Till minnet av en kämpe
Premiärturen till det nyrenoverade Ålands sjöfartsmuseum blev en resa tillbaka i minnets skafferi. På en alldeles särskild plats kommer nämligen Dagmars salong som finns återuppbyggd i museets nedre våning, inte långt från den hundraåriga ångmaskinen. Medan salongen fortfarande fanns nere i sjöfartsrådet Stig Lundqvists källare på Badhusgatan i Mariehamn var jag dit några gånger och bytte ord med den karismatiske Lundqvist innan han dog 2007.
Medan jag i onsdags stod inne i den mörka salongen bland allt premiärfolk i onsdags åkte tankarna tillbaka till flydda tider och jag kunde jag se framför mig hur Stig serverade kaffe och kaka i samband med olika diskussioner. Det hände inte varje dag. Som verksam skydde Stig uppmärksamhet, som pensionär blev han mer utåtriktad men aldrig lätt att nå. Fokus var alltid på affärerna. Han gjorde mycket för det faktum att åländsk sjöfart blev så framgångsrik som den till dags dato varit. Och det åländska näringslivet saknar i dag en frisk fläkt av en motsvarande kaliber. Bolagsstämmorna i Viking Line och Ålandsbanken hade inte passerat utan kritiska frågor om Stig varit med...
Här är några texter ur mitt eget arkiv som berättar mer om personen Stig och något av det han åstadkom genom åren:
En sekreterare vid riksdagens socialutskott höll sånär på satte de åländska redarna vid sidan av makten då kassan skapades 1956.
Här är den nekrolog jag skrev till hans minne 2007 då han somnade in efter ett aktivt liv.
Sjöfartsrådet Stig Lundqvist är död. Han avled på måndagsmorgonen efter en kort tids sjukdom i en ålder av 83 år.
”Jag har alltid haft roligt”, sa sjöfartsrådet Stig Lundqvist i sin första stora intervju någonsin. Det var för Ålandstidningen och undertecknad var reporter. Vi satt nere i den omsorgsfullt återuppbyggda kaptenssalongen från lastfartyget Dagmar i villan vid Badhusgatan och pratade minnen en hel eftermiddag.
Sjöfartsrådet skulle fylla 75 och ville bjuda såväl ”vänner som ovänner” på kaffe på födelsedagen. Jag fick kaffe och kaka. Och historier som lätt skulle fylla en hel tidning. Eller två. Sjöfartsrådet Lundqvist var en man med många egenskaper. Han var snabb i tanken och hade lätt för att uttrycka sin mening.
Den Lundqvistska karriären började lite stapplande i Ålands lyceum. Han blev utkastad ur skolan som 17-åring för att sedan ta studenten i Björneborg med utmärkta betyg. Med studentmössan i väskan drog han vidare till Helsingfors där han läste in såväl jurist- som ekonomexamen. Att framtiden skulle vara sjöfart var ingen självklarhet.
– Jag ville helt ägna mig åt juridiken, sade han till Ålandstidningen 1999.
Det gjorde han också, till en början. Som 31-åring utsågs han 1955 till rådman vid Mariehamns rådstuvurätt. Där satt han varje måndag efter det under de kommande 25 åren.
Rätt snabbt stod det klart att det nog inte skulle bli så värst mycket juridik för Stig Lundqvist. Familjerederiet kallade.
Men inte bara. Vid sidan av jobbet i rederiet var Stig Lundqvist även vd för Ålands redarförening. Ett jobb som ingen annan ville ha, men som Stig skötte med den äran. När till exempel Sjömanspensionskassan bildades var det med långa tänder och efter många övertalningar som Ålands redarförening fick en plats i den nya kassan. I dag är Sjömanspensionskassan en av Ålands största hyresvärdar.
Det var inget enkelt jobb att övertyga alla i Helsingfors om det som ”vd för en liten redarförening på en ö i skärgården”, som Stig Lundqvist uttryckte saken.
Stig Lundqvists cv är omfattande och lång. Han har varit med i många olika sammanhang men nämner två projekt som legat honom närmare om hjärtat än andra.
1) Skapandet av samseglingsrederierna United Owners som starkt bidragit till att åländska rederier ännu i dag är stora i Finland när det gäller transporter för landets skogsindustri.
2) Viking Line. I 18 år satt han ordförande för SF Line som senare blev Viking Line. Under den tiden expanderade färjtrafiken enormt. Men alla hängde inte med i tempot. Både Sally och Slite gick under på vägen.
I kajutan i källaren finns överraskande få fartygsmodeller. Enda jag såg var Kalypso, en gammal Slitefärja som i dag seglar för Star Cruises.
– Varför jag har en Slitefärja här? För att det är en nyttig påminnelse om att konkurrenter finns överallt, log Lundqvist.
Med det kvicka intellektet i högsta hugg var Stig Lundqvist en kämpe som Åland och åländsk sjöfart haft stor nytta av genom åren. Han backade aldrig för en debatt eller för att utmana etablissemanget. Ett talande exempel är Lundqvistrederiernas intåg i oljebranschen. Man köpte 1959 den 13 år gamla tankern Havskaar för att börja transportera olja till Finland. Det blev nej. På den tiden hade Finland ett statligt monopol på oljetransporter.
Det gick inte Stig Lundqvist med på. Han inledde en intensiv kampanj som 1960 resulterade i att Lundqvist-rederierna också fick börja köra olja till Finland. Fyra år senare gick 18 procent av landets oljebehov på åländsk köl.
Få människor har lämnat lika tydliga spår efter sig som sjöfartsrådet Stig Lundqvist. Bland de åländska affärsmännen finns inte bara en historia om minnesvärda möten med sjöfartsrådet. Jag minns själv en bolagsstämma för Viking Line på 1990-talet som avverkades på 12 minuter! Ingen sade på den tiden emot den karismatiske ordföranden.
Efter sin pensionering från rederierna vilade han sällan på lagrarna. Många är de direktörer i olika bolag som tvingats vecka pannan för att svara på de frågor som Stig Lundqvist grävt fram ur boksluten.
Alltid på gott humör, alltid stridbar, sällan nöjd.
Med Stig Lundqvists bortgång blir Åland lite tystare. Och tristare. Inte alla skulle i sin 75-årsdagsintervju som inledande fras säga vad Lundqvist sa:
– Jag har alltid haft roligt.
Uppväxt och utbildning
Född: 22 februari 1924 i Mariehamn.
Död: 21 maj 2007 i Mariehamn.
Student: 1943 i Björneborg.
Jur kand: 1948 i Helsingfors.
Vicehäradshövding och diplomekonom: 1950
Medan jag i onsdags stod inne i den mörka salongen bland allt premiärfolk i onsdags åkte tankarna tillbaka till flydda tider och jag kunde jag se framför mig hur Stig serverade kaffe och kaka i samband med olika diskussioner. Det hände inte varje dag. Som verksam skydde Stig uppmärksamhet, som pensionär blev han mer utåtriktad men aldrig lätt att nå. Fokus var alltid på affärerna. Han gjorde mycket för det faktum att åländsk sjöfart blev så framgångsrik som den till dags dato varit. Och det åländska näringslivet saknar i dag en frisk fläkt av en motsvarande kaliber. Bolagsstämmorna i Viking Line och Ålandsbanken hade inte passerat utan kritiska frågor om Stig varit med...
Här är några texter ur mitt eget arkiv som berättar mer om personen Stig och något av det han åstadkom genom åren:
 |
| Sjöfartsrådets Stig Lundqvists änka Agneta har donerat salongen från Dagmar till Ålands sjöfartsmuseum. Det väcker minnen till livs. (Bilden är lånad från Nya Åland.) |
En av de större intervjuerna med Stig gjorde jag för Sjömanspensionskassans tidning:
Hade det inte varit för en envis ombudsman vid namn Stig Lundqvist är det inte säkert att det åländska inflytandet varit särskilt stort i Sjömanspensionskassan. Och det hade gjort Åland till en både mindre och tystare plats.
När detta skrivs är det vårvinter år 2006. Det är femton år sedan sjöfartsrådet Stig Lundqvist 1991 lämnade sitt uppdrag i Sjömanspensionskassans styrelse. Där hade han suttit sedan starten 1956. Längre än någon annan.
Så hade det inte behövt bli. Det var nära att de åländska redarna inte alls hade fått plats vid SPK-maktens bord. I själva verket fanns det starka krafter i Finland som helst ville hålla ålänningarna utanför den omedelbara makten.
I egnahemsvillan vid Badhusgatan i Mariehamn har Stig Lundqvist byggt upp den gamla kajutan från lastfartyget Dagmar. Tillsammans med en SPK-flagga och drygt 30 årsberättelser sätter vi oss och går igenom arkivet från de dramatiska åren då Sjömanspensionskassan startade.
Det visar väldigt tydligt hur viktiga ord är på ett papper. Och hur beslutsamhet kan åstadkomma förändring.
Höll i pengarna
Vägen till det som skulle bli Sjömanspensionskassan började 1951 med en ”kommitté för behandling av sjömännens pensioner”. Det var av nöden, det stod allt klarare att det måste till ett system för att folk skulle överleva även efter sitt yrkesliv. I Sjömanspensionskommittén som den kallades satt endast tre personer: Teivo Pentikäinen från socialministeriet, Sjömansunionens färgstarke ordförande Niilo Wälläri samt ekonomen Mikko Mannio, till vardags administrativ direktör vid rederiet John Nurminen.
Ålands redarförening med i runda slängar en fjärdedel av hela landets tonnage i sin medlemsförteckning var inte med.
– Det var vårt eget val. Det hade inneburit för mycket jobb och varit praktiskt väldigt besvärligt att åka till Helsingfors för de möten som krävdes, säger Stig Lundqvist.
Han var på den tiden ombudsman för Ålands redarförening.
Istället beslöt de åländska redarna att låta Mikko Mannio föra deras talan. Men inte utan villkor. På förslag av legendariske åländske redaren och kommerserådet Algot Johansson slog redarföreningen fast att arvodet till Mannio inte fick överstiga 750 mark.
För säkerhets skull skrev man dessutom in i mötesprotokollet att ombudsman Stig Lundqvist skulle ta hand om det praktiska och, om möjligt, ”reducera förenämnda arvode”.
De åländska storredarna har alltid insett vikten av att hålla ett extra öga på utgifterna.
Unionsbas krävde enighet
En av de stora tillskyndarna av pensionskassan för sjömän var Sjömansunionens ordförande Niilo Wälläri. Han var dessutom väldigt mån om att alla beslut skulle fattas enhälligt i den nya kommittén.
– Annars hade det blivit väldigt mycket svårare att nå resultat, säger Stig Lundqvist.
Men Niilo Wälläri hade också en annan sida. Om det inte gick som han ville i till exempel avtalsförhandlingar blev motåtgärderna direkta och kännbara.
– Han kunde faktiskt stoppa vilken båt som helst för att få som han ville, minns Stig Lundqvist.
Wälläris mål med Sjömanspensionskassan var såklart att säkra unionens medlemmars framtid. Han prutade aldrig på omsorgen om sina medlemmar. Han drev på så mycket det gick för att skapa SPK. Ett projekt som var långt ifrån enkelt. Det gällde att i princip från noll bygga upp en pensionslösning för tusentals sjömän.
Remiss i rekordfart
Knappt tre år efter att Sjömanspensionskommittén bildades kom ett första förslag på remiss från socialministeriet. Ärendet var brådskande. Ålands redarförening fick en månad på sig att granska kommitténs treåriga arbete.
Ålänningarna fick ihop fyra sidor med olika invändningar, de flesta av dem av rätt så teknisk natur. Exempelvis var medlemmarna i Ålands redarförening inte så intresserade av att inkludera invalidpensionerna i Sjömanspensionskassans verksamhet.
”Denna form av pensionering medför väsentligt mera arbete för anstalten än om pensioneringen begränsas till ålderspension”, skrev man i protokollet. Ålands redarförening föreslog att den blivande pensionskassan istället skulle specialisera sig på ålderspension.
Vid sidan av de mer tekniska invändningarna gick Ålands redarförenings medlemmar i taket över förslaget till pensionskassans ledning. Enligt det skulle den blivande kassans rikedomar förvaltas av en styrelse där ”den mest representativa” organisationen skulle föra redarnas talan.
– I klartext föreslog kommittén att Finlands redareförening skulle få en plats i styrelseen men att Ålands redarförening skulle bli utan, säger Stig Lundqvist.
Detta var inget ålänningarna tänkte svälja utan protester. Det kunde inte vara rätt att en fjärdedel av landets tonnage och dess 1.100 anställda sjömän skulle ställas utanför.
I synnerhet inte som radiotelegrafisterna som bestod av 162 medlemmar skulle få en plats…
Sekreterarens misstag?
Ålands redarförenings styrelse konstaterade att något måste göras och gav uppdraget till ombudsman Stig Lundqvist.
Ur protokollet i november 1955:
”Ombudsmannen bemyndigades att vidtaga de åtgärder han funne nödvändiga för att upplysa riksdagen om förhållandet för att därigenom om möjligt få förslaget ändrat.”
Nu vidtog en rad resor till huvudstaden. Bemötandet var hjärtligt och friktionsfritt.
– Egentligen hade ingen något emot att vi skulle vara med i ledningen av kassan, säger Stig Lundqvist.
I alla fall officiellt. I kulisserna jobbades dock för att ålänningarna faktiskt skulle ställas utanför kassans ledning. Ålands redarförening frågade Finlands redareförening om hjälp i en gemensam framställning kring förslaget. Svaret blev nej.
Men innan förslaget till kassa skulle bli lag krävdes en behandling i riksdagens socialutskott. Stig Lundqvist var på plats för att argumentera för sin ståndpunkt och förde på nytt fram ålänningarnas intresse att vara med i kassans ledning. Ingen sade emot.
I protokollet från mötet blev tolkningen emellertid en helt annan. Där stod som det gjorde i det första förslaget:
”…den mest representativa organisationen på vartdera området.”
– Jag kan fortfarande inte begripa det. Det måste ha varit ett misstag från sekreterarens sida, säger Stig Lundqvist diplomatiskt.
Från sidan sett verkar det klart att någon grupp helt enkelt inte ville att ålänningarna skulle vara med i den nya organisationen.
I elfte timmen
Efter skrivningen i protokollet brann det i knutarna. Något måste göras och det snabbt. Stora utskottet tog upp lagförslaget och godkände ”den felaktiga skrivningen”.
Inte förrän i riksdagens andra behandling lyckades ombudsman Stig Lundqvist få stopp på processen. Lösningen blev den österbottniske riksdagsmannen Kurt Nordfors.
Efter påstötar från Lundqvist reste sig Nordfors och föreslog att skrivningen skulle ändras så att ”envar erkänd organisation” ägde rätt att leda kassan. Nu gick det vägen. Riksdagen sade enhälligt ja till ändringsförslaget och ålänningarna fick en plats i kassans styrelse.
Med framgången i bagaget reste Stig Lundqvist hem. Glad för att ha vunnit, men orolig för att själv tvingas sätta sig i styrelseen.
– Jag insåg direkt att det skulle kräva många resor till Helsingfors och det ville jag helst slippa, säger han.
