Den saknade borgerligheten

Kan inte ens med bästa vilja tycka att Ålands landskapsregering gjorde ett särskilt bra intryck i gårdagens kommundebatt i lagtinget. Det andades personpåhopp och recensioner och invektiv. Själv blev jag kallad barnslig, pallrig och sagofarbror vilket faktiskt inte bekommer mig men som säger ganska mycket om avsändarna. Sett till historiska fakta är det fel att bli överraskad. Det sitter i den socialdemokratiska ryggmärgen att svära, skälla, trycka ner och hålla på.

I mitt anförande, som drog rekordantal repliker (13 tror jag)!, sade jag ungefär så här i ett resonemang som bottnar i att socialism ligger rätt långt utanför min egen tankevärld.

Talman,
Det finns åtminstone två saker jag saknat i denna diskussion. För det första har regeringsblocket omsorgsfullt undvikit att ta diskussionen om hur man vill att verksamheterna ska se ut i de blivande kommunerna. Var pengarna ska sparas. För det andra har politiken lyst med sin frånvaro. Det har handlat om PwC-rapporter och Åsub-enkäter och en framtid där regeringspartierna tror att himlen är på väg att ramla ner över oss. Därför vill jag nu prata mer om ideologier i allmänhet och avsaknaden av borgerligt inflytande i landskapsregeringen i synnerhet.

Åland är resultatet av omfattande frivillighet och delaktighet, entreprenörskap och initiativ. Här har vi aldrig levt i någon skyddad verkstad, vilket moderaternas ordförande tidigare hävdade. Det har varit precis tvärtom och vår välfärd bottnar i en tro på den egna förmågan. Tack vare att man tvingats göra saker själv finns det en åländsk obändighet som resulterat i omöjliga idéer som blivit stora framgångar. Över detta har en stark borgerlighet svävat och till detta återkommer jag för allt tyder på att de nuvarande regeringspartierna med ett undantag gått vilse i den ideologiska snårskogen.

Någon annan förklaring hittar jag nämligen inte när det gäller förslaget att tvångsmässigt slå samman hyggligt fungerande och självstyrda kommuner. Ja, det finns utmaningar men från Centerns sida menar vi att detta ska hanteras av kommunerna, på egen hand – inom ramen för sina egna självstyrelser. Så har Centern i över fyrtio år arbetat med omfattande reformer som steg för steg stärkt hela Åland.

Jag menar att det finns ideologiska skäl bakom förslaget till sammanslagning som går ut på att det är bättre ju färre som är med och bestämmer. Det bekräftade moderaternas partiledare för en stund sedan med uttrycket ”starkare och smartare” och syftade till kommunerna. Kommunreformen går som bekant ut på att dagens 208 fullmäktigeledamöter i morgon blir 103. Man gör en stark närdemokrati lite mindre stark och det går tvärs emot allt vad som handlar om individens frihet vilket i vart fall jag tycker är viktigt.

Detta leder mig till en ideologisk iakttagelse som bottnar i skillnaden mellan borgerlighet och socialism. Här gäller det att hålla tungan rätt i mun så jag citerar Nationalencyklopedin som det fortfarande finns folk som tror på:

”Socialism utmärks av tilltro till gruppens, kollektivets och eventuellt statens förmåga att lösa politiska och ekonomiska problem.”
Byter man ut begreppet staten mot landskapet börjar vi närma oss kärnan. Det är precis den här definitionen av socialism, att kollektivet avgör vad som är bäst, som mest exakt beskriver det som landskapsregeringen nu föreslår. Kommunerna är i det här fallet individerna medan landskapet utgör kollektivet som med maktmedel tvingar fram sin vilja.

Med andra ord vill regeringen med kollektivets kraft kuva individen. Det går stick i stäv mot den övertygelse som Centern står för. Vi hävdar att det som är bäst för individen också blir bäst för kollektivet.

Alltså, med klassiskt socialistiska argument driver landskapsregeringen en tvångssammanslagning av kommunerna. Man säger att enheter är för små, stordrift är bättre, decentralisering är onödig, likabehandling måste till, solidaritet med alla och så vidare. Det är en ABC-bok i praktisk socialism.

