Olyckligt beslut om Föglölinjen

Sent på fredagskvällen när de flesta av oss tagit Allhelgonahelg lade infrastrukturavdelningen vid Ålands landskapsregering in en extra växel och kommunicerade ut beslutet att upphandla en totalentreprenad på en elhybridfärja för Föglölinjen för 47 miljoner euro utslaget på 15 år. Bortsett från tidpunkten som signalerar stress är beslutet olyckligt av olika skäl – mest för de åländska skattebetalarna som ska betala kalaset som ingen med säkerhet vet vad kommer att kosta.
Till dessa 47 miljoner euro ska även läggas kostnaden för en 520 meter lång bro, genom orörd Föglönatur, som uppskattas till 27 miljoner euro i dagens penningvärde. Vi talar alltså om planerade investeringar på 74 miljoner euro för en färja och bro med årliga underhållskostnader, oförutsägbara bränslepriser och en livslängd på 30-50 år. Dessutom tillkommer matartrafiken till Sottunga som även den ska upphandlas på totalentreprenad till uppskattningsvis ett antal tiotals miljoner.
Det okloka i infrastrukturminister Mika Nordbergs (MSÅ) av allt att döma hastigt fattade beslut är oviljan att på allvar syna det privata tunnelalternativ som kunde sammanbinda Degerby med Svinö till en beräknad kostnad på 104 miljoner euro och en livslängd på 100 år; något som Sottunga, Kökar och Föglö uttryckt stark vilja kring.
Massorna från tunnelbygget skulle dessutom kunna användas för att bygga ett nytt färjfäste på östra Föglö dit skärgårdstrafiken kunde ledas och göra alla avstånd som måste trafikeras med fartyg kortare. Dit kunde också livlinan till Finland som i dag heter M/S Fjärdvägen dirigeras vilket skulle skapa omfattande infrastrukturella och ekonomiska vinster för alla på Åland. Det finns alltså stora fördelar med att samma huvudman bygger både tunneln på västra Föglö och hamnen på den östra sidan. Utslaget blir kostnaden per år sannolikt billigare än med fartyg och bro.
Undertecknad lämnade förra veckan in en åtgärdsmotion till Ålands lagting med förslaget att upphandlingen av Föglötrafiken även skulle inkludera tunnelalternativet för att på det sättet på riktigt göra Åland större och skärgården mer attraktiv för både företag och människor. Alla de som nyttjar tunneln skulle få mer tid över till annat vilket är samhällsekonomiskt klokt. Detta väljer landskapsregeringen att bortse från vilket är synd på många plan. Riskfyllt är det också att man snävar in upphandlingen så starkt, det kryllar inte precis av alternativa lösningar för isgående hybridfärjor vilket med stor sannolikhet leder till att priset blir högre, sannolikt dyrare än man i dag betalar för Skarven.
En fast förbindelse mellan Lumparland och Föglö skulle en gång för alla och långsiktigt skapa trygghet och framtidstro för hela skärgården. Att på tveksamma kalkyler gå in för att bygga en ny färja, utan att seriöst jämföra det med en tunnel, är varken visionärt eller lyhört. Tunnlar är inte science fiction, det är rätt och slätt en väg under berg och vatten och något som moderna samhällen i Norden dragit nytta av och skapat utveckling med. Det är nog dags att nutiden når även Ålands landskapsregering.

Jörgen Pettersson (C)
Lagtingsledamot

Nej, bilden föreställer inte läget på landskapets infrastrukturavdelning men ger nog en slags bild över åtgärden att berätta om upphandlingen av Föglölinjen sent på fredagskvällen...

Korsikajubel för Grönvitt

När det i lördags stod klart att IFK Mariehamn klarat krisen och även nästa år spelar i Finlands högsta fotbollsliga steg jublet i ett konferensrum på Korsika, annars mest känd som Napoleons födelseort. I lokalen befann sig bland andra undertecknad i egenskap av ordförande för den internationella öspelsrörelsen, International Island Games Association, där Åland varit med sedan starten år 1985.

På plats var sju världsomspännande idrottsorganisationer för att diskutera gemensamma utmaningar och möjligheter när det gäller idrott och öar. Bland dem råder inga som helst tvivel kring vilka oerhörda möjligheter som ryms i idrottsvärlden. Där finns också insikten i vad idrotten gör för självförtroendet i ett samhälle; framgångar skapar kraft och mod.

Liksom i själva livet gäller att aldrig någonsin ge upp. Idrotten visar att laganda och framtidstro skapar segrar, både små och stora. Sport och idrott är viktiga delar av vår gemensamma ekonomi och inte minst på Åland är idrottsturismen direkt avgörande för många av våra näringsidkare och skattebetalare. Därför är det av största vikt att fortsätta investera i infrastruktur för att ytterligare stärka denna nisch inom turismen. Idrott skapar rollmodeller och optimism vilket vi aldrig kan få för många eller för mycket av.
IFK Mariehamns med- och motgångar engagerar och skapar känslor som studsar mellan golv och tak.

