Nu är i alla fall helgerna över och vilken final det blev!
Trettondagskonserten i Mariehamns stadshus med Ålands Symfoniorkesterförening såg till att vi som var där är redo för oxveckorna som nu väntar.
Vi fick bevittna hur tradition, elegans och framtidstro blev ett och faktiskt inte bara fyllde rummet utan öppnade hela världen. Från vals till cancan till Typewriter till Finlandia och mycket mer; allt satt som kepsen. Stadshuset blev för en dag Wiener Konzerthaus och vi som satt i publiken blev de lyckliga vinnarna av möjligheten att fått köpa biljetter till nyårskonserten vi alla sett och längtat till.
Programmet var glans och högtid, rörelse, fest och musikalisk lätthet. Här möttes de stora internationella stjärnorna och den lokala skaparkraften med självklar elegans. Verk av Richard Strauss och Pjotr Tjajkovskij förde tankarna till Europas stora konsertsalar, medan musiken samtidigt landade tryggt och tydligt på åländsk mark.
I detta möte uppstod helheten. När Romanze av den åländske tonsättaren Jack Mattsson tog plats i programmet suddades gränserna mellan centrum och periferi ut. Här stod det lokala inte i skuggan av det globala, det lyste jämsides med de stora namnen i ett kraftfullt och hoppfullt uttryck för ett musikliv som vill mer, vågar mer och växer med sin uppgift. Det är Åland i sin prakt, ambitiöst, oängsligt, rakryggat, framtidsomfamnande, hjärtligt, skoj.
Allt detta bars fram med precision, värme och musikalisk nerv av Ålands symfoniorkester, under sevärda dirigenten Vuokko Lahtinens inspirerande och lyhörda ledning. Orkestern rörde sig ledigt mellan det storslagna och det finstämda, mellan traditionens tyngd och framtidens nyfikenhet, lät varje verk blomma på sina egna villkor.
Mariehamns stadshus förvandlades till en festlig mötesplats där publiken var en del av upplevelsen. De högtidliga ramarna, de festfina kläderna och det förväntansfulla sorlet skapade en stämning som gjorde det möjligt att för en stund befinna sig både i Wien och på Åland, samtidigt.
När de sista tonerna klingade ut och applåderna tog vid, dröjde sig en klar och stilla känsla kvar: av tillhörighet, av stolthet och av framtidstro. Av vissheten att tradition inte är något vi lämnar bakom oss, utan något vi bär med oss framåt. Trettondagen firades med musik som lyste och året fick börja i dur och till er som missade det hela finns bara en sak att säga. Gör inte om det nästa år.
Detta var andra gången denna konsert ordnades och därmed har vi att göra med en vana och det är vi många som ser fram emot. Tack till alla inblandade för en kväll som stannar länge.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar