Sommarprat 2007, del 1

Denna vecka ska bloggen bli sommarprat, eller en redigerad version av mina ord från sommaren 2007 då jag den 18 juli sommarpratade i Ålands radio. Det blir lite musik också. Så häng med!
Sven Duva växte opp likväl, blev axelbred och stark, Slet ont på åkern som en träl och bröt opp skog och mark, Var from och glad och villig städs, långt mer än mången klok, Och kunde fås att göra allt, men gjorde allt på tok. 

Sven Duva är en man jag gillar. Därför måste han vara med i mitt sommarprogram.
Kära ålänningar, turister, besökare, radiolyssnare, licensbetalare, hembrännare, hel- och halvskojare, taxichaufförer, direktörer och andra löst folk. Vänner. Ni är alla hjärtligt välkomna till en och en halvtimmes samvaro med mig. Jag heter Jörgen Pettersson och är 42 år. Förutom familjefar är jag redaktionschef för Ålandstidningen och ordförande för den internationella öspelsorganisationen. Och delägare till en liten hund, en dvärgpudel som heter Nova. Det är en väldigt liten pudel och jag är rätt stor till växten vilket får grannar och andra att le när vi tar våra promenader. Tur är väl det, jag tycker om att göra folk glada. Jag tycker ibland om att göra folk arga också. Huvudsaken är att få fram reaktioner. Jag tycker rätt och slätt att det är kul att ha roligt, som förriga gubben sa.


Robbie Williams och Let Me Entertain You. Finns det nån bättre låt att börja med? 

I slutet av dagen som engelsmännen så elegant uttrycker det handlar det mycket om att fylla sitt liv av entertainment och information, nöje och klokskap. Lyckas man kombinera de båda är förutsättningarna goda för att slutresultatet blir bra. Det är något som jag försöker att ständigt ha i minnet. Skoj och allvar i en lagom blandning.

Till exempel är ett av mina första riktigt starka minnen numera en av mina bästa historier. Jag kom som 10-åring hem till lägenheten vid Trobergsgränd i Mariehamn för att berätta att jag blivit målvakt i IFK:s juniorlag och troligen skulle bli A-lagsmålis så småningom.

”Kul”, sa mamma och fortsatte, ”förresten så ska vi snart flytta till Finström”. Naturligtvis sa inte mamma exakt så, men så tolkade jag det. Det var rena natta, som de säger. Men det skulle visa sig vara ett lyckokast.

I dag ska det handla om öbor, bland annat. Jag ska till största delen hylla dem och höja dem till skyarna, för det är de värda. De där människorna som ser till att även små samhällen – som Åland – fungerar. Men det är i dag inte längre lika lätt som det var förr att definiera öbon i allmänhet och ålänningen speciellt. De friheter som förr utgjorde en självklar del av livet på Åland är i dag allt färre.

Jag kommer också att prata om vikten att lyfta blicken ovanför potatisfårorna och nyttan av att ibland sätta fokus på horisonten framom den egna tomtgränsen. Vid sidan av detta ska det handla om jobb, välsignelsen av goda vänner, bra musik och vikten av att vara annorlunda.
Har själv haft en väldig tur i mitt liv, så här långt. Ta i trä. Jag gillar läget väldigt mycket. Men skulle jag få välja bara en egenskap till utöver de få jag har, skulle jag vilja vara musikalisk. Som Andrea Bocelli, han både lugnar och eggar samtidigt. Och trots att han är blind verkar han se bättre än de flesta.

Andrea Bocelli är blind men vägrar låta sitt handikapp stå i vägen för livet och musiken. Det blir jag imponerad av. Jag blir alldeles varm när folk går sin egen väg utan att alltid fråga andra om en åsikt. Individualism gör skillnad. Det gör sällan kollektivismen. Den skapar bara falsk trygghet och den cementerar det existerande. Detta är inget jag hittar på just nu. Det är fakta. Tack vare att barn genom historien konsekvent vägrat lyssna till sina föräldrar har vi i dag färg-tv, automatväxlade bilar, rymdfärder, Big Brother, YouTube och datormusar. Bland annat. De uppfinningarna skulle aldrig ha blivit av om man gjort som man alltid gjort. Utveckling kräver mod och lite tur. För att inte tala om stor uppfinningsrikedom. Och beslutsamhet. Kanske en vilja att förändra. Jag kan se det framför mig, medan den hårige mannen satt i grottan och funderade på när nästa kanin skulle fångas till föda till familjen, hade barnen i huset tråkigt. De tänkte, ska det alltid vara så här? I just det läget tillkom det första embryot till vad i dag är känt som PlayStation.

Ta U2 och Desire. Bono har som inga andra artister bestämt sig för att inte bara lira gura och rimma hjärta med smärta. Han har använt sin allt tyngre image till att sätta press på makthavare. Det är det jag menar med att ta sig själv till nästa nivå. Varje människa har en chans att påverka, men vissa har den möjligheten lite mer än andra.


Fortsättning följer i morgon.


Kommentarer

Populära inlägg