Vi kom, vi sjöng, vi segrade

Jepp, folk som travesterar gamla uttryck, som det i rubriken, borde avprogrammeras eller helst ännu värre. Jag vet men ber om överseende. Detta inlägg beskriver nämligen något alldeles unikt och måste därför betraktas utgående från det icke-vanliga. I dag ska vi tänka fotboll i allmänhet och FC Inter-IFK Mariehamn 0-3 (0-2) i går kväll i synnerhet. Men också ägna en stund av stillhet åt det faktum att Max Sirén, en hedersman i alla avseenden, gick ur tiden i söndags. Det är nämligen så livet som vi känner det är uppbyggt. Största möjliga lycka och djupast tänkbara sorg.


Vi börjar med en dementi.


Det är inte sant att Åbopolisen tvingades kalla in semesterlediga kolleger i sökandet efter förvirrade FC Interspelare efter gårdagens match mot IFK Mariehamn. Men det är heller inte osannolikt. Hela Ålands Lag kom till den magnifika Veritas Stadion och åkte inte hem innan ett i normala fall urstarkt hemmalag, nu med spelare vars blickar lyste tomma, gick ut till omklädningsrummet och undrade vad som träffat dem. Det stod 0-3 på resultattavlan och den åländska flaggan vajade högt på läktaren. Tre Åboänder strök över läktartaket, redo för att efter förnedringen knappa in koordinaterna för den fortsatta rutten till Mariehamn.


Vårt IFK gjorde i går exakt vad vi alla borde göra alla dagar. De jagade på, de struntade i tröttheten som smög sig på, de utmanade och de kämpade. De lämnade faktiskt inget grässtrå obrutet på plan, de stred i luften och på marken och detroniserade ett hemmalag som på intet sätt var dåligt. Det räckte bara inte till. IFK-spelarna hoppade lite högre, de sprang lite snabbare och de passade lite smartare. Själv tycker jag några definierande moment var när Petteri Forsell fick bollen och Aleksei Kangaskolkka drog i väg i en galen sprint som slutade med att han fick bollen på den så kallade läppen alltmedan Interförsvararna förstod varken ut eller in hur anfallet gick till eller var det kom ifrån. Men domarens signal och den raka armen pekande mot mittpunkten förstod de mycket väl. Har aldrig gillat metaforer men detta var den så kallade varma kniven som skar genom snöret, signerad Petterikolkka.


Och så känner jag mig tvingad att fortsätta hylla Simon Nurme som för nionde matchen i årets liga höll nollan.


Själv satt jag som en röst i en klack som hördes över hela Finland. Sången från Veritas Stadion gjorde motståndarna nervösa, hemmaklacken beklämd och fotbolls-Finland upprymd. Precis som vi vill att Åland ska uppfattas. Jag tror att detta är exakt vad varumärket Åland ska fyllas med – sång, kämpaanda och glimten i ögat i en skön blandning. Hyllningarna på diverse fotbollsforum ville i går kväll aldrig ta slut. Här är några kommentarer, OBS, på finska!


Så här dagen efter är jag glad att kunna skriva och inte tvingas prata. Jag låter exakt som Leonard Cohen, fast utan melodin, om ni förstår vad jag menar. Vi var över etthundra supportrar som drog över land och hav med båt och buss. Vi hade en dag och en kväll tillsammans jag sent ska glömma. Vi pratade, vi skrattade, vi stred och vi bröt och vi bände. Vi såg Vårdö passera liksom Kumlinge, Lappo, Brändö, Osnäs och så vidare. Vi kom till arenan som snart skulle bli vår. Vi satt, vi stod, vi sjöng, vi skrek som om morgondagen aldrig skulle komma och vi där och då hittat allt som är viktigt. Har egentligen aldrig på riktigt suttit i en klack på det där viset men förstår nu varför så många finner så stor kraft i det. En röst kan förvisso göra skillnad, men hundra kan vinna en match. Det såg vi i går. När benen trummade på lite saktare kunde vi i klacken sätta fart på dem igen. När Petteri gick till hörnan som skulle ge 2-0 tittade han upp mot oss och rörde sitt huvud på ett sätt som i vart fall jag tolkade som: ”Tack för att ni kom, håll i er nu gubbar och kärringar, ska ni få se på mål!” Vilket det också blev.


