Ålands demilitarisering – risk eller tillgång?

Måndagen den 26 januari hade jag förmånen att inleda ett seminarium arrangerat av Samfundet Sverige-Finland på Finlands ambassad i Stovkholm. Det blev ett långt tal, varav hjärtat är fullt osv...

Varsågod, uncut:

Bäste ambassadör Olli Kantanen, ordförande Ulla Hamilton, generalkonsul Helena Pilsas, kära vänner, svenskar, finländare, ålänningar och alla ni andra som delar detta hav, Östersjön, detta ansvar och denna tid.

Tack för möjligheten att få tala om Åland inför er alla. Och låt mig börja med att rikta ett särskilt tack till Samfundet Sverige-Finland, en organisation vars arbete jag hyser den allra största respekt för. Genom ert långsiktiga engagemang för kontakter, samtal och förståelse mellan Sverige och Finland bidrar Samfundet till att bygga tillit, att skapa gemensamma insikter och att fördjupa banden mellan våra samhällen och kulturer. I en tid när mycket dras isär, håller ni samman.

Jag är också medveten om att frågan om Åland i tiderna ställde till det rejält i relationen mellan Finland och Sverige. Jag beklagar såklart det men är också, försiktigt, glad över att vi väckte uppmärksamhet. Till exmpel ledde ju detta till bildandet av samfundet. Slutresultatet blev ju faktiskt väldigt bra för oss alla! Jag är talman för Ålands lagting vars trettio ledamöter sedan 1922 vårdat och utvecklat en självstyrelse i nära samarbete med Finland och omvärlden. Vi är snart 31.000 invånare och har en egen regering, landskapsregeringen, som hanterar den praktiska skötseln av ett örike som haft en befolkningsmässig ökning sedan femtio år tillbaka, som utgör ett nav i fartygstrafiken mellan Sverige och Finland och vars befolkning är företagsamma och kreativa.

Det måste man vara när man på en ö i havet. Vi sköter i stort sett lagstiftningen kring vårt dagliga liv på egen hand, förutom utrikespolitik, statsbeskattning och rättsväsendet som hör till Finland. Inom de områden som vi har behörighet är vi att betrakta som ett eget land. Och vi gör allt på svenska, på Åland finns bara ett officiellt språk men det ska tilläggas, vi är ett resultat av internationalisering. Närmare fyrtio procent av vår befolkning är födda någon annanstans och på öarna finns folk från 110 olika länder och det talas minst 76 olika modersmål. Vi är ålänningar med skyldigheten att sköta ett örike och rätten att göra det på vårt eget sätt.

För oss på Åland har detta med självstyrelse, demilitarisering och neutralisering ett särskilt värde. Åland har alltid varit, och förblir, en naturlig länk mellan Sverige och Finland. Vi är varken svenskar eller finländare. Vi är ålänningar, med rötterna i vår egen jord och med ambition att vara ett subjekt i samtalen snarare än ett objekt som andra pratar om. Det är därför viktigt och en ära att få tala inför detta sällskap och extra glädjande att inleda ett samtal där vi senare ska lyssna till vännerna Peter Hultqvist, med sin djupa kunskap om nordisk och global säkerhet, Finlands tidigare försvarsminister Stefan Wallin och tidigare generalkonsuln på Åland Claes Hammar. Frågan är om Åland är en risk eller tillgång. Jag hävdar, kanske inte så överraskande, det senare.

Jag ska försöka förklara varför Ålands demilitarisering och neutralisering inte är en rest från historien. Det är en strategisk tillgång för ett tryggare, mer förutsägbart och mer stabilt Östersjön. Fredliga särlösningar fungerar och de är viktigare nu än på mycket länge. Förlåt om jag generaliserar men vår tids militarister vill gärna göra Ålandsfrågan till en belastning. Jag hävdar att det är precis tvärtom, vår historia och vår status är en tillgång omöjlig att överskatta. Vi är en förebild och sådana är viktiga. Ålandslösningen kan till exempel komma till nytta när en fred måste växa fram för Ukraina. Då blir det nödvändigt med lösningar som säkrar minoriteters ställning, som ger möjlighet till internationell insyn och garantier, som skapar strukturer för tvistelösning och förhoppningsvis som skapar demilitariserade och neutraliserade zoner. Sådana lösningar kommer inte att se ut och fungera på exakt samma sätt som för Åland, eftersom förutsättningarna är annorlunda, men målet, fred, är detsamma.

Östersjön har åter blivit ett strategiskt och geopolitiskt spänningsfält. Militär närvaro ökar, hybridpåverkan har blivit vardag, kritisk infrastruktur är sårbar och stormaktsintressen kolliderar allt oftare. Risken för incidenter, missbedömningar och eskalering är större än på decennier.

Samtidigt har NATO:s betydelse vuxit, regionens säkerhetspolitik skärpts och konfrontationen mellan Ryssland och väst fördjupats. I detta läge prövas både stabilitet, ansvar och omdöme i hela Östersjöområdet.

Men säkerhet skapas inte enbart genom militär styrka. Den skapas också genom förutsebarhet, rättsordning, avspänning och långsiktiga fredsarrangemang. Och just därför är Åland viktigare än på mycket länge.

I en region som militariseras står Åland för demilitarisering. I en tid av upprustning står Åland för återhållsamhet. I en tid av osäkerhet står Åland för stabilitet, internationell rätt och fredlig konfliktförebyggande logik.

Detta leder till en tydlig slutsats: Ålands status är inte en risk, den är en strategisk tillgång. Inte bara för Åland, utan för Finland, för Sverige, för Norden och för hela Östersjöregionen.
Åland är inte ett problem att hantera. Åland är en lösning att värna. Och i en allt mer orolig värld framstår Åland med förnyad kraft som det som öarna alltid varit, Fredens öar.
Ålands självstyrelse, demilitarisering och neutralisering fungerar tillsammans som en säkerhetspolitisk stötdämpare i Östersjön.

För det första begränsar demilitariseringen incitamenten att militarisera området. Om Åland vore öppet för militärbaser skulle öarna snabbt kunna bli en strategisk bricka i en stormaktskonflikt och därmed ett potentiellt förstahandsmål i en kris. Genom att hålla Åland fritt från militära installationer minskar risken att området blir en tändande gnista i ett större säkerhetspolitiskt spel.

För det andra skapar neutraliseringen en folkrättslig spärr mot militär användning i krigstid, vilket gör det svårare för någon part att legitimera offensiva operationer med Åland som utgångspunkt. Detta bidrar till förutsägbarhet, en nyckelfaktor för stabilitet i säkerhetspolitiken.

För det tredje fungerar Ålands självstyrelse som en politisk stabiliserande faktor. Den stärker lokal förankring, kulturell trygghet och institutionell kontinuitet, vilket minskar risken för interna spänningar som externa aktörer annars skulle kunna utnyttja.

Ur ett bredare perspektiv bidrar Ålands status till att hålla en del av Östersjön avspänd. I en tid när militär närvaro ökar i regionen, med Nato, Ryssland och ökande försvarsanslag, fungerar Åland som ett geopolitiskt bromssystem snarare än en accelerationsyta.

Kort sagt: Ålands särskilda ordning minskar risken för provokation, begränsar stormakters handlingsutrymme, och bidrar till att konflikter inte får fäste i Östersjön. Det gör Åland till mer än ett historiskt undantag, det gör öarna till ett aktivt stabiliserande element i dagens säkerhetspolitiska landskap.
När säkerhetsläget i Östersjön diskuteras används ibland ord som upprustning, avskräckning och militär närvaro. Mot den bakgrunden framstår Åland framstå som ett undantag. Ett område mitt i Östersjön, utan militär närvaro. Demilitariserat. Neutraliserat. Skyddat av internationella avtal.

Detta kan väcka frågor: Är detta verkligen klokt i vår tid? Är Ålands demilitarisering en säkerhetsrisk eller en tillgång? För att förstå varför detta inte är en ja-eller-nej-fråga, utan en betydligt mer komplex realitet, behöver vi ett begrepp och jag vänder mig till den finländske diplomaten René Nyberg som myntade begreppet den åländska träknuten. Det handlar om att upprätthålla den helhet som Nationernas Förbund gick in för 1921, anförda av den tidens stormakter.

