torsdag 1 februari 2018

Spaning från veckan som går

Få saker går upp mot att åka tåg när man som ålänning får möjlighet till det. Sitter på X2000 på väg söderut genom ett allt snöigare Sverige. Åtnjuter alla tänkbara bekvämligheter, äter god lunch och är ständigt uppkopplad. Tågliv är en slags frihet.

Veckan som gått har varit händelserik och på flera vis förändrande. Utan inbördes ordning tänker jag till exempel på:

Vi fick en nygammal president i Finland i form av Sauli Niinistö som fortsätter sitt värv och i dag höll sitt installationstal som andas både värdighet och god smak. Hade han dessutom nämnt Åland hade det varit ännu bättre, det hör till vanligheterna att till exempel danska statsöverhuvuden regelmässigt lyfter sina självstyrelser Färöarna och Grönland i samband med officiella framträdanden. Har för övrigt påmint Niinistö om detta tidigare, till exempel då han var alldeles nyvald!

Mindre god bollkänsla uppvisade Ålands landskapsregering efter de kommunala val som hölls i anslutning till presidentvalet. Fem av sex kommuner sade med förkrossande majoritet nej till att förlora sina självstyrelser medan den sjätte misslyckades med valarrangemanget. Ändå var det denna sjätte kommun, alltså Sund, som lyftes av kansliministern Nina Fellman. Hon beskrev, fritt från minnet, Sund som den enda kommun som förstått hennes och landskapsregeringens tankar kring minskad demokrati, ökad centralisering och sämre jämställdhet. De övriga förstod inte sitt eget bästa, var tonen i ministerns kommentar. Detta är häpnadsväckande, arrogant och maktfullkomligt på ett vis som vi hittills inte skådat i den politiska historia som byggt självstyrelsen. Det är rätt upp och ner bedrövligt hur tondöv och konfliktinriktad dagens landskapsregering är. Tanken rusar till apstatyn; ”inte se, inte höra, inte säga”. Kontentan av landskapsregeringens arbete så här långt är att ”vi har rätt och alla andra fel”. Därför havererar reformer. Ledarskap går ut på att inspirera och uppmuntra folk, inte slå dem i huvudet. I dag och till följd av detta har vi en splittring bland ålänningarna vi inte upplevt på decennier. Det handlar om kommunernas framtid och vikten av engagemang, om ogenomtänkta förslag, alltför ofta fel fokus och ovilja att lyssna till ens ekonomiska sakargument.

Detta lyfter även Sottungabon Gustaf Saurén i en insändare på ett förtjänstfullt vis. Sottunga har lyfts fram som ett exempel på att små kommuner inte klarar sig. Ändå är det här som den egna identiteten och engagemanget lever starkare än på andra platser.

Det tredje nya denna vecka är att jag i tisdags valdes in som andre viceordförande i Mariehamns stadsstyrelse. Detta ser jag mycket fram mot, det ska bli utmanande och skoj att jobba med mer operativa frågor än debatterna i stadsfullmäktige som ofta blir ganska vildvuxna. Så mycket mer om det arbetet vet jag ännu inte men lovar gå in för det med entusiasm och flit.

Vid samma stadsfullmäktigemöte valdes näringsministern Camilla Gunell (s) till ny ordförande. Hon är såklart att gratulera men än mer beklaga. Det är inte sunt att sköta två sådana uppdrag, vid sidan av partiledarskapet för socialdemokraterna, på ett vettigt vis. Detta har jag förresten lyft tidigare och ser inga skäl att ändra min inställning. Livet är mer än politik. Och finns det inga andra i det partiet som vill jobba?!

Har därutöver gått en lite för hård badmintonmatch mot snart pensionerade professor Göran Djupsund som var bättre på allt. Blir nog en tung vår detta...

Blev förresten överraskad av Viking Lines beslut att inte utnyttja sin option till ett andra nybygge i Kina.

Ha en trevlig torsdag och så småningom en skön helg.


Ålands landskapsregering på en och samma bild. Genom att vägra lyssna, se eller prata är det lätt att skapa sig en egen uppfattning om tingens ordning. #donaldtrump #rolemodel


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Spännande tid på Gibraltar

Ända sedan den nervösa debuten i den åländska matchtröjan 1985 på Isle of Man har jag insett vikten av att förstå omvärlden och se till att ...