En morgon att minnas

Klockan pep 03.00. Fyrtiofem minuter senare satt jag i havsbandet efter en rätt skumpig färd över fjärdarna. Det var mörkt och på klipporna halt. Yrvakna tärnor skrek ilsket medan jag satte mig tillrätta på udden där jag alltid sitter – är det klart väder är det bästa platsen för att se de första solstrålarna. I morse var det inte så. En irriterande nordanvind kombinerat med grådask gjorde just denna morgon rätt... onjutbar, vädermässigt. Det gjorde inget.

Att ha möjlighet att sitta och se tillvaron vakna överträffar alla eventuella umbäranden som tidigt vettaskytte innebär. Labbarna som jonglerar sig fram i skyn, de två svanarna som plöjde fram bara tiotalet meter från min plats, allorna som like havets gycklare drog förbi, svärtorna som med vetskapen att de inte är lovligt byte touchade min udde, gässen och den stora tärnan som jag glömt namnet på gör tillvaron inte bara intagande utan också pompös.

Skyttemorgnar i maj överträffar i stort sett allt. Havet och ljudet och intrycken bildar en helhet som är omöjlig att värja sig mot. Det åländska vettaskyttet är en klenod som måste skötas omsorgsfullt och bevaras till nästa generation. Det är vi skyldiga dem.

Här finns mer att läsa om vår unika jaktform. Och har du ännu inte köpt den pinfärska boken om forna jakter, gör det nu.

Lugnet, spänningen, soluppgången, dofterna, vågorna bildar en helhet som bara den som varit där begriper.



Kommentarer

Populära inlägg