Så blev det inte. Storebrodern Fraenk Lundqvist sade på styrelsemötet där Ålands representant skulle utses att Stig Lundqvist inte kunde tacka nej. Enligt ombudsmannens anställningsvillkor ”ankom på honom att företräda föreningen även utom Mariehamn…”
Det blev början till en 31-årig karriär i Sjömanspensionskassans styrelse. Under den tiden utvecklades kassan till en viktig institution för i första hand alla pensionerade sjömän.
Men inte bara.
Kassan har också stått för många stora byggnadsprojekt genom åren. Bara på Åland äger SPK i dag cirka 250 lägenheter. Men det berodde inte på att Stig Lundqvist till sist fick en plats i kassans ledning. Säger han:
– Om de byggdes för att jag satt i styrelseen? Det tror jag inte. SPK:s operativa ledning har alltid berett investeringarna på ett mycket professionellt sätt. Inte med tanke på vem som ingått i styrelsen.
Jobbet i styrelsen
Sjömanspensionskassans första år innebar hela 30 styrelsemöten. Under dessa diskuterades huvudsakligen pensionsärenden, närmare bestämt 95 stycken. Av dessa beviljades 64 medan 9 förkastades. Resten fördes över till följande år.
Investeringsverksamheten bestod av två delar: lån till rederierna för nyanskaffning av tonnage samt placering i allmännyttiga bostadsprojekt.
– Till en början var det inte många rederier som ville låna från kassan. De som behövde pengar ordnade oftast det på andra håll, minns Stig Lundqvist.
Men även det förändrades. Redan under det femte verksamhetsåret fick 25 rederier lån från kassan och för de pengarna (bland annat) köpt sammanlagt 32 fartyg. Under det året betalade sammanlagt 10.831 personer pensionsavgifter till kassan.
– Många möten gick åt till att avgöra om pension skulle betalas ut eller inte, säger Stig Lundqvist.
Och invaliditetspensionen som ålänningarna helst sett att någon annan skött blev förvisso ett problem. Särskilt när det gällde den på den tiden vanligaste orsaken till invaliditet: lungtuberkolos. Två tredjedelar av invalidpensionärerna drabbades av denna sjukdom.
Sjömanspensionskassan protesterade mot vad man kallade bristfälligheter i läkarundersökningarna och bad myndigheterna ingripa. Redan följande år minskade mängden fall samtidigt som allt fler sjömän allt tidigare fick nödvändig vård.
Stig Lundqvists sista år i Sjömanspensionskassans styrelse var 1991. Kassan hade då växt kraftigt. Investeringstillgångarna uppgick till sammanlagt 1,2 miljarder mark fördelade på 73 procent lån (åtta nya fartyg och reparation av ett gammalt), 12 procent värdepapper och 11 procent fastigheter.
Styrelsen sammanträdde 15 gånger, hälften mindre än när Lundqvist började.
Sjöfartsrådet Stig Lundqvist är död. Han avled på måndagsmorgonen efter en kort tids sjukdom i en ålder av 83 år.
”Jag har alltid haft roligt”, sa sjöfartsrådet Stig Lundqvist i sin första stora intervju någonsin. Det var för Ålandstidningen och undertecknad var reporter. Vi satt nere i den omsorgsfullt återuppbyggda kaptenssalongen från lastfartyget Dagmar i villan vid Badhusgatan och pratade minnen en hel eftermiddag.
Sjöfartsrådet skulle fylla 75 och ville bjuda såväl ”vänner som ovänner” på kaffe på födelsedagen. Jag fick kaffe och kaka. Och historier som lätt skulle fylla en hel tidning. Eller två. Sjöfartsrådet Lundqvist var en man med många egenskaper. Han var snabb i tanken och hade lätt för att uttrycka sin mening.
Den Lundqvistska karriären började lite stapplande i Ålands lyceum. Han blev utkastad ur skolan som 17-åring för att sedan ta studenten i Björneborg med utmärkta betyg. Med studentmössan i väskan drog han vidare till Helsingfors där han läste in såväl jurist- som ekonomexamen. Att framtiden skulle vara sjöfart var ingen självklarhet.
