Han gav aldrig upp
Jomalakarln Torolf Gustafsson är död. Han avled för en vecka sedan, den 3 april i en ålder av 83 år och lämnar efter sig hustrun Gunvor, barnen Agneta, Ulf och Dick, barnbarn samt många vänner. Det känns underligt. Torolf var på nåt sätt en bild av ursprunget som aldrig kan försvinna. Stor, stark och underfundig var han. Gammal blev han och roligt hade han. Det får man ändå vara nöjd med så där i stora drag när det ska göras bokslut.
Själv kommer jag att sakna hans telefonsamtal där han påpekade det ena eller det andra. Alltid noga genomtänkt och alltid med ett förslag till lösning. Vår bekantskap fördjupades i samband med att jag skrev en historik om Jomala IK 2005. I samband med den gjorde jag en intervju med honom som jag återpublicerar nertill. Den säger en hel del, för det krävdes nog både kraft och mod och envishet för att bygga en idrottsplan i Jomala då förr i tiden.
Mina tankar går till hans anhöriga som nu tvingas ställa om till ett liv utan den ständigt närvarande urfadern. Det kan ta lite tid att rita upp den nya kartan. Men de klarar det för de vet att det var exakt vad Torolf ville att de skulle göra. Han stod på stadig historisk grund, men han slutade aldrig tänka framåt. Precis som vi alla borde göra.
Torolf, tack för sällskapet, samtalen, råden och inspirationen. Nu får du vila och ro. Syns.
Ur Jomala IK:s 75-årshistorik:
Torolf Gustafssons största bragder hade inte med idrottsliga prestationer att göra. Den egna karriären blev rätt kort. Däremot har hans visioner om idrottens betydelse för ungdomen lämnat spår som syns än i dag.
Det som skulle blir Ulfsbysonen Torolf Gustafssons största bedrift inom idrotten är egentligen något som inte ens berörde hans eget sportande. Som ung gillade han mest höjd och kula. I höjd klarade han 155 centimeter. I kula drog han till med sitt livs stöt då han behövde den bäst.
– Det var i samband med en klubbtävling mellan Jomala och Finström i Prästgårdsallén. Jag hade nästan aldrig innan stött över tolv meter och till start kom finströmaren Tor Sundberg som jag dittills aldrig slagit, berättade Torolf Gustafsson.
Då hände det. Torolf drog till med den perfekta stöten och fick kulan att landa 13,47 meter bort till allas stora förvåning och hemmapublikens jubel.
– Det kändes inte ens tungt, sade Torolf, femtio år senare, fortfarande förundrad.
Dessvärre blev det också höjdpunkten på den idrottsliga karriären. Han nådde aldrig lika långt igen. Men det han byggde står fortfarande kvar.
Istället för att vårda den egna idrottskarriären blev Torolf så småningom styrelsemedlem (1948-1954) och ordförande (1954-1956) i Jomala IK rf. Efter det tog han över som ordförande i den rätt nyformade idrottsnämnden. Där inledde han ett hårt arbete för att bygga en ordentlig fotbollsplan i kommunen, intill Prästgården, på samma plats där den ligger i dag. Det blev ingen enkel uppgift.
– Alla gillade väl inte riktigt idén att ha en fotbollsplan så nära Prästgården med tanke på söndagsmatcher och så.
Flera bönder i kommunen insåg heller inte riktigt nyttan med att ungdomarna skulle trilla boll istället för att jobba i jordbruken.
Torolf Gustafsson:
– Det var rysligt svårt att få loss pengar från fullmäktige men så småningom började det gå upp för allt fler att det faktiskt handlade om ungdomens fysiska fostran. Det fanns redan på den här tiden en viss gängbildning och det stod klart för alla att alla unga inte ville vara med i de existerande idrottsföreningarna. Då var idrotten ett bra alternativ.
Men så länge planen lutade över två meter och ”omklädningsrummet” fanns under en gran (vilket var verkligheten) var det inte direkt självklart för unga förmågor att satsa på fotboll. Därför blev det sist och slutligen en ny fotbollsplan för kommunens spelare. 1966 invigdes centralidrottsplan vid Prästgården efter sammanlagt trettiofem års diskussioner.
Torolf Gustafsson var också med när det gällde att ordna friluftsfester vid Apalängen i Sviby. Det låg ett enormt arbete bakom varje fest. Förutom alla aktiviteter skulle det också ordnas dans på mer eller mindre otillgängliga platser.
– Det blev rätt många dansbanor som skulle sättas på plats och tas bort, minns Gustafsson.
Men också utsmyckningar i form av lampor som drogs i trasiga ledningar längs med skrangliga träräcken. Torolf minns särskilt en gång som man hyrt femtio meter lampor av ”Räv-Väinö” som hyrde ut sådana.
Efter festen var det väl lite si och så vem som skulle göra vad. Efter någon månad ringer Väinö upp Torolf och undrar försiktigt var lamporna hans befann sig någonstans.
– Jaa, svarade Torolf försiktigt i det han försökte minnas vem som tagit dem vart.
Väinö hann före:
– Inte för att det spelar mig någon roll. Jag tar betalt per dygn jag!
Nu blev det fart på jomaliterna. Det tog inte många dagar innan lamporna var tillbaks hos Räv-Väinö i Gölby.
– Som tur var lät Väinö nåd gå före rätt och lät bli att ta betalt för allt. Vi lärde oss i alla fall en läxa, ler Torolf.
Kommentarer
Skicka en kommentar