Luciakonsert i stadshuset

”Kära vänner, varmt välkomna till årets stora luciakonsert här i stadshuset i Mariehamn! Ni som är här ikväll är inte vilka som helst, för ingen som är vid sunda vätskor skulle väl egentligen ge sig ut i detta busväder om inte något riktigt extra väntade. Fast ni, ni är så kallade bad-asses och ikväll väntar inte bara en upplevelse utan många!”

Ungefär så föll mina inledningsord på kvällens luciakonsert som började som ett ljus i mörkret. Och slutade som ett helt hav av lågor.

Luciaafton hör till de kvällar som gnistrar redan innan de tar sin första ton. Som vibrerar i luften, i förväntan, i stegen på väg in i stadshuset, i tåget genom en regntung stad. Ikväll lyste Mariehamn på riktigt. Inte bara av stearinljus och stjärnglans, utan av människor, mening och en gemensam vilja att göra gott.
Att få leda luciakonserten denna kväll var inte bara en ära, det var som att få stå mitt i livet. Inuti ett hjärta som slog i takt med musiken, med traditionen och med en djupt rotad kärlek till Åland, Fredens öar. Luciagruppen, kören, solisterna, musikerna. Generationer som möttes, toner som bar både mörker och hopp, stillhet och kraft. Musik som, för att låna Picassos ord, borstar dammet av själen.

På scen bar Alicia Eckerman, årets lucia, ljuset med en självklar stillhet och styrka. Tillsammans med sina tärnor, Antonia, Bianca, Vanja, Enni, Leia och Lisa, skapade de ögonblick som både hördes och kändes. Röster som bar ljus och hopp. Nuet och framtiden, sida vid sida.

Över allt detta vilade den trygga, kreativa handen hos kvällens konstnärliga ledare Pipsa Juslin, kaptenen på detta musikaliska skepp. Med precision, värme och känsla lotsade hon oss genom en kväll där varje ton fick andas, där helheten blev större än summan av delarna.

Tilde Westergård fyllde salen med kraft och sårbarhet, från en White Christmas som aldrig känts starkare, till Mary did you know som dröjde sig kvar i rummet som en viskning. När hon mötte Sofia Eriksson uppstod den där magin som inte går att tvinga fram, den som bara händer när två röster, och två själar, verkligen lyssnar till varandra.

Och så luciakören. En kör där tiden själv ställde upp och sjöng. Lucior och tärnor från flera år, sammanfogade till ett enda starkt ”nu”. Med Melissa Thom på cello fick musiken djup, tyngd och vingar. Musik som bar, tröstade och öppnade.

Min kompis Erik Sundström målade skärgård och liv i toner och när Stad i ljus ljöd, då var det inte längre en metafor. Då var det dokumentär och regnet utanför var sedan länge glömt.

Bakom allt detta stod Folkhälsan på Ålands luciakommitté med Gunilla G Nordlund och luciamamma Linda Wilhelmsson i spetsen; med omsorg, envishet och ett enormt ideellt engagemang. Deras arbete märks kanske inte alltid i strålkastarljuset, men utan dem: inget ljus alls. Och mitt i kvällen påmindes vi också om konstens kraft genom Johan Karlssons luciaskulptur, ett verk som fångade både stillhet och rörelse, tradition och tolkning, och som Joppe generöst skänkt till insamlingen.

Och publiken.

Vilken publik.

Ni som fyllde salen, som sjöng, lyssnade, log, fällde en tår, och som öppnade både hjärtan och plånböcker. Er generositet, ert deltagande, er närvaro gjorde kvällen hel. Det är i mötet mellan scen och salong som magin uppstår och ikväll var den påtaglig.
Det starkaste av allt var ändå det som låg under varje ton. En djup, självklar tro på Åland. På gemenskapen. På självstyrelsen som något levande, en idé om ansvar, värme och omtanke, förvaltad av människor som bryr sig om varandra.

Jag gick upp på scen med höga förväntningar. Jag gick därifrån med ett hjärta som glödde. Att få leda luciakonserten i Mariehamns stadshus var inte bara ett uppdrag, det var ett privilegium. För det som utspelade sig där var så mycket större än musik och programblad. Det var ett hjärtslag. Ett gemensamt andetag. Ett Åland som, för en stund, stod alldeles stilla och lyssnade; på sig självt.

Tack till alla medverkande. Tack till luciakommittén. Tack till publiken. Tack till alla som bar ljuset, synligt och osynligt. Låt oss bära den här kvällen vidare. In i vintern. In i vardagen. In i framtiden.

För när Åland lyser då gör faktiskt resten av världen det också.