motorcyklar och saftblandare och framme vid målet hade våra värdar hissat den åländska flaggan.
Där finns det vallonska parlamentet som utgör navet och lagstiftaren för Belgiens tre och en halv miljoner valloner med franska som sitt huvudspråk. Belgien och dess totalt elva och en halv miljon invånare är ett språkligt sett djupt splittrad land med franska, flamländska (typ holländska) och tyska som sina officiella språk fördelade på tre regioner: Flandern, Vallonien och huvudstaden Bryssel. Därför tog det också över femhundra dagar innan den senaste federala regeringen kunde formas i Belgien.
Dessutom finns en skarp gräns mellan nord och syd i Belgien där de norra regionerna vältrar sig i ett överflöd medan södra Belgien sedan många år tillbaka kört på fälgarna. Förr var det precis tvärtom. Då var Flandern den fattiga kusinen i norr och tvingades skicka arbetare till stålindustrin i söder. Slitningarna är många och det råder inga tvivel om att de politiker vi träffar är djupt oroade över situationen som på allvar riskerar att splittra nationen. Det är på något sätt galghumoristiskt att just Belgien, hjärtat i hela EU, genomgår sådana tvivel över sin egen framtid och förmåga. Lika märkligt för en utomstående är de olika nivåer i lagstiftning som finns i Belgien. Hur så kallat vanligt folk överhuvudtaget kan begripa något övergår i vart fall mitt enkla förstånd.
Valloniens parlament har viss lagstiftningsrätt över vissa områden, ungefär som vi på Åland. Parlamentet består av sjuttiofem ledamöter och åtta permanenta utskott. Här jobbar nittiosex anställda, att jämföra med åtta anställda i Ålands lagting!
För ögonblicket uppgår arbetslösheten i Vallonien till 13,3 procent vilket är rätt mycket. Regionens budget är sju miljarder euro, tillväxten noll och underskotten växer men man siktar mot att nå finansiell jämvikt år 2015; på samma sätt som Åland. Det är nödvändigare än allt annat. Budskapet från kommissionären Olli Rehn i går var kristallklart. Spara. Alla länder i EU måste nå finansiell balans för att tillväxten ska kunna återupptas. Det finns ingenting som stoppar tillväxten och hejdar köpbesluten som tung belåning. Detta är man medvetna om och har identifierat olika sätt för att sätta fart på affärerna igen. Vallonerna siktar på att smörja tillväxten med hjälp av samhälleliga investeringar i grön ekonomi på alla plan. Tack vare denna gröna Marshallplan som ska pågå till 2022 vill man uppmuntra företag till nyanställningar. Så här säger vallonerna: "Det är viktigt att vi stödjer små och medelstora företag i vår region. De skapar arbetsplatser och göder framtidstro." Det är naturligtvis svårt att invända mot.
Vallonien är en stålregion. Det var tung stålindustri som utgjorde grunden för industrialisering, utbildning, tidig rikedom och så vidare i Vallonien. Men inte bara. Stålindustrin har också skapat hälsoproblem och måste nu genomgå en modernisering. Den gamla industrin är dessutom ett kulturellt arv som vallonerna vårdar ömt.
Precis när jag skriver detta sitter vi och tittar på en debatt i detta franskspråkiga parlament. Det är elegant, frispråkigt, livfullt och dessvärre fullständigt obegripligt då franskan är ett för mig, tyvärr, annat språk. Det är också rörigt. Någon dricker kaffe, en annan pratar i telefon, en kvinna leker med telefonen, en man ser allmänt uttråkad ut.
Ålands Lagting-Valloniens parlament, 1-0.
Ålands lagting använde timmarna i Belgien in i det sista. Klockan kvart över åtta denna morgon gick bussen från centrala Bryssel till Namur, en stad 100 kilometer bort i regionen Vallonien dit även Luxemburg räknas. Det utvecklade sig till ett statsbesök. När vi anlände till Namur väntade eskorterande polis med motorcyklar och saftblandare och framme vid målet hade våra värdar hissat den åländska flaggan.
Där finns det vallonska parlamentet som utgör navet och lagstiftaren för Belgiens tre och en halv miljoner valloner med franska som sitt huvudspråk. Belgien och dess totalt elva och en halv miljon invånare är ett språkligt sett djupt splittrad land med franska, flamländska (typ holländska) och tyska som sina officiella språk fördelade på tre regioner: Flandern, Vallonien och huvudstaden Bryssel. Därför tog det också över femhundra dagar innan den senaste federala regeringen kunde formas i Belgien.
Dessutom finns en skarp gräns mellan nord och syd i Belgien där de norra regionerna vältrar sig i ett överflöd medan södra Belgien sedan många år tillbaka kört på fälgarna. Förr var det precis tvärtom. Då var Flandern den fattiga kusinen i norr och tvingades skicka arbetare till stålindustrin i söder. Slitningarna är många och det råder inga tvivel om att de politiker vi träffar är djupt oroade över situationen som på allvar riskerar att splittra nationen. Det är på något sätt galghumoristiskt att just Belgien, hjärtat i hela EU, genomgår sådana tvivel över sin egen framtid och förmåga. Lika märkligt för en utomstående är de olika nivåer i lagstiftning som finns i Belgien. Hur så kallat vanligt folk överhuvudtaget kan begripa något övergår i vart fall mitt enkla förstånd.
Valloniens parlament har viss lagstiftningsrätt över vissa områden, ungefär som vi på Åland. Parlamentet består av sjuttiofem ledamöter och åtta permanenta utskott. Här jobbar nittiosex anställda, att jämföra med åtta anställda i Ålands lagting!
För ögonblicket uppgår arbetslösheten i Vallonien till 13,3 procent vilket är rätt mycket. Regionens budget är sju miljarder euro, tillväxten noll och underskotten växer men man siktar mot att nå finansiell jämvikt år 2015; på samma sätt som Åland. Det är nödvändigare än allt annat. Budskapet från kommissionären Olli Rehn i går var kristallklart. Spara. Alla länder i EU måste nå finansiell balans för att tillväxten ska kunna återupptas. Det finns ingenting som stoppar tillväxten och hejdar köpbesluten som tung belåning. Detta är man medvetna om och har identifierat olika sätt för att sätta fart på affärerna igen. Vallonerna siktar på att smörja tillväxten med hjälp av samhälleliga investeringar i grön ekonomi på alla plan. Tack vare denna gröna Marshallplan som ska pågå till 2022 vill man uppmuntra företag till nyanställningar. Så här säger vallonerna: "Det är viktigt att vi stödjer små och medelstora företag i vår region. De skapar arbetsplatser och göder framtidstro." Det är naturligtvis svårt att invända mot.
Vallonien är en stålregion. Det var tung stålindustri som utgjorde grunden för industrialisering, utbildning, tidig rikedom och så vidare i Vallonien. Men inte bara. Stålindustrin har också skapat hälsoproblem och måste nu genomgå en modernisering. Den gamla industrin är dessutom ett kulturellt arv som vallonerna vårdar ömt.
Precis när jag skriver detta sitter vi och tittar på en debatt i detta franskspråkiga parlament. Det är elegant, frispråkigt, livfullt och dessvärre fullständigt obegripligt då franskan är ett för mig, tyvärr, annat språk. Det är också rörigt. Någon dricker kaffe, en annan pratar i telefon, en kvinna leker med telefonen, en man ser allmänt uttråkad ut.
Ålands Lagting-Valloniens parlament, 1-0.
Kommentarer
Skicka en kommentar