Stendumt, blev dagens ord

Offentlig förvaltning är inte precis bara baklängsvolter och tjo och tjim och inget annat. Det är mer formalia än som (ibland) är nyttigt och det ska bändas och vridas och pratas och så blir det kanske inget alls.

Därför har det varit befriande att se hur Sten Rapakivi dök upp från ingenstans och med hjälp av holländske Bart Eysink nu har återbördats till sitt hem i Mariehamn med utsikt över Slemmern och inloppet till stadens östra hamn. Mariehamns stad har på ett förtjänstfullt och agilt sätt öppnat sin armar och utsett den strandtomt som Sten Rapakivi får betrakta som sin och man har gjort allt med samma glada min och jag hoppas detta smittar av sig även till oss andra.

Dessutom har sponsorer i form av Viking Line och Park Alandia Hotell ställt upp och gjort proijektet möjligt i finansiellt avseende. Vår ofrivillige rymling är tillbaka och illustrerar hur historien går igen och allt hänger ihop. Åland framstår som välkomnande, möjliggörande och med ett befriande ”ta-aldrig-dig-själv-på-alldeles-för-stort-allvar”-tänk. Hatten av för alla inblandade men mest av alla till vår nyvunne holländske vän Bart Eysink som själv berättar på den här länken. Sten Rapakivi kan bli en av många små detaljer som formar en helhet som känns skoj.

Projektet liknar ingenting jag tidigare sett och därför är det omöjligt att inte bli förtjust i det. Mariehamn och Åland behöver berättelser som inte liknar alla andra och då är Sten Rapakivi en del av allt och en dörr till småleendet. Detta kunde man tycka vore självklart men då grep klassens ordningsman in i bilden och skrev en ledare i Ålandstidningen som ni kan läsa längre ner på sidan. Detta provocerade mig så till den grad att en insändare blev motmedlet. Den lyder så här:

Om det stämmer, som det sägs i ordspråket, att den som klagar känner sig lättad borde Ålandstidningens Jonas Bladh gå som på moln i dag. 

Under den beskrivande rubriken ”Stendumt” på söndagens ledarsida går Bladh till ursinnigt angrepp mot Sten Rapakivi, stadens numera äldsta sevärdhet som återvände från Holland i torsdags efter att istiden rövade bort honom för typ 200.000 år sedan.

Bladh vägrar se berättelsen, skojfriskheten och konsten i projektet. Jag tycker annorlunda och hävdar att detta är precis vad som krävs. Mariehamn och Åland och våra besökare behöver fler berättelser och mer innehåll och, faktiskt, mindre gny. För att vi ska bli större och intressantare måste vi hitta på ännu fler saker, typ Sten Rapakivi. 

”Ja, det låter kanske som en bitter gubbes klagan...” är en slags befriande klarhet i slutet av gnället. För sanningen kan vara att denna ledare hör till de fånigaste som någonsin skrivits i åländsk press.

Jörgen Pettersson
Stenkramare

Så här ser han ut, Sten Rapakivi, där han blickar ut över inloppet till östra hamnen. Ungefär här, troligen, fanns han innan inlandsisen för 200.000 år sedan förde honom till Holland. Sedan dess har han längtat tillbaka!

En liten skylt förklarar hur detta ungefär har gått till.

Enligt min mening inte den mest skojfriska ledartext jag någonsin läst. Förhoppningsvis var det bara ett olycksfall i arbetet.

Jag tackar för allt stöd

Valet är över och demokratin lever och livet går vidare. Åland är en lite bättre plats i dag än i går och i morgon fortsätter den utvecklingen, precis som den alltid gjort. Själv får jag fortsätta jobba i det lagting jag lärt mig tycka så mycket om.

Till alla er som gör det möjligt för mig att fortsätta förbättra, stärka, utveckla och inspirera Åland och ålänningarna säger jag tack för att ni röstat in mig till Ålands lagting.

Jag är ödmjuk inför uppgifterna som väntar och redo att göra det som krävs. Att sitta i ett parlament är varken bekvämt eller enkelt men det är nödvändigt och ett jobb som måste skötas så bra som någonsin är möjligt. Jag fortsätter betrakta hela Åland som hela Åland och de som bor här för ålänningar.