Berättelsen om Grönvitts framfart i ligan är en av de starkaste historierna vi har på Åland. IFK är något som inte bara följs av ålänningar och finländare. På Korsika fanns ett antal av den internationella idrottsvärldens tungviktare som satt med vitnande tummar i väntan på hur det sist och slutligen skulle gå i Mariehamn och i Åbo, intresset för idrott känner inga geografiska gränser.
IFK klarade krisen och kan nu se fram mot en femtonde säsong i fotbollens finrum. Det är viktigt för Mariehamn och för Åland och för det hopp och den tillförsikt som vi aldrig får glömma att hålla levande. Tack för en dramatisk säsong och ser fram mot vårens första match!

Själv satt jag på Korsika och följde den dramatiska upplösningen av årets liga.

Deltagarna i ”Congrès International des Jeux des Îles” jublade på Korsika när det stod klart att IFK Mariehamn spelar vidare i den finländska fotbollsligan även nästa år.

Öspelen hör till de allra mest inflytelserika organisationer inom världens idrottsrörelser. Det är vi tack vare att Åland varit med sedan starten 1985.

Öspelsorganisatörer från hela världen. Till höger undertecknad Jörgen Pettersson samt Jerry Whitsey; ordförande samt kassör för International Island Games Association. Längst till vänster Joey Miranda III (Guam) som är generalsekreterare för Micronesian Games samt Andrew Minogue (Australien, Gold Coast), chef för Pacific Games.

Släpp in tunneln i budgeten

Magkänslan säger att tunnlar är orimligt dyra och därmed omöjliga att bygga, särskilt på Åland. Detta är inte sant. Det går att med hygglig marginal räkna hem en tunnel mellan fasta Åland och Föglö. Om detta har jag berättat tidigare men landskapsregeringen har betraktat alla argument som osakliga och slagit det så kallade dövörat till vilket kanske inte tyder på ödmjukhet eller klokskap. Jag har trots den initiala magkänslan följt tunnelprojektet från början och måste, trots att jag älskar sjöfart och färjor, slå fast att en tunnel skulle göra Åland större och skärgården mer attraktiv. Detta borde i sin tur sätta mer fart på skärgården och skapa nya arbetstillfällen osv.

• Vikten av engagemang borde vara en ledstjärna för varje regering.

• På den här länken finns projektet beskrivet mer i detalj.

• Istället för att utreda tunnelalternativet har landskapet gått in för att bygga en jättebro vilket väldigt få begriper nyttan av.
• FS Links har tagit fram trovärdiga och rimliga siffror på att bygga en tunnel mellan Föglö och fasta Åland.

Skrev mot den här bakgrunden en insändare till dagens tidningar:

Infrastrukturminister Mika Nordberg (MSÅ) och hans parti satte under den förra regeringsperioden stopp för en väl förberedd ansökan om extra anslag från Finlands regering uppgående till 146 miljoner euro. Skälet var att han ville att en tunnel mellan Föglö och fasta Åland skulle ingå i projektet! Det gjorde det inte av den enkla anledningen att det saknades underlag och beredning.

Pengarna skulle användas till att övergripande och rejält göra de återinvesteringar som alltför länge undvikits. Eftersom även det största oppositionspartiet Liberalerna satte tummen ner förföll ansökan.

I dag är läget ett annat. Tack vare privata entreprenörer som gjort sin läxa och tagit ett ansvar vet vi med stor sannolikhet (framtiden är som bekant alltid oviss) att en tunnel är en god affär för de åländska skattebetalarna i jämförelse med att medelst fartyg och ny bro på Föglö hålla skärgården levande. Ett tunnelprojekt kan med hjälp av finansiering genom offentlig-privat samverkan (OPS) genomföras till rimliga kostnader och, framför allt, billigare än med landskapsfärjor. Det ständiga argumentet att en tunnel är för dyr stämmer helt enkelt inte.

Det är mot den här bakgrunden vårdslöst av landskapet Åland att satsa fyrtio miljoner euro för att huvudsakligen bygga en jättebro på västra Föglö i syfte att spara några minuter på färjturen till Fasta Åland. Att i dag hävda att det är för sent och omöjligt att utvidga en upphandling måste i bästa vara fel tänkt och i värsta fall vårdslöst.

En tunnel till Föglö har tidigare diskuterats men stött på motstånd av olika orsaker, allra mest för att vi på Åland och i Finland saknar erfarenhet av just undervattenstunnlar på Åland och i Finland. På Färöarna, Island och i Norge är tunnlar en självklar del av vardagen vilket borde stämma till eftertanke. Erfarenheterna av tunnlar på dessa platser är uteslutande positiva. De har bidragit till befolkningsökning, tillväxt och utökade sociala nätverk. Nyttan överstiger rejält insatserna. Dessutom skulle en fast länk till Föglö på riktigt göra hela Åland ännu större och avstånden till den övriga skärgården kortare.

Om vi kunde knyta samman Föglö med en fast förbindelse och sedan leda trafiken från Kökar och Sottunga till fasta Åland skulle samtliga restider krympa rejält och ge medborgarna tid över till annat.

Det privata initiativet kan visa oerhört starka kostnadsberäkningar i jämförelse med den kortrutt som landskapsregeringen avser finansiera med lånade pengar. I ekonomiskt hänseende handlar det om inbesparingar på i runda slängar fem miljoner euro per år jämfört med dagens färjdrift. Detta är inte fria fantasier utan resultatet av ett samarbete mellan utomstående investerare, tunnelkonstruktörer och entreprenörer som förmår se bortom den verklighet som råder i dag.

Jag menar liksom uppenbarligen det privata näringslivet att tunnelalternativet måste inkluderas i en eventuell upphandling. På Åland har vi en stark tradition av att landskapet och kapitalet gör gemensam sak. Jag hoppas att landskapsregeringen lägger prestigen åt sidan och förutsättningslöst gör om och gör rätt i den kommande budgeten.

Det är mycket sannolikt en god affär för de åländska skattebetalarna att låta bygga en tunnel jämfört med en bro och flera färjor.

Hög tid att skjuta vildsvin

Av allt att döma har Åland under det senaste eller senare åren drabbats av två helt nya och väldigt oönskade arter i faunan. Det handlar om en eller flera vargar och om flera vildsvin på olika platser. Därmed är saken klar och nu måste de åländska jägarna göra gemensam sak för att förhindra ytterligare spridning.

Vad det beror på att vildsvin och varg nått Åland tycks ingen med säkerhet veta och man kan kanske inte skylla allt på den nuvarande landskapsregeringen... :-)

Ändå kvarstår fakta. Vargen har gjort vardagen mindre trygg och dess närvaro har redan satt stopp för planerade rådjursjakter. Ingen hundägare vill släppa sin kompis i en skog där säkerheten är tveksam. I Hammarland har vargen dessutom setts i området kring skolan och dagiset i Näfsby vilket skapar osäkerhet och ängslan.

Vildsvinen har hittills dokumenterats på golfbanan i Sund och det finns starka misstankar att ett eller flera djur även etablerat sig på Simskäla.

Den moderna historien om hur vildsvinen kommit till Åland är snart fem år gammal. Det var den 10 december är 2013 som det första vilda svinet fångades på bild i Hammarland. Året därpå följde flera nya bevis. En som stiftade närkontakt med åtminstone ett vildsvin var hunden Bob som måste sys ihop med tio stygn efter mötet. Andra som var svinet/svinen på spåren var Lemlandsjägare som tänkte jaga älg men slutade på vildsvinspass.

Uppemot 250 upprörda ålänningar samlades sedan, i januari 2015, i lagtinget för att höra vildsvinsexperten Per-Arne Åhlén från Svenska jägareförbundet berätta om djuren. Det var inga goda nyheter han kom med:

Till att börja med går tillväxten sakta men senare sker den exponentiellt. Vildsvinet saknar i stort sett naturliga fiender och kan vara ytterst besvärliga för hundar att ge sig i kast med.

Där är vi i dag. Vi har av allt att döma ett växande problem att hantera och ”någon borde göra något”, som det heter. I det här fallet menar jag att ”någon” i det här fallet är Ålands landskapsregering som i snabb takt borde koordinera en jakt där målet i första hand är att eliminera vildsvinen och sedan se till att vargen försvinner. En självstyrelse ska ta hand om sina medborgare.

PS Den 20 maj 2015 dog en vildsvinsgalt i Hammarland, Drygsböle, efter att ha blivit påkörd av en bilist. Länge trodde vi det var det ena djuret. Vi hade av allt att döma fel. 

Så här såg det ut när tre vildsvin fastnade på film vid golfbanan i Kastelholm tidigare i höstas. Hela filmen kan ses på den här länken.

Den här bilden skulle gärna få vara från Åland men är det inte. Vildsvinet sköt jag på jakt i Sverige. 

Så här berättade Nya Åland om vildsvinet som föll offer i en bilolycka 2015.

Ambitiös plan för högskolan

Första gången frågan om Högskolan på Ålands eventuella bolagisering nådde nån slags verkanshöjd var i finans- och näringsutskottet år 2011 på senhösten. Dåvarande rektorn Edward Johansson var frustrerad över att agera med händerna typ bundna och ville göra mer. Det rådde redan då ett hyggligt tydligt samförstånd bland utskottets medlemmar att en bolagisering vore både önskvärd och nödvändig. Ändå skulle det ta sju år innan något av konkret natur skulle ske.

I november 2012 lyfte jag själv upp högskolan i ett anförande och efterlyste tydliga riktlinjer för att gjuta framtidstro i skolan.

Två år senare var det på nytt dags att berätta om högskolan och dess framtidsplaner för att bli en stolthet och dynamo för hela Åland.

I september 2015 handlade det om att göra Högskolan i Mariehamn till ”Möjligheternas högskola”.

Trots alla vackra ord och faktiskt tydliga viljor hände ändå ingenting substantiellt. Inför budgeten 2017 valde vi i Centern att skriva en budgetmotion med rubriken ”Bolagisera högskolan på Åland”. Den röstades ner.

Men nu! I år har utbildningsministern Tony Asumaa (Lib) fått tummen ur och har tillsatt en tvåmannautredning med syfte att ta reda på hur det kan gå till att göra ett bolag av högskolan och vad man kunde vinna på det. Utredarna är strategen och professorn Göran Djupsund samt professorn och fram till i våras rektor och vd för Yrkeshögskolan Arcada Henrik Wolff. Åtgärden är framåtsyftande och utredarna taggade på uppgiften. Det framstod mycket tydligt då de i veckan, för inbjudna, levererade en halvtidsrapport inför den slutliga utredningen.

Rapporteringen kring utredningen kan man höra mer om på den här länken från Ålands radio.

Jag var där och lyssnade och fylldes av ett slags hopp om att nu kan det faktiskt hända. Djupsund och Wolff har vänt på varenda en sten och når slutsatsen att antingen genomför man en nystart för högskolan eller så... Det andra alternativet vill jag inte ens skriva ner, enligt mitt enkla förmenande finns det bara en väg framåt och det är att satsa.

En bolagisering av högskolan har bara fördelar och skulle i ett slag råda bot på den tidvis dysfunktionella relation som råder mellan skolan och landskapsregeringen. Det är inte sunt att tjänstemän vid LR ska styra över den högre utbildningen som vi trots allt kan erbjuda på Åland. I dag är rollerna för högskolans styrelse och rektor synnerligen oklara vilket skapar osäkerhet och handlingsförlamning.

Högskolan skulle, enligt utredarna som till skillnad mot oss andra faktiskt vet vad det handlar om, som bolag utvecklas starkare i en riktning där utbildningen blir allt bättre och effektivare och därmed mer attraktiv. En stark högskola på Åland skulle bidra till inflyttning och fördjupning i samhället.

Jag ska inte gå in på alla detaljer just nu men vill ändå uttrycka ett starkt stöd för minister Tony Asumaa i detta för hela Åland så viktiga arbete. Tidsplanen är snäv men inte omöjlig. Om allt går som det borde ska Högskolan på Åland Ab kunna inleda verksamheten den 1 januari år 2020. Det vore en extremt välkommen signal till alla ålänningar och alla de som vill studera vid högskolan. Detta är för viktigt för att bromsas upp av avdelningarna inom LR, detta måste drivas igenom.

Då skulle högskolan äntligen kunna utvecklas till den motor för hela samhället som målbilden en gång var.

Professorn Göran Djupsund är en man som inte drar sig för att säga även det obekväma. Hans slutsatser efter att ha granskat Högskolan på Åland är att nu måste något göras – en nystart måste till.

Tystnad som talar högt

Om man verkligen inte vet vad man ska säga är det som bekant bäst att hålla sig tyst. Fast då kan observationerna bli intressanta. Generellt sett ska man ju akta sig för folk som inte talar och hundar som inte skäller. Båda är oftast dåliga tecken. Eller som Abraham Lincoln lär ska ha uttryckt det: ”Det är bättre att vara tyst och bli betraktad som en idiot än att öppna munnen och bevisa det.”

Våren 2017 beslöt Ålands landskapsregering att Vårdö i den åländska skärgården inte längre kan betraktas som en skärgårdskommun. Detta drog i ett slag undan mattan för en lång rad företager som fick se sin vardag förändras utan att göra ett smack åt saken. Sedan dess har jag på olika sätt försökt ändra på detta men i stort sett mötts av tystnad.

Knutte Mattsson, till vänster, och Kurre Eriksson är två kämpaglada gentlemän som tycker landskapsregeringens behandling av Vårdö trotsar all beskrivning och är djupt orättvis. Jag håller med.

