LR slösar andras pengar

Det har rått intensiva veckor kring nästa års landskapsbudget och om den finns såklart mycket att säga men det är redan sagt och i dag ska lagtinget rösta om budgetbetänkandet. För egen del tycker jag det är väldigt synd att landskapsregeringen nu tycks bestämt sig för att skaffa en ny färja för 47 miljoner euro och bygga en bro på Föglö för 27 miljoner euro. Detta är en investering som kanske håller i 30 år. En tunnel mellan Degerby och Svinö skulle kosta i runda slängar 130 miljoner euro men i stället hålla i 100 år och mer.

Det är därför frågan måste ställas. Om du kunde välja mellan att hyra en lägenhet för 800 euro per månad (och aldrig få äga den) eller köpa din drömlya för 200.000 euro och sedan betala 850 euro per månad i 20 år för att därefter äga lägenheten; vilket skulle du välja.

Det kan tyckas självklart men landskapsregeringen väljer att hyra och dessutom använda andras (skattebetalarnas) pengar för att betala hyran. Det är dumt och kortsiktigt, enligt min mening.

I gruppanförandet i veckan lade jag orden ungefär så här:

Talman,

vi står nu någon dag från att slutligen ta ställning till landskapet Ålands budget för 2019. Budgetförslaget har hanterats av finans- och näringsutskottet och verkar där inte ha förorsakat något större huvudbry av skrivningarna att döma. Landskapsregeringen tycks därmed vara att gratulera då utskottsmajoriteten i sedvanlig ordning arbetat aktivt med gummistämpeln och mindre med hjälp av någon form av kritisk granskning. Det är synd, betänkandet sätter i all sin enkelhet fingret på rätt många utmaningar som vi har när det gäller att skapa ett hållbart samhälle där alla kan blomstra. Jag tänker i detta gruppanförande drista mig till en spaning som inkluderar såväl den övergripande idén med samhällsbygge som några mer konkreta förslag som måste lyftas.

Enligt förslaget från landskapsregeringen ska år 2019 gå lös på 376,2 miljoner euro vilket är 11,4 miljoner euro mer än 2018. Det är positivt att skillnaden mellan intäkter och utgifter fortsätter minska till följd av högre återbetalningar av skattemedel från Finland. Det är i minst lika hög grad negativt att vi ändå dras med svag och nedåtgående BNP-utveckling och här hade vi gärna sett ett utvecklande resonemang i betänkandet. Det är nämligen utomordentligt underligt att ett samhälle med hög inflyttning och låg arbetslöshet inte levererar bättre siffror. Sysselsättningsgraden är alltjämt god och till och med stigande samtidigt som inflationen är låg. Här hade vi från Centerns sida gärna sett en analys kring varför BNP ändå inte växer. Man konstaterar lakoniskt att det råder en allmän avmattning i det privata näringslivet men där stannar analysen och utskottet gör sig skyldig till samma grundfel som så ofta präglar landskapsregeringens arbete; man är bra på att beskriva problemen men går vilse när det gäller åtgärder. Det som därmed står klart är att det blir nästa regering som måste hantera det som nu inte gjorts.

Liksom snuva och hosta följer efter ont i halsen hör det allmänna tillståndet bland ålänningarna nära samman med det ekonomiska läget. Det är alltså logiskt att utskottet hanterat situationen för barn och ungdom på Åland liksom ekonomisk utsatthet. Utskottet konstaterar att andelen ekonomiskt utsatta hushåll på Åland är förhållandevis fler på Åland än i Finland. Hur denna sociala härdsmälta ska hanteras eller vad den beror på nämns inte och därmed är vi tillbaka på samma ruta som när det gäller BNP-dippen, utskottet lyfter problemen men duckar från att resonera kring orsakerna. Det är kanske inte så konstigt då den bild av vårt samhälle som tonar fram i betänkandet inte är så skimrande.

I själva verket ger texten en allvarsam bild av hur våra medborgare egentligen har det. Allt fler blir allt fattigare samtidigt som psykisk ohälsa växer, det är inte så svårt att se sambandet men det är obegripligt att regeringspartierna fortsätter ägna sig åt självhyllningar medan vardagen blir allt svårare för allt fler.

I betänkandet framgår att hushållens skuldsättning skjuter i höjden både när det beträffar faktiska siffror som när det handlar om förhållande mellan skulder och disponibla inkomster.

Denna förväntningsekonomi kräver analys och en diskussion om vilket samhälle vi bygger. Varför lånar hushållen så mycket? Vilket klimat har vi som samhällsbyggare skapat när befolkningen av allt att döma ägnar sig mer åt konsumtion och mindre åt produktion.

Varför har vi landat i en verklighet där man som det lite skämtartat uttryckts med allvarlig underton använder pengar man inte har för att köpa saker man inte behöver för att imponera på folk man inte känner?

Och framför allt – hur ska vi göra för att vända trenden? Detta är en utveckling som kanske inte bara den sittande regeringen bär ansvar för men för varje år som går är det tydligt att utvecklingen inte är hållbar. Förr rättade man mun efter matsäcken, i dag lånar vi pengar till en större matsäck vilket på kort sikt är bra för bankerna men på längre sikt förödande för samhället. 

Lika bekymmersamt är det att läsa slutsatsen att allt färre är villiga att låna pengar för sin yrkesverksamhet. Vart har riskvilligheten försvunnit och hur ska vi göra för att hitta tillbaka till ålänningarnas historiska oförvägenhet och oängslighet. Vi behöver jobba tillsammans för att uppmuntra medborgarna att se möjligheter hellre än problem och här vilar ansvaret tungt på såväl landskapsregeringen som på finans- och näringsutskottet. I samband med budgetdebatten efterfrågades ett fokus på tillväxt och näringspolitik. Från Centerns sida gjorde vi vad vi kunde för att bidra med förslag men i utskottets betänkande framgår att av 67 budgetmotioner godkändes en, den som handlar om att budgeten i fortsättningen ska kallas Ålands budget för 2019. Gott så, självstyrelse bygger vi genom att ta egna initiativ, inte genom att göra som vi alltid gjort.

Sedan vill jag lyfta några punkter som vi från Centerns sida tycker kunde hanterats på ett mer seriöst vis från utskottsmajoriteten.

Centern har i repriser försökt få fram hur många anställda det finns i förvaltningen. Det är nämligen inte ointressant för den vanlige skattebetalaren att veta omfattningen av den offentliga sektorn. Något svar på den frågan har inte gått att få till följd av att lönesystemet inte förmår leverera siffrorna. Utskottet och regeringen må ursäkta men detta är inte acceptabelt om man vill framstå som ansvarstagande. Det är för oss liksom för ålänningarna som finansierar förvaltningen helt obegripligt varför dessa siffror inte går att få fram och utskottet borde ha mäktat med mer än en uppgiven skrivning.

När det gäller pensionsfonden är det också intressant att se hur lättvindigt utskottet hanterar landskapets största penningsreserv. När budgetförslaget presenterades här i salen fick vi i bästa fall bara höra en halvsanning när det gäller uttaget ur fonden och beredskapen inför framtiden. Utskottet konstaterar att uttaget ökar men väljer att inte analysera hur fondens värde utvecklats. Man säger A men varken B eller C och så vidare vilket är synd.

Det är också omöjligt att analysera budgetbetänkandet utan att nämna Föglötrafiken och skärgårdens framtid. Utskottets majoritet närmast panikkramar beslutet att upphandla en färja för 47 miljoner euro samt att bygga en 520 meter lång bro genom orörd Föglönatur för minst 27 miljoner euro. Det är tillsammans 74 miljoner euro och antagligen två tredjedelar av vad en tunnel mellan Degerby och Svinö skulle gå lös på. En tunnel skulle av allt att döma bli en inbesparing per år och dessutom vara en lösning för hundra år framåt. Om man förbereder en stängning av skärgården ska vi fortsätta satsa på oförutsägbara färjor.

Om vi vill skapa framtidstro ska vi i vart fall utreda en tunnel och ta in offerter.

Grundfrågan är nämligen alltjämt den pågående upphandlingen av Föglölinjen som vi och det åländska näringslivet vill bredda till att även innefatta tunnelalternativet. Detta har regeringen hävdat är omöjligt. Från Centerns sida säger vi tvärtom, det är absolut inte omöjligt utan i högsta grad görligt. Utskottet hänvisar till att de ekonomiska förutsättningarna är vagt presenterade samtidigt som miljökonsekvensbedömning saknas. Man kunde invända exakt samma sak när det gäller den planerade Föglölinjen där en jättebro ska byggas samtidigt som två hamnar ska byggas respektive förstoras. Även här finns gott om konsekvenser som än så länge är okända. Ålands lagting har ett unikt tillfälle att i samarbete med det privata näringslivet göra Åland större och skapa optimisim på ett hittills osett vis.

Mot den bakgrunden är det bedrövligt att finans- och näringsutskottet väljer att blunda. Skärgården förtjänar långsiktighet och Åland behöver bli större. 

Tunneln till Hitra och Froya satte fart på två tynande öar i Norge. Hit har jag varit flera gånger och slagits av den tillväxt som tunneln satte fart på.