Första gången jag hade lyckan att bli invald var hösten 2011. Då var jag rätt tagen över att gå från den ena sidan, som redaktionschef och reporter på Ålandstidningen till röstmagnet i Centern. Med 335 röster blev jag det och vi vann därför valet. Då slutade en rätt konstig process med att socialdemokraterna fick lantrådsposten vilket fortfarande kan hålla mig vaken om nätterna, lätt överdrivet. Själv blev jag ordförande i finans- och näringsutskottet (FNU) och slängdes huvudstupa in i en vardag jag bara hade vaga uppfattningar om. Den resan har jag beskrivit hyggligt noga på denna blogg, varsågod och gräv, du är inte ensam, hittills har drygt en och en halv miljoner läsare hälsat på!

Den andra gången jag blev invald var 2015 då mina personliga röster sjönk till 180 vilket jag egentligen inte begriper. Sett som allmän egendom var jag betydligt mer värd då än fyra år tidigare, det hade FNU och mycket mer sett till. Den regeringsförhandlingen slutade med fyra år i opposition och ett Åland mer trassligt än på mycket länge. Inför höstens val (2019) fanns alltså en tydlig beställning på förändring. Det är ingen tom fras att politiker måste lyssna till sina väljare, det är hård verklighet på riktigt.

I söndags fick jag 199 röster enligt preliminära beräkningar och jag är glad över varenda en av dem. Nu är valsystemet beskaffat så att man inte vet vilka som stått där i båset och bestämt sig just för mig men till var och en av er vill jag säga tack och jag lovar att göra allt som står i min makt för att uppfylla de saker jag lyft inför valet. Du hittar dem sammanfattade på den här länken. Det finns förutsättningar, Centern, som jag ingår i, vann nio mandat och håller som bäst på att bilda en regering för de kommande fyra åren.

Det återstår massor av arbete men jag är frisk, stark och inspirerad. Nu kör vi.

Jag lovar göra allt och mycket mer för att Åland ska bli en ännu bättre plats att bo och leva på.

Detta får du om du väljer mig

Det är dags för val. På söndag den 20 oktober går hela Åland till båsen för att bestämma vilka människor som ska leda Åland de kommande fyra åren. Jag har två mandatperioder i ryggen och jag står till förfogande för en tredje, starkare än någonsin och fylld av tillförsikt, Åland är en liten plats med höga ambitioner och det är precis som det ska vara!

Vad vill jag jobba för framöver? Framför allt vill jag erbjuda ett inspirerande ledarskap baserat på övertygelsen att allt är möjligt. Jag vill stärka hela Åland och jag vill att vi ska bli större och jag vill att vårt 100-årsjubileum ska bli en fest som aldrig glöms, vare sig här hemma eller utomlands.

Mer konkret tycker jag så här, läs gärna länkarna som rubrikerna leder till:

Allt som handlar om sjöfart är bra för Åland. Rederierna skapar tusentals arbetstillfällen och tack vare internationella framgångar har lokala underleverantörer gott om jobb. Framtidsutsikterna ser goda ut och spetskompetensen är hög.

Jag vill jobba för en starkare sjöfartsutbildning inom ramen för Alandica Shipping Academy och allt annat som innefattar sjöfarten!

En tunnel till Föglö ska byggas. Detta skulle göra Åland större och skärgården mer levande.

Det ska bli mer svenska i Finland. I höstas slog jag larm om den finska dikten i mitt åländska pass. Den kampen fortsätter jag driva.

Jag vill att vi skapar bättre förutsättningar för det åländska näringslivet vilket bland annat innefattar mindre kontroller och bättre infrastruktur för till exempel företagarna på Vårdö.

En bättre story om hela Åland lockar hit mer folk. I en hård konkurrens gäller att vässa våra argument, varje dag. Vi har massor att berätta men vi måste göra det ännu tydligare för att stärka turismen.

I vår strävan mot hållbarhet är jakt direkt avgörande. I dag är det ett dilemma att skogarna är tömda på skogsfågel. Jag vill att sätter stopp för mårdhunden.

Ett nytt sätt att tackla beroendesjukdomar och missbruk vilket i dag är ett samhällsproblem som förstör familjer och hejdar tillväxt.

Till sist. Tillsammans med kollegan och medkandidaten Carina Eriksson har jag gjort podden ”Mellan land och hav”. I dag pratade vi om visioner och skapade vårt eget ”Tillbaka till framtiden”. Lyssna gärna, du hittar oss här!

Ha en fin helg och se till att rösta!

Vill du att Åland ska bli starkare, större och synas mer. Då är kandidat nummer 188 redo att jobba för dig!

Nya Åland är framtidsförnekare

I ett svårslaget anfall av killgissningar hävdar Nya Ålands ledarsida att en tunnel till Föglö är mer ett problem än en lösning. Jag menar att det är precis tvärtom, en tunnel är vägen till framtiden i såväl ekonomisk som social mening.

En tunnel till Föglö gör hela Åland större och för skärgården närmare. Detta skapar förutsättningar för näringsliv och människor att växa och utvecklas. Detta har vi sett hända på Färöarna, Island, Norge och så vidare. En tunnel är inte trolldom, det är en väg genom berg.

När man läser Nyans ledarsida ska man minnas att det är ofta är två saker som framstår som drivande. I ekonomisk mening handlar det om att göra sin huvudägare till viljes. Det är inte så konstigt, ett mediahus som lever på andras goda vilja har det inte lätt.

I ideologisk kontext är ledarsidan svårt socialdemokratisk vilket förklarar motståndet till framtiden. En tunnel till Föglö skulle skapa frihet och trygghet och på ett tydligt sätt inspirera folk att forma sin egen vardag. Detta är inte vänsterpolitik som utgår från att beslut ska fattas centralt och att folket ska göra som makten säger. Vi har sett samma sak i arbetet med kommunreformen som i allt väsentligt är ett socialistiskt drivet projekt som obegripligt nog stötts av liberaler och moderater.

Detta är infarten till Hitratunneln i Norge som gjorde att de utdöende öarna Hitra och Froya fick nytt liv och i dag är Norges största laxexportörer. Det hade aldrig varit möjligt utan en fast förbindelse.

Detta är inte första gången Nya Åland valt att blicka bakåt hellre än framåt. När Bläckfisken i tidernas gryning skulle byggas blev det verklighet trots intensivt motstånd från Nyans ledarsida och samhällets vänsterkrafter; man målade ut tunnlarna (!) som platser där samhällets mörka sidor skulle samlas och smida planer för att störta allt vi höll kärt. Domedagen kom dock aldrig och i dag är det väl ingen som vill vara utan Bläckfisken eller de andra rondellerna som också mötte motstånd. Satsning på infrastruktur skapar förutsättningar för ett friskare samhälle.

När det gäller själva sakfrågan kring den planerade tunneln är det några saker som är viktiga och som Nyans ledarskribent valt att ignorera; antagligen eftersom de inte passar in i Nostradamus-tänket som präglar åsikterna:

• Beräkningarna för att bygga tunneln är inget påhitt av enskilda. Det är resultatet av Norges tekniska forskningsinstitut som man säkert kan anklaga för mycket; men tunnlar kan de.
• Miljökonsekvensbedömningen har tagits fram av Ramboll Finland som är Nordens största teknikkonsult. Till skillnad mot Nyans ledarsida ägnar sig de inte åt gissningslekar. De analyserar, överväger och drar slutsatser.
• I detta nu byggs två ännu längre tunnlar på Färöarna med samma säkerhetsstandard som den planerade tunneln mellan Svinö och Degerby. Färöarna är ett precis lika modernt samhälle som Åland men där har man valt att betrakta tunnlar som lösningar, inte problem och det förenar jag mig i. Tunnlarna på Färöarna går 100 meter djupare och drivs genom berg av sämre kvalitet än vi har hos oss.

Här kunde jag fortsätta men väljer att stanna. Läs gärna Hasse Holmströms rättelser på Facebook.

Slutsatsen som jag nått efter att ha granskat allt det material som finns är att en tunnel är ett i ekonomisk mening överlägset alternativ till att fortsätta som hittills. Kostnaderna blir lägre och nyttan hundrafaldigas. Det är som att välja mellan att hyra en sliten lya i förorten eller köpa en aktielägenhet i city, i det långa loppet är köpet överlägset.

Jag står fast vid min övertygelse att det är klokare att bygga en tunnel istället för att satsa 100 miljoner på en bro och en färja som efter 20-30 år måste köpas på nytt. Tunneln finns kvar i minst tre gånger så lång tid och då är det nog dags att på nytt hitta nya lösningar. 

En påminnelse om svenskan

I dag är Finlands statsminister Antti Rinne (S) på Åland. Delvis för att diskutera med landskapsregeringen om framtida finansiering, med mera, av självstyrelsen men också för att marknadsföra det socialdemokratiska partiet.

När det gäller den första delen av programmet är det bra och viktigt. När det gäller den andra är det mer tveksamt. En finländsk statsminister ska, enligt min mening, inte blanda sig i det åländska valet. Om detta kan ni lyssna mer på podden ”Mellan land och hav” som jag gör tillsammans med Carina Eriksson.

Skulle jag träffa statsministern i dag, vilket just nu inte verkar troligt, skulle jag fråga honom om det lämpliga i att det finns en dikt på enbart finska i mitt åländska pass. Den frågan lyfte jag i lagtinget nyligen och har även fört ärendet till landets justitiekansler som har till uppgift att överse hur landet sköts.

Statsministern skulle i så fall artigt svara att det inte har med honom att göra men det räcker inte. Ett politiskt ledarskap ska garantera att alla behandlas lika och i ett tvåspråkigt land ska det finnas två språk och på enspråkigt svenska Åland ska det bara finnas ett – åtminstone i passet. Vad folk använder för språk när det samtalar med varandra har ingen att göra med.

Mitt bidrag i kampen för svenskan i Finland är alltså: om det nödvändigtvis måste finnas en dikt i våra pass; se till att den i vart fall finns på båda språken. Och på Åland bara på ett; här är det nämligen svenska som gäller.

Att det numera publiceras finska dikter i mitt åländska pass kan jag inte tolerera och därför får justitiekanslern nu hantera frågan.

ÅHS borde sköta beroenden

Fler än 800 ålänningar lider av beroendesjukdomar och missbruk, oftast alkoholrelaterade. Bara tio procent av dessa behandlas av den beroendemottagning som finns i Mariehamns stads socialkansli; det är statistiskt säkerställt. Mörkertalet är väldigt stort, de allra flesta av de som behöver vård går aldrig till beroendeenheten.

Det är hög tid att vi på Åland börjar göra som man gjort runtom och som rekommenderas av världshälsoorganisationen WHO – behandla missbruk som den sjukdom det är. Lika självklart som att man går till akuten efter ett benbrott ska det vara att vända sig till ÅHS för att behandla beroende. Mer om detta kan du höra på podden ”Mellan land och hav” där experten Eleonore Hedman förklarar hur vi borde göra. Om detta har jag även skrivit tidigare eftersom det handlar om en investering som snabbt skulle betala sig och bli lönsam.

Jag vill att man startar en ”Alkohol och hälsa”-mottagning vid ÅHS för att göra sjuka människor friska. Missbruk är en djävulsk sjukdom som inte syns men som splittrar familjer och hindrar människor att nå sin fulla potential. Missbruk och beroende är en klasslös sjukdom som stoppar tillväxt och skapar elände. Den är dessutom svår att prata om och precis därför är det viktigt att det sker.

Den åländska missbrukarvården är föråldrad och når inte fram vilket är paradoxalt; vårt samhälle är byggt på vinster från taxfree-försäljning och spel – båda huvudingredienser när det gäller mänskliga svagheter. Därför är det extremt viktigt att vår egen vård är modern.

En avdelning som ”Alkohol och hälsa” skulle i ett slag göra stor skillnad för tusentals drabbade ålänningar, såklart för den som själv utvecklat missbruk och beroende men i minst lika hög grad för anhöriga som ser vad som sker men väljer att tiga eftersom det känns för svårt. Missbruk slå urskillningslöst och brett och skapar medberoende som är minst lika förödande som missbruket i sig självt.

Vi människor är sköra och ibland svaga och därför ska vårt eget ÅHS ta ett större ansvar, det vinner alla på. En investering i denna vård vore en plusaffär för hela Åland.

