Lunchmöte med Indiens ambassadör

Dagen efter den stora självständighetsbalen på slottet, med dess glans, traditioner och högtidliga efterklang, infinner sig ett annat slags högtid. Och när man är i Helsingfors, och bollen rullar, gäller att spela!

Tillsammans med Helena hade jag idag äran att gästa Indiens ambassadör, H.E. Hemant Kotalwar, för en privat lunch i residenset strax utanför Helsingfors, fantastiska byggnaden India House. Här bor Kotalwar och leder arbetet i India in Finland, ambassaden. 

Ambassadören och hans hustru besökte Åland i höstas, ett besök som gav mersmak. Sedan dess har vi upprätthållit kontakten och nu blev tid att ses på riktigt igen. 

I en anda av värme, generositet och en gästfrihet som bara den indiska kulturen kan leverera: öppen, generös, genomtänkt. Lunchen bar en mild men tydlig touch, både i smaker och i stämning. Och som alltid är en läcker måltid för konversationen vad olja är för en motor. Vi stannade i två timmar och tiden flög snabbt förbi 

Vi talade om de stora frågorna. Om krig och fred. Om makt och återhållsamhet. Om konsten att lyckas, inte bara som nation, utan som människa. Om ledarskapets dubbla roller. Om hur världen sällan är svart eller vit, utan snarare ett landskap av motsägelser, kompromisser och ansvar som det gäller att förhålla sig till. Om varför det är modigt att vägra krig. Om vad vi kan lära oss av historien och mycket mer. 

Indien är världens största land. Åland är, i befolkningsantal räknat, bland de minsta. Ändå sitter vi där, vid samma bord, med samma övertygelse om att storlek inte avgör värde. Att tyngd inte alltid mäts i kvadratkilometer eller militär kapacitet, utan i värderingar, förtroende och konsekvens. Att prata om folk är litet, att bryta idéer bör framåt, vi valde det senare. 

Vår tydligaste gemensamma värdegrund är icke-våldet. I Indien har den filosofin sedan Ghandis tid format nationen och präglat dess historia och gett landet en unik ställning i världen. Indien är idag inte bara världens befolkningsmässigt största land. Det är en kontinent som lyckas hålla relationer med nästan alla, som balanserar i ett globalt landskap utan att låsa sig i block, utan att förlora sin egen kompass. Visst, ledare kommer och går och erbjuder olika former av överraskningar men människorna i Indien har trots ibland skakig politik aldrig förlorat fästet. Det är som alltid; stabilitet handlar om att alltid hålla blicken på horisonten.

På Åland bär vi samma idé i en annan skepnad; demilitariseringen och neutraliseringen. Fredens öar. Inte som ett historiskt kuriosum, utan som en levande påminnelse om att överenskommelser betyder något. Att fred inte är frånvaro av konflikt, utan närvaro av samtal. Att man alltid måste försöka tala, även när det är svårt. Kanske särskilt då. Ett säkert sätt att missförstå är att tala om varandra, inte med, och det är både enkelt och lockande och … förödande. 

Det var i detta gemensamma rum mellan det största och det minsta som samtalet fick sin särskilda laddning. En indisk ambassadör och undertecknad företrädare för ett självstyrt örike i Östersjön, förenade av samma grundläggande tro på återhållsamhet, dialog och ansvar.

Därför vill jag rikta ett varmt och djupt tack till ambassadör Hemant Kotalwar. För gästfriheten. För nyfikenheten. För viljan att mötas på riktigt, bortom artighetsfraser och protokoll. Det är något stort och rörande i att en representant för världens folkrikaste nation en söndag sätter sig ned för att diskutera livet med det självstyrda Åland.

Vänskapen mellan det stora och det lilla är aldrig självklar. Den måste byggas, vårdas och förtjänas. Därför är den så värdefull när den uppstår. Och just därför lämnar vi residenset med en stark känsla av att avstånd i geografin ibland kan vara kortare än man tror, när värderingarna är desamma.

Hörs om framtiden.