Tillbaka till skärgården

Att ge sig till lagtinget i går var som att sätta sig i en tidsmaskin och färdas bakåt i tiden tio, tjugo, trettio, fyrtio eller femtio år. Frågorna var i stort sett samma och grälen i stort sett likartade. Kortrutt eller långrutt eller nollrutt. En hamn eller två hamnar eller ändhamn eller inte och var hamnar man då? Inte ens som skapligt insatt är det alltid enkelt att hänga med och över allt hänger den fortfarande på riktigt outtalade frågan. Vill morgondagens människor alls bo i skärgården? Vill de ens bo på Åland? Under de senaste hundra åren har en urbaniseringsvåg sköljt över Europa. Folk flyr glesbygden för en framtid i städerna. Är det överhuvudtaget möjligt att svänga den utvecklingen? Kring detta har jag skrivit fler gånger. Till exempel efter ett besök till Sottunga. Och Kökar. Och mer i allmänhet. Politikens uppgift är att visa ledarskap i detta, inget snack om den saken. Men mot bakgrund av de osäkerhetsmoln som skymmer horisonten är det nödvändigt att utöva detta ledarskap på basen av ett faktaunderlag som faktiskt inte ännu finns. Om det är någon som tror man kan köra ändå behöver man bara nämna Föglötunneln. Där var ett helt lagting enigt. Ändå gick projektet i kras eftersom förarbetet inte var tillräckligt väl gjort och argumenten inte tillräckligt starka.

Min egen åsikt i frågan är just nu glasklar. Det är mot bakgrund av den ekonomiska situationen vi befinner oss i nödvändigare än någonsin att tänka efter först och göra rätt sedan. Oppositionen vill bygga först och fundera efteråt. Det är så vi gjort hittills. Det är därför kostnaderna för skärgårdstrafiken tvingar fram hårda besparingar i exempelvis sjukvården. Vilda Västern-politik där man skjuter först och frågar sedan är exakt vad som skapat den kris som i dag råder i Europa och som nu närmar sig vårt närområde också. Vi har fortfarande chansen att styra upp Åland, problemen vi diskuterar är inte direkt existentiella. Men de kräver eftertanke och klokskap. Därför är det viktigt att infrastrukturministern Veronica Thörnroos fortsätter driva på kortruttsprojekten med fakta, inte känsla, som bas. Ett år hit eller dit spelar ingen roll i dagens läge bara slutresultatet för en gångs skull blir rätt. Skärgårdstrafiken är uppbyggd under en tid när plånboken låg i Finland. I dag bestämmer vi själv över samma plånbok och måste därför hushålla bättre.

Några siffror är viktiga i sammanhanget. År 1980 utgjorde skärgårdens befolkning elva procent av Ålands befolkning. I dag drygt sju procent. Sedan 1980 har de fastboende i skärgården minskat med tio procent medan fasta Åland under samma tidsperiod vuxit med tjugofyra procent. Samtliga skärgårdskommuner med undantag av Vårdö har förlorat befolkning sedan 1980. Detta är fakta som det är omöjligt att inte förhålla sig till. För hur ska vi förklara för de som kommer efter oss att pengarna är slut eftersom vi byggt hamnar som ingen använder?

Iakttagelse 1. Tydligare än så här blir inte smygsocialism. När man själv inte kan spara höjer man skatten. Min uppfattning är stark. Pengar arbetar bäst hos individen, inte i förvaltningen.

Iakttagelse 2. Båda tidningshusen blev inspirerade av gårdagens blogginlägg och gjorde nyhet av den franska irritationen. Vaket agerat! Ålandstidningen hänvisade till denna källa vilket är hederligt. Nya Åland gjorde det inte vilket är ohederligt. Ohjälpligt dyker en bild på en zebra och dess ränder upp på näthinnan. Och leende går jag till jobbet! Ha en fin torsdag.

Det har historiskt sett visat sig vara en klokare väg att tänka efter före, hellre än efter. Killen med skottkärran är otroligt lik opppositionskollegerna i lagtinget.