Att beskriva Ålandslösningen som en träknut är träffande. Den är ingen tillfällig konstruktion, utan något som vuxit fram ur historien, tät, komplex och stark. En knut kan skapa spänning, men den ger också stadga. På samma sätt är Åland en plats där historien tar emot, men också håller samman. Försöker man hugga bort den, riskerar man att försvaga hela bärverket. Ålands säkerhetspolitiska ställning fungerar på samma sätt. Demilitariseringen är inte ett isolerat beslut. Den är sammanflätad med neutraliseringen, med självstyrelsen, med internationell rätt och med Östersjöns geografi. Varje del håller de andra på plats. Tillsammans bildar de en knut.

Idag, när Finland och Sverige är medlemmar i Nato och Östersjön åter är ett strategiskt fokusområde, hörs ibland röster som säger: ”Det där är historia.” ”Det där fungerar inte längre.” ”Åland borde anpassas till den nya säkerhetsordningen.”

Och just då blir träknuten avgörande och en begriplig metafor.
För att förändra Ålands demilitarisering krävs inte bara militära beslut. Det kräver att man rör vid internationella avtal, etablerad praxis och ömsesidiga förväntningar mellan stater. Det kräver att man öppnar en fråga som hittills varit stabil just därför att den varit låst. Och det är här min huvudtes: Ålands demilitarisering är inte en säkerhetsrisk. Den är entillgång. Inte trots sin särart, utan tack vare den.

Åland är inte ett militärt tomrum. Åland är ett medvetet konstruerat fredsarrangemang i ett strategiskt känsligt område. En ordning som skapar förutsägbarhet och minskar risken för missförstånd och eskalering. I en region där mycket handlar om signaler, närvaro och motnärvaro fungerar Åland som något ovanligt: en juridiskt fast förankrad återhållsamhet.
Det är detta som gör frågan så viktig och så aktuell. När vi i dag försöker förstå om Ålands demilitarisering är en risk eller en tillgång, diskuterar vi i själva verket två olika definitioner av säkerhet: säkerhet som militär kontroll eller säkerhet som stabilitet, förutsägbarhet och respekt för internationell rätt.
Min och Ålands utgångspunkt är enkel: Innan vi försöker hugga sönder den åländska träknuten bör vi fråga oss varför den överhuvudtaget uppstått, och varför den, i över 100 år, har bidragit till fred snarare än konflikt.

Mina damer och herrar, att kalla Ålands demilitarisering för en risk är faktiskt också korrekt. Men det är inte den risk ni kanske först tänker på. Det är inte ett strategiskt vakuum. Det är inte ett militärt hål i kartan. Det är inte ett hot mot något lands territoriella integritet.

Nej. Den verkliga risken med Åland är att det påminner oss om något som borde vara självklart: att fred är möjlig. Och i en värld där militärt tänkande återigen normaliseras, ja, ibland till och med glorifieras, kan det vara ett störande budskap.
Därför är Åland en risk. Därför är Fredens öar besvärliga. Därför finns det de som gärna beskriver demilitariseringen som föråldrad, opraktisk eller verklighetsfrånvänd. Inte för att den inte fungerar, utan för att den gör det.

Jag är här i dag för att säga detta tydligt: den dag vi börjar betrakta fred som ett hot, då har vi förlorat något djupt mänskligt och politiskt avgörande.

Åland har varit demilitariserat sedan 1856. Det är äldre än Finlands självständighet, äldre än Nato, äldre än FN och EU och äldre än de flesta säkerhetspolitiska doktriner som i dag betraktas som självklara. Det kan leda till en reflexmässig slutsats: att detta hör till historien, att det är något för arkiven snarare än för samtida säkerhetspolitik.

