Äntligen möte med kommissionären

Av alla spännande människor jag haft förmånen att träffa blev gårdagens möte i Bryssel något utöver det vanliga. Nu vet nämligen äntligen EU-kommissionären Karmenu Vella mer om Åland och vårjakten än han visste tidigare. Han var genuint intresserad över våra traditioner och vårt förhållande till Finland och Europa. Om detta kan rädda vår fantastiska jakt och säkerställa framtida insatser för natur och dess fågelliv är för tidigt att säga, Vella lovade i vart fall att göra vad han kunde. Jag passade också på att bjuda in honom till den stora Östersjökonferens som arrangeras på Åland i höst och han lovade göra allt för att bli den första kommissionären att besöka vårt landskap. 

Karmenu Vella är från Malta och välbekant med de villkor som öbor lever under. Hans portfölj i kommissionen är miljöfrågor, sjöfart och fiske; samtliga områden sådana som har en direkt inverkan även på vårt liv på Åland. Hans insikter i sjöfarten är stora liksom hans passion för miljön och kunskapen om fiske. Detta är något som går igen överallt i möten med så kallade EU-toppar. De må ha blott en teoretisk makt men deras kännedom om liv och struktur och människor är ofta enastående.

Karmenu Vella stod som värd för HELCOM:s stora ministermöte i Bryssel, det första på fem år, och deltog aktivt i diskussioner med övriga länder. Själv var jag på plats i egenskap av president för Östersjökonferensen (BSPC) och levererade en hälsning som Vella sade sig uppskatta. I en passus som var direkt riktad till honom sade jag:

I myself also come from Åland, the selfgoverned, neutralised and demilitarised Islands of Peace as we are called. We have 6.700 larger islands and we are situated in the middle of the Baltic Sea. For us, the sea is a central lifeline and living space. We see it every morning and say goodnight to it every evening. Being an islander means very clearly that we depend on nature and that nature depends on us. We live from, by and together with nature and its resources.

Detta budskap gick hem vilket är glädjande. Ända sedan den oerhört underliga upplevelsen att följa kampen för vårjakten i Europadomstolen i Luxemburg år 2005 har jag velat träffa någon ansvarig och nu uppstod ett gyllene läge.

När de formella förhandlingarna var avklarade fick jag tillfälle att föra ett längre samtal, först före och sedan under lunchen, med denne kommissionär med uppdrag att se till att bland annat fågeldirektivet efterföljs. Kommissionär Vella är en mycket trevlig och pratsam man och väl införstådd med de särdrag som präglar öar och deras medborgare. Han bor i Bryssel för att sköta uppdraget som kommissionär men hans hjärta finns bland fiskarna, sjöfolket och företagarna på Malta.

Jakt och dess kollisioner med fågeldirektivet är inget nytt för Karmenu Vella. Även Malta har fört en intensiv kamp för att få behålla sin vårjakt på duva och vaktel. 2015 sade malteserna i en folkomröstning med knapp majoritet ja till att fortsätta den begränsade jakten och såvitt jag förstår fortsätter traditionen som är lika historiskt förankrad som den åländska vårjakten. Vella själv är ingen jägare men säger sig hysa stor tilltro till de traditioner som bygger samhällen. Dessutom är det ekonomiska tillskott som jakt för med sig av stor vikt för alla samhällen.

Mot den bakgrunden är det intressant att Vellu lovade göra vad han kan för att vi ska kunna fortsätta jaga ett begränsat antal gudingar men om det faktiskt räcker till kan bara framtiden utvisa. EU-kommissionens officiella ståndpunkt är att den måste upphöra och en kommissionär har sist och slutligen bara akademiska möjligheter att förändra systemet. Jag hoppas verkligen vår landskapsregering lyckas med arbetet att övertyga kommissionen om jaktens alla fördelar – för hela vårt samhälle och vår natur.

Om EU-kommissionär Karmenu Vella kommer till Åland i höst lovade jag ett återbesök till hans egen ö Malta från vilken han visade fantastiska bilder. Även Malta bedriver en vårjakt som har mött EU-kommissionens missnöje.

Två öbor diskuterar gemensamma möjligheter som Karmenu Vella föredrar att kalla det som i dagligt tal benämns problem eller i ibland utmaningar. Foto: Bodo Bahr.

Att bo på en ö innebär att man lever tillsammmans med naturen och ser till att resurserna aldrig tar slut. Jägare är sist och slutligen naturens bästa vänner. Sade jag och mötte förståelse från EU-kommissionären. Foto: Bodo Bahr.

”Och så är du varmt välkommen till Åland i höst. Det vore första gången en EU-kommissionär landstiger!” Foto: Bodo Bahr.

BSPC:s generalsekreterare Bodo Bahr till höger är en fantastisk dörröppnare till det EU som även Åland är beroende av. I mitten undertecknad och till vänster EU-kommissionär Karmenu Vella som i dag vet betydligt mer om Åland och vårjakten än han visste i går.

Då var det nära krig om Åland

För ögonblicket är jag i dag tillbaka i Bryssel för att i samband med Helcoms ministermöte presentera Östersjökonferensens (BSPC) syn på det som händer i och runtom Östersjön. Det pågående ordförandeskapet förutsätter mycket fotarbete vilket är inspirerande och skapar möjligheter att flytta fram de åländska positionerna i omvärlden. Självstyrelsen kan bara växa genom att vi ständigt berättar om den och om oss.

Liksom i stort sett varje gång lyfter jag också fram Åland som exempel på krishantering där självstyrelsen som vi fick 1921 de facto har skapat välstånd och fred och till största delen lyckliga ålänningar.

Fast det kunde gått på tok rejält hävdar professorn i historia vid Lunds universitet, Dick Harrison. Han skrev i gårdagens SvD Kultur under rubriken ”När Sverige nästan hamnade i krig med Finland” om de dramatiska åren i samband med självstyrelsens tillkomst. Slutsatsen är att Sverige med hjälp av hot kunnat få Åland men valde att avstå.

Jag hoppas inte SvD och Harrison misstycker men jag tar mig friheten att citera den i bloggen eftersom texten borde läsas av så många som möjligt. Dick Harrison tolkar historien utifrån proffsets synvinkel och han gör det bra och lättläst, tycker jag (länkarna är till sånt som tidigare skrivits i denna blogg):

Båda staterna ville ha Åland för hundra år sedan. Konflikten blev så allvarlig att den hänsköts till Nationernas Förbund. Den socialdemokratiske utrikesministern Erik Palmstierna övervägde en väpnad lösning.

Hade det kunnat bli krig mellan Sverige och Finland efter första världskriget? Båda staterna ville ha Åland, som hade hamnat på den finsk-ryska sidan om gränsen 1809, men där befolkningen var svenskspråkig och ville återförenas med Sverige.

Ålandsfrågan var mycket riktigt en allvarlig mellanstatlig konflikt, som om det velat sig riktigt illa, hade kunnat resultera i väpnade sammanstötningar.

En stark opinion på Åland (”Ålandsrörelsen”) med Julius Sundblom och Carl Björkman som framträdande namn, yrkade på att ögruppen skulle bi svensk och att ett bättre tillfälle aldrig skulle komma, nu när tsaren störtats och Ryssland brutit samman.

Den 10 december 1917, fyra dagar efter det att Finland förklarat sig självständigt, slog Sundblom fast att Åland borde bli svenskt. Namninsamlingar ägde rum och krav ställdes på en folkomröstning. De svenska politikerna – oavsett politisk färg – ställde sig resolut på ålänningarnas sida, medan det unga Finland var helt emot tanken på att öarna skulle byta nationalitet.

När Finland dessutom drogs in i ett inbördeskrig avdelade Sverige i februari och mars 1918 soldater till Åland, vilket finska ledare uppfattade som ett allvarligt hot. Tänkte svenskarna annektera öarna?

Tills vidare valde båda parter att ligga lågt, men en åländsk namninsamling i maj 1920 gav vid handen att 96 procent av öarnas invånare ville bli svenskar.

Sedan Socialdemokraternas partiledare Hjalmar Branting öppet ställt sig bakom ålänningarnas önskan hettade det till rejält, och relationerna mellan Sverige och Finland blev alltmer ansträngda. Sundblom och Björkman fängslades och Sverige kallade hem sin diplomatiska representation i Helsingfors.

Ålandsfrågan hänsköts till Nationernas Förbund och löstes genom internationell medling i Genève år 1921. Som bekant slutade det med en kompromiss. Finland fick behålla Åland, men ögruppens invånare erhöll självstyrelse, fick löfte om att få behålla sin svenskspråkighet och om att öarna skulle vara demilitariserade.

Den 9 juni 1922 kunde Ålands självstyrelses lagting (fast då hette det landsting/JP) sammanträda för första gången, med Sundblom som talman och Björkman som lantråd.

