Smått och snabbt slår stort

Det är mycket som tyder på att en verksamhets eller ett samhälles förmåga att klara av att förbli konkurrenskraftigt och attraktivt i dagens snabbt snurrande värld har en direkt koppling till dess förmåga till ständig förändring. För att Åland ska klara av att förbli konkurrenskraftigt och attraktivt måste vi fokusera på att organisera samhället så att vi snabbt kan förändra oss.
Landskapsregeringen uppträder mer som bilden till vänster än den till höger. Det är också typisk vänsterpolitik att regera med diktat och ukaser. Borgerliga värderingar går i högre grad ut på att man ska hjälpa andra växa.
Om den kommunreform som nu planeras blir verklighet står vi inför ett Åland som är mer likt vår omvärld och mindre lokalt och speciellt än i dag. Centralisering betyder att strukturerna blir viktigare än människorna och att PwC-rapporter tillmäts större betydelse än vårt dagliga liv. Det genuint åländska försvinner och livskvaliteten blir lite sämre; barnen får längre skolväg och våra äldre tvingas bo någon annanstans än nära hemmet. Åland blir trögare och lite mindre unikt.

Några av det åländska samhällets hörnpelare är våra sexton självstyrda kommuner, vid sidan av exempelvis språket, hembygds- och jordförvärvsrätten. Kommunerna tillhandahåller den service som varje skattebetalare på Åland har rätt till, till exempel barnomsorg, skolgång och äldrevård och lite till. Till detta ska även läggas den stora och komplicerade socialvården som med hjälp av Kommunernas socialtjänst (KST) är på väg att inordnas i ett rättvisare system. Detta borde för övrigt prioriteras mycket tydligare än vad som är fallet i dag.

Därefter har kommunerna i stort sett kvar att hantera människors vardag i ett system som bygger på landskapsandelar där den bärande tanken är solidaritet. Landskapsandelssystemet kan jämföras med hur bolag är administrerade. Medan försäljningsavdelningarna drar in pengar finns det gott om anställda som sköter uppgifter som är viktiga men absolut inte i direkt mening lönsamma. Alla bidrar ändå till den gemensamma framgången.

I modern företagskultur har man i allt högre grad anammat det agila sättet att bygga system vilket även ställer vår kommunala struktur i en ny dager. Våra sexton kommuner är i dag ett utmärkt exempel på agilitet, närdemokrati och konsten att snabbt anpassa sig till ny verklighet. Vikten av detta lyfte bland annat Svenskt näringslivs ordförande Leif Östling när han talade inför hundratals ålänningar i samband med näringslivsprojektet Agile Island på Alandica i fjol. Hans budskap var tydligt: det finns inga stordriftsfördelar. Det sade han med bakgrund i jättekoncerner som Scania och Volkswagen där man insett att stort sällan ger önskat resultat. Trots att man vuxit har lönsamheten eller effektiviteten inte ökat i motsvarande grad. Snarare blir pappren viktigare än människorna.

Motreaktionen i näringslivet är så kallade ”self organising teams”, alltså små grupper med människor som får uppgifter och sedan ska hantera dem självständigt. Där har vi de åländska kommunerna i dag. De har ett uppdrag som de sköter hyggligt och de är förändringsbenägna. Det har skett i form av nya samarbeten som lett till effektivare arbete och är en direkt följd av det självbestämmande som det kommunala självstyret medger och förutsätter. Folk får energi av att själva kunna påverka sin tillvaro. Detta bevisas av att hela 554 ålänningarna ställde upp till senaste kommunalval. 208 av dem ser i dag till att servicen fungerar i styrelser och fullmäktigen; går det att beskriva engagemang bättre än så?

Vi menar att man genom att först lyssna på människorna och sedan hantera strukturerna når större hållbarhet i samhällsbygget. De självstyrda kommunerna är därmed lösningen, inte problemet. Större strukturer leder till mer administration och långsamhet på bekostnad av brukarna när vi egentligen borde göra precis tvärtom för att vara konkurrenskraftigt och attraktivt som besöksmål och boningsort. Kommunerna skapar därtill en social gemenskap som vi aldrig kan få för mycket av; tvärtom.

Vårt förslag inför framtiden är att vi genom exempelvis digitalisering ska göra det möjligt att hantera den kommunala strukturen på ett ännu mer lättrörligt och ekonomiskt hållbart sätt än i dag. Lönerna kan räknas centralt och redovisningen skötas av ett servicecenter. Det skulle spara stora pengar utan att inverka på det liv som kommunerna garanterar.

Samhällsbygge handlar på ett övergripande plan om så mycket som möjligt, inte så lite som möjligt. Och när det gäller Åland är vårt enskilt viktigaste kapital självstyrelsen. Hur ska vi kunna förklara självstyrelsen i Helsingfors om vi inte tror på de självstyrelser vi själva har – kommunerna?

Kommentarer

Populära inlägg