Den här bilden visar hur det kan te sig när ensamheten  slår till och livet ter sig eländigt. I det läget är det viktigare än någonsin att ha ett ställe att vända sig till.

Dags bli kvitt mårdhunden

Jakten på vargen i Hammarland är nödvändig och den sker i grevens tid. Det är obegripligt att det dröjt så länge. Varg hör inte hemma på Åland och därför ska den bort.

En annan art som inte är lika skräckinjagande som vargen men minst lika förödande är mårdhunden som sakta och säkert etablerat sig på Åland. Förr var våra skogar fyllda av skogsfågel som orre, järpe, morkulla och i bästa fall tjäder. I dag är skogarna tysta och skälet till detta är att mårdhunden inte bara etablerat sig på Åland, den har tagit över våra skogar och gjort tillvaron för nämnda skogsfåglar omöjlig.

Mårdhunden är en invasiv art som tagit sig till Åland köksvägen. Den äter allt och är särskilt intresserad av häckande fåglar och deras ägg. I mårdhundens spår klarar sig ingenting i småviltsväg och den sprids i en omfattning som är svår att greppa. Varje mårdhundshona föder i snitt sju ungar och resten är enkelt att lista ut.

Läget är prekärt och det måste till rejäla åtgärder. Jag menar att målet borde vara att utrota mårdhunden med alla till buds stående medel. Detta inkluderar rejäla skottpengar, det handlar om en investering för att de åländska skogarna på nytt ska bli fyllda av liv, inte mårdhundar.

Så här ser mårdhunden ut, söt på utsidan men eländig i verkligheten. Mårdhundarnas framfart på Åland har satt stopp för livet i skogen.

Det handlar om att sälja

Det är tio dagar kvar till valet och i går kväll ordnades näringslivsdebatt av organisationen Ålands Näringsliv. Platsen var Blomstringe som är namnet på Fredrik och Eva Karlströms senaste skapelse intill Maxinge.

På plats var ett femtiotal personer, av dem kanske fem som inte hade politiska skäl att delta. Det får mig att fundera på intresset för självstyrelsen från det så kallade näringslivets sida. Jag tycker det hade varit snyggt om fler än tjänstemän hade varit där och visat engagemang och intresse för vårt gemensamma samhällsbygge.

Jaja, debatten var överraskande spänstig och Anders Ekström höll i såväl inlägg som repliker med fast och generös hand.

Vad handlade det då om?

SVAR: I stort sett allt utom primärnäringar och jordbruk vilket jag tolkar som ett tecken i tiden. Syns man inte, finns man inte och det kan vara så att våra primärnäringar kämpar på i det tysta utan att göra så mycket väsen av sig. Det är nog inte så klokt och detta pratar jag i dag om på valpodden ”Mellan land och hav” tillsammans med jordbrukaren Carina Eriksson som även hon ställer upp i valet. Det är bortom alla tvivel viktigt för det åländska jordbruket att få en röst som lyfter branschen och ser till att den inte glöms bort.

Gårdagens valdebatt ägnade sig mycket åt tillväxt i allmän mening. Hur blir det fler affärer gjorda på Åland och på den frågan finns bara ett svar: vi måste sälja mer! Här är bilden av Åland central och där spelar alla småföretag en avgörande roll. Mångsyssleriet har byggt det Åland vi känner i dag och månskensbönder och andra har med hårt arbete skapat välfärd.

Det uppstår insikter under en debatt och mina är till exempel följande:

– Vi måste bygga tunneln mellan Svinö och Degerby. Det gör Åland större till en lägre årlig kostnad än i dag. 

– Småföretagare är våra osjungna hjältar. I vardagen är det storbolagen som får utrymme trots att själva arbetet ofta sker någon helt annanstans.

– En väg till tillväxt är bättre utbildning. Till exempel kan den åländska sjöfartsutbildningen bli bäst i världen vilket jag jobbat hårt för och ämnar fortsätta med. Här kan man lyssna till mer om det på Ålands radio.

– Turismen är en betydande del av vår framtid och för att göra Åland mer spännande och attraktivt måste vår berättelse bli bättre. Det ska vara oemotståndligt att besöka Åland och därför behövs ett tydliggörande av vår historia, som till exempel med Bomarsundscentret som växer fram som allra bäst! Ni vet väl att champagnevraket som hittades utanför Föglö egentligen var på väg till Bomarsund!