Sanningen är den motsatta. Ålands demilitarisering föddes inte i en fredlig värld. Den föddes ur krig, ur nederlag och ur rå stormaktspolitik. Ur Krimkriget. Ur byggandet och förstörelsen av Bomarsunds fästning. Och ur insikten hos Europas stormakter, däribland Ryssland, om än rätt ovilligt, att just denna plats var för farlig att militarisera. Demilitariseringen var ett beslut av stormakterna i samband med Parisfreden 1856, ivrigt påhejade av Sverige som betraktade militära installationer på Åland som en pistol riktad mot Sveriges hjärta, det är trots allt bara femton mil mellan Mariehamn och Stockholm.

Ålandslösningen är alltså inte ett uttryck för idealism. Den är ett svar på våld. Den är ett av världens mest framgångsrika exempel på minoritetsskydd och ett av Finlands starkaste bidrag till den internationella regelbaserade ordningen. Det är värt att påminna sig om detta i en tid då dessa värden inte längre kan tas för givna.

Ålandslösningen handlar inte om naiv pacifism. Den handlar om ett aktivt, internationellt garanterat säkerhetssystem. Åland blev en proaktiv trygghetszon, mitt i ett hav av osäkerhet.
Åland har alltså inte alltid varit fredligt. Tvärtom. Vi låg i vägen för imperiers drömmar. När Ryssland byggde Bomarsund var det för att kontrollera sjövägen till Sankt Petersburg och säkra greppet om Östersjön. När Frankrike och Storbritannien förstörde fästningen var det för att slå sönder den ambitionen. Och när Sverige efter Krimkriget avstod från att återta Åland var det för att fredens principer vägde tyngre än revanschens logik. Man ville inte reta upp ryssarna på nytt.

Och här börjar något unikt. En gränsregion förvandlades till en fredszon. En plats där stormakter möttes med konventioner, inte med kanoner. Det blev en lösning som fyller etthundrasjuttio år i år.

Mot denna bakgrund är det särskilt glädjande att detta samtal förs här i Stockholm, på Finlands ambassad. Sverige är nämligen ingen bisats i Ålands historia. Tvärtom. Sverige är en del av själva lösningen och ålänningarna har de facto i sexhundra år varit en del av det svenska rike som föll samman i freden i finländska Fredrikshamn 1809. Vår kultur bottnar i det svenska arvet och en av hörnpelarna i självstyrelsen är det svenska språket.

Vi flyttar oss framåt etthundra år i tiden.

Efter första världskriget kunde Åland mycket väl ha blivit en ny konfliktzon i norra Europa. Ett permanent irritationsmoment mellan Finland och Sverige. Ett säkerhetspolitiskt sår som aldrig riktigt läkte. I stället valde man en annan väg. Genom Nationernas Förbund formades 1921 års ordning, som trädde i kraft den 9 juni 1922, Ålands självstyrelsedag. Ni är alla välkomna att fira den 9 juni, det bjuds på Ålandspannkaka och tårta!

Åland blev finländskt och självstyrt. Ålänningarnas svenska språk och kultur tryggades. Demilitariseringen bekräftades och neutraliseringen kom till.

Ibland sägs det att Sverige och Finland förlorade, medan ålänningarna vann. Jag menar att det är en alltför enkel bild. I historisk mening var detta en seger för alla. Finland fick internationell legitimitet. Sverige fick stabilitet i sitt närområde. Och Åland fick en framtid utan kaserner.

Den nationella rättsstatligheten och den regelbaserade världsordningen gick från teori till praktik. Det man kallar samlat Rule of Law förkroppsligades.

Demilitarisering och neutralisering är juridiskt skilda begrepp, men säkerhetspolitiskt förenade. Demilitarisering innebär inga trupper, inga baser, inga befästningar. Neutralisering innebär att området ska hållas utanför krigshandlingar och inte användas militärt av krigförande parter. Här är det lätt att invända att det inte alltid varit så, Åland blev föremål för krigshandlingar, om än i rätt begränsad omfattning, under både första och andra världskriget. Ordningen höll alltså inte i krigstid, vilket ändå känns rätt väntat. Det viktiga är emellertid att de militära installationerna skrotades omedelbart när krigen var över. Då återgick ordningen till det normala.

Detta leder såklart till frågan om Ryssland, elefanten i rummet. Låt mig därför bjuda på en tillbakablick.

Historien visar att Ryssland, från tsartiden, via Sovjetunionen, till i dag, haft ett starkt strategiskt intresse för Åland. Ryssland har de facto, kan man anse, varit en av de makter som aktivt bidragit till att forma och förstärka Ålands särskilda folkrättsliga status, först i krig och sedan i fred. Detta innebär att ett ryskt angrepp idag inte bara skulle bryta mot internationell rätt utan också mot Rysslands egen historiska linje och tidigare krav.
Under mellankrigstiden vägrade Sovjetunionen visserligen att erkänna 1921 års Ålandskonvention, men inte för att man ville avskaffa demilitariseringen. Moskva motsatte sig främst att västmakterna hade fått inflytande över Ålands status utan sovjetiskt deltagande. När Sovjetunionen väl fick inflytande, genom Moskvafördraget 1940, blev resultatet inte en uppluckring av Ålands status utan snarare en förstärkning av kraven på demilitarisering, inklusive rätten att övervaka att Finland följde avtalet, därav har vi fortfarande ett ryskt generalkonsulat på Åland idag och därför har Finlands utrikesministerium som sköter vår utrikespolitik landat i slutsatsen att Status Quo ska råda, det vinner alla på. Med andra ord kan man hävda: det var Ryssland självt som drev fram ett av de starkaste moderna instrumenten för att hålla Åland militärt tomt och övervakade förstörelserna av de installationer som byggts.

Detta skapar i dag ett politiskt och juridiskt dilemma för Ryssland. Ett militärt angrepp på Åland skulle stå i direkt konflikt med internationella avtal om demilitarisering, principen om respekt för territoriell suveränitet och Rysslands egen historiska roll som pådrivande kraft bakom Ålands särskilda status.

Med det sagt… När vi talar om Ryssland i dag måste vi ändå göra det utan illusioner. Ryssland har med sitt angrepp på Ukraina brutit mot internationell rätt på ett sätt som skakat Europas och världens säkerhetsordning i grunden. Ingen på Åland är omedveten om detta och vårt stöd till Ukraina är starkt, från regering och lagting till folket som varje dag samlas utanför det ryska konsulatet och uttrycker sitt stöd för Ukraina, varje dag sedan kriget började för snart fyra år sedan.

Det är ändå viktigt att lyfta fram att Ukraina och Åland inte riktigt är samma sak. Åland vore ett exceptionellt svårt mål att rättfärdiga inför omvärlden, till och med för Ryssland. Ögruppen saknar militär närvaro, utgör inget omedelbart hot och har i över ett sekel varit just det Ryssland formellt krävt: ett demilitariserat område utan främmande baser.

Ett angrepp skulle därför sannolikt uppfattas som ett öppet brott mot en långvarig europeisk säkerhetsordning, snarare än som en defensiv åtgärd. För Ryssland skulle det vara svårt att hävda självförsvar, förebyggande säkerhet eller historisk rätt eftersom landets egen diplomatiska historia snarare visar att Åland ska vara en buffertzon, inte ett slagfält.

Slutsatsen blir att Ålands demilitarisering paradoxalt nog fungerar som ett skydd även mot stormaktsambitioner. Genom att Ryssland historiskt har bundit sig vid idén att Åland ska hållas militärt tomt, har landet också, i vart fall i teorin, begränsat sina möjligheter att i dag trovärdigt motivera ett militärt ingripande utan att samtidigt undergräva sin egen rättsliga och diplomatiska trovärdighet inför världen. Samtidigt måste vi våga tala öppet om de risker som finns i internationella avtal. Fördraget mellan Finland och Sovjetunionen från 1940, särskilt Artikel 3, ger dagens Ryssland en särskild roll eller möjligen rentav rätt som i ett förämrat säkerhetsläge skulle kunna användas för säkerhetspolitisk påtryckning, även utan att Finland brutit mot några regler eller överenskommelser. Därför kräver Ålands status både juridisk vaksamhet och säkerhetspolitisk realism.
I dag är både Finland och Sverige medlemmar i Nato.

Östersjön har blivit det som ofta kallas ett Nato-hav. Och mitt i detta hav ligger Åland. Detta leder till frågan hur man försvarar en demilitariserad zon i ett alltmer militariserat närområde? Detta kan egentligen bara Finlands försvarsmakt besvara men jag gör ett försök.

När militär närvaro ökar runt omkring, när tempot i beslutsfattandet höjs och marginalerna krymper, då blir platser som är juridiskt låsta, förutsägbara och avmilitariserade våra fasta punkter. Åland är inte ett hål i Natos försvar. Åland är ett område som inte kan användas för överraskningsangrepp, som inte behöver neutraliseras militärt i ett tidigt skede och som inte driver på eskalation. Genom hänvisning till Ålandslösningen kunde till exempel Ålands hav på 1980-talet erkännas som ett historiskt sund där oskadlig genomfart är ett krav som stärker både Finlands och Sveriges säkerhet. Ett historiskt sund definieras inte av kartan utan av historien och just därför stärker det både Finlands och Sveriges möjlighet att värna sin säkerhet, minska militära risker och skapa stabilitet i ett strategiskt känsligt havsområde. Äldre avtal och nyare regler hänger samman. Börjar vi rubba äldre överenskommelser kan vi få problem med senare regelsystem. I det här fallet med hela den moderna havsrätten, som är det vi stödjer oss mot för att ingripa mot skuggflottan med mera.
Detta är inte idealism. Det är kall och logisk säkerhetspolitik.
En fråga som ofta följer demilitariseringen handlar om värnplikten som är allmän i Finland: varför ska finländare försvara Åland när ålänningarna inte gör värnplikt? Svaret är både enkelt och avgörande. Ålänningar får, enligt de avtal jag redogjort för, inte tvingas att delta i militärtjänstgöring, men det finns de som gör värnplikten frivilligt och till dem lyfter jag såklart på hatten. Försvarsvilja är en hedervärd och djupt mänsklig tillgång och den finns det gott om på Åland.

Ålänningars främsta ansvar är att förvalta Ålandslösningen och självstyrelsen och att säkra den civila säkerheten på Åland, om nödvändigt i samarbete med Finland. Det är ett stort ansvar för så få människor och detta ansvar bygger på en internationell förpliktelse. Det är inte ett privilegium. Ålänningarna ville från början, efter första världskriget, inte ha självstyrelsen, men accepterade den så småningom och tog på sig ansvaret att få den att fungera. Det är att göra ”självstyrelseplikt” snarare än ”värnplikt”. Varje gång det blir en kris så kraftsamlar ålänningarna och hanterar eländet, trots att resurserna är ytterst begränsade (Estonia, Alfrida, pandemin m.m.). Detta är det enda sättet att sköta en ö, bra för befolkningen och både bra och garanterat billigare för Helsingfors.

Och lika viktigt: Finland försvarar inte Åland för ålänningarnas skull. Finland försvarar Åland för Finlands skull. Försvaret av Ålands status är försvaret av Finlands trovärdighet, Finlands rättsordning och Finlands internationella åtaganden. Det angår därför oss alla. Genom systemet tillförsäkras Finland möjlighet till god kontroll, i enlighet med reglerna, på sätt som både bekräftar suveräniteten och garanterar säkerheten, utan att kräva enorma militära resurser, som hellre behövs norrut och vid östra gränsen. Detta sker i praktiken i samarbete med marinen som regelbundet övervakar demilitariseringszonen. Finlands uppgift, given av omvärlden, är att försvara Åland, tillsammans med signatärmakterna och alla andra som numera är bundna till fredsordnngen av sedvanerätt.

Sveriges roll i detta är betydande. Sveriges säkerhet börjar inte vid den egna kusten. Den börjar i Östersjön. Ett stabilt Åland minskar trycket på hela omgivningen, minskar osäkerheten i havsrummet och minskar risken för snabb upptrappning. Sverige har därför aldrig varit en passiv åskådare i Ålandsfrågan och bör inte vara det framöver heller.
Ålandslösningen är ett av de tydligaste exemplen på hur svensk-finskt samarbete fungerar i praktiken, över tid.

Samarbetet mellan Åland och finländska myndigheter, civilt såväl som militärt, har aldrig varit så levande och så gott som nu. Vi har ett naturligt utbyte, öppenhet och gemensam förståelse. Det gör Åland till en integrerad del av Finlands, och därmed Natos, samlade resiliens, utan att kompromissa med de internationella åtaganden som gäller.

Demilitarisering betyder inte att Åland är ett säkerhetstomrum. Tvärtom. Finländska myndigheter har fullt diplomatiskt och säkerhetsansvar. Gränsbevakningen är starkt närvarande. Den civila beredskapen har stärkts. Och kanske viktigast av allt: ålänningarna själva känner varje ö, varje by, varje granne. Och som vi vet idag, i en tid av hybridhot och gråzoner, är just detta en enorm tillgång. Den bästa beredskapen är fortfarande att känna sin granne. Och på Åland gör vi det.

Låt mig också säga något om diplomati och näringsliv, två perspektiv som ofta hamnar i skuggan av den militära debatten, men som i själva verket är helt avgörande för långsiktig säkerhet.

Fred skapas nämligen inte bara genom avskräckning. Fred byggs genom diplomati. Genom möten, samtal, förhandlingar och institutioner som håller även när förtroendet vacklar. Ålandslösningen är i detta avseende ett diplomatiskt mästerstycke. Den visar hur internationell rätt, tålmodig förhandling och respekt för lokala förhållanden kan skapa stabilitet där vapensystem aldrig hade räckt till. Man byggde en krockkudde istället för en tändhatt.

Åland är ett levande bevis på att diplomati inte är svaghet, utan styrka. Att det ibland är just frånvaron av militär makt som skapar utrymme för politisk klokskap.

För näringslivet är detta inte teori, det är praktik. Handel, investeringar, sjöfart och industri kräver förutsägbarhet. De kräver tydliga spelregler, låg konfliktnivå och fungerande institutioner. Ett Östersjöområde där varje punkt är potentiellt militariserad är ett dyrare, farligare och mer instabilt hav att verka i. Ett Östersjöområde med stabila fredszoner är ett hav där företag vågar investera, där innovation kan växa och där välstånd kan byggas över generationer.

Åland har i detta avseende fungerat som ett ankare. En plats där konfliktnivån hållits nere, där juridiken varit tydlig och där politisk kontinuitet gjort det möjligt att bygga långsiktigt, inte bara för samhällen, utan också för näringar. Sjöfarten, handeln och kontakterna över havet har alltid varit beroende av just detta: stabilitet och tillit.

Med detta i åtanke vill jag nu återvända till begreppet fred.
I vår tid talas det mycket om upprustning, om avskräckning och om militär styrka. Allt detta har sin plats. Men det får aldrig bli viktigare än kampen för fred. För fred är inte bara frånvaron av konflikt. Fred är ett aktivt val.

Ett val att bygga strukturer som gör krig mindre sannolikt och svårare att legitimera. Historien lär oss dessutom att det ofta är modigare att kämpa för fred än att rusta för krig. Krigets logik är enkel. Fredens logik är svår, långsiktig och kräver uthållighet.

Ålandslösningen är ett uttryck för just detta mod, som inte bygger på vapen utan på avtal, ansvar och tillit till att rätt kan och borde väga tyngre än makt.

När vi hör formuleringar som att vi måste ”öka beredskapen”, ”säkerställa territoriell kontroll” och ”minska strategiska svagheter” kan det låta klokt. Men alltför ofta är det omskrivningar för militär upprustning. För krigshets med finare ord. Inom NATO höjer medlemsländerna ivrigt sina försvarsbudgetar och alla applåderar. Jag undrar vad som skulle hända om vi istället valde att höja budgetmedlen för diplomatisk utveckling. Eller i vart fall såg till att vapen och samtal gick hand i hand.

