onsdag 13 augusti 2014

Anfölls av en telefon

Ibland slår minnena till när man minst anar det. Som i sjöbevakningens gamla utsiktstorn på Bärö häromdagen. Högst uppe i tornet finns den gamla spaningscentralen och där står en gammal telefon med petmoj och allt. Jag behövde bara se klenoden för att slungas tillbaka till tiderna gryning då jag jobbade extra som taxichaufför i Godby. I stationen, längst inne i rummet, stod en hög- och lågsäng där man kunde sluta sina blå under lugna timmar. Den här natten hade jag valt överbädden, den undre var upptagen av en kollega vars sovljud närmast kunde jämföras med raketuppskjutningar. Trots detta lyckades jag med milt våld hitta nån slags sömn frampå småtimmarna.

Då ringde telefonen, som var en exakt likadan som den i sjöbevakningsstationen, på golvet nedanför underbädden. Det var min tur att svara och det fanns ingen tid att spilla. Sömndrucken som bara en nymornad tjugoåring kan vara svingade jag mig ner från min sovplats, råkade i hastigheten stiga på telefonen och märkte när jag sedan lyfte på foten att telefonen satt fast i ena tån. Jag begrep absolut ingenting och kände paniken stiga. Jag skakade på benet, sparkade åt sidan men telefonen satt fast samtidigt som smärtan började tränga igenom den nymornade kroppen och små stänk av blod sprätte ut över linoleummattan i stationen.

Jag minns inte hur länge jag stod och försökte begripa vad som hänt men till sist klarnade det. Den lilla piggen som synkar med petmojen (nummerskivan) hade av skäl jag aldrig kommer att begripa trängt in i min högra stortå och hängde följaktligen och formligen dinglade i tån. Vem som ringde har jag förträngt liksom vad som exakt hände efteråt men känslan av vanmakt över att ha en gammaldags telefon fästad i ena tån lämnar mig aldrig. Särskilt inte efter den oväntade synen i tornet på Kumlinge.

Detta är inte mitt enda minne från flydda tider. Jag minns faxen också!

Och just det. Tack för mobiltelefonin.

Den lilla och till synes rätt ofarliga piggen nere till höger på telefonen borrade sig in i min nyvaknade och oskyldiga tå och skapade ett minne som varar för resten av livet.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

100 dagar kvar – jag är redo

I dag är det 100 dagar kvar till höstens lagtingsval och jag står till förfogande, starkare och helare än någonsin. Från att ha varit en nov...