Jag och mina bilar

Tack Anna Karlsson, en av de allra främsta tidningsmakare jag stött på och i dag redaktör för Åland Just Nu. Dina ord i dag fick mig att tänka tillbaka på alla mina bilar och vad de gjort mot mig. Jag tycks i ett anfall av storhetsvansinne gränsande till något medicinskt ha dristat mig till att fälla nedvärderande omdömen om ett av hennes bilköp. Nej, det är inte det nedsättande jag ångrar. I den knut som hon och jag i tiderna satt i gavs det åt alla håll med samma varma själ. Där överlevde blott de starkaste. Och de andra skrattade ihjäl sig.

Det jag möjligen ångrar är att jag alls gav mig in i en bildebatt. Om bilar vet jag tyvärr inget mer än att de består av fyra hjul och i gynnsamma fall en ratt. Allt utöver det är så kallad extrautrustning. Speciellt när det gäller modeller och färger.

I själva verket har jag aldrig brytt mig om vare sig märken eller typer eller sorter vilket är konstigt då jag kört mycket, både yrkesmässigt och privat. Nåja. Annas rader fick mig att dyka ner i minnets korridorer och bära upp några lådor bilminnen som inte ens en mekaniker skulle älska. Här är några av de fordon som passerat revy.

(Och till Anna K vill jag bara säga i förhoppningen att hon inte sprider det vidare. Jag kan också tänka mig en Ford C-max, tycker de verkar vara så himla praktiska!)

Min allra första egna bil var en Morris Marina med automatlåda. En pärla i ordets äkta bemärkelse. Köpte den av Anders Wiklöf där han satt i butiken som i dag är Ehrsgränds begravningsbyrå. Minns Wiklöf som en pratglad man som dock glömde bort att vinterdäcken också skulle ingå. Tänk att sådant kan fastna i minnet så länge. Viktigaste läxan var dock en helt annan: man kan backa extremt snabbt med automatlåda. Det är lätt att då förlora kontrollen. Träd är hårda.

Den andra bilen var en Ford Fiesta vilken gjorde vad den skulle men i ärlighetens namn saknade såväl personlighet som benutrymme vilket är en dålig kombination. Däremot dög den till att transportera min då högt älskade windsurfingbräda.

Isuzu Trooper. Detta är troligen den hittills enda riktigt maskulina bil jag kört. Den gick på diesel, hade fyrhjulsdrift och var så där oöm som det brukar sägas i reklamen. Jag saknar den fortfarande, fast den i alla andra avseenden var ett dyrt as. Jag minns fortfarande den dova dunsen som hördes när bakdörren gick igen.