Därför måste frågan ställas: vad signalerar vi om vi börjar rusta Fredens öar? Vad händer om vi börjar tänja på Ålandskonventionen? Vad säger vi till världen om ett av de få områden där fredens principer faktiskt fungerat i snart 170 år plötsligt åter görs till ett militärt objekt?

Vi säger då: att freden gäller tills vidare. Att freden är underordnad hotbilden. Att freden får vika för vapnens logik.
Och det, kära vänner, är inte försvar. Det är kapitulation inför den militära normaliseringen.

Åland blev, med stöd av Nationernas Förbund, och alla de enskilda stater och många nationella och internationella experter som medverkade, ett resultat av att man valde att lita på ordet i stället för vapnet. Man valde att freda, inte befästa. Man valde att vara det undantag som påminner världen om att internationell rätt, avspänning och civilsamhälle är en del av säkerheten, inte ett hinder för den. I en tid då det, fläckvis, finns stor skepsis mot internationella organisationer, kan det vara nödvändigt att påminna att det är stater och diplomater, jurister, politiker, ekonomer och militärer som står bakom de beslut som förs fram och vinner stöd inom internationella organisationer.

Och där landar vi i svaret på dagens fråga: är demilitariseringen en tillgång eller en risk?

Svaret är: Ja, demilitariseringen och neutraliseringen är alltid en risk. Det är en risk som gör oss till något större.

För när världen rustar, står vi kvar. Vi är Fredens öar. Och vi tänker fortsätta vara det.

Åland är inte ett museum. Åland är ett lackmustest. Ett test på om avtal fortfarande gäller även när de prövas. Ett test på om rätt fortfarande betyder något även när maktmedel står till buds. Ett test på om små samhällen fortfarande har skydd i en orolig värld och på om diplomati, juridik och ekonomiskt samspel fortfarande tillåts väga tyngre än militär reflex.

För diplomater är Åland ett bevis på att långsiktiga lösningar kan överleva generationer av kriser. För näringslivet är Åland ett bevis på att stabilitet inte är en romantisk idé, utan en konkret konkurrensfördel. Och för oss alla är Åland ett bevis på att säkerhet inte enbart handlar om vapen utan om förtroende, förutsägbarhet och ansvar. Ett test på om avtal fortfarande gäller, om rätt fortfarande betyder något och om små samhällen verkligen har skydd i en orolig värld. Detta rör inte bara Åland, det handlar om Finland och Sverige och alla andra länder som är mindre än jättarna.

Att försvara Ålands demilitarisering är därför inte att blicka bakåt. Det är att välja vilken sorts säkerhetsordning vi vill leva i framåt.

Ålandslösningen är därför inte en risk i betydelsen att den skapar osäkerhet. Den är en tillgång, strategiskt, juridiskt och moraliskt.

Den är en tillgång för Finland, som visar att ett land kan försvara sin säkerhet utan att ge upp sina internationella åtaganden.

Den är en tillgång för Sverige, vars trygghet i hög grad formas i Östersjöns vatten och av stabiliteten i dess mitt.
Och den är en tillgång för hela Östersjöregionen, för diplomatin, för näringslivet och för alla dem som förstår att verklig säkerhet byggs långsamt, men raseras snabbt.
När världen rustar snabbare än den tänker, är Åland ett av få exempel på motsatsen. För, om vi inte kan upprätthålla en fredslösning som har fungerat väl i 170 år, hur kan vi göra anspråk på att säkra en fredslösning för en situation som den i Ukraina?

För på Åland hörs inte kanoner. Här ljuder avtal högre. Här hörs inte kommandon. Här förs samtal. Här mäts inte säkerhet i tonnage och räckvidd utan i tillit, ansvar och uthållighet.
Så ja, Fredens öar är kanske en risk. Men det är den sorts risk som civilisationer byggs på.

Och så länge vi har modet att försvara den, finns det fortfarande hopp för freden, för samarbetet och för ett Östersjön som förblir ett hav som förenar, snarare än skiljer oss åt.