måndag 2 juli 2012

Nu måste det till nya tag

Just nu sitter en 22-årig ålänning i häkte misstänkt för tre fall av anlagda bränder, stöld och häleri. Det är självklart en stor tragedi för honom själv, för hans familj och för de som på olika sätt drabbats. Dessutom är det ett underkännande av vårt så kallade sociala skyddsnät och en test på hur inblandade myndigheter i dag tacklar ett potentiellt hot mot den allmänna säkerheten.  


I dagens Nya Åland finns en artikel som beskriver hur familjen sedan killen i fråga var tolv år gammal på olika sätt bett om hjälp – väl medvetna om att situationen var på väg att glida dem ur händerna. Det är smärtsam och oroväckande läsning.


För i allt väsentligt liknar denna berättelse det levnadsöde som jag och David Widlund porträtterat i reportageboken ”Gryningspyromanen – Från mobbad tonårting till Sveriges värsta mordbrännare”. Den man som kallas ”Gryningspyromanen” över hela Sverige började i stort sett på samma sätt som den nu aktuella 22-åringen. Han passade inte in, han fick regelbundna raseriutbrott, lugnande mediciner, han började med småstölder och fyllde på med större. Men istället för att själv ta ansvar för sina handlingar utvecklade skåningen Ulf Borgström ett oförsonligt hat mot det samhälle som han, rätt eller fel, hävdade att ha svikit honom.


Resultatet blev en brandvåg under hela tvåtusentalet som Sverige varken förr eller senare sett motsvarigheten till. Det började med anlagda bränder i betydelselösa byggnader, det fortsatte med attacker mot samhällets genom århundradena uppbyggda kulturarv och övergick sedan till regelrätta mordförsök i form av anlagda villabränder. Den sista branden, då ”Gryningspyromanen” till sist kunde bindas vid brottet och fällas, tvingade trettiosju människor att fly för sina liv ut i snöstormen i Ystad i december år 2010.


Det behöver självklart inte gå så långt när det gäller den häktade ålänningen. Men det kräver med säkerhet omfattande insatser från rättsvårdande instanser för att som det heter korrigera beteendet. Om man tror att det hjälper att spärra in killen några år, tror man antagligen fel. Dels är det inte så skeva personligheter fungerar och dels är den fängelsemiljö som i sådana fall väntar i Åbo troligen det sista en skör, svenskspråkig kille faktiskt behöver.


Styrkan i ett samhälle ska mätas mot bakgrund av hur man tar hand om de svaga. I det här fallet handlar det om en svaghet som döljs under en kriminell yta. Under den är bräckligheten större än hos de allra flesta.

Om det verkligen är sant att ”alla gav upp” är historien om den nu häktade 22-åringen bottenlöst tragisk och en enorm utmaning för alla berörda parter att ta sig an. Att spärra in mannen i ett finskt fängelse och tro att det är en lösning är troligen bara att göra ont värre.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Centerns linje vann i staden

Med hjälp av skatter finansierar vi all samhällsservice. Skatter är nödvändiga för att vi ska känna stolthet över våra gemensamma egendomar....