– Jag menar också att förutom jordbruket som är en framtidsbransch är också fiskodling det. Här måste branschen och landskapsregeringen göra gemensam sak för att tillfredsställa så många intressenter som möjligt. Fisk är en otroligt viktig del av vår framtid och det har jag tyckt länge.

– Sedan står det också väldigt klart att den offentliga sektorn tillåtits växa alldeles för mycket. Det är en ekvation som inte går ihop när mängden privatanställda minskar och de offentliga ökar. Det är helt enkelt omöjligt och därför måste detta hanteras.

Näringslivet är nödvändigt för att skatterna ska flyta in. Men det offentliga är lika nödvändigt för att samhället ska fungera och kunna erbjuda en plats där både människor och företag trivs. Därför är det så viktigt att arbeta tillsammans.

Minns inte längre vilken fråga detta handlade om men i det stora hela var panelen rätt överens om det mesta. Från vänster Roger Nordlund (C), Ola Sundberg (HI), Camilla Gunell (S), Marcus Måtar (OBS), Mats Perämaa (Lib), Stephan Toivonen (ÅLD), Tage Silander (MÅS) och Pelle Hägglund (ÅF).

En kväll på Föglö för hela Åland

På Föglö är det inte tu tal om själva saken, de som bor där vill att tunneln byggs mellan Degerby och Svinö. Om LR gör det grandiosa misstaget att investera 100 miljoner euro i en ny hybridfärja och Ålands längsta bro (till Gripö) inser Föglöborna att det blir svårt att förverkliga tunneln under ens överskådlig tid.

Egentligen borde det vara en väldig enkel ekvation. Jämfört med det som dagens Skarventrafik kostar vore en tunnelinvestering enkel att räkna hem över tid. Man kan illustrera det hela med att jämföra mellan att hyra eller köpa en lägenhet. Vill vi att skärgården ska ha en chans och vill vi gör Åland större borde valet vara enkelt; det handlar om att bygga en tunnel tillsammans med det privata näringslivet.

I går kväll ordnades en av de trevligare valdebatter jag varit på. Frågorna var precisa och dialogen stor. Påhopp uteblev i stort sett helt och även om förståelsen mellan delar av panelen och delar av publiken var ganska liten var respekten tydlig.

Det var Föglös fullmäktigeordförande Stig Fellman som ordnat informationen/debatten där Föglös egna lagtingskandidater Annette Bergbo, Rainer Juslin och Michael Sundblom presenterade sig tillsammans med några av oss andra; förutom jag själv var till exempel infrastrukturminister Mika Nordberg på plats.

Efter den två timmar och högintensiva lagtingsutfrågningen var det dags för Föglölistans kandidater att berätta om sig själva och vad man vill åstadkomma de kommande fyra åren. För en kommunkramare som jag var det tröstande.

På Föglö finns viljan att vara med och entusiasmen över att ställa sig till förfogande. Tydligare kan faktiskt inte närdemokrati beskrivas. Det pratades om det märkliga att ha reningsverket mitt i Degerby, om renhållning, skolor, bristen på bra färskvatten, märkliga högar i Stentorpa, en önskvärd båtramp i Degersund och mycket mer.

Känslan för den egna kommunen och kravet att bestämma själva var omöjligt att ta miste på. Det ska vara roligt att bo på Föglö och kanske man kunde göra om det gamla tullhuset till en ungdomslokal. Idéerna sprutade ur kandidaterna och känslan av att detta är demokrati på riktigt är stark.

Avslutningsvis. Jag hävdar alltjämt och allt starkare att en satsning på en tunnel från Svinö till Degerby är nödvändig och klok. Man minskar dagens utgifter, miljöpåfrestningarna försvinner radikalt, friheten och tryggheten på Föglö och i resten av skärgården ökar. Åland blir större och mer intressant för inflyttare och turister. Utgifterna för underhåll sjunker och nyckfullheten i bränslepriser förvandlas till besvärliga minnen. Det är winwin för alla.

En tunnel till Föglö är bra för hela Åland och därför vill jag och Cenetrn bygga den. Här kan man läsa den stora miljökonsekvensbedömningen som nu refererats i tidningarna. Den talar ett tydligt språk och banar väg för att planerna nu borde bli verkstad; i samma ögonblick som den beställda färjan avbeställts och broplanerna skrinlagts.

