Sommarprat 2007, del 2

OBS, detta är fortsättningen på det sommarprat jag gjorde i Ålands radio sommaren 2007. Här är första delen.

Till vardags är jag redaktionschef vid Ålandstidningen. Jag leder nyhetsarbetet vid tidningen och jag skriver själv så mycket jag mäktar med. Jag är en sån som tycker det är skoj att stapla bokstäver bredvid varandra för att på det sättet försöka förklara det komplicerade eller krångla till det enkla. Bara det inte blir trivialt. Jag tycker också det är skoj att leda andra och så gott jag kan inspirera till avslöjanden, eftertänksamhet och gärna glada garv. Det ska va gött att jobba!

Mina ämnesområden är många, det är väldigt få saker jag aldrig skrivit om. Skulle vara knyppling, kanske, nä förresten det har jag också skrivit om. Bredden är tjusningen med lokaltidningen, man blir en mästare på att veta lite om mycket. Det är såväl en välsignelse som en förbannelse. Visst, det är enkelt när det gäller att hitta saker att prata om med folk, men det känns ibland tomt att aldrig specialisera sig på något. Det är troligen därför jag har en förkärlek för folk med olika former av udda intressen. Jag avundas dem som ägnar tid åt smala saker och blir experter; gamla kartor, pennor med motiv, jordbävningar, friidrottsrekord, vackra böcker, halta grodor, udda musik, sällsynta fågelägg och så vidare. Sånt skulle jag någon gång vilja ägna mig åt. Kanske rentav inom politiken, har alltid varit frestad av den...

En annan sak som är fantastisk i dagens mediavärld är utvecklingen. Tack vare internet har det vi kallar kommunikation samtidigt blivit både enklare och svårare. Den ungdom är knappt född som inte samtidigt hanterar mobiltelefon, dator, tv och PlayStation samtidigt som de lagar O’boy och macka. Allt fler gör allt mer. Vad det innebär i praktiken och för framtiden är det ingen som vet, men en sak står klar. Det som alltid varit en sanning är det inte längre. I dag är det den som har de bästa idéerna som vinner. Men inte bara. Det gäller också att nå ut med sitt budskap på det ett tydligt sätt. Mot bra kommunikation finns inga andra vapen än ännu bättre kommunikation.

Om ni inte tror mig så fråga de tidigare ledarna i Öst eller de allt färre diktatorerna i världen. De blir dränkta i en våg av öppenhet.

Ofta är det poeterna och skriftställarna som varit en vital del av protesterna. De breda massorna lyssnar inte till de smala men begåvade talarna. Det måste till lite folklighet också. Ett bra exempel på sådana protestpoeter är Vladimir Vysotskij. Med hjälp av sina texter och sin musik retade han gallfeber på det dåtida Sovjetunionen. Han var en av dem som såg att så här kan man inte ha det. En nejsägare.

Lögnen blev sanning och sanningen bespottad. Så kan det fortfarande gå till i världen. Tack vare de många informationskanalerna som i dag breder ut sig, är det lättare än någonsin att ljuga, men det är också större chans än tidigare att åka fast. Den allt snabbare kommunikationen gör också att folk vill veta mer och kvickare.

Tidsbegreppet är inte längre lika viktig som det var förr. Här är det svårt att fortsätta utan att kort citera den svenske poeten Tomas Tranströmer, också en särling i en värld av likriktning. Jag citerar:

”Tiden är ingen raksträcka utan snarare en labyrint, och om man trycker sig mot väggen på rätt ställe kan man höra de skyndande stegen och rösterna, kan man höra sig själv gå förbi där på andra sidan.”

Tid och år är något som bara är långt åt ett håll. Tiden är enkelriktad och oåterkallelig.

Därför tycker jag alltid synd om folk som säger att de inte har tid. I själva verket är ju tid faktiskt det som alla har. Dessutom är tiden till skillnad mot nästan alla andra resurser rättvist fördelad mellan alla människor på jorden. Alla börjar med lika mycket. Sedan är det vi själva som väljer hur den tid vi givits ska utnyttjas. Personligen tycker jag man ska fylla sin tid med så mycket det någonsin är möjligt. Men jag respekterar lika högt dem som väljer att inte göra som jag. Det gäller att veta skillnad på när man ska agera och när man ska vänta. Det är ofta lika klokt att bida sin tid istället för att handla för snabbt. Fast just det är jag själv ganska usel på.

En som inser vikten av att vänta bättre än de flesta är Nelson Mandela, mannen som satt inspärrad i 27 år innan han återvände som president för ett delat Sydafrika. Han fyller 89 år i dag och borde hyllas av hela världen för att han öppnade folks ögon. Det är det största man kan göra. Efter denna hyllningslåt ska vi vända oss ut i världen för en stund.

Fortsättning följer i morgon.