Hade Sverige kunnat vinna i Genève? Ja, menade den socialdemokratiske utrikesministern Erik Palmstierna, som i sina dagboksanteckningar spekulerade i flera alternativa scenarier. Palmstierna var av den bestämda uppfattningen att de utländska diplomater som hade att fälla dom i ärendet skulle ta intryck av vapenskrammel.

Åland skulle nog bli svenskt om det bara gick att få britter och fransmän att tro att svenskarna var beredda att kriga. För egen del kunde Palmstierna tänka sig en väpnad lösning, men endast om han hade västmakternas stöd.

Den 13 juni 1920 noterade han: ”Mitt resonemang är nämligen att när vi ändå – till följd av Nationernas Förbunds tillkomst – inte riskera ett krig, höra vi ej att försumma att använda så starka ord, att makterna, vilka i den atmosfär av krigsoro, som trots Nationsförbundet råder, försättas i rörelse. Tydligen har denna verkan i viss mån redan uppnåtts. Fransmännen arbeta för oss. Från Paris låter det gynnsamt, men London är tyst.”

Av dagboksanteckningarna framgår att Palmstierna upplevde det som en seger när västmakterna såg till att ärendet hamnade hos Nationernas Förbund.

Därmed underkändes den finska ståndpunkten, nämligen att Ålandsfrågan var en inre finsk angelägenhet. ”Kungen är belåten”, antecknade Palmstierna den 18 juni.

I de fortsatta förhandlingarna var Palmstiernas linje tuff: det gällde att utnyttja alla finska dumheter, till exempel häktningar av åländska separatister, till internationella markeringar. Eller som han skrev den 3 september: ”Kör vi ej med strama tyglar, bryr sig ingen om ekipaget.”

När allt var över och medlarna fattat sitt beslut var Branting och Palmstierna bittra. Den 23 juni 1921 konstaterade de båda socialdemokraterna att ”hos Nationernas Förbund, liksom eljest i världen, är det bara den faktiska styrkan, som avgör. Hade Sverige hotat, skulle vi ha lyckats, men den svenska nationen ville inte markera ett hot!”

Dick Harrisons text i gårdagens Svd Kultur.

Alla ska komma fram

I dag handlade det om tillgänglighet i lagtinget och ett gediget framtaget meddelande som kan läsas på den här länken. Landskapsregeringen har inte alltid presterat under den gångna mandatperioden men i det här fallet är i vart fall grunden stabil. Nu gäller det att se till att det händer också!

Ungefär så här föll mina ord i gruppanförandet:

Talman,
vi vet alla att ett bra samhälle definieras av sättet på vilket vi sköter om de som av olika skäl inte fungerar som den så kallade normen i vardagen. I dagligt tal kallas det funktionshinder och är en utmaning för alla. Landskapsregeringen och dess tjänstemän är på många sätt att gratulera till väl utfört arbete när det gäller dagens meddelande. Grundarbetet är imponerande med 39 olika innehållsområden och 84 förslag till åtgärder som ska vara genomförda senast år 2020. Nu är det inte första gången vi sett ambitiösa program och vi vet alla vad som händer med dem om de inte är tydliga och genomförbara. De blir snygga hyllvärmare och inte så mycket mer.

För Centerns vidkommande är arbetet med att förebygga vardagshinder för alla en viktig fråga. Den är dessutom stor. Ålands handikappförbund som består av tretton medlemsföreningar har sammanlagt 4.300 medlemmar. Det är nog ingen överdrift att vi alla har eller känner någon som på olika sätt drabbats av funktionshinder i form av sjukdom, handikapp, depressioner eller vad det kan vara. Funktionshinder är ett oerhört brett begrepp och arbetet för att underlätta vardagen för de drabbade måste ske på en lång rad olika områden eller tvärsektoriellt som det populärt heter. Därför är det bra att både ÅHS och AMS deltagit i arbetet med åtgärdsprogrammet men kanske lite underligt att ÅMHM lämnats utanför. Det är trots allt de som ska övervaka att allt som utlovats också genomförs.

En annan fråga man kan lyfta är barnperspektivet. Från Centerns sida hade vi gärna sett ännu mer fokus på vad vi kan göra för att upptäcka sådana funktionshinder som inte syns i form av rullstol, kryckor eller tydliga sjukdomsdiagnoser. Man kan nämligen vara begränsad trots att man försetts med tio fingrar och tio tår vid födseln. Hur ska skolorna arbeta för att alla ska bli sedda? Hur ska vi undvika utanförskap? Vad kan vi göra för att alla ska känna att de duger precis som de är? Det är svårhanterliga frågor men ändå väsentliga, inte minst samhällsekonomiskt; som vi alla vet är det de tidiga insatserna och åtgärderna som är de bästa investeringarna. Därför är det viktigt att låta detta arbete genomsyra alla skolor.

För att undvika att detta gedigna åtgärdsprogram blir ord utan handling anser vi från Centerns sida också att det krävs tydliga tidsramar för de olika åtgärderna. Ett program utan deadlines blir lätt en vision snarare än verklighet. Dessutom krävs pengar i form av budgetmedel vilket gör det hela lite svårare. Vi lever redan i dag i ansträngda tider där många områden vill ha mer pengar. Därmed uppstår frågan: vad ska vi satsa på och hur ska vi prioritera. Detta blir en grannlaga uppgift för landskapsregeringen och lagtinget.

Arbetet med att minimera mängden funktionshinder i samhället är inget bara vi på Åland ägnar oss åt. I FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning är beställningen tydlig och de juridiska argumenten tvingande. I Sverige har man gått längre än så och tillsatt en övervakningskommitté med uppgift att hantera fall där den som upplever sina rättigheter som kränkta kan klaga. På Åland torde denna myndighet vara ÅMHM som därmed kan räkna med ytterligare jobb.

Åtgärdsprogrammet som är massivt innehåller både små och stora frågor vilket kan betyda att man förlorar fokus. På en sida nämns tydligare dörrar på sjukhuset och på en annan vikten av ny socialvårdslagstiftning samt behovet av en gemensam kommunal socialtjänst. De två sistnämnda områdena har vi från Centerns sida lyft fram gång på gång och därför är vi lite tveksamma till vad det ska bli av detta program i verkligheten. Arbetet med socialvårdslagstiftningen har redan pågått alldeles för länge och landskapsregeringens stödpartier drev i fjol igenom att arbetet med KST ska förlängas snarare än intensifieras. Därmed nås vi av dubbla budskap. Det tycks viktigare att dra upp stora teoretiska planer än att genomföra sådant som rätt snabbt kan påverka väldigt mycket.

En beskrivande bild som jag lånat från internet.

I arbetet med att ge den aktuella FN-konventionen en tydligare plats i den åländska vardagen är kommunikation en väsentlig del. Hur vi alla betraktar personer med funktionsnedsättning är både avgörande och tydliggörande. Det finns ett enormt behov när det gäller att förbättra tillgängligheten. Det behövs fler redskap, kunskap och utbildning och det gäller att berätta vad vi gör och vad som finns. Det är därför positivt att man även lyfter näringslivet och turismen i detta program. Genom att göra Åland till en föregångare i detta kan vi också skapa möjligheter för våra turistanläggningar att hitta nya målgrupper.

Här kunde man också tillägga att ett program av den här karaktären egentligen inte borde behövas. I ett modernt samhälle ska sådana här frågor redan vara lösta. Funktionshinder är ju faktiskt sådant som drabbar exakt hundra procent av oss i olika skeden av livet.

Avslutningsvis önskar vi såklart lycka till med genomförandet av alla åtgärder. Från Centerns sida kommer vi att mycket noga följa med utvecklingen och försäkra oss om att detta program förändrar verkligheten och inte bara stannar vid vackert tänkta planer.

Fler tjänstemän, färre politiker

Efter att ha följt den mer än önskvärt suddiga och ofokuserade presskonferensen där Ålands landskapsregering presenterat ytterligare ett sätt att vingklippa den åländska närdemokratin framstår den övergripande planen tydligt. LR vill enligt den socialistiska skolboken centralisera, likforma och avdemokratisera den åländska vardagen. Regeringen är redo att betala tolv miljoner euro för att skapa fler betalda tjänstemän, färre frivilliga kommunpolitiker och mindre delaktighet i den egna vardagen. Här kan man läsa hela förslaget.

Folk får energi av att själva kunna påverka sin tillvaro. Detta bevisas av att hela 554 ålänningarna ställde upp till senaste kommunalval. 208 av dem ser i dag till att servicen fungerar i styrelser och fullmäktigen; går det att beskriva engagemang bättre än så? Kommunerna skapar därtill en social gemenskap som vi aldrig kan få för mycket av; tvärtom. Politik borde handla om att skapa mer deltagande, inte mindre.

I modern företagskultur har man i allt högre grad anammat det agila sättet att bygga system vilket även ställer vår kommunala struktur i en ny dager. Våra sexton kommuner är i dag ett exempel på agilitet, närdemokrati och konsten att snabbt anpassa sig till ny verklighet. Genom att först lyssna på människorna och sedan hantera strukturerna når vi större hållbarhet i samhällsbygget. De självstyrda kommunerna är därmed en del av lösningen, inte problemet. Större strukturer leder till mer administration och långsamhet på bekostnad av brukarna. Det finns nämligen inga stordriftsfördelar med centralisering och mellanchefer. Det leder bara till att pappren blir viktigare än medborgarna.

Det nya förslaget till kommunsammanslagning, vilket i ordningen är svårt att säga, är ytterligare en kameral och teoretisk produkt som inte tar ställning till själva livet som pågår över hela Åland. Sättet på vilket reformen lanserats är dessutom ett exempel på destruktiv politisk ledning som splittrar befolkningen snarare än skapar framtidstro och delaktighet. Förslaget andas och ropar centralisering av det enkla skälet att det är de perifera delarna av Åland som ska förändras och betala. Mariehamn berörs inte av regeringens planer vilket strider mot min regionalpolitiska vision.

Självstyrelse och engagemang gör Åland mer spännande. Det är dags att se möjligheterna i småskaligheten, inte bara problemen. Till skillnad från vänsterpolitik, som i dag präglar landskapsregeringen, går borgerliga värderingar ut på att man ska växa tillsammans; inte med hjälp av ukaser från makten.

Åland blomstrar både ekonomiskt och befolkningsmässigt, till stor del tack vare kommunernas insatser. Istället för att uppmuntra samarbete och engagemang gör regeringen tvärtom vilket i ett enda slag gör det organ som borde vara självstyrelsens grindvakt till dess största motståndare.

Så här illustrerar Nya Åland förslaget till ny kommunreform. Allas vardag förutom Mariehamn förändras och närdemokratin plockas bort.

Grönt för konstgräs i stan

Det har inte hänt så ofta de senaste åren men Mariehamns stad börjar kännas som en vinnare igen! I går möttes stadsfullmäktige där jag inte längre ingår då mitt nya uppdrag finns i stadsstyrelsen, som bereder ärenden till fullmäktige. Det hör ändå till att vara på plats för att följa debatten och känna av strömningarna. Den härgången var det extra skoj då ett nästan enigt fullmäktige godkände våra förslag vilka andas stark framtidstro. Jag är särskilt glad över ett gott samarbete med ordförande Tage Silander sedan idén om ett nytt fotbollsstadion började ta form för något år sedan.

Gårdagens huvudämne var alltså skapandet av nya idrottsfaciliteter i Mariehamn där tanken är att bygga ett nytt fotbollsstadium med fullstor och uppvärmd konstgräsplan. I samma operation ska en ny anläggning för friidrott skapas på Bomans ängar i Ytternäs. Båda satsningarna skapar hopp och tillförsikt och massor av möjligheter för hela Åland. Idrottsturism är en viktig del i att skapa arbetsplatser i landskapet och detta har vi från Mariehamnscentern varit väldigt tydliga med sedan ruta ett.

Riktigt enhälligt blev inte stödet då majoriteten av den liberala gruppen stödde Ålands demokrati i avsikt att stoppa projektet. Denna något udda alliansfågel fick även stöd av missnöjesdelen av Obunden samling och socialdemokraterna vilkas argument på flera sätt andades chemtrail och konspirationer. För inte är det väl ändå riktigt rimligt att hävda att konstgräsplaner är cancerframkallande...

Det är i sammanhanget läge att lyfta på hatten till Lib:s John Holmberg som trovärdigt och framtidsorienterat argumenterade för satsningarna. Han underströk till exempel nyttan för näringslivet och en långsiktigt hållbar utveckling och det faktum att varje konstgräsplan som ersätter naturgräs är en vinst för miljön. I Mariehamns fall handlar det om mindre gödsel, gräsklippning och bilåkning till Eckerö samt en allt större efterfrågan från idrottsturismen för de turneringar som IFK Mariehamn så framgångsrikt arrangerar.

Omröstningen slutade till sist med 20 för och 6 emot vilket är en övertygande majoritet för att fortsätta med nödvändig planering. Bra gjort fullmäktige!

Kvällen avslutades med ett ja till att fortsätta skapandet av bostäder vid Rönnbergs torg, den gamla soptippen där avsikten nu är att bygga moderna kontors- och bostadshus vilket med säkerhet blir ett lyft för hela vår lilla stad.

Sammantaget en fin kväll i demokratins tecken samtidigt som samfundsskatterna är i stigande och våren är på gång! Nja, kanske inte det sista på ett tag men snart...

Det blev ett rungande ja från stadsfullmäktige när omröstningen kring framtida idrottsfaciliteter avgjordes i stadshuset på tisdagskvällen.

Nu krävs action om EU-plats

Hade i torsdags och fredags nöjet att leda BSPC:s Standing Committe-möte i Bryssel. Det är första gången som Åland agerar president för den parlamentariska organisation som sedan 1991 varit med och skapat innehåll i den politiska vardagen för de 85 miljoner människor som lever runt vårt innanhav.

Samtidigt fanns även en rad statsministrar på plats i Bryssel, bland dem Finlands Juha Sipilä som i intervjuer i varje fall inte direkt satte tummen ner för en åländsk EU-parlamentsplats, något som dessvärre president Sauli Niinistö gjort vid tidigare tillfällen.

Nu gäller alltså att med alla medel övertyga den finländska regeringen om det nödvändiga i att ge den extra plats som kan uppstå efter Brexit till Åland. Detta arbetar till exempel Nils Torvalds & Co hårt med från sin plats i Bryssel. Själv har jag vid upprepade tillfällen lyfte denna fråga; till exempel direkt med statsminister Sipilä och vid svenska Centerns stora stämma senaste höst. Diplomati handlar om fotarbete och samtal, samtal, samtal.

Själva mötet handlade mycket om effekterna av Brexit vilka alltjämt står skrivna i stjärnorna, tillståndet i Östersjön och såklart förberedelserna inför den stora Östersjökonferensen som ska hållas på Åland 26-28 augusti i höst.

Gjorde också ett besök till Torvalds kontor för att träffa specialmedarbetaren Anton Nilsson och hans kolleger. Det är både viktigt och intressant att höra vilka vibbar som råder i EU-högkvarteret som i och för sig ligger långt från Mariehamn men som har effekter i våra vardagar på ett högst påtagligt vis. Exempelvis när det gäller vårjakten...

I samband med besöket ordnades också ett möte med en lång rad europaparlamentariker, bland dem Nils Torvalds och Mia Petra Kumpula Natri. Inför dem och många andra berättade jag mer om demilitariseringen och neutraliseringen och de oroväckande cyberattacker som på senare tid riktats mot Åland. (Se filmklipp nertill.)

Europaparlamentariker på rad fick höra mer om Ålands demilitarisering och neutralisering och cyberattacker.

Gjorde en snabb gallup på Torvaldskontoret och tog ställning för Trudeau, mandelmassa och Kalle & Hobbe. Och mycket mer.

Flitiga EU-medarbetare med bland annat siktet inställt på en åländsk EU-parlamentsplats. Från vänster Anton Nilsson (Mariehamn), praktikanten Linda Smids från Pyttis, Amanda Enberg från Högsåra som vikarierar Katarina Dahlman och pressekreteraren Alexander Lång från Kumlinge. På bilden saknas specialmedarbetaren Beata Björkvall.

Liten film från Bryssel!

Håll tummarna för Jersey!

I dag är en avgörande dag för Jersey, en kär öspelsvän sedan många år tillbaka. Här utspelades NatWest Island Games en magisk sommar 2015 och här vill man höja sin internationella profil med hjälp av fotboll.

I ett ambitiöst, långsiktigt och mycket seriöst arbete har Jersey ansökt om medlemskap i den europeiska fotbollsorganisationen Uefa. Där finns sedan tidigare Färöarna och Gibraltar och där tycker jag även Åland borde finnas. Av skäl som jag inte begriper har arbetet med att ansöka om ett åländskt medlemskap stannat upp trots goda intentioner. 

Ett Uefa-medlemskap har nämligen bara goda effekter, både ekonomiskt och sportsligt. Tänk själva att få skicka ett åländskt landslag till kvalturneringar över hela Europa. Ja, till en början skulle vi kanske inte riktigt räcka till men över tid skulle vi börja vinna matcher. Precis som Färöarna gjort.

Uefa möttes i går och i dag i Slovakiens huvudstad Bratislava för att bland annat rösta om Jerseys ansökan att bli organisationens 56 medlemsland. Ett ja vore fantastiskt för Jersey och skulle antagligen öppna en ny dörr för Åland. Sist och slutligen är vår självstyrelse lika stark och direkt jämförbar med Färöarna och Gibraltar.

Därför är Jerseys sak vår en dag som denna.

Vilda scener på Springfield Stadium på Jersey efter att värdön slagit Åland i fotbollsfinalen 2015. Fotot har jag lånat från Jersey Evening Post.

