Rapport från Helsingfors

Drog på tjänstens vägnar till Helsingfors senaste onsdag för att delta i Nordiska rådets Finlandsdelegations möte. Platsen var Lilla riksdagen som ligger en järnfemma från riksdagshuset. Dagen var vacker som på Åland och mötesdisciplinen god, vi började på slaget åtta. På agendan stod bland annat planeringen av så kallade samlade utskottsmöten på Åland i januari. Det är en stor händelse och viktig på en himla massa sätt, inte minst ur hotellens synvinkel. Gästerna står inte precis i kö just i januari.

Diskussionen som jag fick tolkad till svenska var både insatt, inspirerande och praktisk. Finland behöver sin plats i Norden och känslan för det unika Norden är mycket stark i Finland. Vid upprepade tillfällen nämndes behovet av att lära sig nordiska språk, alltså svenska. Dessutom underströks vikten av att bli kvitt onödiga gränshinder. Jag höll själv ett anförande där jag prisade det pragmatiska samarbete som Åland och Finland genom åren haft i nordiska frågor. Det samarbetet mynnade en gång ut i att Saltvikssonen Olle Salmén blev hela Nordens president och skapade ovärderlig marknadsföring för Åland.

Finland är en liten spelare i Norden och Åland är en ännu mindre spelare och behöver därför alla vänner man kan hitta. Stämningen var god och så gott som alla jag träffade kunde hjälplig svenska, eller i varje fall lite bättre svenska än jag minns min egen finska. Vi tog oss framåt med hjälp av gott humör och teckenspråk.

Sedan kommer jag hem på kvällskvisten och möts av mörka rubriker i tidningarna. Ilta-Sanomat har intervjuat en partiledare på Åland som gillar tanken på självständighet och följaktligen glatt bistod med ett ämbar bensin att kasta på brasan. Av språket i artikeln att döma talade han dessutom finska! ;-) Med nyckelorden Åland, självständighet och Finland tillsammans med det som händer i Skottland måste man inte vara geni för att begripa att tänt vare här. Kommentarsfältet fylldes snabbt med den ena konstigheten värre än den andra om vilket man kan tycka mycket. Man får emellertid aldrig glömma bort att dessa kommentarer skapas av en försvinnande liten minoritet i Finland. De flesta som bor där är alltjämt hyggligt folk. Dessutom är de som bor där samma människor som köper åländska varor, reser med åländska färjor, befraktar åländska fartyg, gör affärer med Ålandsbanken och mycket mer.

Här hemma finns, upptäckte jag också, samma typer som skriver på Ilta-Sanomat, fast här döljer de sig möjligen sämre. Så här skrev Ålands framtids partisekreterare offentligt:

”Finnarna håller dessvärre på att måla in sig i enfaldighetens hörn och ju enfaldigare landet blir desto värre blir dessa utfall mot minoriteter inom det egna landet.”

I den meningen ryms väldigt mycket avslöjande, men inte i den riktning som det antagligen var tänkt utan mer under rubriken Samma kålsupare. Som om någon debatt någonsin vunnits genom att anklaga varandra för att vara mindre vetande. Det är inte bara regering och opposition som gör det, även andra.

Ha en fin fredag och försök att inte kasta mer skit på varandra än absolut nödvändigt! Fortfarande gäller nämligen den gamla devisen att den som har mest kompisar när hen dör vinner.

Efter mötet hade vi ett långt samtal kring Nordiska rådet och Finland och Åland. Till vänster riksdagsledamoten Simo Rundgren (C), ordförande i Finlands delegation i Nordiska rådet samt till höger Mari Herranen, råd för internationella ärenden. I mitten jag själv.

Kolla, köpte visst vingar för pengarna!

Så här kan Helsingfors te sig lite från ovan.

Först gick jag till naturhistoriska bara för att kolla in den här maffiga älgen.

En typisk blomsteräng mitt i Helsingfors.