torsdag 14 juni 2012

Smid medan skumpan är kall

Den första champagneauktionen blev en rungande succé. Den andra något svalare men fortfarande väldigt bra för Ålandsbilden. Fyndet som sådant är redan uttjatat men bevakningen av mer allmänna åländska frågor blev istället väldigt bra. Gott så. Åland har gjort ett strålande grundarbete kring att dra nytta av vrakskumpan.

Men nu då. Ska man satsa en tredje gång på i stort sett samma grund som tidigare eller är det dags att tänka annorlunda. Jag tror på det senare. En bra historia är svår att berätta fler gånger. Man riskerar, det kanske till och med är omöjligt att undvika, att bli en papegoja som upprepar sig i all oändlighet tills ingen längre orkar lyssna. Jag tycker man kan göra så här med de resterande flaskorna. För säkerhets skull har jag två alternativ.

1. Sälj ut varenda en flaska som finns kvar till högstbjudande i en enda jätteauktion. Flaskorna kunde beskrivas som grundplåten till en MEGAFEST (som Nobelfesten). Någonstans därute borde det finnas den krögare som vill ordna tidernas coolaste kalas med genomgående världens äldsta champagne. Antagligen finns köparen någonstans i Frankrike där det säkert finns de resurser och den insikt som begriper värdet i historiens dyraste champagnekalas. Det finns väl en sjuttio flaskor kvar som nu går för mindre än tiotusen per flaska. Om vi kunde få en halv miljon euro på ett bräde och några platser till festen kunde marknadsföringsvärdet troligen bli rätt högt och risken för att stå där och upprepa historiska fakta bokstavligen uttömd.


2. Det något våghalsigare och mer komplicerade greppet är att ordna den festen på Åland. Sälja ut den som ett jätte-event där världens champagnenoblesse (de är många, tro mig) bara måste delta. Om sådant kan jag alldeles för lite för att ens ha en ytlig bild om genomförandegraden. Men jag tror ett sådant event ska säljas in sommartid, kanske till ryssar, och troligen med avstamp i den fenomenala historien som döljs i Bomarsunds fästningsruiner. OBS! Det måste bli ett helhetsgrepp där målgruppen är ättlingarna till den ryska överhöghet som på 180--talet slog klackarna i taket på vårt örike. Detta är inte ointressant. Som bekant har oligarkerna på senare år slagit allt tätare lovar runt våra öar. Visserligen ombord på sina egna yachter men med intresset riktat mot land.

I engelskan tar man ofta till begreppet Failure of Success när man inte riktigt vet hur man ska hantera framgången. Så kan det bli med de åländska champagneflaskorna också. För var dag som går faller intresset för fyndet. Sådan är den mänskliga naturen. Gårdagens nyheter är gårdagens nyheter och något man slår in fisk med (på den tiden folk höll sig med färsk sådan). Särskilt i dag när nyheterna avlöser varandra i en aldrig sinande takt. Och, värst av allt, vad händer med värdet på skumpaskatten den dag dykare hittar ett ännu äldre vrak? För så funkar det här i livet. Det finns alltid någon rackare som har mer tur än en själv.

Ett modigt beslut är allt som krävs. Och sannolikt är behövligt. Annars riskerar man pyspunka.
Intresset för årligen återkommande champagneauktioner verkar vara i nedåt. Kanske är det bäst att sälja ut hela rasket till en och samma köpare?
Eller om det finns riskvilliga ålänningar som är beredda att lägga beslag på ett flertal flaskor för att sedan ordna Ett Ryskt Jättekalas?
För risken är annars stor att man försöker sälja samma historia flera gånger vilket sällan går vägen. Dessutom är det ju alltid möjligt att någon annan dykare hittar ett ännu äldre vrak fyllt med ännu mer champagne.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

100 dagar kvar – jag är redo

I dag är det 100 dagar kvar till höstens lagtingsval och jag står till förfogande, starkare och helare än någonsin. Från att ha varit en nov...