Fredagar är fina grejer, ett bra läge att dra efter andan en stund, betrakta det som hänt under veckan och fundera kring sånt som väntar. Var står vi och vart är vi på väg? Vår president Alexander Stubb brukar påminna oss om betydelsen att förhålla sig ”calm, cool and collected”, chill i dagligt tal. Det är ett gott råd.
Världen omkring oss tycks stadd i snabb förändring. Rysslands krig mot Ukraina, en hårdare ton i internationell politik och en växande känsla av osäkerhet har gjort ord som resiliens, beredskap och säkerhet till vardagstermer. Det påverkar också Norden och det påverkar oss på Åland.
Just nu görs ett skifte som jag tycker, mot denna fond, förtjänar mer eftertanke än det kanske fått: Finland och Åland tar tillsammans över presidentskapet i Nordiska rådet. Detta är mer än en notering i kalendern, det är ett uttryck för förtroende och för ansvar.
Norden står inför tuffa frågor.
Hur bygger vi krisberedskap utan att förlora det öppna samhället? Hur skyddar vi infrastruktur, information och hälsa utan att tumma på demokrati och tillit? Hur möter vi hot som rör sig i det digitala, mentala och osynliga?
I det gemensamma presidentskapsprogrammet för Norden 2026, utformat av Finland och Åland, talas om samarbete över gränser och sektorer, om beredskap, om utbildning, digital resiliens och hälsosäkerhet. Allt detta är viktigt och leder till den viktigaste frågan av alla: vad är det egentligen vi vill försvara?
Här tror jag att Åland har en röst som behövs och som är nödvänig. Våra öar är demilitariserade sedan etthundrasjuttio år tillbaka och neutraliserade i mer än ett sekel. Det är en levande del av vår identitet och den övergripande säkerheten i Östersjön.
Åland är ett exempel på att konflikter kan lösas med förnuft, avtal och tålamod och att det faktiskt håller över tid.
I en tid då säkerhet definieras allt snävare, måste den berättelsen få ta plats. Inte som en motpol till beredskap, utan som dess fördjupning. För samhällen blir inte kriståliga av rädsla. De blir starka av sammanhållning, kunskap och tillit.
Därför känns det både rätt och viktigt att Åland nu kliver fram tydligare i det nordiska samarbetet och jag önskar styrka och framgång till Ålands representanter i Nordisk Råd: Sandra Listherby, Annette Holmberg-Jansson, Nina Fellman och Liz Mattsson. Ni har ett krävande uppdrag, i ett råd där frågorna plötsligt blivit tyngre och insatserna högre. Att Åland dessutom, tillsammans med självstyrda Grönland och Färöarna, tar plats i presidiet är ett styrketecken för hela Norden, inte bara för oss.
Självstyrelserna bär på erfarenheter som inte går att läsa sig till. De handlar om ansvar nära människan, om balans mellan det lokala och det gemensamma, om fred som praktik snarare än slogan.
När Finland och Åland tar över ledningen av Nordiska rådets arbete sker det i en tid då Norden och världen prövas. Men också i en tid då det nordiska samarbetet verkligen behövs. Jag hoppas, och tror, att vi kan visa att styrka inte alltid låter högst, att ledarskap kan vara lyhört och att säkerhet ytterst handlar om vilket samhälle vi vill lämna efter oss.
Åland är litet. Men vår röst bär längre än många tror. Och just nu är det dags att använda den.
Trevlig helg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar