Allt fler väljer ekologiskt

Det finns paralleller mellan den bondeseglation som utgör grunden för den åländska sjöfarten och ett tilltagande intresse för ekologisk odling på Åland. Tanken är inte min utan Annette Häger-Ahlströms men den är intressent för i båda fallen handlar det om nätverkande och att bidra till en gemensam sak efter egen förmåga.

Detta har sin upprinnelse i en högintressant föreläsning som jag lyssnade till förra veckan i Ålands sjöfartsmuseum. Arrangör var den ekologiska föreningen som leds av just Häger-Ahlström och som känner medvind. Efterfrågan på ekologisk mat stiger dramatiskt, om än från låga nivåer, och är en viktig del av vår framtid. Det är inte hållbart att använda olika grader av gifter för att odla sådant som vi sedan ska äta.

Nu är detta inte så enkelt som det tycks. Det konventionella jordbruket är fortfarande överlägset och metoderna som i dag används är väl närmast att betrakta som ekologiska jämfört med hur det var för tjugo trettio år sedan. Här kan man läsa tidigare inlägg i samma ämne. 

På plats i sjöfartsmuseet var förutom ett femtiotal intresserade odlare även föredragshållaren Inger Källander från OrganicSweden. Hennes rubrik löd ”Sverige som Eko-land” och innehållet får någon annan redogöra i detalj för. Jag bär med mig följande från en givande eftermiddag:

• Bara sju procent av svenskarna begriper på riktigt vad ekologiska produkter betyder. Jag hör till majoriteteten och tycker egentligen ekologiskt är samma sak som närproducerat. Detta är som att svära i kyrkan men ibland kan även sådant vara uppfriskande!

• Av alla effekter som riktig ekologisk odling för med sig är det två som känns extra viktiga: tillgången till rent och friskt vatten samt att djur har det bra på sin väg genom livet mot matbordet. Här håller jag med. Det känns inte riktigt lika viktigt att alla grödor till varje pris ska vara fritt från bekämpningsmedel. Fast det är jag det.

• Ekologiskt lantbruk ska bedrivas försiktighet, rättvisa och ansvar för att skydda miljön och säkra nuvarande och kommande generationers hälsa och välfärd. Till detta ska också läggas behovet av lönsamhet, arbetsplatser och konsumenternas behov. Så länge det är ett faktum att folk hellre åker till Thailand än köper nyttig mat har vi en utmaning.

• Ekologisk odling är absolut inget steg tillbaka i tiden. Tvärtom. I dag är det nyaste nytt på alla fronter. Forskningen är intensiv och innovationerna många som till exempel GPS-styrd kalkning, styrteknik och så vidare.

• Än så länge utgör ekologiska åkrar väldigt lite av den totala arealen. I Sverige är målsättningen att trettio procent ska vara ekologiskt certifierade 2030.

Ekologisk mat är inte en trend. Det är ett sätt att förhålla sig till världen.
Danmark är typ världsledande när det gäller ekologiska produkter som har tio procent av marknaden. Detta har inte kommit automatiskt utan är en följd av lyckade och omfattande reklamkampanjer. Se till exempel den här hemsidan.

Att odla ekologiskt handlar inte om att backa tiden, tvärtom. Med hjälp av modern teknik blir det enklare. Fast på bilden sker skörden av fodervall med en ganska ordinär traktor.

Till minnet av en legend

Ulf Nilson, av alla, är död. Han dog i lördags i en ålder av 84 år vilket för en världsreporter är alldeles för tidigt. Om hans livsgärning finns det många andra som vet mycket mer. För min egen del kan jag bara tillägga att Ulf Nilson, alltid omstridd och för det mesta på plats där det hände, var en av dem som gjorde mig samhällsintresserad och nyfiken. Han skrev om bland annat boxning på ett sätt som ingen annan och gjorde Expressen till en tidning som på många sätt gjorde mig vuxnare och barnsligare – samtidigt.

Tack för alla texter, insikter och idéer.

Några exempel:

När Mohammed Ali dog fanns bara en som på ett riktigt vis sammanfattade Den Störstes liv.

När Expressen fyllde 69 var det omöjligt att inte nämna Ulf Nilson.

The Rumble in the Djungle. Say no more.

Rest in peace.

Expressen i dag.

Fångar i EU-byråkratin

I veckan stod det klart att EU-kommissionen väljer att dra Finland och Åland inför rätta för att sätta stopp på den ytterst begränsade jakten på guding som förekommer under en kort tid i den åländska skärgården. Det känns fel på väldigt många sätt varför jag skrev några rader till lokaltidningarna. På den här länken kan man för övrigt läsa mer om den jakt som enligt de styrande i Bryssel inte passar in i dagens värld.

Gudingen hör till de vackraste fåglarna vi har i vår natur. Dessutom gör den sig förträffligt på matbordet!

Insändare i sin helhet:

Det är bedrövligt men EU-kommissionen väljer att sila mygg och svälja elefanter i sitt beslut att dra Åland inför EU-domstolen eftersom vi valt att fortsätta med den uråldriga traditionen att skörda från naturens överskott i form av ytterst begränsad jakt på guding om våren.

