Med historien som språngbräda

Man kan aldrig räkna med framtida succéer på på basen av historiska framgångar, eller hur bankerna nu brukar uttrycka det faktum att de inte har en aning om hur det ska gå här i världen. Men genom att gå till det nyöppnade Ålands sjöfartsmuseum kan man hitta inspiration, sensmoral, kunskap och prov på den obändighet som ligger bakom åländska sjöfartens historiska landvinningar. Man blir inte sjöman av ett besök, men det är enklare att begripa de vedermödor som måste hanteras under ett liv till sjöss. Och den lycka som följer med friheten av att inte se land på dagar, veckor och månader.

Museichefen Hanna Hagmark-Cooper och Ålands landskapsregering är att gratulera till ett nyrenoverat sjöfartsmuseum av yppersta världsklass! I går var öppningen och som alla sådana var det inte lätt att koncentrera sig på de utställda föremålen. Där fanns så många människor att prata med och så många tal att lyssna till och så mycket snittar att spisa att själva muséet nästan kom i skuggan. Men det gör ingenting. En dag inom en inte alltför avlägsen framtid ska jag kvista över och på allvar uppleva tiderna som varit, fartygen som kämpat och förlist, besättningarna som levt och dött på sina poster och allt annat som förknippats med sjöfartens Åland.

Det kanske starkaste intrycket fick jag av den gamla kaptenssalongen från ångfartyget Dagmar. Den stod tidigare nere i sjöfartsrådet Stig Lundqvists källare på Badhusgatan. Där har Lundqvistrederierna utvecklats och Viking Line skötts. Vid sidan av allt annat. Så här kunde det gå till nere i den kajutan!

Det saknades inte folk då Ålands sjöfartsmuseum återinvigdes i onsdags kväll. Inte så konstigt. Åland har en ny attraktion att känna stolthet över.

Den här tio ton tunga ångmaskinen har plockats ner intill minsta beståndsdel av ett gäng pensionerade maskinister som vet hur kolvar ska halas. Nu är den som ny, fast bättre!

Plus är ett av fartygen som finns som modeller. Vill man se henne på riktigt kan man åka till Hertron klubb utanför Mariehamn och dyka ner till vraket.

Pamir är ett av många stolta segelfartyg som genom åren fraktat vete för åländska redare.

Minns inte vad denna hette men fin är hon. Och en viktig del av museets utställning.

En ful jävel, skulle man kalla denna för...

...till skillnad från denna skönhet!

Om man någon gång har svårt att komma ihåg färgerna i den ryska flaggan ska man memorera Vi Blevo Ryssar. (Vitt, Blått, Rött.)

Inte bara insidan är ny. Utanpå är det ett modernt stuk som möter besökarna...

...men inte för modernt. Tvärs över vägen ligger Pommern på samma sätt som hon såg ut då hon korsade Atlanten och resten av världshaven. Detta är ett utomordentligt exempel på hur man INTE ska fotografera fartyg. Fören och aktern ska ALLTID synas.