Gjorde därför ett nytt försök i dag och skrev en insändare tillsammans med kompisarna Eriksson och Mattsson (han som såg till att Chips-fabriken i Haraldsby blev till) vilka sakligt sett börjar komma till åren när det gäller fysiken men där intellektet är intakt liksom kampviljan.

Knutte var för övrigt också ordförande för Centerns stämma våren 2017 som drog storpublik till Solhem.

Fortfarande tyst kring Vårdöbeslut
Våren 2017 förklarade Ålands landskapsregering (LR) att Vårdö, dit man tar sig med färja från Prästö i Sund, inte längre är en skärgårdskommun utan i trafikmässig mening något annat. Beslutet innebar att LR över en natt drog undan mattan för ett redan hårt prövat näringsliv. I dag framkommer problemen i allt skarpare ljus.

Till följd av beslutet har näringslivet bromsat in och trafiken till och från kommunen minskat. År 2016 transporterades 336.593 passagerare och 213.998 fordon på Töftölinjen. År 2017 var motsvarande siffror 320.771 respektive 211.937. Det har alltså blivit tystare och mörkare i skärgården. Den största förloraren är turistnäringen vars förutsättningar förändrades över en natt men även andra grenar av ett litet näringsliv har drabbats hårt och företagare har tvingats lägga ner. Åtgärden har haft en negativ effekt på skapandet av ett levande samhälle.

Lagtingets finans- och näringsutskott konstaterade 2017 att de ändrade reglerna skulle påverka tre olika grupper: varutransporter, turistföretagare och privatpersoner – alltså precis alla vårdöbor. Men efter att ha landat i slutsatsen att landskapsregeringen ”arbetar på att minska olägenheterna” godkände utskottet åtgärden.

Mot den här bakgrunden ställde vi fyra frågor till landskapsregeringen:

1. På vilket sätt har beslutet att ta bort Vårdös status som skärgårdskommun utvecklat regionen, skapat arbetsplatser och uppmuntrat till ett levande samhälle?
2. Avser LR rätta till beslutet och återge Vårdö rätten att vara en del av skärgårdens infrastruktur?
3. Anser LR att beslutet gynnar skärgården och dess näringsliv och förutsättningar?
4. Vad har landskapsregeringen gjort för att ”minska olägenheterna” för de drabbade företagarna och alla andra?

Något svar har ännu inte givits vilket får oss att undra vad som egentligen händer i landskapsborgen. Har rättsstatsprincipen (Rule of Law) slutat gälla? Detta handlar om samhällsutveckling och nödvändigheten att avtal ska hållas. Genom att lyfta bort Vårdö från skärgårdstrafiken förändrades och försämrades möjligheterna till företagande på Vårdö dramatiskt och omedelbart. Företag som satsat utifrån givna förutsättningar har tvingats se sin omsättning sjunka. Kostnaderna har blivit högre och företagarnas tilltro till samhället är sargat. Beslutet som drabbat Vårdö och dess företagare var och är orättvist, oförutsägbart och kontraproduktivt.

I dessa dagar pågår budgetbehandlingen inom landskapsregeringen. Det vore klädsamt och rakryggat att svara på ovanstående frågor och berätta vad man avser göra framöver. Att tjurnackat tiga still är inget alternativ när det handlar om att skapa framtidstro.

Jörgen Pettersson, C, lagtingsledamot

Kurt Eriksson, pensionerad sjökapten och företagare

Knut Mattsson, pensionerad bankdirektör

Viktigt initiativ om viltolyckor

Trots att det varje år på Åland sker över 300 trafikolyckor där djur är inblandade finns ingen lagstiftning när det gäller hur en olycka ska hanteras.

Detta har jägaren och hundägaren Conny Sundberg och några till lyft fram och bjöd in polisen Patrik Norman från Nationella viltolycksrådet i Dalarna (NVR) för att berätta mer.

Det blev en högintressant morgon för alla vi som var på plats; jägare, poliser, tjänstemän, försäkrare, hundägare och bara annars intresserade.

I motsats till hur man har det i Sverige finns ingen som helst rapporteringsplikt när det gäller viltolyckor på Åland vilket är oerhört märkligt – enligt försäkringsstatistiken kan man räkna med uppemot 300 viltolyckor varje år.

I Sverige är det lagstadgat att olyckor ska rapporteras vilket alla vinner på. Bilägaren, försäkringsbolagen, polisen och framför allt det skadade djuret som snabbt kan lokaliseras och avlivas. På den här länken kan man läsa mer om Sverige och viltolyckorna.

Dilemmat som uppstår på Åland när det saknas lagstiftning kan till exempel vara att få tag i en lämplig eftersökshund och -jägare Vi har 3.400 jägare på Åland men ganska få av dem är också hundägare och ännu färre lämpade för eftersök. Det finns 15 jaktvårdsföreningar men trots det vittnar polisen om problemen med att hitta eftersöksekipage – oftast sker ju olyckorna på väldigt obekväma tider.

Det är lätt att hålla med om behovet av en lagstiftning när det gäller viltolyckor på Åland och även om jag ganska ofta står på olika sidor när det gäller lagtingsledamoten Stephan Toivonen vill jag ge honom cred i det här initiativet där han i lagtinget föreslår att det ska införas anmälningsplikt i samband med viltolyckor. Det är dags och det är värdigt att göra detta.

Polisen Patrik Norman från Dalarna förklarar detaljerat alla de fördelar man når genom att ha en färdig organisation och lagstiftning när det gäller viltolyckor i Sverige.

Vi var rätt många på plats för att höra hur vardagen kan bli ännu bättre på Åland. Ett sätt är att införa anmälningsplikt när det gäller viltolyckor.

Mycket skoj på sommarting

I dag ordnar Centern sommarting, ett av alla de möten som formar den politik som ska förändra och förbättra folks vardag. Lagstiftning och strategier formas av samtal mellan folk, helst sådana som har olika åsikter. Det skapar spänst.

Jag minns till exempel med ett leende våra senaste sommarting där entusiasm samsats med djupa insikter kring både det ena och det andra.

År 2016 samlades vi på Uffe på Berget där förädlingsindustrin inom livsmedelssektorn var huvudnumret. Där lärde vi oss om utmaningar och möjligheter i en frisk blandning.

Och 2017 då Lumparland var målet och demokrati och delaktighet ämnet. Vi lärde oss bland annat att ju mer avsides ett samhälle ligger, desto starkare blir känslan för den egna bygden och därför är tvångsåtgärder när det gäller den kommunala strukturen på Åland direkt skadliga när det gäller skärgårdskommunerna.

Ha en fin lördag och njut av både samtal och ledighet!

Så här såg det ut då livsmedelsindustrin möttes vid Centerns sommarting 2016.

Därför behövs public service

I går var det public service som var en del av arbetet i Ålands lagting. På agendan var det färska meddelande om mediepolitik som en kommitté tagit fram. Om detta har jag åsikter och outade dem i Centerns gruppanförande som du kan läsa lite längre ner.

När det gäller massmedia och journalistik är jag hyggligt insatt efter (alltför) många år i sittbrunnen på Ålandstidningen. Det var en härlig tid som jag valde att avsluta 2011 för att pröva på något annat. Det rekommenderar jag alla att göra. Att byta perspektiv är oerhört uppfriskande, utmanande och spännande – samtidigt. Har man tur får man dessutom en fin specialtidning med värmande ord i avskedspresent.

Jag lämnade Ålandstidningen hösten 2011 men är sedan 2016 publisher för Ålands Sjöfart som är mitt lilla extraknäck och sätt att hålla mig uppdaterad kring Ålands viktigaste näringsgren. På den här länken kan man läsa alla tidningar.

Tidningsvärlden har förändrats ganska dramatiskt under de senaste typ tio åren. Konkurrensen är långt ifrån vad den varit och sociala medier är allt oftare nyhetsbärande. Ytligheten tilltar på bekostnad av de djupare insikterna. Därför menar jag att public service i dag är viktigare än någonsin. Detta har jag även berört tidigare och även om vissa saker inte längre stämmer står jag i det stora hela fast vid detta tidigare inlägg.

Så här föll, ungefär, orden i går:

Talman, 

låt mig börja med att tacka för arbetet som kommittén gjort. Att begripa medier har aldrig varit enkelt och i dag är det i allt väsentligt omöjligt. Det framkommer med all önskvärd tydlighet i meddelandet att kommunikation numera sker på konsumenternas villkor, inte producenternas. Internet har i grunden förändrat sättet på vilket vi fortbildar oss och håller oss uppdaterade. Folk vet i dag mer än någonsin tidigare. Det som händer i Brasilien eller Venezuela eller på Vårdö når oss precis lika snabbt. Därför kunde det vara intressant att göra som kommittén föreslår; genomföra en heltäckande utredning kring ålänningarnas medievanor. Det vore onekligen väldigt intressant att läsa en sådan.

Syftet med landskapsregeringens mediepolitik är enligt meddelandet att främja en mångfald av medier och en fortsatt god utveckling av medieutbudet på Åland. Detta är en ambitiös målsättning och antagligen alldeles för bred. När allt kommer omkring är det i stort sett två områden som är viktiga för självstyrelsen. Det första är att försäkra oss om att vi har en väl fungerande public service. Det andra är att tillsammans med i första hand Sverige men också med Finland nå en lösning där vi på Åland har full tillgång till alla svenska kanaler som public service och några privata aktörer erbjuder i de båda länderna, oberoende distributionsformat.

Public service först. Det är ostridigt att självstyrelsen över tid behöver en oberoende nyhetsförmedlare med uppgift att informera och granska utan kommersiella hänsyn och överväganden. Frasen ”mångsidigt belysande journalistik” giller jag särskilt. Här är jag av åsikten att mycket kunde göras bättre i dagens Ålands radio. Enligt min mening ska public service vara mer seriös än glättig. Public service ska göra folk orienterade om vad som sker och för att nå det målet använda de kanaler som finns och där konsumenterna rör sig. Jag vill gärna ha mer fördjupning och mindre roliga timmen. Här tror jag styrelsen för bolaget kunde vara tydligare eller i vart fall mer bestämmande. Att public service bara ska ägna sig åt radio och tv är önsketänkande, public service ska vara där användarna finns.

De två åländska tidningarna känner oro för att public service ska tillåtas gå in i kommersiella mediesfärer och därmed skapa en osund konkurrenssituation som hotar den lokala mediemångfalden. Det är lätt att förstå farhågorna men i realiteten är mångfalden inte vad den varit. I dag kontrolleras de två tidningarna av i stort sett samma ägare vilket även märks i rapporteringen. Det är dessutom ett tecken i tiden att tidningarna väljer att lämna in ett gemensamt utlåtande till kommittén. Det hade med säkerhet inte varit möjligt för bara tio år sedan då konkurrensen mellan tidningshusen var stenhård vilket skapade hungriga och nyfikna reportrar. Det är ingen tillfällighet att många av de riktigt framgångsrika journalisterna i Sverige i dag har byggt sin grund på de åländska tidningarna. Mot den här bakgrunden är det uppmuntrande att Ålands radio & TV lämnat in två olika utlåtanden; ett från redaktionen och ett från styrelsen. Det skänker hopp om friktion snarare än bekvämlighet och det är precis där som all god journalistik börjar.

Public service är alltså något vi stödjer och uppmuntrar som en motvikt till de privata aktörerna.

När det gäller tillgången till svenska program menar vi att ingen möda får sparas. När det gäller Sverige innebär det att vi ständigt borde påminna dess regering och riksdag om Ålandsöverenskommelsen från 1921 där Sverige förbinder sig att vara med och upprätthålla och utveckla det svenska språket på Åland. Detta är i dag viktigare än någonsin i en tid där svenskan i Finland är satt under eld.

Beträffande åtgärderna som listats i meddelandet ställer vi oss bakom förslaget att lagtinget ska tillsätta styrelsen för Ålands radio & TV. Det är viktigt ur principiell synvinkel. Det skulle klippa banden mellan landskapsregeringen, som ska granskas hårt, och Ålands radio och TV och därmed minska politiseringen av bolaget. När det gäller public service vore det extremt viktigt att ha en styrelse där sakkunskap går före eventuella politiska sympatier. Vi tycker också det är dags att bli kvitt licensfinansieringen och ersätta den med en medieavgift.

Ett åtgärdsförslag som dock känns lite ogenomtänkt är att Ålands radio och TV ska samverka mer med externa aktörer. Detta förstår i varje fall inte jag vitsen med. Åländsk public service borde stärka självstyrelsen och den övergripande planen som är formulerad i det mediepolitiska programmet 2011 håller fortfarande i det stora hela streck. Låt styrelsen för bolaget sköta strategierna och själv fatta beslut om samarbeten.

På samma sätt ställer vi oss tvekande till en ny förvaltningsnivå i form av ett medieråd. Det behövs ingen överrock till styrelsen så länge som man följer riktlinjerna som läggs fram i det mediepolitiska programmet.

När det gäller delningen mellan produktion och distribution är vi inte lika säkra. Det känns som något vi borde kunna hantera ändå. Konstgjorda skott mellan verksamheter kan kosta mer än de smakar.

Slutsatsen av detta är att vi önskar landskapsregeringen lycka till med det fortsatta arbetet och anser inte det nödvändigt att genomföra någon utskottsbehandling. Ge Ålands radio & TV:s styrelse ett tydligt uppdrag och hygglig finansiering så ordnar sig resten.

Dags skrota allianserna

Valet är över och spelplanen ny. Värderingsmässigt tveksamma Sverigedemokraterna borde, enligt mitt enkla förmenande, fortsättningsvis hållas offside vilket rör till ekvationen men också gör den tydligare. Åtminstone från den bekväma platsen vid sidan av själva matchen.

Det så kallade rödgröna blocket är knappast tillräckligt starkt för att hålla Alliansen i opposition varför det är dags för helt nya konstellationer. Politik är sist och slutligen en fråga om att styra samhället. Inte vakta på det egna partiet.

Därför är den antagligen klokaste strategin att skicka ut såväl Moderaterna som Vänsterpartiet i tangentens riktning och förpassa dem i opposition tillsammans med SD. Detta skulle ge S, MP, KD, C och L en hygglig majoritet och en stark regering.

Om det är att svika sina kompisar i Alliansen? Ja. Om det är att göra det röda blocket mindre rött? Ja. Det är så förhandlingar går till. Några vinner och andra gör det inte. På vänsterflanken skulle V få stryka på foten och på högerdito skulle M tvingas ta konsekvenserna av ett dåligt val. Två block skulle spricka men nya skulle skapas. För inblandade människor blir detta svårt. Men det handlar om att leda Sverige efter bästa förmåga, inte förbli kompisar med alla.

#lättattsittapåläktarenochtyckaenmassa

För övrigt är jag häpen över att Sverige som är ett fantastiskt land på oerhört många sätt sköter allmänna val så klantigt. 

Det är dags att skrota gamla strukturer och bygga nya. En regering med S, MP, KD, C och L skulle ge 189 platser av 349 eller 54 procent.

Visst kan Åland inspirera!

Effekterna av att bjuda på sig själva och ta varje tillfälle i akt att berätta om Ålandsexemplet låter inte vänta på sig.

Ålandsvännen Atins Lejins blev inspirerad av BSPC-konferensen och lanserar Ålandsexemplet som en lösning på Krimkrisen.

Hemkommen till Riga från den stora BSPC-konferensen på Åland förra veckan satte sig parlamentarikern Atis Lejins framför kameran. På sin Youtube-kanal, som ni kan se här, leverade han ett förslag till lösning på den svåra konflikten mellan Ryssland och Ukraina beträffande Krim. Ålandsexemplet satte fart på kreativiteten och är ett talande exempel på diplomatiska landvinningar. I samband med den stora BSPC-konferensen på Åland förra veckan kan vi räkna upp flera andra liknande insikter hos våra besökare.

Deltagandet i och presidentskapet för BSPC är ett utmärkt tillfälle att berätta om Åland. Vilka vi är, varifrån vi kommer och hur Ålandsexemplet skapat stabilitet och en bättre värld. Detta kan vi bara göra genom att möta människor på riktigt och göra dem bekväma. Inom den åländska delegationen har vi oförtröttligt berättat om vårt Åland på alla språk vi kan och några vi inte riktigt behärskar. Det är alltid lika uppskattat. Svenskan är vår grund och vår identitet och gör det möjligt att bjuda på oss själva i alla tänkbara sammanhang.

Ålands BSPC-delegation, från vänster Sara Kemetter, Ingrid Johansson, Jörgen Pettersson och Annette Holmberg-Jansson. Foto: Christina Gestrin.

Alla som på olika sätt bidrog i konferensen, visade upp ett åländskt

värdskap när det är som allra bäst. I gengäld har vi i dag fler vänner än vi hade innan. Genom att vara utåtriktade och informativa (och framför allt trevliga!) gör vi självstyrelsen starkare i både Finland och runtom.

Alldeles särskilt med tanke på vårt förhållande österut är det nödvändigt att lyfta fram vår autonomi i ett internationellt sammanhang och därför var det viktigt att president Sauli Niinistö, minister Kimmo Tiilikainen och kanslichefen Paula Lehtomäki tillsammans med riksdagsledamöterna Mats Löfström, Saara-Sofia Sirén och Kari Kulmala deltog i konferensen och med egna ögon kunde se att Åland spelar en betydelsefull roll i internationella parlamentariska sammanhang.

Tack vare entusiasm, initiativkraft och ett starkt fokus på vad som är bra för den åländska självstyrelsen blev det en vecka att minnas. Från den åländska BSPC-delegationens sida är vi oerhört stolta över hur allt landade och menar att vi demonstrerade öppenhet och vänskap genom att tillsammans med alla inblandade bjuda på oss själva, vår historia och unika besöksmål. Vår självstyrelse kan bara växa genom att vi ständigt och överallt berättar om hur den fungerar även i vardagen.

Resultatet av konferensen? Vi blev överens om en resolution som kan läsas på BSPC:s hemsida. Den skickas nu till samtliga regeringar vilka behandlar den och återkommer kring hur förslagen hanteras. Under de senaste åren har vi kunnat se ett uppsving i sättet på vilket BSPC:s tankar besvaras och även förvandlas till strategier och lagstiftning.

Via BSPC när vi 85 miljoner människor runtom Östersjön. I det sammanhanget är det inte bara viktigt utan nödvändigt för Åland att synas.