– Jag ville helt ägna mig åt juridiken, sade han till Ålandstidningen 1999.
Det gjorde han också, till en början. Som 31-åring utsågs han 1955 till rådman vid Mariehamns rådstuvurätt. Där satt han varje måndag efter det under de kommande 25 åren.
Rätt snabbt stod det klart att det nog inte skulle bli så värst mycket juridik för Stig Lundqvist. Familjerederiet kallade.
Men inte bara. Vid sidan av jobbet i rederiet var Stig Lundqvist även vd för Ålands redarförening. Ett jobb som ingen annan ville ha, men som Stig skötte med den äran. När till exempel Sjömanspensionskassan bildades var det med långa tänder och efter många övertalningar som Ålands redarförening fick en plats i den nya kassan. I dag är Sjömanspensionskassan en av Ålands största hyresvärdar.
Det var inget enkelt jobb att övertyga alla i Helsingfors om det som ”vd för en liten redarförening på en ö i skärgården”, som Stig Lundqvist uttryckte saken.
Stig Lundqvists cv är omfattande och lång. Han har varit med i många olika sammanhang men nämner två projekt som legat honom närmare om hjärtat än andra.
1) Skapandet av samseglingsrederierna United Owners som starkt bidragit till att åländska rederier ännu i dag är stora i Finland när det gäller transporter för landets skogsindustri.
2) Viking Line. I 18 år satt han ordförande för SF Line som senare blev Viking Line. Under den tiden expanderade färjtrafiken enormt. Men alla hängde inte med i tempot. Både Sally och Slite gick under på vägen.
I kajutan i källaren finns överraskande få fartygsmodeller. Enda jag såg var Kalypso, en gammal Slitefärja som i dag seglar för Star Cruises.
– Varför jag har en Slitefärja här? För att det är en nyttig påminnelse om att konkurrenter finns överallt, log Lundqvist.
Med det kvicka intellektet i högsta hugg var Stig Lundqvist en kämpe som Åland och åländsk sjöfart haft stor nytta av genom åren. Han backade aldrig för en debatt eller för att utmana etablissemanget. Ett talande exempel är Lundqvistrederiernas intåg i oljebranschen. Man köpte 1959 den 13 år gamla tankern Havskaar för att börja transportera olja till Finland. Det blev nej. På den tiden hade Finland ett statligt monopol på oljetransporter.
Det gick inte Stig Lundqvist med på. Han inledde en intensiv kampanj som 1960 resulterade i att Lundqvist-rederierna också fick börja köra olja till Finland. Fyra år senare gick 18 procent av landets oljebehov på åländsk köl.
Få människor har lämnat lika tydliga spår efter sig som sjöfartsrådet Stig Lundqvist. Bland de åländska affärsmännen finns inte bara en historia om minnesvärda möten med sjöfartsrådet. Jag minns själv en bolagsstämma för Viking Line på 1990-talet som avverkades på 12 minuter! Ingen sade på den tiden emot den karismatiske ordföranden.
Efter sin pensionering från rederierna vilade han sällan på lagrarna. Många är de direktörer i olika bolag som tvingats vecka pannan för att svara på de frågor som Stig Lundqvist grävt fram ur boksluten.
Alltid på gott humör, alltid stridbar, sällan nöjd.
Med Stig Lundqvists bortgång blir Åland lite tystare. Och tristare. Inte alla skulle i sin 75-årsdagsintervju som inledande fras säga vad Lundqvist sa:
– Jag har alltid haft roligt.
Uppväxt och utbildning
Född: 22 februari 1924 i Mariehamn.
Död: 21 maj 2007 i Mariehamn.
Student: 1943 i Björneborg.
Jur kand: 1948 i Helsingfors.
Vicehäradshövding och diplomekonom: 1950
Kommentarer
Skicka en kommentar