En viktig kväll med UF Uppsala

Det finns platser där samtal får ta tid. Där frågor inte ställs för att sätta dit, utan för att förstå. Gårdagskvällen i Uppsala blev en sådan påminnelse, om att hopp inte är något man förlorar, utan något man återvinner, ofta i mötet med andra. Att det är viktigare att kämpa för fred, än allt annat.

Tillsammans med lantrådet Katrin Sjögren mötte jag UF Uppsala - The Association of Foreign Affairs och åhörare som bar på något som känns allt mer värdefullt i vår tid: framtidsaptit. De kom inte för att få färdiga svar, utan för att pröva tankar. Och de gjorde det med respekt, skärpa och nyfikenhet.

Vi talade om Åland. Om ett litet örike med ett stort arv. Om självstyrelse, språk, tillit och om vad det faktiskt innebär att leva på demilitariserad och neutraliserad mark i hjärtat av Östersjön. Om fredsavtalet i Paris 1856 som var en följd av stenhård stormaktspolitik och om det faktum att det bidragit till stabilitet i Östersjön.

Frågorna som kom var öppna och sökande:

• Hur bygger man trygghet utan militär?

• Hur fungerar internationella avtal i praktiken?

• Kan fred verkligen vara långsiktig?

Det fanns ingen cynism i rummet. Snarare en genuin vilja att förstå hur världen kan fungera, inte bara hur den råkar se ut just nu. Jag tror det blir så i en förening som bestämt sig för att höja blicken från vardagen.

Och där, mitt i samtalet, blev Åland plötsligt mer än en plats på kartan. Vi är ett exempel som lämnat läroböckerna för att leverera i verkligheten.

Åland är försiktigt i tonen, men konsekvent i handling. I över 160 år har demilitariseringen förvaltats. I över 100 år har neutraliseringen varit en del av den internationella rättsordningen. Inte som symboler, utan som praktiska verktyg för stabilitet.

Detta är långsiktigt fredsarbete i dess mest konkreta form. Ett vardagsnära hedrande av internationella avtal. Ett bevis på att rättsordning inte bara är något man hänvisar till, utan något man lever med.

När Katrin tog vid och beskrev hur detta fungerar i vardagen, i samarbete, i beredskap, i ansvar, blev det tydligt att fred inte är passivitet. Det är närvaro. Det är struktur. Det är beslutsamhet.
I en värld där det ibland låter som om enda vägen framåt går genom mer upprustning, är det befriande att få visa upp ett exempel som faktiskt levererar på ett annat sätt. Åland är inget undantag från verkligheten, Åland är i högsta grad en del av den.

Det kräver mod att hålla fast vid principer över tid. Men det ger också något ovärderligt tillbaka: förutsägbarhet, tillit och stabilitet. Egenskaper som aldrig ropar högst, men som alltid bär längst. Åland är ett resultat av den regelbaserade världsordning som alla vill ha. Stormakterna bestämde det redan 1856 och ordningen har sedan dess bekräftats vid otaliga tillfällen; senast i samband med att Finland och sedan Sverige anslöt till NATO. Världen förändras och Fredens öar består, det är en styrka i sig.

När kvällen gick mot sitt slut slog det mig att hopp ibland är tyst. Det sitter i koncentrerade blickar. I frågor som fortsätter efter att samtalet är slut. I unga människor som inte accepterar att fred reduceras till ett tomt ord. 

Jag lämnade Uppsala med känslan av att Åland fortfarande har något viktigt att bidra med. Inte som facit, utan som förebild. Ett levande exempel på att det går att bygga trygghet med rättsordning, ansvar och långsiktighet.

Och kanske är det just där hoppet bor: i insikten att fred inte bara är något vi önskar oss utan något vi faktiskt kan arbeta för. Och få att fungera.

Önskar alla en fin fredag och vilsam luciahelg.