Så blev Norges sak vår
För ett år sedan i dag blev Norge en angelägenhet för en hel värld. En galen människa tog sig rätten att döda och lemlästa. Då skrev jag så här, dagarna efteråt. Jag tycker texten passar bra även i dag:
En hel värld har sedan massakern i Oslo i fredags ställt sig upp och sagt nej till död och ondska. Man har sagt ja till liv och godhet.
De goda länderna står i dag vid Norges sida och är redo att hjälpa och stödja. Det som en förvirrad, extremistisk hjärna med hjälp av sjuka idéer, skrämmande ideal och några kartor anabola steroider förstörde, är alla överens om att bygga upp igen. Ur krisen uppstår sedan något ännu starkare. En riktig demokrati är aldrig lika stark som när den är svag.
Vi sörjer 92 döda, mestadels unga människor med goda avsikter. 67 av deras kamrater vårdas på sjukhus, vissa kämpar fortfarande för sina liv. En handfull av dem som troligen fanns på Utøya saknas fortfarande. Kanske drunknade, kanske i gömställen där de desperat håller sig undan från den "räddning" den leende mördaren i polisuniform erbjöd.
Anders Behring Breivik har erkänt att han först detonerade bomben i Oslo och sedan med automatvapen systematiskt besköt unga människor tills livet rann ur deras kroppar. Han hävdar att han var ensam i genomförandet och den nio år långa planeringen av sitt dåd.
Den 22 juli 2011 ska för alltid vara den dag då en hel värld förlorade fotfästet för en stund. En iskall vind drog från de blodiga stränderna på Utøya och svepte över rika och fattiga, kungar, presidenter, unga och gamla, kvinnor och män. Alla.
Sedan dess har vi försökt förstå det obegripliga. Länder i hela världen har förenats i sorg. Kondoleanser har strömmat in. Ord har lagts vid ord med ett enda syfte: att begripa det som inte kan begripas men som man ändå måste förhålla sig till.
Jag skriver detta till tonerna av den stora sorgegudstjänsten i Oslo domkyrka. Norges kung Harald gråter med sitt folk och de gråter med sin kung.
När statsminister Jens Stoltenberg i sitt livs svåraste och viktigaste tal nämner namnen på några av dem som levt och dött på Utøya hörs förtvivlade skrik i den annars av ofattbar sorg förlamade kyrksalen.
Gemenskapen är fullständig. 92 människor är döda men här är det ändå livet som segrar. Det är kärleken som gör att vi fortsätter framåt fast vägen är tung. Utanför kyrkan samlas människor i grupper och gråter tillsammans.
Det är beslutsamheten att leva och utveckla som gör att vi alls förmår hantera det hat och den hänsynslöshet som Anders Behring Breivik - om han fick bestämma - vill att ska visa oss framåt.
På fredagskvällen var beskedet om en bomb i Oslos regeringskvarter och nån slags vansinnesattack mot unga politiker ännu en påminnelse om att ond bråd död lurar där man minst anar det. Hemskt men hanterligt, sett från vår trygga ö långt från Oslo.
På lördagsmorgonen då omfattningen av massakern stod klar, famlade vi alla efter fäste i en tillvaro som åtminstone delvis rämnat.
Anders Behring Breivik, 32, är nu ett problem som måste hanteras med stor klokhet. Han vill själv bli en martyr och anser i sin av steroider och hat förvridna hjärna att det han gjort är att betrakta som marknadsföring av det manifest över framtiden han samtidigt cirkulerat till andra mörkermän i samhället.
Det är självklart omöjligt. En mördare är alltid en mördare, även om han råkar vara skrivkunnig. Att någonsin släppa honom tillbaka i det samhälle han så intensivt hatar är nog en utmaning som inte är möjlig att hantera. I vart fall inte i dag.
I kölvattnet till det som är omöjligt att begripa följer frågan som ingen kan besvara. Varför? Hur?
Sedan finns frågorna som är svåra men inte omöjliga att möta. Vad kan man göra för att detta inte ska hända igen?
Härifrån finns det nu bara en sak att göra. Vi måste välja livet framför döden. Vi ska sörja i dag men glädjas i morgon.
Extrema krafter finns i olika grad i alla samhällen. De finns där ljuset är svagt och missunnsamheten stor. De får kraft i andras svaghet. Det värsta de vet är transparens och demokrati. De lever i en värld övertygad om sin egen förträfflighet och klarar inte av att lyssna till andras argument. De göder sitt hat i en åker av ensamhet. De skyr bara en sak. Ljus och kärlek.
Av det skälet finns det bara en väg att vandra. Vi ska ta kraft ur sorgen för att möta framtiden.
Vi ska inte välja den enkla vägen - fler poliser, strängare straff, hårdare regler. Mer kontroll.
Vi ska välja den svårare vägen - den som inte bara leder till nästa kurva. Vi ska ta den väg som leder till vårt mål - framtiden.
Vi ska prata mer, lyssna bättre, leva klokare. Vi ska driva ut de mörka krafterna med hjälp av starkare ljus. Det har tragedin i Norge lärt oss alla. Ur största möjliga sorg ska en dag glädjen över livet stiga igen.
Det är det värsta som kan hända en förvriden mördare som Anders Behring Breivik. Det tyngsta motmedlet mot de extrema krafterna som finns i olika grader i alla samhällen är att man tänder ljuset.
För det är inte ur rädslan för att dö som livet ska levas.
Det är viljan att leva som i alla avseenden ska bejakas.
En hel värld har sedan massakern i Oslo i fredags ställt sig upp och sagt nej till död och ondska. Man har sagt ja till liv och godhet.
De goda länderna står i dag vid Norges sida och är redo att hjälpa och stödja. Det som en förvirrad, extremistisk hjärna med hjälp av sjuka idéer, skrämmande ideal och några kartor anabola steroider förstörde, är alla överens om att bygga upp igen. Ur krisen uppstår sedan något ännu starkare. En riktig demokrati är aldrig lika stark som när den är svag.
Vi sörjer 92 döda, mestadels unga människor med goda avsikter. 67 av deras kamrater vårdas på sjukhus, vissa kämpar fortfarande för sina liv. En handfull av dem som troligen fanns på Utøya saknas fortfarande. Kanske drunknade, kanske i gömställen där de desperat håller sig undan från den "räddning" den leende mördaren i polisuniform erbjöd.
Anders Behring Breivik har erkänt att han först detonerade bomben i Oslo och sedan med automatvapen systematiskt besköt unga människor tills livet rann ur deras kroppar. Han hävdar att han var ensam i genomförandet och den nio år långa planeringen av sitt dåd.
Den 22 juli 2011 ska för alltid vara den dag då en hel värld förlorade fotfästet för en stund. En iskall vind drog från de blodiga stränderna på Utøya och svepte över rika och fattiga, kungar, presidenter, unga och gamla, kvinnor och män. Alla.
Sedan dess har vi försökt förstå det obegripliga. Länder i hela världen har förenats i sorg. Kondoleanser har strömmat in. Ord har lagts vid ord med ett enda syfte: att begripa det som inte kan begripas men som man ändå måste förhålla sig till.
Jag skriver detta till tonerna av den stora sorgegudstjänsten i Oslo domkyrka. Norges kung Harald gråter med sitt folk och de gråter med sin kung.
När statsminister Jens Stoltenberg i sitt livs svåraste och viktigaste tal nämner namnen på några av dem som levt och dött på Utøya hörs förtvivlade skrik i den annars av ofattbar sorg förlamade kyrksalen.
Gemenskapen är fullständig. 92 människor är döda men här är det ändå livet som segrar. Det är kärleken som gör att vi fortsätter framåt fast vägen är tung. Utanför kyrkan samlas människor i grupper och gråter tillsammans.
Det är beslutsamheten att leva och utveckla som gör att vi alls förmår hantera det hat och den hänsynslöshet som Anders Behring Breivik - om han fick bestämma - vill att ska visa oss framåt.
På fredagskvällen var beskedet om en bomb i Oslos regeringskvarter och nån slags vansinnesattack mot unga politiker ännu en påminnelse om att ond bråd död lurar där man minst anar det. Hemskt men hanterligt, sett från vår trygga ö långt från Oslo.
På lördagsmorgonen då omfattningen av massakern stod klar, famlade vi alla efter fäste i en tillvaro som åtminstone delvis rämnat.
Anders Behring Breivik, 32, är nu ett problem som måste hanteras med stor klokhet. Han vill själv bli en martyr och anser i sin av steroider och hat förvridna hjärna att det han gjort är att betrakta som marknadsföring av det manifest över framtiden han samtidigt cirkulerat till andra mörkermän i samhället.
Det är självklart omöjligt. En mördare är alltid en mördare, även om han råkar vara skrivkunnig. Att någonsin släppa honom tillbaka i det samhälle han så intensivt hatar är nog en utmaning som inte är möjlig att hantera. I vart fall inte i dag.
I kölvattnet till det som är omöjligt att begripa följer frågan som ingen kan besvara. Varför? Hur?
Sedan finns frågorna som är svåra men inte omöjliga att möta. Vad kan man göra för att detta inte ska hända igen?
Härifrån finns det nu bara en sak att göra. Vi måste välja livet framför döden. Vi ska sörja i dag men glädjas i morgon.
Extrema krafter finns i olika grad i alla samhällen. De finns där ljuset är svagt och missunnsamheten stor. De får kraft i andras svaghet. Det värsta de vet är transparens och demokrati. De lever i en värld övertygad om sin egen förträfflighet och klarar inte av att lyssna till andras argument. De göder sitt hat i en åker av ensamhet. De skyr bara en sak. Ljus och kärlek.
Av det skälet finns det bara en väg att vandra. Vi ska ta kraft ur sorgen för att möta framtiden.
Vi ska inte välja den enkla vägen - fler poliser, strängare straff, hårdare regler. Mer kontroll.
Vi ska välja den svårare vägen - den som inte bara leder till nästa kurva. Vi ska ta den väg som leder till vårt mål - framtiden.
Vi ska prata mer, lyssna bättre, leva klokare. Vi ska driva ut de mörka krafterna med hjälp av starkare ljus. Det har tragedin i Norge lärt oss alla. Ur största möjliga sorg ska en dag glädjen över livet stiga igen.
Det är det värsta som kan hända en förvriden mördare som Anders Behring Breivik. Det tyngsta motmedlet mot de extrema krafterna som finns i olika grader i alla samhällen är att man tänder ljuset.
För det är inte ur rädslan för att dö som livet ska levas.
Det är viljan att leva som i alla avseenden ska bejakas.
Kommentarer
Skicka en kommentar