Spartåget i rullning

Om ett samhälle över tid gör av med i runda slängar femton miljoner euro mer än vad som kommer in måste något göras. Av det skälet vidtar landskapsregeringen på Åland olika åtgärder vilka inte blir populära hos alla. Det som händer är ett direkt resultat av lagtingets beslut tidigare i våras. Ekonomin måste i balans, uttryckte jag det då finans- och näringsutskottet presenterade sitt betänkande kring omställningsbudgeten. Vill man lyssna till presentationen i lagtingets talarstol finns den här. Hela debatten var nästan sex timmar. Mitt huvudanförande finns mellan 1:17:33 och 1:52,55. Som vädret ser ut utanför denna dag rekommenderar jag varmt ljudfilen!

I går offentliggjorde infrastrukturministern Veronica Thörnroos planerna för framtidens skärgårdstrafik. Reaktionerna blev såklart omedelbara och ljudliga, trots allt handlar det om den hittills starkaste markeringen kring en trafik som är på väg att växa oss ur händerna. Att lägga ner den så kallade tvärgående linjen mellan Kumlinge och Föglö möter kritik bland de som drabbas. Underligt vore det annars. Ingen vill väl få det sämre. Ändå måste neddragningarna ske. Av samma skäl som man slopar indexhöjningen av studiebidraget och tar bort rätten till sjukkostnadsavdrag i kommunalbeskattningen, med mera. Är kostnaderna för höga måste man spara. Ska man spara kan det inte ske utan nedskärningar. I detta ska vi också minnas att det riktigt viktiga arbetet återstår. Hur ska vi sköta servicen till våra allt fler äldre i framtiden? Skärgårdstrafiken är bara en västanfläkt jämfört med den äldrevårdsstorm som förr eller senare måste hanteras.

När det gäller skärgården överlag är problemet långtifrån enkelt. Skärgården är på många sätt ålänningarnas eget heartland och en extremt värdefull tillgång för hela landskapet. Jag har under året som gått varit till Kökar och Sottunga, å tjänstens vägnar och är imponerad över den kraft som finns i de pyttesmå samhällena. Här måste reklamfilmen om Kökar särskilt nämnas!

Ändå är det ett faktum som är omöjligt att se bort ifrån att medan drift- och lönekostnaderna över tid stigit till osannolika nivåer har befolkningen i skärgården fortsatt sjunka till följd av en ständigt pågående utflyttning. Trots en billig och hyfsat tät trafik väljer medborgarna att flytta från de undersköna öarnas frid till tätorternas större utbud. Det är ett dilemma och en miniurbanisering som hela Åland måste förhålla sig till. Utvecklingen är varken överraskande eller ny.

Den åländska kulturens epicentrum var i tiderna Väderskär i Vårdö, platsen där Stormskärs-Maja växte upp och skapade ett kulturarv som står sig starkt ännu i dag. Då fanns liv på massor av öar runtom i den åländska skärgården. I dag har det livet flyttat till andra platser på och utanför Åland eftersom människorna föredrar att göra så. Jag vill inte med säkerhet slå fast att det är det som kommer att hända våra sex skärgårdskommuner men osannolikt är det inte. Vill inte människor bo kvar där de fötts och vuxit upp är det en omöjlig uppgift att med hjälp av trafiklösningar och lock och pock bygga om verkligheten. Ändå ska vi såklart försöka göra det i den mån det är möjligt. Skärgården är liten men skör, precis som de allra finaste juvelerna i de mest exklusiva samlingarna. Mot den bakgrunden skapar det nya turlisteförslaget åtminstone en slags stabilitet i trafiken och inte alls särskilt mycket sämre service.

Väderskär var för länge sedan en ö full av liv, framtidsdrömmar och hårt arbete. I dag har fönstren symboliskt nog ramlat ut och ingen bryr sig längre eftersom livet flyttat någon annanstans.

Det här var en försommardag men vädret var bistert, liksom tillvaron förr i världen. Det var inte helt enkelt att förklara för Erik Haag att detta en gång var platsen för det som i dag kallas för åländskt kulturarv.

Stormskärs-Maja hade nog haft synpunkter på att be allmänheten om allmosor för att hålla byggnaderna i skick. Hon var i både ord och handling av den åsikten att folk skulle klara sig själv.

Landskapsregeringen är mitt i arbetet med att konkretisera omställningsbudgeten. Det är av nöden tvunget. Samtidigt som Åland översköljs av sommargäster och turistföretagarna och servicebranschen jobbar åttadagarsveckor måste vi också tvinga oss att tänka framåt och progressivt. För alla begriper att vi inte bara kan spara. Då säckar samhället ihop. Konsten är att spara på ett sätt som bibehåller eller helst ökar tillväxten. Det är inte omöjligt. Jag tror stenhårt på människans förmåga att ordna det så bra som någonsin är möjlig för sig själv, helst utan samhällets inblandning. 

För med hanteringen av ett samhälle gäller sist och slutligen samma regler som med en hushållskassa eller ett företag. Man ska se till att pengarna man tjänar räcker till för konsumtionen och man ska se till att åtgärderna som vidtas blir bra för de flesta. Alla kanske inte alltid kan få det man vill och det måste man i sådana fall anpassa sig till. Verkligheten låter sig sällan göras om.

Skärgårdstrafiken i all dess ära. Den enskilt viktigaste frågan för hela skärgården är alltjämt: hur ska regionen lyckas locka fler människor att bo där? Är det överhuvudtaget möjligt?

Alltmedan kostnaderna för den välutvecklade skärgårdstrafiken stigit har antalet skärgårdsbor minskat. Det är en omöjlig ekvation och en utmaning för hela Åland att hantera.