Grattis Estland, 100 år i dag

I dag har det gått 100 år sedan Estlands blå-svart-vita flagga för första gången hissades över borgen i den vackra gamla stan. Där hissade man flaggan även i dag samtidigt med omfattande festligheter och en militärparad genom huvudstaden Tallinn – tillsammans med en internationell Natostyrka.

Estland som är en av våra allra närmaste grannar har en skakig historia. Det tog inte länge efter den första självständighetsförklaringen innan tyska trupper ockuperade landet i samband med första världskriget. Efter den tyska kapitulationen kom nästa anfall österifrån i november i form av Sovjetunionen. Det överfallet slog esterna tillbaka men i augusti 1939 var det slut med friheten då Sovjetunionen och nazi-Tyskland kom överens om att Sovjet fick lov att ockupera Estland. Ett år senare var det klart och Estland försvann under de kommande drygt femtio åren.

Inte förrän en dramatisk sommar 1991, samma år som Sovjetunionen kapsejsade, kunde Estland på nytt bli självständigt. Kuriosa är att den estniska ön Ösel samma år tävlade i öspelen på Åland och gjorde det under sin egen flagg. Bland lagets supportrar fanns till och med Sovjetunionens dåvarande konsul i Mariehamn.

År 2004 valde Estland med två tredjedelars majoritet att ansluta sig till såväl EU som Nato och på den vägen är det i dag. Estland hör till Finlands allra viktigaste handelspartners och är ett högteknologiskt land med starkt självförtroende.

Estlands flagga hissades i dag i Tallinn på samma sätt som gjorde för etthundra år sedan då den första självständighetsförklaringen gjordes.

Resterna av flygkraschen

Drog till skogs i går för att leta upp delarna som återstår av Douglas C-47A DC3, olycksplanet som störtade nära Mariehamns flygfält den 8 november 1963. I kraschen omkom tjugotvå personer; tre överlevde med svåra skador. Olyckan är fortfarande den värsta i Finnairs (som då hette Aero) 95-åriga historia.

DC3:an med flightnumret AY 217 hade startat från Helsingfors och mellanlandat i Åbo därifrån det lyfte kl 18.20. I flygledartornet satt Kurt Melander som gav en rutinmässig väderrapport för att därefter förlora radiokontakten med cockpiten. Melander tänkte för ett ögonblick att flygplanet vänt tillbaka till Åbo på grund av vädret, det var dimmigt, svag sydlig vind och 600 meter sikt. Molnhöjden var sextio meter och lufttrycket 989 millibar.

Så var det inte. Klockan 18.59 hade AY 217 först kolliderat med trädtopparna och sedan kraschat, 1.470 meter norr om landningsbanan.

När räddningsmanskapet kom till olycksplatsen fann man ett brinnande vrak och endast tre överlevande, två passagerare och en flygvärdinna. Flygplanet förstördes så gott som helt med undantag av stjärtfenan som hade brutits loss i kraschen.

Efter kraschen tillsattes en haverikommission som nådde slutsatsen att olyckan inträffade till följd av dåligt väder och för låg höjd. Om detta berodde på tekniskt fel i höjdmätaren eller mänskligt misstag nämnde man inget om. Efter olyckan installerades högintensiv belysning och säkrare inflygningsmetod samtidigt som skogen norr om flygplatsen höggs ner.

Några av vrakdelarna fördes till Vanda flygmuseum medan sådant som betraktades som skrot flyttades till en annan plats där de fortfarande ligger kvar, men kanske inte så länge till. Finnair har nyligen meddelat att man avser ta bort delarna. 

Här kan man läsa mer om en av de som överlevde olyckan.

Den här minnesstenen restes av Godby Rotaryklubb 1967 cirka 200 meter öster om själva olycksplatsen.

Även denna minnestavla har rests av Godby Rotaryklubb med hjälp av Ålands landskapsregering.

Här är delar av flygplanet, dit de flyttades efter kraschen.

Det är inte så enkelt att avgöra vad som är vad då det mesta flyttats om.

Detta kan kanske vara en del av stjärtfenan.

Det mesta som återstår av flygkroppen är aluminium.

I dag minns vi Runeberg

I dag är det etthundrafjorton år sedan Johan Ludvig Runeberg slog upp sina ljusblå eller vad det kunde varit. Han föddes som alla andra men i Jakobstad den femte februari år 1804 och ingen visste då vad som komma skulle. I Finland liksom på alla andra platser i världen är det blott det lilla barnet själv som bär sitt öde alldeles själv.

Man får förmoda att han redan från början var högljudd och så skulle det fortsätta. Runeberg hann med mycket men är mest hågkommen för Fänrik Ståls sägner från vilken mycket annat och nationalsången Vårt land hämtats. Och förstås den fantastiska Sven Dufva.

Mer behövs inte sägas, minns vår Runeberg, ät en tårta och ha en fin arbetsvecka!

Här kan man läsa tidigare ord om denne nationalskald.

Det är stort i Finland att bli ihågkommen med ett bakverk!

Zacharias Topelius och Johan Ludvig Runeberg på en och samma bild. 

Spaning från veckan som går

Få saker går upp mot att åka tåg när man som ålänning får möjlighet till det. Sitter på X2000 på väg söderut genom ett allt snöigare Sverige. Åtnjuter alla tänkbara bekvämligheter, äter god lunch och är ständigt uppkopplad. Tågliv är en slags frihet.

Veckan som gått har varit händelserik och på flera vis förändrande. Utan inbördes ordning tänker jag till exempel på:

Vi fick en nygammal president i Finland i form av Sauli Niinistö som fortsätter sitt värv och i dag höll sitt installationstal som andas både värdighet och god smak. Hade han dessutom nämnt Åland hade det varit ännu bättre, det hör till vanligheterna att till exempel danska statsöverhuvuden regelmässigt lyfter sina självstyrelser Färöarna och Grönland i samband med officiella framträdanden. Har för övrigt påmint Niinistö om detta tidigare, till exempel då han var alldeles nyvald!

Mindre god bollkänsla uppvisade Ålands landskapsregering efter de kommunala val som hölls i anslutning till presidentvalet. Fem av sex kommuner sade med förkrossande majoritet nej till att förlora sina självstyrelser medan den sjätte misslyckades med valarrangemanget. Ändå var det denna sjätte kommun, alltså Sund, som lyftes av kansliministern Nina Fellman. Hon beskrev, fritt från minnet, Sund som den enda kommun som förstått hennes och landskapsregeringens tankar kring minskad demokrati, ökad centralisering och sämre jämställdhet. De övriga förstod inte sitt eget bästa, var tonen i ministerns kommentar. Detta är häpnadsväckande, arrogant och maktfullkomligt på ett vis som vi hittills inte skådat i den politiska historia som byggt självstyrelsen. Det är rätt upp och ner bedrövligt hur tondöv och konfliktinriktad dagens landskapsregering är. Tanken rusar till apstatyn; ”inte se, inte höra, inte säga”. Kontentan av landskapsregeringens arbete så här långt är att ”vi har rätt och alla andra fel”. Därför havererar reformer. Ledarskap går ut på att inspirera och uppmuntra folk, inte slå dem i huvudet. I dag och till följd av detta har vi en splittring bland ålänningarna vi inte upplevt på decennier. Det handlar om kommunernas framtid och vikten av engagemang, om ogenomtänkta förslag, alltför ofta fel fokus och ovilja att lyssna till ens ekonomiska sakargument.

Detta lyfter även Sottungabon Gustaf Saurén i en insändare på ett förtjänstfullt vis. Sottunga har lyfts fram som ett exempel på att små kommuner inte klarar sig. Ändå är det här som den egna identiteten och engagemanget lever starkare än på andra platser.

Det tredje nya denna vecka är att jag i tisdags valdes in som andre viceordförande i Mariehamns stadsstyrelse. Detta ser jag mycket fram mot, det ska bli utmanande och skoj att jobba med mer operativa frågor än debatterna i stadsfullmäktige som ofta blir ganska vildvuxna. Så mycket mer om det arbetet vet jag ännu inte men lovar gå in för det med entusiasm och flit.

Vid samma stadsfullmäktigemöte valdes näringsministern Camilla Gunell (s) till ny ordförande. Hon är såklart att gratulera men än mer beklaga. Det är inte sunt att sköta två sådana uppdrag, vid sidan av partiledarskapet för socialdemokraterna, på ett vettigt vis. Detta har jag förresten lyft tidigare och ser inga skäl att ändra min inställning. Livet är mer än politik. Och finns det inga andra i det partiet som vill jobba?!

Har därutöver gått en lite för hård badmintonmatch mot snart pensionerade professor Göran Djupsund som var bättre på allt. Blir nog en tung vår detta...

Blev förresten överraskad av Viking Lines beslut att inte utnyttja sin option till ett andra nybygge i Kina.

Ha en trevlig torsdag och så småningom en skön helg.

Ålands landskapsregering på en och samma bild. Genom att vägra lyssna, se eller prata är det lätt att skapa sig en egen uppfattning om tingens ordning. #donaldtrump #rolemodel