IFK är nu trea i serien med bättre takhöjd än tidigare. På måndag är det dags igen. På samma stadion men mot TPS, fyra just nu. Jag har bokat samma plats och anmält mig som frivillig i sökandet efter vilsna TPS-spelare efter matchen.


Det vore väl förmätet att ens i minsta avseende jämföra IFK-klacken med Queen-körens superuppträdande i lördags. Men en sak hade vi gemensamt. Vi njöt av varenda sekund som föreställningen pågick. Och en sådan entusiasm bär långt. Mycket längre är den bottenlöshet som den allmänna debatten ibland ger sken av att råder på Åland och i världen. Det är helt enkelt inte sant. Vi lever ett fint liv, vi är duktiga på det vi gör, vi har mod och vi har kraft och vi vill göra skillnad.


Avslutningsvis, några ord av allvarsamhet till minnet av en äkta IFK-are. På söndagen, dagen innan IFK slog serieledarna på bortaplan gick en självstyrelsekämpe och entreprenör bort till sin närmaste familjs stora förtvivlan. Max Sirén förändrade den åländska affärskulturen i grunden då han tidigare än alla andra insåg vikten av att sälja prisvärdigare mat till folket. Han drev sin linje med stor beslutsamhet och vek aldrig bort från den vision han hade redan när han började som egenföretagare för många år sedan. Max Sirén var inte bara affärsman, samhällsarbetare och familjefar. Han missade sällan eller aldrig en match som IFK spelade på hemmaplan. Han njöt av fotbollen och insåg vikten av ett starkt IFK för Mariehamns skull och för Hela Ålands bästa. Därför hörde och hör han och hans företagsgrupp till de sponsorer som gör det möjligt för IFK Mariehamn att vara med i landets yppersta fotbollselit och där utkämpa en kamp hela Åland till fromma. Max gjorde skillnad.


Här är klacken som med sång och rop knuffade fram elva modiga IFK-spelare till en förkrossande seger mot FC Inter på Åbolagets hemmaplan. Efter två år utan förluster var det dags i går.
I Åbo har man som det verkar infört allmän gudingjakt även på hösten. Eller varför ligger det annars sex vettar mitt i ån?!
Vikingarestaurangen Harald mitt i stan är väl värd ett besök. Utsökt mat och – bäst av allt – Stallhagens honungsöl med egen etikett. Stallhagen Ab är ett annat exempel på en åländsk kraft som med mod och uppfinningsrikedom just nu rullar ut från Finström mot världen. 
Från buss till båt till buss gick färden.
Alfågeln tog oss från Hummelvik till Torsholma. Allt gick bra och försäljningen blev förmodligen rekordstor för denna sommar. Trots att cafeterian ganska obegripligt stängde med en halv timme kvar. Det var nog ett inte särskilt smart drag. Det är nämligen när fiskarna simmar som näten ska ligga i sjön.
Dagen före IFK slog FC Inter i en heroisk match i Åbo gick entreprenören, självstyrelsekämpen och IFK-supportern Max Sirén ur tiden vid en ålder om bara sjuttio år. Mina tankar går till hans familj och min tacksamhet till det arbete Max Sirén gjort inom såväl sin egen affärsverksamhet som många andra ålänningars liv till fromma. Inte minst genom sina sponsorinsatser för IFK.


Kommentarer

  1. Det här var roligt att läsa ! Det är när fiskarna simmar som näten ska ligga i . På måndag är jag en fisk !

    SvaraRadera
  2. Tack Jörgen, mycketväl skrivet både om IFK och min far ! Tyvärr kändes det av förklariga skäl inte rätt att fara till Åbo i måndags men det var ändå jätteroligt att det gick så fantastiskt för IFK.

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg