Tack för alla jakter, Thomas
I lördags begravdes Thomas Öhman från Saltvik efter att bara fyrtiofem år gammal ha förlorat kampen mot cancern. För Thomas är kampen därmed över, för oss andra som står kvar på jorden uppstår tomrum och saknad och smärta. Det är självklart värst för den närmaste familjen, tvillingsjälen och hustrun Maria Öhman dit mina tankar och böner söker sig. Jag vill ändå passa på att tacka Thomas för alla jakter och minnen vi delat tillsammans i skogarna i Jomala, Överby.
Thomas Öhman var en människa som med snabba kommentarer, ett hjärtligt skratt och öppnande sätt gick hem överallt. Han var oftast i drevet med någon av sin taxar Nestor, Nisse och Hobbe. Där inne i skogen var Thomas kungen och härföraren samtidigt. Han guidade sina hundar mot rådjuren och gav sig aldrig förrän det blev skall. Taxarna är till sin natur ibland bångstyriga, svåra att stoppa men med ett glatt skall och en busig blick. Faktiskt precis som Thomas själv. Ibland frustade han ursinnigt, ibland skrattade han högt, ofta flåsade han och undrade hur #€#€%& långt det var till nästa passgranne och om någon kunde koppla hunden. Jaktradion är fantastiska uppfinningar när det gäller att hålla samtal levande.
Ett av mina sista starka minnen av Thomas var en Överbyjakt antagligen i fjol höstas, eller möjligen hösten före det. Jag stod på ett generalpass då en stor och fin bock kom löpande mot mig. Jag sköt men fick bara en halvträff och djuret sprang vidare. Sådant kan hända men det hör till det allra värsta man som jägare vill vara med om. Thomas såg på mig i pausen mellan passen och sade lugnande: ”Äh, den där spårar Nestor upp.”
Om det var hunden som hittade djuret eller djuret som sprang på Thomas är det ingen som vet men sanningen är att Thomas sköt den påskjutne bocken till döds och gjorde min egen dag mycket finare.
Jakterna i Överby i höst och framöver blir annorlunda. Vi har inte Thomas och hans hundar med oss – jo förresten, Nisse och Hobbe lär vara på kommande igen. Det blir svårt och ledsamt men jag stärks av att ha fått jaga och skratta tillsammans med en man som var allas vän och jag är rätt säker på att han aldrig hade stått ut med att hans frånfälle skulle sätta stopp för eller ens hejda jakten.
”Men, nu får ni väl ändå ge er. Hur länge ska ni sitta här och dega?! Ut i skogen med er!”, hade han rutit och krävt action.
Tack Thomas Öhman för dina inspel i samtalet, din skicklighet i skogen, alla skratten, de träffsäkra kommentarerna och det kamratskap som gjorde oss till ett jaktlag av den allra bästa sorten. Vila i frid.
Thomas Öhman var en människa som med snabba kommentarer, ett hjärtligt skratt och öppnande sätt gick hem överallt. Han var oftast i drevet med någon av sin taxar Nestor, Nisse och Hobbe. Där inne i skogen var Thomas kungen och härföraren samtidigt. Han guidade sina hundar mot rådjuren och gav sig aldrig förrän det blev skall. Taxarna är till sin natur ibland bångstyriga, svåra att stoppa men med ett glatt skall och en busig blick. Faktiskt precis som Thomas själv. Ibland frustade han ursinnigt, ibland skrattade han högt, ofta flåsade han och undrade hur #€#€%& långt det var till nästa passgranne och om någon kunde koppla hunden. Jaktradion är fantastiska uppfinningar när det gäller att hålla samtal levande.
Ett av mina sista starka minnen av Thomas var en Överbyjakt antagligen i fjol höstas, eller möjligen hösten före det. Jag stod på ett generalpass då en stor och fin bock kom löpande mot mig. Jag sköt men fick bara en halvträff och djuret sprang vidare. Sådant kan hända men det hör till det allra värsta man som jägare vill vara med om. Thomas såg på mig i pausen mellan passen och sade lugnande: ”Äh, den där spårar Nestor upp.”
Om det var hunden som hittade djuret eller djuret som sprang på Thomas är det ingen som vet men sanningen är att Thomas sköt den påskjutne bocken till döds och gjorde min egen dag mycket finare.
Jakterna i Överby i höst och framöver blir annorlunda. Vi har inte Thomas och hans hundar med oss – jo förresten, Nisse och Hobbe lär vara på kommande igen. Det blir svårt och ledsamt men jag stärks av att ha fått jaga och skratta tillsammans med en man som var allas vän och jag är rätt säker på att han aldrig hade stått ut med att hans frånfälle skulle sätta stopp för eller ens hejda jakten.
”Men, nu får ni väl ändå ge er. Hur länge ska ni sitta här och dega?! Ut i skogen med er!”, hade han rutit och krävt action.
Tack Thomas Öhman för dina inspel i samtalet, din skicklighet i skogen, alla skratten, de träffsäkra kommentarerna och det kamratskap som gjorde oss till ett jaktlag av den allra bästa sorten. Vila i frid.
Thomas Öhman finns inte längre bland oss. Tack ändå för de år och jakter vi fick tillsammans. |
Den här bilden var från en av fjolårets allra sista jakter, i december. Thomas står i bakgrunden och gör sig redo att lägga korv på elden. De här samlingarna kommer att kännas väldigt tomma en tid framöver. |
Kommentarer
Skicka en kommentar