Sedan kan vi släppa taget om häst och kärra och satsa på bilar – precis som man gjorde förr. Det är det bråket egentligen handlar om. Jag och Centern står för utveckling och visioner medan den nu sittande regeringen klamrar sig fast vid gamla lösningar som inte fungerat.

Här förklarar jag att en tunnel är symbolen för en framtidssatsning som är nödvändig för hela Åland. Vi har inte råd att fortsätta som hittills och förvänta oss andra resultat. Obundne Michael Sundblom lyssnar spänt. Foto: Jenny Schuhmeister. 

Föglös fullmäktigeordförande Stig Fellman höll i det hela med entusiasm och ordning och reda.

Partisekreterare Jenny Schuhmeister och jag i Svinö i väntan på färjan Skarven som tar 30 minuter. 

Några av de Föglöbor som kom för att diskutera framtid och visioner i Vikingaborg.

Viktigt omfamna framtiden

I fredags förklarade Ålands lagting att man inte längre tror på den sittande landskapsregeringen. Skälet är tilltaget att köpa en hybridfärja utan att ha lagtingets godkännande vad beträffar finansieringen. Regeringspartierna har styvnackat och fundamentalistiskt drivit en linje som ålänningarna begriper att är oklok.

I alla opinionsunersökningar som görs just nu visar folkviljan att man inte litar på regeringen.

I fredags försökte jag med en enkel lägenhetsjämförelse beskriva landskapsregeringens handlande som den som hellre hyr en sjavig etta i förorten än köper en ny tvårummare i city.

I en kommentar till bloggtexten skriver Ålands näringslivs vd Anders Ekström:

Mycket bra liknelse. 

Man kunde dock tillägga att med en OPS-lösning behöver LR dessutom inte ligga ute med pengarna (likviditeten) utan man helt enkelt hyr den i 30 år för 555 euro i månaden, under förutsättning att man kan bo i lägenheten. 

Om den blir obeboelig betalar man ingenting för dessa månader. Sedan efter 30 år får man lägenheten i sin ägo.
Hur kan det här upplägget vara så ointressant att man inte ens bemödar sig undersöka det?

Där landar frågan just nu. Hur är det möjligt att någon kan vara så envis som sittande infrastrukturministern Mika Nordberg (MÅS) som slår dövörat till för kalla fakta? Att säga att man inte tror på tunnel är att förneka fakta. Jag har varit mycket på Färöarna och sett hur man utvecklat samhället med hjälp av tunnlar till i stort sett varje holme av betydelse.

Ålands landskapsregeringens infrastrukturavdelning har nu i år valt att arbeta utifrån en tes där lösningen finns i en jättebro och nya färjor. Det privata näringslivet har i form av FS Links under samma tid undersökt ett annat spår. Med en lagom stor tunnel (9,5 meter bred) landar kostnaderna på i stort sett samma som LR nu är redo att bygga bro och färja för. Jag föreslog för ett år sedan att upphandlingen av Föglölinjen skulle breddas till att omfatta även en tunnel. Det sade man nej till och det har jag oerhört svårt att begripa. När tiderna förändras gör man klokt i att försöka hänga med, inte dra i handbromsen.

Gubben till vänster föreställer FS Links som gång på gång försökt förklara att en tunnel till Föglö är rimligt, ekonomiskt klokt och genomförbart. Gubbarna till höger föreställer infrastrukturavdelningen som har för bråttom för att lyssna på en massa galna idéer.

Lars Nilsson är fastighetschef i Värmland och har genomfört 295 upphandlingar enligt så kallade partnering modell och följt agila principer. Ingen av hans upphandlingar har överklagats, bara en har blivit dyrare än planerat och samtliga håller sig till de regelverk som styr offentliga upphandlingar.

Insikterna att en tunnel är det enda långsiktigt rimliga när det gäller att gjuta tro i skärgården börjar så sakteliga sjunka in. FS Links med Hasse Holmström och Otto Hojar har gjort ett otroligt grundarbete som egentligen bara är att göra till verklighet i form av upphandling och finansiering.