I den ursprungliga kommunutredningen som lämnade PwC:s Stockholmskontor i februari och som utgör grunden i detta förslag lyfts dessutom begreppet medborgarkontor fram som ersättning för dagens kommunkanslier. Bara begreppet medborgarkontor andas system som leder tanken till kooperativ och östblock. Karl Marx själv hade varit nöjd och socialdemokraterna på Åland skrattar hela vägen till partikansliet.

Gruppledare Sara Kemetter lyfte i sitt anförande att partiet i tre val i följd velat genomföra detta tvångsäktenskap vilket ligger helt i linje med socialistisk teori. Lika lite som man kan vara arg på att en varg river ett lamm kan man vara upprörd över att socialister vill lägga ansvaret på kollektivet snarare än på den enskilde medborgaren.

Fast jag förstår inte hur Moderat samling för Åland som ibland vill framstå som borgerliga har gått med på detta. Inte förstår jag heller hur Liberalerna godkänt dessa planer som med i det närmaste hundraprocentig säkerhet syftar till att flytta makten från periferin in mot centrum. Från individen till kollektivet.

Är det för att man glömt vad företagande och självstyrelse betytt och betyder för det åländska välståndet? Låt mig påminna om vad borgerlighet egentligen handlar om – konkurrenskraft. Det är nämligen olikheter som driver samhällen framåt. Det är skillnader mellan människor som skapar nya förutsättningar. Det skapar hunger och det behöver vi mer av, inte mindre.

På Föglö får nyfödda barn aktier. I Saltvik skapade man på rekordtid ett nytt och hyllat besöksmål på Klobben. Vad hade hänt om ett centralt planeringskontor satt tänderna i det projektet? På Kökar bygger man bostadsområden efter en framåtsyftande behandling av bygglov. Allt är exempel på att man som kommun vill skapa en bättre vardag.

Den här listan kan göras hur lång som helst. Konkurrens mellan de självstyrda kommunerna har skapat stora delar av den välfärd som landskapsregeringen nu vill beröva dem.

Man kan notera att ganska få ledamöter i detta regeringsblock har erfarenhet av företagande i det privata näringslivet. Möjligen är det därför det inte är så lätt att förstå alla nyanser av egen drivkraft, företagande och betydelsen av att vi är olika.

Från Centerns sida har vi alltid hyllat självstyrelsen, både landskapets och kommunernas, och hyser stor tilltro till individens och kommuninvånarnas egna förmåga att ordna sin egen vardag. Denna linje håller vi, vi reformerar gärna men tillsammans med berörda. Liksom vi vill sköta oss själva i förhållande till Finland vill våra kommuner sköta sig själva i förhållande till landskapsregeringen.

Centern är ett borgerligt alternativ i det åländska samhället. Det är vi för att vi på riktigt tror på det lokala engagemanget och entreprenörskapet. Vi har från partiets sida under de senaste året åkt runt bland kommunerna och sett beslutsamhet, entusiasm och beredvillighet att hjälpa till i den egna vardagen. Det är borgerlighet på riktigt, att man själv tar initiativ för att göra sin vardag bättre.

Detta stöds ytterligare av det faktum att valdeltagandet sedan fyrtio år tillbaka varit högst i skärgården, nästhögst på landsbygden och lägst i Mariehamn. Trenden är tydlig, ju större enheter, desto mindre engagemang. Är det faktiskt det som den nuvarande regeringen vill åstadkomma? Inte om jag lyssnar till ledamoten Carina Aaaltonen. Hon sade att likgiltigheten är det största hotet mot demokratin. Detta är ett bra mått på likgiltighet.

Talman,

Bara man får eget inflytande och mer makt är politiker villiga att göra precis vad som helst. Så sade nyligen en så kallad veteran till mig på ett ganska cyniskt sätt. Jag var tveksam och tänkte att nog måste väl ändå medborgarnas väl och ve vara viktigare än den egna makten.

Men mot det jag sagt i detta anförande börjar jag tro att hen har rätt. Borgerligheten har i vart fall två av tre regeringspartier övergivit, av allt att döma för att man går med på precis vad som helst bara man får behålla makt och inflytande. Man till och med överger själva grunden i det åländska samhällsbygget, att vi kan själva och att vi är redo att ta eget ansvar.

Kommentarer

Populära inlägg