Vid Notvikstornet i Bomarsund börjar själva idén om Åland som fredens öar. I ruinerna efter vad som hände här när Frankrike och Storbritannien utplånade de ryska stormaktsambitionerna, insåg Europas stormakter vid Parisfreden 1856 något som fortfarande är självklart: Östersjön vinner mer på fred än på nya slagfält.
Därför slogs det fast att Åland ska vara demilitariserat, ett fredligt rum i en annars orolig värld. Och det är värt att minnas att den tiden var betydligt skakigare än vår. Då fanns inga institutioner som byggt den stabilitet vi i dag tar för given och som garanterar vår status. Beslutet var både djärvt och klokt, konstaterar vi idag.
Det var absolut ingen sentimental gest av Frankrike, Storbritannien och Ryssland, sånt hade man inte råd med på den här tiden som präglades av realpolitik. Det var ett rationellt säkerhetspolitiskt beslut, förankrat i internationell rätt och sedan dess bekräftat gång på gång och förstärkt med neutraliseringen. Idag, när Europas säkerhetsläge åter är utmanande, är denna ordning minst lika relevant. Status quo är motsatsen till krigshets. Därför måste vi, för självstyrelsens skull, vara vaksamma när röster söker omtolka och devalvera Ålands status.
Ha följande i minnet: ansvaret för republikens militära försvar vilar på staten. Det var villkoret från Nationernas Förbund för att Åland skulle bli en del av Finland och det är grunden för självstyrelsens konstruktion. Ålänningar betalar skatt till staten som alla andra och självstyrelselagen fördelar uppgifterna. Att flytta över militära ansvar till landskapet vore främmande för denna ordning, skulle skapa oklarhet om mandat och befogenheter och dessutom kräva godkännande från nio andra nationer.
Ålands ansvar ligger på de områden som är våra: civil beredskap, räddningsväsendet, polisen, sjukvården, frivilligorganisationerna och samhällsresiliensen i bred mening, där till exempel livsmedelsproduktionen är ett föredöme i hela Norden. Här gör ålänningarna stora insatser, oftast i det tysta.
Staten fullgör samtidigt sitt ansvar. Finlands militära försvar har stärkts. NATO-medlemskapet, EU, samarbetet med Sverige och utökade nationella resurser omfattar också Åland. Kontakterna mellan självstyrelsen och staten är i dag tätare än någonsin; med Försvarsministeriet, Utrikesministeriet, Försvarsmakten, Marinen, Gränsbevakningen, Nylands brigad, statsministern och republikens president för att nämna några. Vi bygger resiliens tillsammans, metodiskt och utan att ropa högre än nödvändigt. Staten och självstyrelse stärker varandra genom att hedra avtal.
Därför är det intellektuellt tveksamt att beskriva Åland som ”oförsvarat” eller ”sårbart ”.
Fredens öar är ingen svaghet. Vi är en tillgång. Vår status håller spänningar borta från ett strategiskt område i Östersjön. Den gör inget land svagare, den gör regionen starkare.
I tider när krigshetsare gärna höjer tonläget, det kan låta olika men målet är detsamma, mer vapen till folket, är det vår skyldighet att stå fast vid den åländska linjen, som har stöd av republikens ledning, statsmakten, och av hela vår omvärld.
Åland tar beredskap på största allvar utan att blanda ihop fredens logik med militariseringens retorik.
Vapenskrammel i syfte att provocera hör inte hemma på fredens öar; eller på andra platser för den delen. Inte i politiken, inte på skjutbanan, inte i symbolhandlingar eller i opinionsbildning. Sådant applåderas bara av dem som vill skapa instabilitet och ser splittring som ett medel för att nå sina rätt oklara mål.
Det talas ibland om ”känslor” och sådana ska man aldrig underskatta, men i frågan om demilitarisering och neutralisering står Åland på fast historisk, rättslig och säkerhetspolitisk grund. Demilitariseringen är ingen relik. Den är en resurs, en påminnelse om att fred aldrig är naivt, bara värdefullt. För om vi inte är beredda att stå upp för freden, vad är vi då beredda att stå upp för?
Tillbaka till Notvikstornet, där Europas stormakter en gång drog slutsatsen att krigets meningslöshet kräver ansvar, inte mer våld. Härifrån är budskapet tydligt:
Åland är ett fredsprojekt fött ur konflikt, och det är fortfarande högst relevant i en tid som prövar oss. Demilitariseringen och neutraliseringen är inte lokala önskemål, det är internationella åtaganden som ger stabilitet åt hela Östersjön. Samtidigt är Åland allt annat än passivt. Vår säkerhet byggs genom diplomati, tydlighet, internationella kontakter och ett nära samarbete med Finland.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar