Stendumt, blev dagens ord

Offentlig förvaltning är inte precis bara baklängsvolter och tjo och tjim och inget annat. Det är mer formalia än som (ibland) är nyttigt och det ska bändas och vridas och pratas och så blir det kanske inget alls.

Därför har det varit befriande att se hur Sten Rapakivi dök upp från ingenstans och med hjälp av holländske Bart Eysink nu har återbördats till sitt hem i Mariehamn med utsikt över Slemmern och inloppet till stadens östra hamn. Mariehamns stad har på ett förtjänstfullt och agilt sätt öppnat sin armar och utsett den strandtomt som Sten Rapakivi får betrakta som sin och man har gjort allt med samma glada min och jag hoppas detta smittar av sig även till oss andra.

Dessutom har sponsorer i form av Viking Line och Park Alandia Hotell ställt upp och gjort proijektet möjligt i finansiellt avseende. Vår ofrivillige rymling är tillbaka och illustrerar hur historien går igen och allt hänger ihop. Åland framstår som välkomnande, möjliggörande och med ett befriande ”ta-aldrig-dig-själv-på-alldeles-för-stort-allvar”-tänk. Hatten av för alla inblandade men mest av alla till vår nyvunne holländske vän Bart Eysink som själv berättar på den här länken. Sten Rapakivi kan bli en av många små detaljer som formar en helhet som känns skoj.

Projektet liknar ingenting jag tidigare sett och därför är det omöjligt att inte bli förtjust i det. Mariehamn och Åland behöver berättelser som inte liknar alla andra och då är Sten Rapakivi en del av allt och en dörr till småleendet. Detta kunde man tycka vore självklart men då grep klassens ordningsman in i bilden och skrev en ledare i Ålandstidningen som ni kan läsa längre ner på sidan. Detta provocerade mig så till den grad att en insändare blev motmedlet. Den lyder så här:

Om det stämmer, som det sägs i ordspråket, att den som klagar känner sig lättad borde Ålandstidningens Jonas Bladh gå som på moln i dag. 

Under den beskrivande rubriken ”Stendumt” på söndagens ledarsida går Bladh till ursinnigt angrepp mot Sten Rapakivi, stadens numera äldsta sevärdhet som återvände från Holland i torsdags efter att istiden rövade bort honom för typ 200.000 år sedan.

Bladh vägrar se berättelsen, skojfriskheten och konsten i projektet. Jag tycker annorlunda och hävdar att detta är precis vad som krävs. Mariehamn och Åland och våra besökare behöver fler berättelser och mer innehåll och, faktiskt, mindre gny. För att vi ska bli större och intressantare måste vi hitta på ännu fler saker, typ Sten Rapakivi. 

”Ja, det låter kanske som en bitter gubbes klagan...” är en slags befriande klarhet i slutet av gnället. För sanningen kan vara att denna ledare hör till de fånigaste som någonsin skrivits i åländsk press.

Jörgen Pettersson
Stenkramare

Så här ser han ut, Sten Rapakivi, där han blickar ut över inloppet till östra hamnen. Ungefär här, troligen, fanns han innan inlandsisen för 200.000 år sedan förde honom till Holland. Sedan dess har han längtat tillbaka!

En liten skylt förklarar hur detta ungefär har gått till.

Enligt min mening inte den mest skojfriska ledartext jag någonsin läst. Förhoppningsvis var det bara ett olycksfall i arbetet.