Ledare som visar vägen

Linda Nordmyr heter en av hundratals hårt arbetande ledare i den åländska idrottsvärlden. Hon är fotbollstränare för IFK och fostrar, inspirerar och utvecklar tjejer mellan nio och tolv år. Linda lämnar avtryck hos sina adepter som de sent ska glömma. Det är hos de unga man bygger den grund som ska hålla upp i vuxen ålder. Tillsammans lär man sig vinna, förlora, diskutera och förstå.

Linda Nordmyr leder tjejer mellan nio och tolv år. Hennes arbete är ovärderligt för varje förening och för varje samhälle. Tack vare alla de hundratals ideella ledare som varje dag, året runt, kämpar på har vi en inspirerande idrottskultur på Åland.

Linda och hennes likar i sportvärlden hyllas aldrig tillräckligt. De hämtar och lämnar andras barn för att det ska bli tillräckligt med folk på träningen. De står där när det regnar, när det snöar och när de i själva verket vill vara någon helt annanstans. För detta får de ingen eller väldigt liten ersättning. Ibland får de ett tack från föräldrar som begriper. Från de som inte begriper får de knappt ens det. Ändå fortsätter de hämta och lämna och sköta om och stå där i regnet.


Man kan fråga sig vad det är som driver dem. Kanske har Linda Nordmyr hittat det hittills bästa svaret då hon i ett reportage med Ålandstidningen genialiskt konstaterar:

”Jag får nästan inget betalt och lägger ned en massa tid och egna pengar på andras barn. Men så tänker jag i nästa stund: vad skulle jag kunna göra annars som skulle göra mig så här glad?”

Det är en definition av det frivilliga uppdraget som bär långt. Jag har själv genom åren hört till de som hellre säger ja än nej och hoppas det har med livsfilosofi att göra. Som Bob Dylan slog fast ska man ägna tiden på jorden åt att vara född, inget annat.


Linda och alla ni andra där ute gör ett fantastiskt och ovärderligt arbete utan vilket all den guldkant som finns på Åland skulle försvinna.


Till alla ni föräldrar som tycker att träningar och tränare och ledare är självklara ingredienser sprungna ur någon slags naturlag om frivillighet. Tänk igen och skänk en tacksamhetens tanke till Linda och de andra. För det är de värda. Bäst är såklart att säga det till dem personligen.


Avslutningsvis. Detta med föräldrar och barn och träningar är inget nytt under den berömda solen. År 1959 när IFK Mariehamn fyllde femtio år stod det så här i deras historik:

Det största hotet mot den åländska idrotten är den katastrofala ledarbristen. Nu hänger det mesta på om ordföranden är energisk, om han eller hon har tid att varje vecka lägga ner tiotals timmar på att hålla föreningen vid liv. Mycket snart kommer vi att stå inför det faktum att ingen människa har tid eller lust att arbeta gratis för stora grupper ungdomar. Man har helt enkelt inte råd.

Det förefaller som om de flesta föräldrar är helt ointresserade av sina barn. Huvudsaken är att de är ute istället för att vara hemma och störa.

Det är just föräldrarna som borde rycka in, sätta sprätt på den ideella verksamhet som nu är i gång. Det spelar ingen roll om det är idrott eller kultur.

Huvudsaken är att man stödjer verksamheten och ger en hjälpande hand då så behövs.

I framtiden kommer det säkert att finnas avlönade friidrotts- och ungdomsledare då ingen verksamhet enbart kan skötas av ideella krafter. De avlönade planerar verksamheten medan övriga ledare ser till att allt löper och att ungdomen får sysselsättning.