Beskedet kom dessutom dagen efter jag hade möjligheten att som första ålänning stå öga mot öga med ansvarige kommissionären Karmenu Vella i ett försök att förklara vad vår jakt egentligen betyder och vilka naturvårdsinsatser jägarkåren utför. Han lyssnade artigt och intresserat och påminde som den öbo han själv är (Malta) om liknande problem med att bli förstådda i den så kallade opinionen som inte sällan har sitt ursprung i storstäderna där mat finns i butiken och ursprunget i bästa fall är tveksamt. Vad han vid det tillfället inte sade och knappast kände till i detalj var att hans kommission redan fattat beslut att fullfölja de tidigare aviserade åtgärderna mot Åland. I EU:s väldiga maskineri är även kommissionärer små kuggar.

Den åländska gudingjakten fyller samtliga krav som stipuleras i fågeldirektivet. Omfattningen är försumbar och fördelarna in i minsta detalj mycket större än nackdelarna. Jakt är hållbart och viltkött är förutom läckert även ekologiskt och garanterat fritt från de gifter som alltför ofta används i den internationella köttindustrin.

Det är lätt att hylla EU som fredsprojekt och en garant för frihandel och demokrati. EU är på det stora hela en viktig union men riskerar till följd av beslut som detta att vittra sönder. Att sköta maktutövning från salongerna i Bryssel borde förpliktiga och exempel som Brexit borde stämma till eftertanke. När makten bestämmer om en okänd vardag blir resultatet att medborgarna gör uppror. Storbritanniens beslut att lämna EU är, enligt min mening, en direkt följd av att britterna vill sköta sig själv. Dessa signaler ignorerade Bryssel och därför är kaoset ett faktum.

Att dra den åländska vårjakten på guding (som för övrigt på inget vis tar del i häckningen) inför rätta är ett oerhört hårt slag mot kulturell sedvänja och eget ansvar.

I den bästa av världar är en domstolsbehandling inget att frukta om samvetet är rent. När det gäller EU-domstolen är jag inte lika säker. Jag var själv på plats i Luxemburg när domstolen hanterade vårjakten förra gången, 2005. I det åländska bagaget följde hundra år av sunt förnuft och slipade juridiska argument. Detta bemödade domarna knappt lyssna på. Beslutet att fälla jakten var fattat långt innan det nådde domstolen och allt tyder på att historien upprepar sig.

EU kunde ägna sig åt att styra upp den historiskt utmanande flyktingsituationen, demokratiproblemen i Polen, klimathotet, kampen mot organiserad brottslighet och terrorism, främlingsfientligheten i Ungern eller någon annan av de många och på riktigt viktiga frågorna.

Då riktar man istället blicken mot en perfekt skött gudingjakt i det lilla öriket Åland. Det är precis detta som leder till misstro. Eller som Astrid Lindgren så träffsäkert lär ska ha uttryckt det: ”När människor med makt, slutar att lyssna på folk. Då är det dags att byta ut dom.”

Fotnot: Om Astrid Lindgren verkligen sagt så där är lite oklart, enligt Expressens kultursida.

Ölfabriken växlar upp

Åländska ölfabrikören Stallhagen går från klarhet till klarhet och har nyligen förstorat, förstärkt, byggt ut och förändrat och hyser i dag världens första produktionslinje som kan hantera både flaskor och burkar. Detta får även andra konsekvenser än större produktion, kön växer när det gäller befintliga bryggerier som vädrar morgonluft och vill se hur ålänningarna gjort. Bland annat detta fick vi lära oss då delar av lagtingsgruppen besökte det expanderande företaget.

– Så sent som i går hade vi ett franskt företag här som vill se vad vi byggt, säger bryggmästaren Mats Ekholm, jag tror de redan sålt fyra liknande anläggningar med Stallhagen som referens.

Skälet till att man tidigare inte kombinerat flaskor och burkar i produktionslinjer är enkel – det har inte behövts, produktionen har löpt på bra ändå. Men i dag blir det allt vanligare med mikrobryggerier som har andra krav och lättare fötter än bryggerijättarna.

Stallhagen sysselsätter elva personer – sju i produktionen och fyra i försäljning och administration. I jämförelse är det väldigt få i förhållande till omsättningen som i fjol uppgick till drygt 2,4 miljoner euro. Skälet till det är en högeffektiv produktion som så långt det är möjligt är automatiserad.

Hittills har Finland, 50 procent, samt färjorna och Åland, 50 procent, utgjort marknaderna för Stallhagen. Med större muskler planerar man nu i högre grad att rikta blickarna mot Sverige.

– Vi vet att det länge funnits ett latent sug efter våra produkter i Sverige. Nu har vi kapacitet även för det, säger Ekholm.

Hittills har Stallhagen bara sålts på flaska. Tack vare nyinvesteringarna blir det nu mer fokus på aluminiumburkförpackningar. Det är inte så konstigt, nittio procent av all öl som säljs i Finland utgörs av burkar.

Stallhagen fortsätter dock framstå som ett premiummärke med annorlunda storlekar och layoutmässigt drivna etiketter. Åländskt öl är rätt och slätt snyggare.

– Det handlar i stor grad om att vara avvikande och synas på hyllorna. Vi vill vara premiumpremiumöl!

Råvarorna som används i ölframställningen utgörs till nittio procent av Ålands vatten som i sin tur tar sitt vatten från Långsjön – där Stallhagen typ ligger. Hela bryggerianläggningen ligger till exempel på ett vattenskyddsområde. Malten köps av finländska världsbolaget Viking Malt i Lahtis. Honungen som används i den populära storsäljaren honungsölen kommer i sin helhet från Åland. Men den som trodde att honung alltid smakar lika tror fel. Honung är oförutsägbart och nytt – varje år. Ibland väljer bisamhällen, under ledning av ett nyckfullt spejarbi, att äta ljung, ibland hallonblom eller hängpil eller något helt annat. Vad bina väljer är det ingen som vet och därför kan de riktiga finsmakarna känna spännande variationer i honungsölet.

Stallhagen är ett strålande exempel på entreprenörskap när det är som allra bäst. Med hjälp av lokal expertis, mod och uppfinningsrikedom har bolaget gått från noll till att vara ett av Finlands fyra fem största mikrobryggerier. Det är starkt och inspirerande.

Bryggmästare Mats Ekholm visar och berättar hur det går till när Ålands vatten förvandlas till Finlands bästa öl.

Lagtingsgruppen på plats i den verklighet som ser till att det finns skattemedel att bygga samhället med. Från vänster partisekreterare Jenny Schuhmeister, undertecknad, Mikael Lindholm och Mats Ekholm.

Denna produktionslinje är unik och kan hantera både flaskor och burkar. Den är också målet för många andra bryggerier som är redo att gå samma väg.

Här ska det så småningom bli ett besökscenter där den intresserade kan följa hur flaskor och burkar fylls med öl och förseglas.

En glad bryggmästare Ekholm är redo att producera mer och ännu bättre öl.

Det finns gott om utrymme i den nya fabriken.

Detta är nåt slags kontrollrum som är för svårt att förklara. (Det är alltså en omskrivning för att jag inte riktigt begriper...)

”När Jenny lyssnar är det bäst att ha argumenten i skick.” Gammalt Centerordspråk.

Allt är rostfritt i ölfabriken.

Så här ser maltsäckar ut i händelse att ni undrat.

Burkarna kommer till Åland staplade på varandra och försluts sedan med aluminiumlock i en från sidan sett rätt komplicerad process.

All in One står för att här fixar man precis allt!

Etiketter på rulle.

För att det ska finnas en fungerande insida måste även utsidan vara på plats! :-)

Äntligen möte med kommissionären

Av alla spännande människor jag haft förmånen att träffa blev gårdagens möte i Bryssel något utöver det vanliga. Nu vet nämligen äntligen EU-kommissionären Karmenu Vella mer om Åland och vårjakten än han visste tidigare. Han var genuint intresserad över våra traditioner och vårt förhållande till Finland och Europa. Om detta kan rädda vår fantastiska jakt och säkerställa framtida insatser för natur och dess fågelliv är för tidigt att säga, Vella lovade i vart fall att göra vad han kunde. Jag passade också på att bjuda in honom till den stora Östersjökonferens som arrangeras på Åland i höst och han lovade göra allt för att bli den första kommissionären att besöka vårt landskap. 

Karmenu Vella är från Malta och välbekant med de villkor som öbor lever under. Hans portfölj i kommissionen är miljöfrågor, sjöfart och fiske; samtliga områden sådana som har en direkt inverkan även på vårt liv på Åland. Hans insikter i sjöfarten är stora liksom hans passion för miljön och kunskapen om fiske. Detta är något som går igen överallt i möten med så kallade EU-toppar. De må ha blott en teoretisk makt men deras kännedom om liv och struktur och människor är ofta enastående.

Karmenu Vella stod som värd för HELCOM:s stora ministermöte i Bryssel, det första på fem år, och deltog aktivt i diskussioner med övriga länder. Själv var jag på plats i egenskap av president för Östersjökonferensen (BSPC) och levererade en hälsning som Vella sade sig uppskatta. I en passus som var direkt riktad till honom sade jag:

I myself also come from Åland, the selfgoverned, neutralised and demilitarised Islands of Peace as we are called. We have 6.700 larger islands and we are situated in the middle of the Baltic Sea. For us, the sea is a central lifeline and living space. We see it every morning and say goodnight to it every evening. Being an islander means very clearly that we depend on nature and that nature depends on us. We live from, by and together with nature and its resources.

Detta budskap gick hem vilket är glädjande. Ända sedan den oerhört underliga upplevelsen att följa kampen för vårjakten i Europadomstolen i Luxemburg år 2005 har jag velat träffa någon ansvarig och nu uppstod ett gyllene läge.

När de formella förhandlingarna var avklarade fick jag tillfälle att föra ett längre samtal, först före och sedan under lunchen, med denne kommissionär med uppdrag att se till att bland annat fågeldirektivet efterföljs. Kommissionär Vella är en mycket trevlig och pratsam man och väl införstådd med de särdrag som präglar öar och deras medborgare. Han bor i Bryssel för att sköta uppdraget som kommissionär men hans hjärta finns bland fiskarna, sjöfolket och företagarna på Malta.

Jakt och dess kollisioner med fågeldirektivet är inget nytt för Karmenu Vella. Även Malta har fört en intensiv kamp för att få behålla sin vårjakt på duva och vaktel. 2015 sade malteserna i en folkomröstning med knapp majoritet ja till att fortsätta den begränsade jakten och såvitt jag förstår fortsätter traditionen som är lika historiskt förankrad som den åländska vårjakten. Vella själv är ingen jägare men säger sig hysa stor tilltro till de traditioner som bygger samhällen. Dessutom är det ekonomiska tillskott som jakt för med sig av stor vikt för alla samhällen.

Mot den bakgrunden är det intressant att Vellu lovade göra vad han kan för att vi ska kunna fortsätta jaga ett begränsat antal gudingar men om det faktiskt räcker till kan bara framtiden utvisa. EU-kommissionens officiella ståndpunkt är att den måste upphöra och en kommissionär har sist och slutligen bara akademiska möjligheter att förändra systemet. Jag hoppas verkligen vår landskapsregering lyckas med arbetet att övertyga kommissionen om jaktens alla fördelar – för hela vårt samhälle och vår natur.

Om EU-kommissionär Karmenu Vella kommer till Åland i höst lovade jag ett återbesök till hans egen ö Malta från vilken han visade fantastiska bilder. Även Malta bedriver en vårjakt som har mött EU-kommissionens missnöje.

Två öbor diskuterar gemensamma möjligheter som Karmenu Vella föredrar att kalla det som i dagligt tal benämns problem eller i ibland utmaningar. Foto: Bodo Bahr.

Att bo på en ö innebär att man lever tillsammmans med naturen och ser till att resurserna aldrig tar slut. Jägare är sist och slutligen naturens bästa vänner. Sade jag och mötte förståelse från EU-kommissionären. Foto: Bodo Bahr.

”Och så är du varmt välkommen till Åland i höst. Det vore första gången en EU-kommissionär landstiger!” Foto: Bodo Bahr.

BSPC:s generalsekreterare Bodo Bahr till höger är en fantastisk dörröppnare till det EU som även Åland är beroende av. I mitten undertecknad och till vänster EU-kommissionär Karmenu Vella som i dag vet betydligt mer om Åland och vårjakten än han visste i går.

Då var det nära krig om Åland

För ögonblicket är jag i dag tillbaka i Bryssel för att i samband med Helcoms ministermöte presentera Östersjökonferensens (BSPC) syn på det som händer i och runtom Östersjön. Det pågående ordförandeskapet förutsätter mycket fotarbete vilket är inspirerande och skapar möjligheter att flytta fram de åländska positionerna i omvärlden. Självstyrelsen kan bara växa genom att vi ständigt berättar om den och om oss.

Liksom i stort sett varje gång lyfter jag också fram Åland som exempel på krishantering där självstyrelsen som vi fick 1921 de facto har skapat välstånd och fred och till största delen lyckliga ålänningar.

Fast det kunde gått på tok rejält hävdar professorn i historia vid Lunds universitet, Dick Harrison. Han skrev i gårdagens SvD Kultur under rubriken ”När Sverige nästan hamnade i krig med Finland” om de dramatiska åren i samband med självstyrelsens tillkomst. Slutsatsen är att Sverige med hjälp av hot kunnat få Åland men valde att avstå.

Jag hoppas inte SvD och Harrison misstycker men jag tar mig friheten att citera den i bloggen eftersom texten borde läsas av så många som möjligt. Dick Harrison tolkar historien utifrån proffsets synvinkel och han gör det bra och lättläst, tycker jag (länkarna är till sånt som tidigare skrivits i denna blogg):

Båda staterna ville ha Åland för hundra år sedan. Konflikten blev så allvarlig att den hänsköts till Nationernas Förbund. Den socialdemokratiske utrikesministern Erik Palmstierna övervägde en väpnad lösning.

Hade det kunnat bli krig mellan Sverige och Finland efter första världskriget? Båda staterna ville ha Åland, som hade hamnat på den finsk-ryska sidan om gränsen 1809, men där befolkningen var svenskspråkig och ville återförenas med Sverige.

Ålandsfrågan var mycket riktigt en allvarlig mellanstatlig konflikt, som om det velat sig riktigt illa, hade kunnat resultera i väpnade sammanstötningar.

En stark opinion på Åland (”Ålandsrörelsen”) med Julius Sundblom och Carl Björkman som framträdande namn, yrkade på att ögruppen skulle bi svensk och att ett bättre tillfälle aldrig skulle komma, nu när tsaren störtats och Ryssland brutit samman.

Den 10 december 1917, fyra dagar efter det att Finland förklarat sig självständigt, slog Sundblom fast att Åland borde bli svenskt. Namninsamlingar ägde rum och krav ställdes på en folkomröstning. De svenska politikerna – oavsett politisk färg – ställde sig resolut på ålänningarnas sida, medan det unga Finland var helt emot tanken på att öarna skulle byta nationalitet.

När Finland dessutom drogs in i ett inbördeskrig avdelade Sverige i februari och mars 1918 soldater till Åland, vilket finska ledare uppfattade som ett allvarligt hot. Tänkte svenskarna annektera öarna?

Tills vidare valde båda parter att ligga lågt, men en åländsk namninsamling i maj 1920 gav vid handen att 96 procent av öarnas invånare ville bli svenskar.

Sedan Socialdemokraternas partiledare Hjalmar Branting öppet ställt sig bakom ålänningarnas önskan hettade det till rejält, och relationerna mellan Sverige och Finland blev alltmer ansträngda. Sundblom och Björkman fängslades och Sverige kallade hem sin diplomatiska representation i Helsingfors.

Ålandsfrågan hänsköts till Nationernas Förbund och löstes genom internationell medling i Genève år 1921. Som bekant slutade det med en kompromiss. Finland fick behålla Åland, men ögruppens invånare erhöll självstyrelse, fick löfte om att få behålla sin svenskspråkighet och om att öarna skulle vara demilitariserade.

Den 9 juni 1922 kunde Ålands självstyrelses lagting (fast då hette det landsting/JP) sammanträda för första gången, med Sundblom som talman och Björkman som lantråd.

Hade Sverige kunnat vinna i Genève? Ja, menade den socialdemokratiske utrikesministern Erik Palmstierna, som i sina dagboksanteckningar spekulerade i flera alternativa scenarier. Palmstierna var av den bestämda uppfattningen att de utländska diplomater som hade att fälla dom i ärendet skulle ta intryck av vapenskrammel.

Åland skulle nog bli svenskt om det bara gick att få britter och fransmän att tro att svenskarna var beredda att kriga. För egen del kunde Palmstierna tänka sig en väpnad lösning, men endast om han hade västmakternas stöd.

Den 13 juni 1920 noterade han: ”Mitt resonemang är nämligen att när vi ändå – till följd av Nationernas Förbunds tillkomst – inte riskera ett krig, höra vi ej att försumma att använda så starka ord, att makterna, vilka i den atmosfär av krigsoro, som trots Nationsförbundet råder, försättas i rörelse. Tydligen har denna verkan i viss mån redan uppnåtts. Fransmännen arbeta för oss. Från Paris låter det gynnsamt, men London är tyst.”

Av dagboksanteckningarna framgår att Palmstierna upplevde det som en seger när västmakterna såg till att ärendet hamnade hos Nationernas Förbund.

Därmed underkändes den finska ståndpunkten, nämligen att Ålandsfrågan var en inre finsk angelägenhet. ”Kungen är belåten”, antecknade Palmstierna den 18 juni.

I de fortsatta förhandlingarna var Palmstiernas linje tuff: det gällde att utnyttja alla finska dumheter, till exempel häktningar av åländska separatister, till internationella markeringar. Eller som han skrev den 3 september: ”Kör vi ej med strama tyglar, bryr sig ingen om ekipaget.”

När allt var över och medlarna fattat sitt beslut var Branting och Palmstierna bittra. Den 23 juni 1921 konstaterade de båda socialdemokraterna att ”hos Nationernas Förbund, liksom eljest i världen, är det bara den faktiska styrkan, som avgör. Hade Sverige hotat, skulle vi ha lyckats, men den svenska nationen ville inte markera ett hot!”

Dick Harrisons text i gårdagens Svd Kultur.

Alla ska komma fram

I dag handlade det om tillgänglighet i lagtinget och ett gediget framtaget meddelande som kan läsas på den här länken. Landskapsregeringen har inte alltid presterat under den gångna mandatperioden men i det här fallet är i vart fall grunden stabil. Nu gäller det att se till att det händer också!

Ungefär så här föll mina ord i gruppanförandet:

Talman,
vi vet alla att ett bra samhälle definieras av sättet på vilket vi sköter om de som av olika skäl inte fungerar som den så kallade normen i vardagen. I dagligt tal kallas det funktionshinder och är en utmaning för alla. Landskapsregeringen och dess tjänstemän är på många sätt att gratulera till väl utfört arbete när det gäller dagens meddelande. Grundarbetet är imponerande med 39 olika innehållsområden och 84 förslag till åtgärder som ska vara genomförda senast år 2020. Nu är det inte första gången vi sett ambitiösa program och vi vet alla vad som händer med dem om de inte är tydliga och genomförbara. De blir snygga hyllvärmare och inte så mycket mer.

För Centerns vidkommande är arbetet med att förebygga vardagshinder för alla en viktig fråga. Den är dessutom stor. Ålands handikappförbund som består av tretton medlemsföreningar har sammanlagt 4.300 medlemmar. Det är nog ingen överdrift att vi alla har eller känner någon som på olika sätt drabbats av funktionshinder i form av sjukdom, handikapp, depressioner eller vad det kan vara. Funktionshinder är ett oerhört brett begrepp och arbetet för att underlätta vardagen för de drabbade måste ske på en lång rad olika områden eller tvärsektoriellt som det populärt heter. Därför är det bra att både ÅHS och AMS deltagit i arbetet med åtgärdsprogrammet men kanske lite underligt att ÅMHM lämnats utanför. Det är trots allt de som ska övervaka att allt som utlovats också genomförs.

En annan fråga man kan lyfta är barnperspektivet. Från Centerns sida hade vi gärna sett ännu mer fokus på vad vi kan göra för att upptäcka sådana funktionshinder som inte syns i form av rullstol, kryckor eller tydliga sjukdomsdiagnoser. Man kan nämligen vara begränsad trots att man försetts med tio fingrar och tio tår vid födseln. Hur ska skolorna arbeta för att alla ska bli sedda? Hur ska vi undvika utanförskap? Vad kan vi göra för att alla ska känna att de duger precis som de är? Det är svårhanterliga frågor men ändå väsentliga, inte minst samhällsekonomiskt; som vi alla vet är det de tidiga insatserna och åtgärderna som är de bästa investeringarna. Därför är det viktigt att låta detta arbete genomsyra alla skolor.

För att undvika att detta gedigna åtgärdsprogram blir ord utan handling anser vi från Centerns sida också att det krävs tydliga tidsramar för de olika åtgärderna. Ett program utan deadlines blir lätt en vision snarare än verklighet. Dessutom krävs pengar i form av budgetmedel vilket gör det hela lite svårare. Vi lever redan i dag i ansträngda tider där många områden vill ha mer pengar. Därmed uppstår frågan: vad ska vi satsa på och hur ska vi prioritera. Detta blir en grannlaga uppgift för landskapsregeringen och lagtinget.

Arbetet med att minimera mängden funktionshinder i samhället är inget bara vi på Åland ägnar oss åt. I FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning är beställningen tydlig och de juridiska argumenten tvingande. I Sverige har man gått längre än så och tillsatt en övervakningskommitté med uppgift att hantera fall där den som upplever sina rättigheter som kränkta kan klaga. På Åland torde denna myndighet vara ÅMHM som därmed kan räkna med ytterligare jobb.

Åtgärdsprogrammet som är massivt innehåller både små och stora frågor vilket kan betyda att man förlorar fokus. På en sida nämns tydligare dörrar på sjukhuset och på en annan vikten av ny socialvårdslagstiftning samt behovet av en gemensam kommunal socialtjänst. De två sistnämnda områdena har vi från Centerns sida lyft fram gång på gång och därför är vi lite tveksamma till vad det ska bli av detta program i verkligheten. Arbetet med socialvårdslagstiftningen har redan pågått alldeles för länge och landskapsregeringens stödpartier drev i fjol igenom att arbetet med KST ska förlängas snarare än intensifieras. Därmed nås vi av dubbla budskap. Det tycks viktigare att dra upp stora teoretiska planer än att genomföra sådant som rätt snabbt kan påverka väldigt mycket.

En beskrivande bild som jag lånat från internet.

I arbetet med att ge den aktuella FN-konventionen en tydligare plats i den åländska vardagen är kommunikation en väsentlig del. Hur vi alla betraktar personer med funktionsnedsättning är både avgörande och tydliggörande. Det finns ett enormt behov när det gäller att förbättra tillgängligheten. Det behövs fler redskap, kunskap och utbildning och det gäller att berätta vad vi gör och vad som finns. Det är därför positivt att man även lyfter näringslivet och turismen i detta program. Genom att göra Åland till en föregångare i detta kan vi också skapa möjligheter för våra turistanläggningar att hitta nya målgrupper.

Här kunde man också tillägga att ett program av den här karaktären egentligen inte borde behövas. I ett modernt samhälle ska sådana här frågor redan vara lösta. Funktionshinder är ju faktiskt sådant som drabbar exakt hundra procent av oss i olika skeden av livet.

Avslutningsvis önskar vi såklart lycka till med genomförandet av alla åtgärder. Från Centerns sida kommer vi att mycket noga följa med utvecklingen och försäkra oss om att detta program förändrar verkligheten och inte bara stannar vid vackert tänkta planer.

Fler tjänstemän, färre politiker

Efter att ha följt den mer än önskvärt suddiga och ofokuserade presskonferensen där Ålands landskapsregering presenterat ytterligare ett sätt att vingklippa den åländska närdemokratin framstår den övergripande planen tydligt. LR vill enligt den socialistiska skolboken centralisera, likforma och avdemokratisera den åländska vardagen. Regeringen är redo att betala tolv miljoner euro för att skapa fler betalda tjänstemän, färre frivilliga kommunpolitiker och mindre delaktighet i den egna vardagen. Här kan man läsa hela förslaget.

Folk får energi av att själva kunna påverka sin tillvaro. Detta bevisas av att hela 554 ålänningarna ställde upp till senaste kommunalval. 208 av dem ser i dag till att servicen fungerar i styrelser och fullmäktigen; går det att beskriva engagemang bättre än så? Kommunerna skapar därtill en social gemenskap som vi aldrig kan få för mycket av; tvärtom. Politik borde handla om att skapa mer deltagande, inte mindre.

I modern företagskultur har man i allt högre grad anammat det agila sättet att bygga system vilket även ställer vår kommunala struktur i en ny dager. Våra sexton kommuner är i dag ett exempel på agilitet, närdemokrati och konsten att snabbt anpassa sig till ny verklighet. Genom att först lyssna på människorna och sedan hantera strukturerna når vi större hållbarhet i samhällsbygget. De självstyrda kommunerna är därmed en del av lösningen, inte problemet. Större strukturer leder till mer administration och långsamhet på bekostnad av brukarna. Det finns nämligen inga stordriftsfördelar med centralisering och mellanchefer. Det leder bara till att pappren blir viktigare än medborgarna.

Det nya förslaget till kommunsammanslagning, vilket i ordningen är svårt att säga, är ytterligare en kameral och teoretisk produkt som inte tar ställning till själva livet som pågår över hela Åland. Sättet på vilket reformen lanserats är dessutom ett exempel på destruktiv politisk ledning som splittrar befolkningen snarare än skapar framtidstro och delaktighet. Förslaget andas och ropar centralisering av det enkla skälet att det är de perifera delarna av Åland som ska förändras och betala. Mariehamn berörs inte av regeringens planer vilket strider mot min regionalpolitiska vision.

Självstyrelse och engagemang gör Åland mer spännande. Det är dags att se möjligheterna i småskaligheten, inte bara problemen. Till skillnad från vänsterpolitik, som i dag präglar landskapsregeringen, går borgerliga värderingar ut på att man ska växa tillsammans; inte med hjälp av ukaser från makten.

Åland blomstrar både ekonomiskt och befolkningsmässigt, till stor del tack vare kommunernas insatser. Istället för att uppmuntra samarbete och engagemang gör regeringen tvärtom vilket i ett enda slag gör det organ som borde vara självstyrelsens grindvakt till dess största motståndare.

Så här illustrerar Nya Åland förslaget till ny kommunreform. Allas vardag förutom Mariehamn förändras och närdemokratin plockas bort.

Grönt för konstgräs i stan

Det har inte hänt så ofta de senaste åren men Mariehamns stad börjar kännas som en vinnare igen! I går möttes stadsfullmäktige där jag inte längre ingår då mitt nya uppdrag finns i stadsstyrelsen, som bereder ärenden till fullmäktige. Det hör ändå till att vara på plats för att följa debatten och känna av strömningarna. Den härgången var det extra skoj då ett nästan enigt fullmäktige godkände våra förslag vilka andas stark framtidstro. Jag är särskilt glad över ett gott samarbete med ordförande Tage Silander sedan idén om ett nytt fotbollsstadion började ta form för något år sedan.

Gårdagens huvudämne var alltså skapandet av nya idrottsfaciliteter i Mariehamn där tanken är att bygga ett nytt fotbollsstadium med fullstor och uppvärmd konstgräsplan. I samma operation ska en ny anläggning för friidrott skapas på Bomans ängar i Ytternäs. Båda satsningarna skapar hopp och tillförsikt och massor av möjligheter för hela Åland. Idrottsturism är en viktig del i att skapa arbetsplatser i landskapet och detta har vi från Mariehamnscentern varit väldigt tydliga med sedan ruta ett.

Riktigt enhälligt blev inte stödet då majoriteten av den liberala gruppen stödde Ålands demokrati i avsikt att stoppa projektet. Denna något udda alliansfågel fick även stöd av missnöjesdelen av Obunden samling och socialdemokraterna vilkas argument på flera sätt andades chemtrail och konspirationer. För inte är det väl ändå riktigt rimligt att hävda att konstgräsplaner är cancerframkallande...

Det är i sammanhanget läge att lyfta på hatten till Lib:s John Holmberg som trovärdigt och framtidsorienterat argumenterade för satsningarna. Han underströk till exempel nyttan för näringslivet och en långsiktigt hållbar utveckling och det faktum att varje konstgräsplan som ersätter naturgräs är en vinst för miljön. I Mariehamns fall handlar det om mindre gödsel, gräsklippning och bilåkning till Eckerö samt en allt större efterfrågan från idrottsturismen för de turneringar som IFK Mariehamn så framgångsrikt arrangerar.

Omröstningen slutade till sist med 20 för och 6 emot vilket är en övertygande majoritet för att fortsätta med nödvändig planering. Bra gjort fullmäktige!

Kvällen avslutades med ett ja till att fortsätta skapandet av bostäder vid Rönnbergs torg, den gamla soptippen där avsikten nu är att bygga moderna kontors- och bostadshus vilket med säkerhet blir ett lyft för hela vår lilla stad.

Sammantaget en fin kväll i demokratins tecken samtidigt som samfundsskatterna är i stigande och våren är på gång! Nja, kanske inte det sista på ett tag men snart...

Det blev ett rungande ja från stadsfullmäktige när omröstningen kring framtida idrottsfaciliteter avgjordes i stadshuset på tisdagskvällen.

Nu krävs action om EU-plats

Hade i torsdags och fredags nöjet att leda BSPC:s Standing Committe-möte i Bryssel. Det är första gången som Åland agerar president för den parlamentariska organisation som sedan 1991 varit med och skapat innehåll i den politiska vardagen för de 85 miljoner människor som lever runt vårt innanhav.

Samtidigt fanns även en rad statsministrar på plats i Bryssel, bland dem Finlands Juha Sipilä som i intervjuer i varje fall inte direkt satte tummen ner för en åländsk EU-parlamentsplats, något som dessvärre president Sauli Niinistö gjort vid tidigare tillfällen.

Nu gäller alltså att med alla medel övertyga den finländska regeringen om det nödvändiga i att ge den extra plats som kan uppstå efter Brexit till Åland. Detta arbetar till exempel Nils Torvalds & Co hårt med från sin plats i Bryssel. Själv har jag vid upprepade tillfällen lyfte denna fråga; till exempel direkt med statsminister Sipilä och vid svenska Centerns stora stämma senaste höst. Diplomati handlar om fotarbete och samtal, samtal, samtal.

Själva mötet handlade mycket om effekterna av Brexit vilka alltjämt står skrivna i stjärnorna, tillståndet i Östersjön och såklart förberedelserna inför den stora Östersjökonferensen som ska hållas på Åland 26-28 augusti i höst.

Gjorde också ett besök till Torvalds kontor för att träffa specialmedarbetaren Anton Nilsson och hans kolleger. Det är både viktigt och intressant att höra vilka vibbar som råder i EU-högkvarteret som i och för sig ligger långt från Mariehamn men som har effekter i våra vardagar på ett högst påtagligt vis. Exempelvis när det gäller vårjakten...

I samband med besöket ordnades också ett möte med en lång rad europaparlamentariker, bland dem Nils Torvalds och Mia Petra Kumpula Natri. Inför dem och många andra berättade jag mer om demilitariseringen och neutraliseringen och de oroväckande cyberattacker som på senare tid riktats mot Åland. (Se filmklipp nertill.)

Europaparlamentariker på rad fick höra mer om Ålands demilitarisering och neutralisering och cyberattacker.

Gjorde en snabb gallup på Torvaldskontoret och tog ställning för Trudeau, mandelmassa och Kalle & Hobbe. Och mycket mer.

Flitiga EU-medarbetare med bland annat siktet inställt på en åländsk EU-parlamentsplats. Från vänster Anton Nilsson (Mariehamn), praktikanten Linda Smids från Pyttis, Amanda Enberg från Högsåra som vikarierar Katarina Dahlman och pressekreteraren Alexander Lång från Kumlinge. På bilden saknas specialmedarbetaren Beata Björkvall.

Liten film från Bryssel!

Håll tummarna för Jersey!

I dag är en avgörande dag för Jersey, en kär öspelsvän sedan många år tillbaka. Här utspelades NatWest Island Games en magisk sommar 2015 och här vill man höja sin internationella profil med hjälp av fotboll.

I ett ambitiöst, långsiktigt och mycket seriöst arbete har Jersey ansökt om medlemskap i den europeiska fotbollsorganisationen Uefa. Där finns sedan tidigare Färöarna och Gibraltar och där tycker jag även Åland borde finnas. Av skäl som jag inte begriper har arbetet med att ansöka om ett åländskt medlemskap stannat upp trots goda intentioner. 

Ett Uefa-medlemskap har nämligen bara goda effekter, både ekonomiskt och sportsligt. Tänk själva att få skicka ett åländskt landslag till kvalturneringar över hela Europa. Ja, till en början skulle vi kanske inte riktigt räcka till men över tid skulle vi börja vinna matcher. Precis som Färöarna gjort.

Uefa möttes i går och i dag i Slovakiens huvudstad Bratislava för att bland annat rösta om Jerseys ansökan att bli organisationens 56 medlemsland. Ett ja vore fantastiskt för Jersey och skulle antagligen öppna en ny dörr för Åland. Sist och slutligen är vår självstyrelse lika stark och direkt jämförbar med Färöarna och Gibraltar.

Därför är Jerseys sak vår en dag som denna.

Vilda scener på Springfield Stadium på Jersey efter att värdön slagit Åland i fotbollsfinalen 2015. Fotot har jag lånat från Jersey Evening Post.