Rapportörkommissionen kom till Åland

Dagens datum är en av de där stillsamma milstolparna som i efterhand visar sig ha format Åland för generationer framåt. Torsdagen den 9 december, för etthundrafem år sedan, steg tre män i land i Mariehamn efter att ha färdats via Föglö. De bar kostymer, diplomatpass och ett uppdrag som i praktiken handlade om att avgöra Ålands framtid. Nationernas förbunds rapportörkommission hade anlänt. Detta var (åtminstone) den tredje grupperingen som utredde frågan. Först kom kontrollkommissionen och tog tempen på plats. Därefter juristkommissionen, som med lagboken i hand landade i slutsatsen att Åland egentligen borde tillhöra Sverige. Och så, till sist, rapportörkommissionen, den som vägde samman juridik, säkerhet och storpolitik till det beslut som Nationernas förbund till slut också fattade.

Ordförande var belgaren Eugène Beyens, i sällskap med amerikanen Abram Isaac Elkus och schweizaren Felix Calonder – jurister och diplomater till yrke och kynne, tre representanter för en ny världsordning som fortfarande famlade efter balansen efter första världskriget. De anlände ombord på passagerarfartyget Torneå, efter att på Föglö ha bytt från den grundgående ångaren Valvoja. Vädret var milt, nästan vänligt. De lär ha stått länge på däck och jämfört kartornas raka linjer med skärgårdens egensinniga verklighet.

I Västerhamn väntade 700 ålänningar. Det viftades med Belgiens, USA:s och Schweiz’ flaggor. Jag kan inte låta bli att tänka att min nuvarande rumskompis, den blivande talmannen Julius Sundblom, troligen stod på kajen, mitt i folkhavet, och såg världspolitiken kliva i land.

Det är lätt att i efterhand glömma hur skakig tiden var. 1920-talet kom att bli både glada tjugotalet och början på något mörkare. Ekonomisk återhämtning, jazz, framtidstro men också sociala sprickor och politiska krafter som längre fram skulle slita Europa i stycken. Åland var ingen stormaktspolitisk huvudfråga och beslutet som föddes ur denna tid väckte starka känslor. I dag betraktas det ofta som en genial kompromiss. Då var det en nagel i ögat på nästan alla.

I Det åländska folkets historia skildras kommissionens resa och arbete i detalj. Rapportörerna var uppriktigt imponerade av det de mötte, av ”kultur och välmåga”. Uppdraget var dock allt annat än enkelt: att hitta en praktisk lösning som kunde garantera freden i Östersjön, utan att drunkna i juridiska spetsfundigheter.

Deras resa varade i två månader och tog dem genom både Åland, Sverige och Finland. Resultatet blev en 37 sidor lång rapport i två dela, fylld av artighet, eftertanke och diplomatiska krumbukter.

Om oss ålänningar skrev de:

”Öbornas intellektuella nivå är hög, de älskar läsning och gör ett sympatiskt intryck, med öppna ansikten, som andas hederlighet och bär prägeln av uppriktighet och allvar.”

Det är lätt att hålla med.

Och så finns där den där lilla pärlan om smugglingen, som våra representanter bestämt förnekade. Kommissionens formulering som fortfarande förtjänar att studeras på diplomatkurser säger allt:

”Detta är mycket märkligt, och vi nöja oss med att utan kommentarer inregistrera denna försäkran.”

Rapportörkommissionen landade i att hotet inte främst var ett krig mellan Sverige och Finland. Den verkliga faran, menade man, var att Åland kunde hamna i någon annan stormakts händer. Sympatierna fanns samtidigt tydligt hos Finland, den unga nationen som just kämpat sig till självständighet och nu riskerade att förlora territorium. Åland ansågs, krasst uttryckt, för litet för att bli en självständig stat.

Så föddes lösningen: självstyrelse, tryggad genom fyra tydliga garantier. Svenska språket skulle för alltid vara undervisningsspråk. Kommuner och invånare skulle ha förköpsrätt vid markförsäljning till utomstående. Detta var ingen slump, redan då sågs Åland som en närmast idealisk plats för skeppsbyggnad, med skyddade hamnar, kunnigt sjöfolk och strategiskt läge. Rädslan var högst konkret: att en varvsindustri skulle etableras, med en följd av tusentals inflyttade arbetare från Finland, något som i rapportens torra språkbruk beskrevs som risken för ”en invasion av finska arbetare”.

Den tredje garantin gällde rösträtten: nyinflyttade skulle få vänta i fem år. Den fjärde rörde makten: landshövdingen skulle utses av republikens president, men ur en kandidatlista om tre personer som landstinget själv tog fram.

Som en extra säkerhetsventil infördes också klagorätten. Om garantierna hotades kunde ålänningarna vända sig direkt till Nationernas förbund. En liten ögrupp, med direktlinje till världssamfundet.

Ett halvt år senare avgjordes frågan i Genève. Beslutet i Nationernas förbund följde i stora drag rapportörkommissionens rekommendationer, även om vissa formuleringar skärptes och detaljer justerades i den slutliga överenskommelsen. Mottagandet var långt ifrån enhälligt. I Sverige fanns besvikelse, i Finland en känsla av hårt tryck, och på Åland både sorg och beslutsamhet.

Och just där, i spänningsfältet mellan besvikelse och ansvar, föddes också viljan att gå vidare. Man accepterade verkligheten, samlade sig och började arbeta. Det finns något djupt lärorikt i det förhållningssättet: när det gäller självstyrelsen måste blicken alltid vara fäst vid horisonten. Det är framtiden och helheten som räknas och då finns det sällan utrymme för uppgivenhet.

Allt detta, om man ska vara lite krönikörsmässigt lagd, är kanske själva kärnan i den åländska berättelsen. Vi fick inte allt vi ville. Men vi gjorde något mycket större av det vi faktiskt fick.